You are currently browsing the tag archive for the ‘Musikfilm’ tag.

alt. titel: Ted — Show Me Love

Ibland undrar jag om inte alla de här sci-fi-dystopierna som siktar på att utrota eller åtminstone utjämna det mänskliga känslolivet är något på spåren. Ted Gärdestad framställs här i sin egen biografi-film som en sådan där härlig kille som lever för kärleken med huvudet lite i det blå, full av liv och gör vad som faller honom in. Må det sedan vara att skita i en Indien-resa för att kunna gå på bio med en söt tjej eller hålla emot när någon vill vara inne och kladda på hans musik.

Men det finns givetvis en baksida av all den där härligheten – Ted Gärdestad tycks successivt ha trampat runt i en allt djupare avgrund av psykisk ohälsa som orsakade såväl bacillskräck, hysterisk rampfeber och självskadebeteende som nedvärdering av sig själv och sin egen musikaliska karriär.

Allt börjar ju så bra, Ted och brorsan Kenneth är ett tajt musikerteam och tror inte sina öron när självaste Stikkan Andersson vill lansera Ted som Sveriges senaste popsensation, komplett med moderiktig jeansoutfit och ett blont hårsvall. Men den där ungdomliga entusiasmen är ju så lätt att utnyttja och snart börjar särskilt Ted känna att kraven från både musikproducenten och fansen blir allt för överväldigande.

Som vanligt jobbar musikerbiografi-filmer i aningens av en motvind när tittaren inte är särskilt tagen av musiken. Jag är född för sent för att ha håvats in av Ted Gärdestads stjärnögda ballader när det begav sig. Nu för tiden tenderar jag (säkerligen högst orättvist och felaktigt) att klumpa ihop hans musik med trubadurtyper som Håkan Hellström, musiker som tycks vilja odla en persona höljd i (bedräglig) naivitet. Filmen varierar sig förvisso en del vad gäller sina låtval men när Gärdestad väl säger sig vara trött på att sjunga ”Jag vill ha en egen måne” har jag lessnat långt innan dess.

Inför premiären har det förekommit löpsedlar som basunerat ut att diverse familjemedlemmar velat stoppa Ted men för min del tycker jag inte att det skulle finnas någon särskild anledning till det. Som biopic skulle jag snarare vilja påstå att Ted är känslig inför sitt subjekt och behandlar honom som tallrik i tunnaste fajans. När Gärdestad väl börjar bete sig mindre trevligt mot sin omgivning har det grundlagts långt tidigare att han jagas av inre demoner. Han är en känslig och labil ung kille, en sökare snarare än ett svin.

Då skulle jag kanske vara mer upprörd om jag var släkting till Stikkan Andersson, som knappats framstår som någon hyvens kille. Jonas Karlsson får inta den smått klassiska producent-uslings-rollen, en person som enbart parasiterar på andras skapande och driver sina artister betydligt hårdare än vad de uppenbarligen de klarar av. Tidsandan får sitt med långa kragsnibbar på skjortorna och uttryck som ”schuckert”.

Prestationsmässigt ligger mycket på Adam Pålsson och Peter Viitanen som Ted och Kenneth Gärdestad, vilka är alldeles för gamla för att övertyga så länge filmen rör sig i det tidiga 70-talet. Som skådisar gör dock båda fullt acceptabla insatser och det är sannolikt brister i manuset som gör att det hela inte känns så djuplodande. Som så ofta annars i den här typen av film ligger fokus på händelseförloppen som leder fram till väletablerade och välbekanta fakta, snarare än fullödiga psykologiska porträtt. Då är det enklare att lägga energi på omsorgsfulla scenografidetaljer som mammas lilla bricka med köttsoppa och ostsmörgåsar till sina hårt arbetande söner eller den knöliga extrakudden som åker fram när gästsängen ska bäddas.

Vad BOATS och biopics beträffar checkar Ted av de viktigaste punkterna på handlingslistan – ögonblicket när grabbarna på Polar inser vilken guldgruva de har chans på, Gärdestad som önskar tennisrivalen Björn Borg lycka till när han själv bestämt sig för att satsa på musiken, den tokroliga stunden när det går upp för vår huvudperson VEM han egentligen följde med hem efter den där Expressen-festen samt ett antal bildliga förebådanden om hans självmord.

I just det fallet har Ted den goda smaken att avsluta i tid, precis efter att vår huvudperson gjort en bejublad (enligt filmen i alla fall) spelning i ett sommarsoligt Stockholm där både familj och vänner finns närvarande. Vi lämnas med åtminstone en förhoppning om att han fick fler bra stunder innan junidagen 1997 då han tog sitt liv.

Som vanligt blir den största vinsten med Ted ett par timmars nutidshistoria om en karriär och ett människoöde som jag hade oerhört dålig koll på. Men en omvälvande filmupplevelse blev det knappast även om det var roligt att höra bortglömda ord som ”blängsylta” igen.

Annonser

Det är knappast någon större hemlighet att musik gör stor skillnad för hur man uppfattar en film. Detsamma gäller filmens själva upptakt. Så när Kenny Loggins drar igång med ”Now I gotta cut loose, footloose!” och förtexterna (adekvat 80-tals-bulliga) börjar rulla framför en massa dansanta fötter signalerar Footloose rätt tydligt att detta inte kommer att bli en film som slutar i gråt och tandagnisslan.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaUjujuj, andra halvan av 80-talet… Jag är ordentlig tonåring i en småstad och i den mån jag lyssnar på musik är det snälla och tama tongångar från exempelvis Modern Talking, Wham och Alphaville. Någonstans ute i min musikvärlds tassemarker, innan den övergick i det stora okända, rumsterade genrer och artister som jag kände igen eller hade en vag aning om men inte så mycket mer. Metal, house och hip-hop. Kiss, Iron Maiden, Yello, Yazz, Run D.M.C. och, faktiskt, N.W.A.

Straight Outta Compton Läs hela inlägget här »

Ricki and the FlashIbland tycks det inte finnas något värre brott i den amerikanska kulturen än att svika sin familj. Det skulle i så fall vara att svika sig själv och sina drömmar. Men hur ska man göra om ens drömmar inte innefattar en familj som man redan har skaffat sig? My head hurts…

Läs hela inlägget här »

Så ock på jordenKay Pollacks oerhört (och för mig obegripligt) hyllade Så som i himmelen hade premiär 2004. Elva år senare är det i Så ock på jorden dags att återse Lena, Arne och alla de andra som inte lyckades med att ligga och dö på ett badrumsgolv i första vändan.

Läs hela inlägget här »

Eftersom Så ock på jorden (recension på den kommer imorgon) skulle visas under Malmö filmdagar tyckte jag att det var lika så gott att se den hyllade föregångaren. Även Fiffis filmtajm och Jojjenito passade på att skriva om denna första film när uppföljaren var på tapeten.

***

Så som i himmelenNär det Musikaliska Geniet kom till byn då var trångsyntheten där,
då hade de bara törne och galla.
Då sköto de efter honom med ett gevär,
ty de voro ju så trångsynta alla.

Läs hela inlägget här »

RhinestoneRhinestone, eller ”strass” som det ju heter i gamla svedala, är något som är fejk. En bergskristall som låtsas att den är en diamant. Men det är inget fejk med Nick Martinelli. Först är han en äkta New York-taxichaffis, komplett med en total oförmåga att ratta en bil i storstadstrafiken, italiensk NY-accent och ett hett temperament.

Läs hela inlägget här »

AmadeusLife of Pi sägs få åhöraren att tro på Gud. Berättelsen om Mozart, eller snarare Salieri, kan antingen få åhöraren att tro på Gud, men att han i så fall är en elak jävel, eller också inse att människan är oöverträffad i att skapa sitt eget helvete.

För att vara en enkel italiensk gosse får Antonio Salieri uppleva enastående framgångar. Knappt trettio år gammal är han hovkompositör åt kejsar Joseph II i Wien, en musikens huvudstad. Han har högstatuselever, står på god fot med både kapellmästare Guiseppe Bonno samt operadirektören greve Orsini-Rosenberg och livet leker.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaJa, vad finns egentligen innuti Llewyn Davis? Inte mycket, om vi ska tro Coenbrödernas senaste skapelse. Llewyn försöker under 60-talets början hålla någon slags folksångarkarriär under armarna men det är tveksamt om han brinner för Konsten med någon större hetta än att det är bättre än att vara en vanlig knegare. Llewyn brinner inte för någonting. Vilket dock inte hindrar att han intar en sedvanligt konstnärselitistisk hållning – han vill kunna försörja sig på sin musik men att leverera vad folk kan tänka sig att betala för är under hans värdighet.

Inside Llewyn DavisInför systern Joy hävdar han att han vill något mer än bara existera (vilket alla vanliga knegare uppenbarligen gör), men frågan är om han ens gör det. Llewyn går genom livet (eller i alla fall under den period som vi får följa honom) liksom avstängd för det mesta. Vilket naturligtvis gör det lite problematiskt att han inte verkar ha någon egen bostad utan soffsurfar sig runt bland de gamla och nya bekantskaper som kan stå ut med hans svårmodiga uppenbarelse.

Läs hela inlägget här »

“It could happen to you [—]/And it happened to me”

Monica ZFör oss som känner igen blondinen som sjunger örhänget “It could happen to you” utgör sångens påstående ingen större överraskning eftersom vi ju vet att allt kommer att hända henne, både positivt och negativt. I det avseendet är Monica Z en rätt vanlig uppgång-och-fall-historia. Vi får vara med om hennes stora genombrott när hon efter anmodan från ingen mindre än Ella Fitzgerald (och det finns mycket Ella att anmoda den svenska blondinen) börjar sjunga jazz på svenska tillsammans med Arne Domnérus orkester. Men framgången är inte alltid så lätt att hantera för en kvinna som växt upp under det svenska jante-oket.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Cold Moon
Stephen King, Blaze
Edward St Aubyn, Romanerna om Patrick Melrose vol 1

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg