You are currently browsing the tag archive for the ‘Advokater’ tag.

Hade Mangrove producerats av Netflix istället för BBC hade den kanske fått titeln The Trial of the Mangrove 9. Det finns nämligen en hel del som förenar Steve McQueen och Aaron Sorkins respektive filmer. Den brittiska rättegången bygger förvisso främst på att alla som sitter i de anklagades bås har en viss hudfärg medan den amerikanska i större utsträckning handlar om åsikter och ideologi på kant med det etablerade samhällets. Men signifikant för dem bägge är att de redan i sin samtid satte ljus på obekväma frågor och de trakasserier som inte minst polisen gjort sig skyldiga till. De delar dessutom tidsperiod: rättegången i London gällde en demonstration som ägt rum i augusti 1970 medan den i Chicago avhandlade protester som de anklagade deltagit i under sommaren 1968.

Men även om innehållet i filmerna liknar varandra är nu Steve McQueen och Aaron Sorkin två väldigt olika filmskapare. Där Sorkin, i välbekant stil, jobbar med dialog, understatement-humor och juridisk surrealism fokuserar McQueen snarare sin energi på passion, patos och vrede. Främst personifierat av forskaren Altheia Jones-LeCointe och skribenten Darcus Howe, porträtterade av Letitia Wright och Malachi Kirby. När filmen tar sin början är de bägge redan aktiva inom den brittiska Black Panther-rörelsen och därför uppfyllda av idéer om Black Power och vikten av att ta ställning tillsammans, som ett kollektiv.

Rent rörelse-mässigt står Shaun Parkes Frank Crichlow lite vid sidan av de två då han inte var en aktiv Black Panther. Men han hade ändå en stark ställning i det västindiskt immigranttunga Notting Hill i slutet av 60- och början av 70-talet. Det är också hans restaurang som fått ge namn till både rättegången och filmen för dagen: The Mangrove. Direkt när Frank stolt sätter ut skylten ”Black ownership” i restaurangfönstret förstår vi att detta kommer att sluta illa. Och visst, snart avbryts var och varannan kväll på The Mangrove av att polisen genomför tillslag, med eller utan god anledning. Till slut är både restaurangens ägare och dess kunder så trötta på trakasserierna att de anordnar en marsch mot den lokala polisstationen.

Det är lite svindlande att tänka på att alla dessa tre huvudsakliga skådisar inte ens var födda när rättegången ägde rum. Det blir också tydligt hur pass van i alla fall jag är vid amerikanska berättelser om rasism och rasprofilerat polisarbete och hur pass ovan jag är vid brittiska dito. Men om Mangroves beskrivning av sakernas tillstånd inte är alltför fantasifull var det knappast roligare att vara svart Londonbo 1968 än svart amerikan. Segdragna kortspelskvällar på Notting Hills polisstation livas upp av att den som spelar ut spader ess åläggs att haffa första bästa ”black bastard” han ser. Någonting har ”förövaren” säkert gjort sig skyldig till, det är sådana de är.

Med rollen som Altheia Jones-LeCointe har Wright fått lite mer att bita i än det unga tekniska geniet Shuri i 2018 års Marvel-Black Panther. Och tillsammans med sina två manliga kollegor gör hon en tillräckligt bra prestation för att, tillsammans med McQueens filmskapande, sälja in både passionen, patoset och vreden till mig som tittar. Visst, det blir lite storvulet ibland, men jag övertygas som sagt av McQueens framställning av Mangroves huvudsakliga budskap. Därmed gör han för min del om bravaden från både Hunger och 12 Years a Slave, det vill säga att levandegöra historier om en kamp på ett sätt som gör mig inte bara intresserad utan också engagerad och berörd. Att han är part i målet upplever jag inte är något problem eftersom hans filmer aldrig hymlar med vems parti de tar.

Rent visuellt är 1960- och 70-talens Notting Hill kanske inte lika sällsamt som 1840-talets Louisiana men McQueen lyckas ändå med utsnitt, noggrant arrangerade scener och kameraåkningar skapa något mer än en strikt redovisande BOATS. Det märks att hans ambition går utöver det enbart dokumenterande och generellt sett tycker jag att han ror det i land. Det enda jag undrade lite över var ett slags litet mellanspel med stillbilder som jag gissar visar upp stadsdelens utveckling och ytterligare urbanisering men jag får kanske svar på dess betydelse när jag sett de övriga delarna i serien Small Axe?

Det ska bli intressant att se i vad mån McQueen kan skapa en ännu rikare väv med ytterligare fyra produktion men i nuläget står Mangrove utan tvekan också stadigt på egna ben.

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.

Ett ansvar som Vance själv arbetat hårt för att ta. Tagit värvning i marinen för att därefter kunna gå vidare till Ohio State College och sedan Yale Law School. Men precis när han är på väg att få det där hett eftertraktade sommarjobbet hos en av Yales alumner kommer ett telefonsamtal hemifrån. Mamma Bev har överdoserat på heroin (igen) och ligger på sjukhus. Nu måste J.D. komma hem och försöka ordna upp situationen.

Om jag läser rätt på Wikipedia vill Vance i boken Hillbilly Elegy lägga en hel del skuld i knät hos själva kulturen som han tycker sig vara bekant med från både Kentucky och Ohio. I det perspektivet låter verket som en republikansk våt dröm – frustration över socialbidragstagare som inte tar sig i kragen medan en kille som J.D. slavar med tre jobb för att kunna skaffa sig en utbildning.

I filmadaptionen med samma namn har detta möjligen något kontroversiella budskap tonats ned en hel del och det blir istället primärt en historia om en enskild familj där mormor och morfar rymde tillsammans när mormor var 13 bast och gravid medan mamma blev gravid vid 18 års ålder med en dotter som i sin tur givetvis också fick barn i unga år. Detta trots att generationens yngsta, utifrån moderns exempel, dyrt och heligt lovat sig själv att hon minsann aldrig skulle upprepa det misstaget.

Lägg till det en hyfsat dysfunktionell familje- samt missbrukarmisär och tadaaaa: en white trash-historia som bara känns allt för välbekant. En förvisso hyfsat kompetent berättad white trash-historia men där till och med berättandet känns igen, bland annat genom de obligatoriska ”filma genom bilruta medan man passerar nedgångna butiksfasader och fallfärdiga hus där tandlösa kvinnor stirrar tomt från altantrappan”-scenerna. Just ja, inledningsvis hinner vi förstås också med ett par middagsscener som ska illustrera J.D:s klassångest där han svettas över vinval och allt för många bestick.

Inte heller rollprestationerna från Glenn Close eller Amy Adams kryper under skinnet på mig. Trots att de har torrt, risigt hår och slitna ansikten blir de aldrig mer än skådisar i en tragisk white trash-film. Vilket i sin tur gör att Hillbilly Elegy ibland skrinnar väl nära socialporrs-vaken. Andra filmer av samma typ, men som lyckas åstadkomma en högre grad av realism än Hillbilly Elegy, är kanske inte nödvändigtvis bättre men lyckas oftast åtminstone vara berörande.

Den här i någon mening glättiga ytan blir emellertid mindre märklig när man betänker att regissören är Ron Howard. För min del var det väldigt länge sedan han gjorde en genuint bra (och inte bara kompetent) film. Vad gäller två av hans lite mer omtalade produktioner under de senaste åren – Frost/Nixon och Rush – skulle jag säga att deras styrka (om de nu har någon) ligger i deras historier och relationsdynamiken mellan två kraftfulla individer. Hillbilly Elegy kan inte bjuda på något av detta.

Dessutom är det alltid tudelat med den här typen av budskap som Hillbilly Elegy proklamerar. Det är klart att individuell boosting av typen ”Where we come from is who we are but we choose every day who we become” går hem i self-made America. Samtidigt undrar man om detta gör att vi ska tycka att alla ungar, som inte klarar av att göra samma uppryckning som J.D., mer eller mindre har sig själva att skylla? Eller att det räcker med att vänligt men bestämt sätta upp lite gränser för en missbrukare så skärper hon till sig?

Brottmålsadvokat Mickey Haller är känd, främst inom poliskåren, som en ovanligt skrupelfri herre. Han tar sig an vilka klienter som helst med motiveringen att alla förtjänar en så rättvis rättegång som möjligt. Åklagare och polis jobbar alla för staten medan den åtalade ofta inte har någon annan på sin sida än just Mickey.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Det visade sig att Michael Connelly var ännu en av många thrillerförfattare vars verk fanns i berusande överflöd som ljudböcker på YouTube. Hans mest bestående romanfigur torde vara L.A.-polisen Hieronymus ”Harry” Bosch (vars dopnamn gett upphov till otaliga kommentarer böckerna igenom). Särskilt som Bosch kommit att figurera i en hyllad TV-serie, porträtterad av Titus Welliver. Men vi kanske också är några som minns filmen The Lincoln Lawyer, där ingen mindre än Matthew McConaughey spelade den skrupulöse försvarsadvokaten Mickey Haller?

Läs hela inlägget här »

Publicerad i juli 1996 i VästerbottensKuriren

Advokaten Martin Vail (Gere) är kanske inte världens mest hederlige person (han är ju advokat) men sätter en ära i att göra det bästa för sina klienter. Alla är ju oskyldiga tills motsatsen har bevistats. Eftersom han älskar att vara i rampljuset blir han givetvis intresserad av nyheten att ärkebiskopen har blivit mördad och att man redan arresterat gärningsmannen. Aaron Stempler (Norton) är en korgosse som minuter efter dådet jagas och infångas av polisen i blodiga kläder. Trots detta hävdar han bestämt att han inte utförde dådet. Martin erkänner inte gärna detta, men han tror på Aaron och arbetar nu febrilt med att finna den tredje person som Aaron hävdar att han såg hos ärkebiskopen. Tyvärr lider Aaron av minnesförlust, vilket gör att han inte kan minnas hur denna person såg ut. Dock visar sig fallet rymma lite mer än vad man från första början trodde och ledtrådarna snor sig likt en hoptrasslad metrev.

Läs hela inlägget här »

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

72 minuter och 69 döda ungdomar. Det är Anders Behring Breiviks bittra arv. En man som, med Åsne Seierstads ord, obegripligt nog är ”en av oss”. NRK:s välkonstruerade serie 22 juli blev det incitament jag behövde för att ta mig an de två Utøya-filmerna det inte blev av att se för två år sedan när de hade premiär: amerikanska 22 July av Paul Greengrass och norska Utøya 22. juli av Erik Poppe. Av bara farten passade jag också på att se om Carl Javérs dokumentär Rekonstruktion Utøya.

Läs hela inlägget här »

Återigen en Netflix-film som dragit ihop till nästan lika många nomineringar som The Irishman. Och per filmminut är de sannolikt fler…

  • Best Motion Picture of the Year
  • Best Performance by an Actress in a Leading Role
  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Performance by an Actress in a Supporting Role
  • Best Original Screenplay
  • Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Score)

***

Det är inte särskilt svårt att föreställa sig hur dagens regissör och manusförfattare, Noah Baumbach, själv blivit indragen i den rent kafkaartade upplevelsen att försöka avsluta ett äktenskap på ett vettigt och rationellt sätt. Särskilt inom ramen för det amerikanska rättssystemet. Han och Jennifer Jason Leigh skilde sig 2010 och det känns inte helt orimligt att en del av det som hamnat i Marriage Story har sitt ursprung i den upplevelsen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Hjärter dam, Queen of Hearts

Peter och Anne, med tvillingarna Frida och Fanny. Han läkare, hon advokat. Jobben betyder att familjen kan bo i ett påkostat hus med mycket mörk sten, ljust trä och glas men kräver också en hel del tid av bägge makarna. Han kuskar runt på konferenser medan hon visar stort engagemang för sina unga och trasiga klienter. Är läget illa får de ibland till och med övernatta i huset, till Peters stora irritation. Han vill inte att döttrarna ska behöva konfronteras med unga kvinnors alkoholproblem och lössläppta sexliv, hur våldtagna de än hävdar att de blivit. Förhållandet mellan makarna är skavigt och irriterat, ordväxlingar gränsar alltid till fullskaliga gräl, även om de aldrig riktigt blossar upp.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg