Woman in Gold (2015)

alt. titel: Kvinnan i guld, Kvinden i guld, Kvinnen i gull, La femme au tableau, Die Frau in Gold

En som inte kunde dra nytta av MFAA:s arbete att återbörda nazi-stulen konst till sina rättmätiga ägare var Maria Altmann. Hon och maken Fritz hade flytt Wien efter den tyska annekteringen men hade av naturliga skäl inte kunnat få med sig något av familjen Bloch-Bauers ansenliga förmögenhet och värdefulla (konst)föremål, däribland en Stradivarius-cello och ett diamanthalsband (vilket Hermann Göring faktiskt också lyckades lägga sina svettiga nazi-tassar på, som en gåva till frun Emmy).

Men kronan på verket var utan tvekan porträttet av Gustav Klimt, föreställande Marias faster Adele, färdigställt 1907. Med hänvisning till uppdiktade skatteskulder beslagtog nazisterna farbrodern Ferdinands tillgångar, däribland porträttet, vilket 1941 letade sig fram till det österrikiska Galerie Belvedere. Där hängde det sedan i dryga 50 år, men initialt under titeln ”Kvinna i guld” istället för ”Adele Bloch-Bauer I” i syfte att skyla över motivets judiska ursprung.

Det är inte förrän i slutet av 90-talet som Maria Altmann får information om att det kanske skulle kunna vara möjligt att återfå målningen. Österrike har beslutat om en granskning av möjligheter att lämna tillbaka nazistiskt stöldgods. Men bland annat tack vare att Adeles porträtt är så pass känt, nästintill betraktat som en symbol för landet, är Marias krav inget den österrikiska regeringen springer benen av sig för att tillmötesgå. Hon får dock hjälp av både den amerikanske advokaten Randol ”Randy” Schönberg (barnbarn till den kände kompositören Arnold Schönberg) och den österrikiske journalisten Hubertus Czernin.

Även Woman in Gold är som synes en konst-BOATS, men i ett mer välbekant utförande än The Monuments Men och därför lite lättare att att bli fångad av. Här har vi både nationella trauman, personliga förlusthistorier, dokumentletande och rättegångsprocesser. Marias initiala bedyranden att hon enbart vill försöka få tillbaka tavlan för att hålla minnena vid liv och för rättvisans skull kommer kanske en smula på skam när hon i slutänden säljer tavlan för en ofattbar summa pengar. Samtidigt är det kanske inte så svårt att förstå att hon inte är särskilt sugen på att gå Österrike till mötes och låta målningen stanna kvar efter att regeringen och muséet med näbbar och klor försökt hindra henne från att återfå den.

Woman in Gold är kanske inte riktigt samma ensamble-film som The Monuments Men var men i de huvudsakliga rollerna återfinner vi ändå Helen Mirren, Ryan Reynolds och Daniel Brühl medan birollsgalleriet fylls med Katie Holmes, Elizabeth McGovern, Charles Dance och Jonathan Pryce. Varken Mirren, Reynolds eller Brühl är av den kalibern att de pissar bort en roll, men det vore väl synd att påstå att någon av dem går above and beyond för den här filmens skull. Även det välbekant när det gäller BOATS.

Woman in Gold är ett hyfsat kompetent hantverk. Underhållningsvärdet större än i fallet The Monuments Men men i likhet med den ligger den stora behållningen i att få kasta sig över Wikipedia och sajten Hollywood vs History när eftertexterna börjat rulla.

X2: Patricia Highsmith (1960 & 1964)

Dags att pröva ett par Patricia Highsmith som inte resulterat i allmänt kända, påkostade Hollywood-adaptioner. This Sweet Sickness från 1960 (tio år efter debuten Strangers on a Train) och The Glass Cell från 1964 (hennes sjunde och tionde roman).

Till att börja med är det intressant att notera hur pass mycket bättre författare Highsmith blivit jämfört med Strangers on a Train. Debuten är absolut ingen dålig roman, men i mina öron (ljudböcker på YouTube ftw!) är både språket, känslolägen och framställningar väl överarbetade och utstuderade i den första romanen. Dess främsta styrka ligger för min del i själva plotten och det sociala obehaget i att konfronteras med en person som Charles Bruno. En man som tycks oförmögen att uppfatta ett avslag om han så får det i form av en redig lavett.

Fortsätt läsa ”X2: Patricia Highsmith (1960 & 1964)”

X3: Thrillers i korthet (1996-2011)

The Gun Seller (1996)

Det visar sig att allas vår favorit-Sherlock-doktor Gregory House – Hugh Laurie – inte bara kan agera såväl nutida missbrukarläkare som intelligensbefriad prinsregent på 1700-talet. Han har också släppt blues-album, spelat på Cheltenhams Jazzfestival och…skrivit en bok.

Fortsätt läsa ”X3: Thrillers i korthet (1996-2011)”

Death on the Nile (2022)

Jackie kunde inte vara lyckligare med sin Simon. Visst, han är kanske ingen märkvärdig man i världens ögon men för Jackie är han allt. Så det säger sig självt att hon vill försöka fixa kneg till sin arbetslöse fästman och därför ber väninnan Linnet Ridgeway att anställa honom som förvaltare till fastigheten Wode Hall.

Fortsätt läsa ”Death on the Nile (2022)”

X3: Det stora århundradet (2018-2020)

Äntligen! Dags för herr Guillou och hans läsare att sätta punkt för det stora århundradet, 1900-talet. Tio maffiga volymer (alla med en uppläsningstid på minst 15 timmar om jag minns rätt) där berättelsen i de fyra sista delarna gick en smula långsammare än i de första. Författaren väljer nämligen att ägna de sista böckerna åt max ett decennium, medan de första spände över kanske två eller till och med tre.

Fortsätt läsa ”X3: Det stora århundradet (2018-2020)”

The Woman in the Room (1984)

Trots stora framgångar redan med debutromanen Carrie känns det inte som om Stephen King tillät sig helt glömma bort hur det var att vara en kämpande konstnär. En ihärdig drömmare som försöker få till det där avgörande genombrottet. Annars skulle han väl inte ha tillåtit konceptet vilket blivit känt som ”Dollar Baby” eller ”Dollar Deal”? Det går helt enkelt ut på att aspirerande filmmakare får köpa rättigheterna till någon av hans produkter (oftast noveller) för en dollar. Tanken är förstås att den resulterande (kort)filmen inte ska vara en kommersiell produkt utan något för examinationsprojekt eller filmfestivaler.

Fortsätt läsa ”The Woman in the Room (1984)”

Mangrove (2020)

Hade Mangrove producerats av Netflix istället för BBC hade den kanske fått titeln The Trial of the Mangrove 9. Det finns nämligen en hel del som förenar Steve McQueen och Aaron Sorkins respektive filmer. Den brittiska rättegången bygger förvisso främst på att alla som sitter i de anklagades bås har en viss hudfärg medan den amerikanska i större utsträckning handlar om åsikter och ideologi på kant med det etablerade samhällets. Men signifikant för dem bägge är att de redan i sin samtid satte ljus på obekväma frågor och de trakasserier som inte minst polisen gjort sig skyldiga till. De delar dessutom tidsperiod: rättegången i London gällde en demonstration som ägt rum i augusti 1970 medan den i Chicago avhandlade protester som de anklagade deltagit i under sommaren 1968.

Fortsätt läsa ”Mangrove (2020)”

Hillbilly Elegy (2020)

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.

Fortsätt läsa ”Hillbilly Elegy (2020)”

The Lincoln Lawyer (2011)

Brottmålsadvokat Mickey Haller är känd, främst inom poliskåren, som en ovanligt skrupelfri herre. Han tar sig an vilka klienter som helst med motiveringen att alla förtjänar en så rättvis rättegång som möjligt. Åklagare och polis jobbar alla för staten medan den åtalade ofta inte har någon annan på sin sida än just Mickey.

Fortsätt läsa ”The Lincoln Lawyer (2011)”

Ett, tu…TV-serier! #9

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #9”