X2: Olagliga BOATS (2000 & 2016)

Som av en ren händelse kom jag att se två filmer som tycktes ha mer och mer gemensamt, ju mer jag tänkte på dem. Den ena är regisserad av Steven Soderbergh och den andra skulle mycket väl kunna ha varit det. Dessutom blev jag sugen på att se icke-Soderbergh-filmen tack vare titten på äkta Soderbergh-filmen Magic Mike från 2012.

I Magic Mike spelar Matthew McConaughey strippbossen Dallas, en man som tack vare sitt yrke visar upp en synnerligen vältränad kropp för att uttrycka det milt. Fyra år senare har han först svultit sig för rollen som Ron Woodroof i Dallas Buyers Club, för att sedan gå vidare till gruventreprenören Kenny Wells kulmage i BOATS-dramat Gold (icke att förväxlas med filmen Fool’s Gold från 2008 där han också hade en roll). Ingen ska längre kunna säga att Matthew McC bara är ett pretty face.

Kenny är också en roll som känns igen från skådisens senare karriär – den intill hjärtinfarkten och besatthetens gräns intensive mannen (Dallas Buyers Club, True Detective). I Gold går han från konkursmässig loser till att vara ägare av en världens mest lovande guldfyndigheter i Indonesien.

En liten läsning på utmärkta sajten History vs Hollywood gör det snart klart att Gold, och regissören Stephen Gaghan, emellertid tagit sig väldigt stora friheter med sanningen. En film som däremot ligger något närmare sitt verkliga ursprung är den som verkligen är regisserad av Steven Soderbergh. Dessutom något av en klassiker vid det här laget: Erin Brockovich.

Jag har sett Erin Brockovich många gånger sedan premiären men hinner av någon anledning alltid glömma bort mellan varven vilken otroligt bra prestation Julia Roberts gör. Hennes Erin är nyanserad och mångsidig, en kvinna som är snabb att slå tillbaka om hon upplever den minsta ringaktning från sin omgivning men också rolig, smart, slagkraftig, generös och med ett närmast overkligt driv när det gäller.

Det är väl sannolikt BOATS-historien i Gold som gör att jag associerar filmen med Steven Soderbergh, men manusmässigt är det stor skillnad mellan i alla fall dessa två. Gold lyckas inte riktigt få till vare sig tempo, förväntan eller spänning medan Erin Brockovich på sina ställen fortfarande gör att jag sitter och håller andan. Den senare är också avväpnande i sin humor medan Gold, likt Kenny Wells själv, känns lite för svettigt desperat i sina försök att övertyga oss om sin förträfflighet.

Mycken möda ägnas åt vänskapsrelationen mellan Matthew McC och Édgar Ramirez geolog i Gold, men trots det känns den tidigare filmens rollfigurer betydligt mer vardagligt trovärdiga och därmed mer naturliga i sin dynamik. Det är kanske inte helt osannolikt att tänka sig att det finns en viss skillnad i kompetens och fingertoppskänsla mellan Soderbergh och Gold-regissören Stephen Gaghan (vilken dessutom följde upp Gold med ett av 2020 års största haverier: Dolittle).

Gold var sällan tråkig och jag kan tycka lite synd om Matthew McC som utan tvekan gick all in med viktuppgång och tunnårighet. Men det räcker inte för att göra en bra film, en film av Erin Brockovichs kvalitet.

Erin Brockovich (2000)

Gold (2016)

The Cuckoo’s Calling (2013)

Cormoran Blue Strikes liv är på upphällningen, både privat och professionellt. Flickvännen Charlotte har sparkat ut honom från lägenheten och privatdetektiv-verksamheten haltar betänkligt. Ungefär som Cormoran själv, tack vare att hans vänstra ben måst ersättas av en protes efter ett bombdåd i Afghanistan där han jobbade som militärpolis.

Woman in Gold (2015)

alt. titel: Kvinnan i guld, Kvinden i guld, Kvinnen i gull, La femme au tableau, Die Frau in Gold

En som inte kunde dra nytta av MFAA:s arbete att återbörda nazi-stulen konst till sina rättmätiga ägare var Maria Altmann. Hon och maken Fritz hade flytt Wien efter den tyska annekteringen men hade av naturliga skäl inte kunnat få med sig något av familjen Bloch-Bauers ansenliga förmögenhet och värdefulla (konst)föremål, däribland en Stradivarius-cello och ett diamanthalsband (vilket Hermann Göring faktiskt också lyckades lägga sina svettiga nazi-tassar på, som en gåva till frun Emmy).

X2: Patricia Highsmith (1960 & 1964)

Dags att pröva ett par Patricia Highsmith som inte resulterat i allmänt kända, påkostade Hollywood-adaptioner. This Sweet Sickness från 1960 (tio år efter debuten Strangers on a Train) och The Glass Cell från 1964 (hennes sjunde och tionde roman).

Till att börja med är det intressant att notera hur pass mycket bättre författare Highsmith blivit jämfört med Strangers on a Train. Debuten är absolut ingen dålig roman, men i mina öron (ljudböcker på YouTube ftw!) är både språket, känslolägen och framställningar väl överarbetade och utstuderade i den första romanen. Dess främsta styrka ligger för min del i själva plotten och det sociala obehaget i att konfronteras med en person som Charles Bruno. En man som tycks oförmögen att uppfatta ett avslag om han så får det i form av en redig lavett.

X3: Thrillers i korthet (1996-2011)

The Gun Seller (1996)

Det visar sig att allas vår favorit-Sherlock-doktor Gregory House – Hugh Laurie – inte bara kan agera såväl nutida missbrukarläkare som intelligensbefriad prinsregent på 1700-talet. Han har också släppt blues-album, spelat på Cheltenhams Jazzfestival och…skrivit en bok.

Death on the Nile (2022)

Jackie kunde inte vara lyckligare med sin Simon. Visst, han är kanske ingen märkvärdig man i världens ögon men för Jackie är han allt. Så det säger sig självt att hon vill försöka fixa kneg till sin arbetslöse fästman och därför ber väninnan Linnet Ridgeway att anställa honom som förvaltare till fastigheten Wode Hall.

X3: Det stora århundradet (2018-2020)

Äntligen! Dags för herr Guillou och hans läsare att sätta punkt för det stora århundradet, 1900-talet. Tio maffiga volymer (alla med en uppläsningstid på minst 15 timmar om jag minns rätt) där berättelsen i de fyra sista delarna gick en smula långsammare än i de första. Författaren väljer nämligen att ägna de sista böckerna åt max ett decennium, medan de första spände över kanske två eller till och med tre.

The Woman in the Room (1984)

Trots stora framgångar redan med debutromanen Carrie känns det inte som om Stephen King tillät sig helt glömma bort hur det var att vara en kämpande konstnär. En ihärdig drömmare som försöker få till det där avgörande genombrottet. Annars skulle han väl inte ha tillåtit konceptet vilket blivit känt som ”Dollar Baby” eller ”Dollar Deal”? Det går helt enkelt ut på att aspirerande filmmakare får köpa rättigheterna till någon av hans produkter (oftast noveller) för en dollar. Tanken är förstås att den resulterande (kort)filmen inte ska vara en kommersiell produkt utan något för examinationsprojekt eller filmfestivaler.

Mangrove (2020)

Hade Mangrove producerats av Netflix istället för BBC hade den kanske fått titeln The Trial of the Mangrove 9. Det finns nämligen en hel del som förenar Steve McQueen och Aaron Sorkins respektive filmer. Den brittiska rättegången bygger förvisso främst på att alla som sitter i de anklagades bås har en viss hudfärg medan den amerikanska i större utsträckning handlar om åsikter och ideologi på kant med det etablerade samhällets. Men signifikant för dem bägge är att de redan i sin samtid satte ljus på obekväma frågor och de trakasserier som inte minst polisen gjort sig skyldiga till. De delar dessutom tidsperiod: rättegången i London gällde en demonstration som ägt rum i augusti 1970 medan den i Chicago avhandlade protester som de anklagade deltagit i under sommaren 1968.

Hillbilly Elegy (2020)

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.