X2: Patricia Highsmith (1960 & 1964)

Dags att pröva ett par Patricia Highsmith som inte resulterat i allmänt kända, påkostade Hollywood-adaptioner. This Sweet Sickness från 1960 (tio år efter debuten Strangers on a Train) och The Glass Cell från 1964 (hennes sjunde och tionde roman).

Till att börja med är det intressant att notera hur pass mycket bättre författare Highsmith blivit jämfört med Strangers on a Train. Debuten är absolut ingen dålig roman, men i mina öron (ljudböcker på YouTube ftw!) är både språket, känslolägen och framställningar väl överarbetade och utstuderade i den första romanen. Dess främsta styrka ligger för min del i själva plotten och det sociala obehaget i att konfronteras med en person som Charles Bruno. En man som tycks oförmögen att uppfatta ett avslag om han så får det i form av en redig lavett.

Den sortens personlighet var ju något som Highsmith återkom till i The Talented Mr. Ripley och uppenbarligen visste hon att utnyttja den vinkeln eftersom den används med än större effekt i This Sweet Sickness. Här får vi träffa den unge och lovande kemisten David Kelsey. Faktiskt riktigt gona in oss tillsammans med hans tankar och känslor som huvudsakligen rör sig kring den sköna Annabelle. Det dröjer emellertid inte särskilt länge innan vi normalt funtade läsare fattar att Annabelle inte har riktigt samma uppfattning om deras relation som David. Faktum är att Annabelle är gift med Gerald, hon väntar till och med barn med honom.

I Davids huvud (som läsaren alltså inte har något annat val än att uppehålla sig i) är både giftermål och presumtivt moderskap temporära tillstånd, knappt ens värdiga att kallas för fartgupp på vägen mot hans och Annabelles kommande tomtebolycka. Han skriver ömsinta kärleksbrev till henne, har till och med skaffat och inrett ett litet hus där de ska bo tillsammans. Hon ska bara få in i sin lilla skalle att det är de två som är menade för varandra.

Detta är en självförnekelse som Philip Carter, huvudpersonen i The Glass Cell, inte har råd med. Läsaren kastas rakt in i hans usla tillvaro som fängelsekund, dömd för ett brott han inte begått. Fängelset han hamnat i är knappast någon avslappnad lågsäkerhetsanstalt och för Philip handlar det inte om att genomleva sin strafftid, utan att överleva den. Mot alla odds gör han dock det och andra halvan av romanen handlar om hur han tillsammans med hustrun Hazel och sonen Timmy försöker bygga upp sitt liv igen. Men är han samme man som innan fängelset?

Åtminstone utifrån de här exemplen, plus Strangers… och The Talented…, är det helt uppenbart att Highsmith är oerhört fascinerad av människor som visar upp en yta, vilken inte alls motsvarar deras inre och vad som händer när dessa två personligheter (eller delar av samma personlighet) krockar. Vi snackar inte riktigt Dr. Jekyll och Mr. Hyde här. Exempelvis är både Tom Ripley och David Kelsey oerhört medvetna om sina två olika sidor, det handlar snarare om att de känner att de inte riktigt passar in eller är accepterade av omgivningen som den de egentligen är. Samtidigt är det blott allt för lätt att föreställa sig stackars Annabelles sits med en otrevligt intensiv beundrare, vilken dessutom uppvisar klara stalkertendenser samtidigt som han vägrar uppfatta att han inte längre har något att hämta som potentiell pojkvän/fästman/make.

I det avseendet känns relationen mellan Philip Carter och Hazel mer vuxen och trovärdig samtidigt som den på intet sätt är enklare. Frågan som bränner på både Philips och läsarnas tunga är exakt hur självständig Hazel egentligen blev under alla de där åren när maken satt fängslad? Philip är på ytan otroligt chill med Hazels nära förhållande till advokaten David Sullivan (fullt rimligt, eftersom Sullivan försökte få Philip friad. Or did he…?!) men kan ändå inte riktigt lita på hennes försäkranden att de bara är vänner.

Det känns som om Highsmith lyckades pricka in en perfekt balans med The Talented… för riktigt så bra är varken This Sweet Sickness eller The Glass Cell. Eller det är kanske bättre att uttrycka det som att varken David Kelsey eller Philip Carter är riktigt lika engagerande huvudpersoner som Tom Ripley. Men Highsmith är utan tvekan en tillräckligt driven författare och plot-makerska för att bägge böckerna ska vara klart läsvärda. I likhet med hennes Carol/The Prize of Salt överraskas jag dessutom av att teman som droger och otrohet diskuteras så pass frankt i en så pass gammal bok som The Glass Cell. Men det var This Sweet Sickness som kröp under huden på mig.

This Sweet Sickness (1960)

The Glass Cell (1964)

X3: Thrillers i korthet (1996-2011)

The Gun Seller (1996)

Det visar sig att allas vår favorit-Sherlock-doktor Gregory House – Hugh Laurie – inte bara kan agera såväl nutida missbrukarläkare som intelligensbefriad prinsregent på 1700-talet. Han har också släppt blues-album, spelat på Cheltenhams Jazzfestival och…skrivit en bok.

Fortsätt läsa ”X3: Thrillers i korthet (1996-2011)”

Death on the Nile (2022)

Jackie kunde inte vara lyckligare med sin Simon. Visst, han är kanske ingen märkvärdig man i världens ögon men för Jackie är han allt. Så det säger sig självt att hon vill försöka fixa kneg till sin arbetslöse fästman och därför ber väninnan Linnet Ridgeway att anställa honom som förvaltare till fastigheten Wode Hall.

Fortsätt läsa ”Death on the Nile (2022)”

X3: Det stora århundradet (2018-2020)

Äntligen! Dags för herr Guillou och hans läsare att sätta punkt för det stora århundradet, 1900-talet. Tio maffiga volymer (alla med en uppläsningstid på minst 15 timmar om jag minns rätt) där berättelsen i de fyra sista delarna gick en smula långsammare än i de första. Författaren väljer nämligen att ägna de sista böckerna åt max ett decennium, medan de första spände över kanske två eller till och med tre.

Fortsätt läsa ”X3: Det stora århundradet (2018-2020)”

The Woman in the Room (1984)

Trots stora framgångar redan med debutromanen Carrie känns det inte som om Stephen King tillät sig helt glömma bort hur det var att vara en kämpande konstnär. En ihärdig drömmare som försöker få till det där avgörande genombrottet. Annars skulle han väl inte ha tillåtit konceptet vilket blivit känt som ”Dollar Baby” eller ”Dollar Deal”? Det går helt enkelt ut på att aspirerande filmmakare får köpa rättigheterna till någon av hans produkter (oftast noveller) för en dollar. Tanken är förstås att den resulterande (kort)filmen inte ska vara en kommersiell produkt utan något för examinationsprojekt eller filmfestivaler.

Fortsätt läsa ”The Woman in the Room (1984)”

Mangrove (2020)

Hade Mangrove producerats av Netflix istället för BBC hade den kanske fått titeln The Trial of the Mangrove 9. Det finns nämligen en hel del som förenar Steve McQueen och Aaron Sorkins respektive filmer. Den brittiska rättegången bygger förvisso främst på att alla som sitter i de anklagades bås har en viss hudfärg medan den amerikanska i större utsträckning handlar om åsikter och ideologi på kant med det etablerade samhällets. Men signifikant för dem bägge är att de redan i sin samtid satte ljus på obekväma frågor och de trakasserier som inte minst polisen gjort sig skyldiga till. De delar dessutom tidsperiod: rättegången i London gällde en demonstration som ägt rum i augusti 1970 medan den i Chicago avhandlade protester som de anklagade deltagit i under sommaren 1968.

Fortsätt läsa ”Mangrove (2020)”

Hillbilly Elegy (2020)

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.

Fortsätt läsa ”Hillbilly Elegy (2020)”

The Lincoln Lawyer (2011)

Brottmålsadvokat Mickey Haller är känd, främst inom poliskåren, som en ovanligt skrupelfri herre. Han tar sig an vilka klienter som helst med motiveringen att alla förtjänar en så rättvis rättegång som möjligt. Åklagare och polis jobbar alla för staten medan den åtalade ofta inte har någon annan på sin sida än just Mickey.

Fortsätt läsa ”The Lincoln Lawyer (2011)”

Ett, tu…TV-serier! #9

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #9”

X15: Michael Connelly (1992-2016)

Det visade sig att Michael Connelly var ännu en av många thrillerförfattare vars verk fanns i berusande överflöd som ljudböcker på YouTube. Hans mest bestående romanfigur torde vara L.A.-polisen Hieronymus ”Harry” Bosch (vars dopnamn gett upphov till otaliga kommentarer böckerna igenom). Särskilt som Bosch kommit att figurera i en hyllad TV-serie, porträtterad av Titus Welliver. Men vi kanske också är några som minns filmen The Lincoln Lawyer, där ingen mindre än Matthew McConaughey spelade den skrupulöse försvarsadvokaten Mickey Haller?

Fortsätt läsa ”X15: Michael Connelly (1992-2016)”