You are currently browsing the tag archive for the ‘Musikfilm’ tag.

Unga Fanny Brice är medveten om att hon inte är någon traditionellt vacker flicka, det ska gudarna veta. Och om de (eller Fanny) av någon anledning skulle glömma bort detta faktum finns mamma Rose och granntanterna hon spelar kort med på plats för att kommentera sakernas tillstånd vareviga dag. Fannys ben är för magra och ansiktet för asymmetriskt. Så då är det ju trist att Fanny är beredd att göra vad som helst för att stå på scen eftersom scenen bara verkar vilja ha vackra flickor. Men som Fanny säger, ”you think beautiful girls are going to stay in style forever?”

Och i samma sekund som Fanny får visa vad hon går för när det gäller komedi och sång, istället för bakgrundsdans, är det plötsligt hon som istället är ”in style”. Hennes nummer är så pass populära att hon snart blir kontaktad av den berömde Broadway-impresarion Florenz Ziegfeld Jr. Men Fanny är ingen blyg viol, utan en artist med skinn på näsan som går sin egen väg. Det enda argumentet hon kan uppbåda för att undvika att bli sparkad efter sitt allra första uppträdande i showen The Ziegfeld Follies är att publiken älskar henne.

Och det fortsätter de med. Fanny är snart Ziegfelds allra största stjärna men är det inte något som saknas i hennes liv? En man, kanske? Varför inte till och med en playboy-gambler med pennsmal Rhett Butler-mustasch? Som på deras första dejt säger att han vill vara fri för att sedan, efter ett långt uppehåll utan någon som helst kontakt, hävda att hans tystnad berodde på att han älskade Fanny alldeles för mycket. Låter väl stabilt? Entré: Nick Arnstein.

En av 2017 års stora överraskningar under musikalveckan var Barbra Streisands Hello, Dolly! från 1969. En film jag fortfarande nu och då drar igång om jag vill ha en stunds lättsam eskapism. Så när Funny Girl från året innan dök upp på Netflix blev jag påmind om att Streisand-musikaler ju kunde vara ganska smakliga.

Men först lite bakgrundsinfo som överraskade i alla fall mig. Funny Girl var Streisands filmdebut och hon skulle sannolikt aldrig ha landat rollen om det inte vore för att hon redan spelat Fanny på Broadway med stor framgång. Scenmusikalen hade premiär 1964 och var bland annat nominerad till flera Tonys men blev snuvad på varenda en av…Hello, Dolly! (som alltså hade scenpremiär samma år). Men man kan nog säga att Streisand fick en rejäl revansch: Dels vann hon en Oscar för sin Fanny Brice 1969, dels knep hon rollen som Dolly Gallagher Levi när musikalen blev film, året efter Funny Girl. (På scen spelades Dolly emellertid av Carol Channing, vilken alltså vann en av de där Tonysarna 1964).

Det var själva produktionen. Men överraskningarna tog inte slut där – jag hade inte en susning om att både Fanny och Nick varit verkliga personer och att musikalen (sannolikt i väldigt lös bemärkelse) därmed är en biopic/BOATS. Fanny Brice gjorde mycket riktigt inte bara succé i Ziegfeld Follies på 10-, 20- och 30-talen, utan skapade också en otroligt populär radioshow, The Baby Snooks Show.

Men hur stod sig själva filmupplevelsen nu då, all intressant information förutan? Mycket bra, har jag glädjen att meddela. Återigen blir jag faktiskt riktigt golvad av den gudomliga Barbra. Hon har en fenomenal utstrålning, enorm sångröst och droppar guldkornsoneliners över hela produktionen med en lätthet som om hon hade tillgång till Fort Knox (”If I can’t tell when you’re ordering roast beef and potatoes, how will I know when you’re making advances?”). Fanny Brice är en i många avseende råstark kvinnoroll. Streisand porträtterar henne med den äran och plockar dessutom upp rollens judiska stråk utan att det blir allt för övertydligt.

Den här gången blir jag dessutom starkt påmind om Jessie Buckley, jag upplever att hon liknar Streisand i både stil och attityd. Hade det inte varit för att Streisand i allra högsta grad lever (fingers crossed…) skulle jag nästan ha undrat om hon inte reinkarnerats i form av Buckley.

Eftersom jag tyckte så pass mycket om Hello, Dolly! är det förstås svårt att inte jämföra de två. Hello, Dolly! utspelas vid sekelskiftet, Funny Girl tio-tjugo år efter det. För bägge produktionerna innebär det bland annat extravaganta garderober för Barbra som understryker musikalernas eskapistiska funktion (man vet att det är en riktig musikal när förtexterna innehåller meningen ”Furs by…Reiss & Fabrizio”). Bägge två är oerhört påkostade med spektakulära scener samt sång- och dansnummer. Filmiskt skulle jag dock säga att Funny Girl är mer avancerad, vilket inte är så konstigt med tanke på att självaste William Wyler satt i regissörsstolen.

Tyvärr tyckte jag att historien om Fanny, en för ovanlighetens skull kvinnlig gråtande clown, var betydligt intressantare än historien om Fanny och Nick i Funny Girl . ”Tyvärr”, eftersom hela andra halvan av filmen mest är intresserad av Fanny och Nick. Särskilt som deras kärleksaffär spelas upp som en tragedi, vilken främst tycks ha sin grund i att bägge två är direkt kommunikativt handikappade. Han är för stolt för att erkänna att han är pank medan hon försöker gå bakom ryggen på honom för att ”hjälpa till”.

Nu handlade förvisso hela Hello, Dolly! om kärleksförvecklingar, men den berättelsen var uteslutande lättsamt komisk och kärlek var dessutom Dolly Gallagher Levis hela raïson d’etre. Rent musikaliskt tycker jag också bättre om Hello, Dolly! än Funny Girl, även om den senare innehåller Barbra-trotjänare som People och Don’t rain on my parade.

Hade någon av de två delarna ovan spelats ut till Funny Girls fördel tror jag att jag hade tyckt att den filmen var den starkaste. I nuläget håller jag dem för relativt jämnbördiga, Barbra är brutalt bra i bägge. Funny Girl har Fanny Brice och en mycket bra upptakt som talar för sig medan Hello, Dolly! har sin charmiga musikalstämning.

P.S. Jag kunde kunde inte låta lite ytterligare värdelöst vetande som dessutom har en något oväntad Stephen King-koppling. Ni minns butiken i It där den vuxne Bill hittar igen Silver, Second Hand Rose? Det är inget mindre än titeln på en sång som skrevs åt Fanny 1921. Me löööv the useless knowledge!

Idag har musikalkollegan Filmitch återbesökt en gammal goding som faktiskt också fick hänga med under musikalparaplyet hos mig 2018.

Hop down front then doodle back
Mooch to your left then mooch to the right
Hands on your hips and do the mess around,
Break a leg until you’re near the ground

Läs hela inlägget här »

Jack Malik var en gång en hoppfull musiker. Som slutade som lärare för att att kunna jobba på deltid och ägna sig åt musiken. Men som nu börjat ge upp eftersom inte ens hans egen familj är särskilt intresserade av att höra honom spela längre. Kompisgänget, med managern Ellie i spetsen, är alltid de mest högljudda supportrarna på varje spelning.

Läs hela inlägget här »

Rose-Lynn Harlan har ett namn väl anpassat efter sin dröm – att åka till Nashville och bli countrysångare (det heter INTE country & western!). Men det finns också en hel del som står i vägen för den drömmen. Som det faktum att Rose-Lynn just avtjänat ett årslångt fängelsestraff och nu fortfarande måste släpa på en fotboja. Eller att den unga kvinnan inte står helt ensam här i världen utan har barnen Wynona och Lyle att ta hand om.

Läs hela inlägget här »

Är man själv från ett ställe som fucking jävla kuk-Åmål skulle antagligen Luton, med sin chimär av närhet till metropolen London, framstå som himmelriket självt. Men den 16-årige Javad Kahn är lika livrädd för att bli fast i Luton som om han bodde i Sveriges minsta byhåla. Han har aldrig kommit närmare London än åsynen av motorvägspåfarten som leder dit och med en relativt strikt pakistansk far är livet i Luton anno 1987 ingen dans på rosor.

Läs hela inlägget här »

Miguel är en liten pojke som bor i den mexikanska staden Santa Cecilia och inget hellre vill än spela gitarr. Vilket är något av en utmaning i en familj som har två stolta traditioner: sitt skomakeri och sitt musik(er)hat, ingetdera särskilt förenligt med Miguels önskan att smeka guran.

Läs hela inlägget här »

The wrangler of love, countrysångaren Bad Blake, är numera nästan 60 bast. Ett liv av turnerande, bilåkande, engångsligg, cigaretter och ivrigt hinkande av whiskey har slitit på kroppen. Hemorrojder är kanske inte den mest problematiska men definitivt ovärdigaste åkomman han dras med. Rösten håller fortfarande hyfsat, men vad hjälper det när hjärnan slutat producera nya sånger och han ibland måste lämna scenen för att spy mitt i en spelning? Spelningar som dessutom i allt större utsträckning handlar om att uppträda för ett hundratal pensionärer på en bowlinghall.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Shed No Tears

Efter att ha blivit positivt överraskad av Måns Mårlind och Björn Steins Moulin Rouge!-expressiva Eld & lågor var det dags att ta sig an duons Känn ingen sorg. Jag är inget fan av Håkan Hellström och hade därför hittills hållit mig långt borta. Men kanske skulle Mårlind och Steins speciella framförande få mig att omfamna även Håkan?

Läs hela inlägget här »

Det känns väl rätt naturligt att en musikal blir nominerad för ”Best Achievement in Music Written for Motion Pictures (Original Song)”?

***

Om vi ska tro Rocketman stormar Elton Hercules John torken på samma sätt som han stormat världens konsertarenor och topplistor under dryga 20 år. Medelst påfågelflamboyant scen-persona, ständigt på flykt undan den lille grabben som hette Reginald Kenneth Dwight och växte upp i ett remarkabelt kärlekslöst hem.

Läs hela inlägget här »

Det är något särskilt med julen i alla fall. Den goda maten. De välbekanta sångerna. Alla glada ansikten. Alla familjen som träffas. Allt det man inte pratar om.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, Howl’s Moving Castle
Mats Strandberg, Hemmet
Peter Englund, Söndagsvägen

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg