You are currently browsing the tag archive for the ‘Musikfilm’ tag.

alt. titel: Mayhem – Senhores do Caos

”This movie is based on truth…lies…and what actually happened”

Tja, som hyfsat van BOATS-tittare vet man ju vid det här laget att alla filmer av den typen kan vara fyllda med lite av varje. Så också i fallet med Lords of Chaos, Jonas Åkerlunds tredje långfilm som beskriver cirkus sex år av den norska black metal-scenen med fokus på Mayhem.

Mayhem grundades redan 1984 av gitarristen Øystein Aarseth, med stor inspiration från band som Venom, Motörhead och Slayer. Förutom Øystein, kallad Euronymous (efter en kort sejour som ”Destructor”), solidifierades Mayhem efter ett par år i basisten Necrobutcher, trummisen Hellhammer och svenske sångaren Dead. Vi guidas genom berättelsen av Euronymous berättarröst som glatt överraskat får kommentera ”We even had fans!”

Tyvärr ska det visa sig att en kille som längtar efter att se ut som ett lik, vara ett lik och skär sig på scen kanske inte är den mest stabila av personer och 1991 tog Dead livet av sig. Euronymous såg i sin tur en chans att faktiskt vara precis så där mörk och ond som han alltid påstått att han var och väntade med att ringa polisen tills han hunnit ta ett gäng foton på sin döde bandmedlem. Allt för att underblåsa myten och imagen av en musik som var ren ondska och musiker som var genuint sjuka i huvudet. Den här sortens ondska blev dock lite väl magstark för Necrobutcher som drog.

Ett band på två pers är inte mycket att skryta med och det är nu Euronymous kommer i kontakt med Kristian Vikernes, kallad Varg, alternativt Greven, alternativt Count Grishnackh, alternativt Greifi Grishnackh. Varg har redan dragit igång enmansprojektet Burzum men ska enligt Lords of Chaos ha varit mycket imponerad av Mayhem och Euronymous. Efter ett tag smyger sig det dock in ett icke föraktligt mått av konkurrens mellan de två, inte minst när det visar sig att Varg är en jävel på att bränna ned norska kyrkor – dåd som han får mycket uppskattning för i black metal-cirkeln. Under den första halvan av 90-talet eskalerar händelserna tills dess att det hela, som Euronymous redan hintat om i inledningen, ”badly”.

Ja, det är som sagt alltid svårt att veta vad som är sant, falskt och poetiska friheter när det kommer till BOATS-filmer. Inte blir det särskilt mycket lättare när filmens manus bygger på en kritiserad och kontroversiell bok. Plus att de som faktiskt var inblandade verkar ha ganska olika uppfattning om både vad som egentligen hände och varför. Boken Lords of Chaos kom redan 2008 och fokuserade enbart på åren 1990-1993 men försökte ta ett helhetsgrepp om hela black metal-musikscenen. Musikern och journalisten Michael Moynihan fick kritik för att boken underförstått propagerade för högerextrema åsikter, vilka han själv sades sympatisera med i hemlighet.

Det skulle jag påstå inte är någon större risk när det kommer till Åkerlunds film (han har själv skrivit manus tillsammans med Dennis Magnusson). Det känns inte som om det heller borde vara någon större risk att vare sig Mayhems ”ondska”, kyrkbränningarna eller det våld som förekommer uppfattas som coolt eller eftersträvansvärt. På gott och ont, naturligtvis. Självklart är det tacknämligt med en film som inte hyllar det killarna pysslade med på 90-talet eller förvandlar det hela till snaskig tortyrporr.

Å andra sidan sker det till priset av att Lords of Chaos inte tar sina protagonister riktigt på allvar, vilket också understryks av den lätt ironiska berättarrösten som hela tiden håller publiken i handen. Det finns i princip hela tiden komiska stråk i kontrasterandet mellan den ”ondska” alla påstår sig eftersträva och puttriga, norska villagator, volvo-bilar, kebabhak, journalister som bjuds på te samt rimligt städade lägenheter. Det är helt uppenbart att Varg inte på något sätt kan förklara hur han ideologiskt eller filosofiskt får ihop asa-tro, satanism och nazism – det är bara uppseendeväckande varumärken att samlas kring. Det är lika uppenbart att det inte finns mycket som är verkligt sataniskt med ett gäng killar som hänger på sig kedjor och headbangar i en källare samtidigt som de med jämna mellanrum vrålar ”Hell, Satan!”

I rollen som Euronymous ser vi Rory Culkin, den yngste av Culkinbröderna medan Varg spelas av Emory Cohen (den riktige Varg ska tydligen inte alls ha uppskattat det skådisvalet av förklarliga skäl). Andra notabla namn på rollistan är Jack Kilmer och Valter Skarsgård (plus vår egen Gustaf Hammarsten som norsk journalist).

Särskilt Culkin och Cohen är bra i sina roller, inte minst för att de ser oerhört unga ut vilket understryker deras jag-vill-vara-farlig-wannabe-status. Det jag möjligen skulle ifrågasätta är huruvida den verklige Euronymous kunde visa upp ett så pass vältränat sexpack som Culkin gymmat sig till. Tyvärr finns det andra rollprestationer som inte är lika stabila och jag kan inte låta bli att undra hur bra Åkerlund är på personregi. Att filmen däremot är välgjord rent visuellt behöver kanske inte påpekas.

I slutänden blir ändå Lords of Chaos en av de där ganska sällsynta BOATS-filmerna som både är intressanta och innehåller en engagerande historia. Jag vet inte om jag ska tycka att det är bra eller dåligt, men att framställningen inte skyggar för våld på ett vettigt sätt utgör en stor del av det.

alt. titel: Whiplash: Música y obsesión

Andrew Neiman ser ingen poäng med att ha kompisar, knappt ens en flickvän. Vill man bli det 21:a århundradets störste musiker gäller det att ha fokus och driv. Men för att komma dit måste Andrew först ta sig igenom stålbadet som är Terence Fletcher, musikskolan Shaffer Observatory herostratiskt ryktbare jazzorkesterledare. Mannen som uppenbarligen aldrig lyckats hitta ett musikerledarläge som lägger sig någonstans mellan ”bra jobbat!” och en klapp på huvudet, alternativt ge sina orkestermedlemmar nervsammanbrott på grund av förolämpningar, kastade stolar, kadaverdisciplin och härskartekniker.

Läs hela inlägget här »

Den mildsinnade uppmaningen från den den lilla korniska kuststaden Port Isaac – ”Please drive carefully thorugh our village” – är inget svensexesnubbarna från London är beredda att lyssna på. De är ju där i sin stora Merca för att partaja och fira att Henry ska gifta sig. Något som i och för sig framstår som fullkomligt obegripligt för Danny vars i princip första replik är ”monogamy is unnatural”.

Läs hela inlägget här »

Välgörenhets- och musiksällskapet Amadeus bjuder på en alldeles särskild ”recital privé” till förmån för Frankrikes föräldralösa krigsbarn. Året är 1920 och krigsslutet ligger därmed blott två år bort. Men de som samlats hos baronessan Marguerite Dumont är fast beslutna att glömma allt som är jobbigt eller hemskt. Därför är det också många av dem som söker skydd i ett lagomt ljudisolerat rum när det är dags för värdinnan själv att äntra scenen. Hennes egen make, Georges Dumont, tar det säkra före det osäkra och ser till att vänta ut eländet under ett träd, en bra bit bort från sina anfäders slott.

Läs hela inlägget här »

Efter Steve McQueens långfilmslånga Mangrove var det ju lika bra att köra på med de övriga, och kortare, delarna i filmserien Small Axe, inalles fem stycken. Sedda så här i ett sträck skapar Mangrove tillsammans med Lovers Rock, Red, White and Blue, Alex Wheatle och Education en rik väv med många olika infallsvinklar på hur livet kunde te sig för Londons västindiska befolkning under 60-, 70- och 80-talet.

Läs hela inlägget här »

Unga Fanny Brice är medveten om att hon inte är någon traditionellt vacker flicka, det ska gudarna veta. Och om de (eller Fanny) av någon anledning skulle glömma bort detta faktum finns mamma Rose och granntanterna hon spelar kort med på plats för att kommentera sakernas tillstånd vareviga dag. Fannys ben är för magra och ansiktet för asymmetriskt. Så då är det ju trist att Fanny är beredd att göra vad som helst för att stå på scen eftersom scenen bara verkar vilja ha vackra flickor. Men som Fanny säger, ”you think beautiful girls are going to stay in style forever?”

Läs hela inlägget här »

Hop down front then doodle back
Mooch to your left then mooch to the right
Hands on your hips and do the mess around,
Break a leg until you’re near the ground

Läs hela inlägget här »

Jack Malik var en gång en hoppfull musiker. Som slutade som lärare för att att kunna jobba på deltid och ägna sig åt musiken. Men som nu börjat ge upp eftersom inte ens hans egen familj är särskilt intresserade av att höra honom spela längre. Kompisgänget, med managern Ellie i spetsen, är alltid de mest högljudda supportrarna på varje spelning.

Läs hela inlägget här »

Rose-Lynn Harlan har ett namn väl anpassat efter sin dröm – att åka till Nashville och bli countrysångare (det heter INTE country & western!). Men det finns också en hel del som står i vägen för den drömmen. Som det faktum att Rose-Lynn just avtjänat ett årslångt fängelsestraff och nu fortfarande måste släpa på en fotboja. Eller att den unga kvinnan inte står helt ensam här i världen utan har barnen Wynona och Lyle att ta hand om.

Läs hela inlägget här »

Är man själv från ett ställe som fucking jävla kuk-Åmål skulle antagligen Luton, med sin chimär av närhet till metropolen London, framstå som himmelriket självt. Men den 16-årige Javad Kahn är lika livrädd för att bli fast i Luton som om han bodde i Sveriges minsta byhåla. Han har aldrig kommit närmare London än åsynen av motorvägspåfarten som leder dit och med en relativt strikt pakistansk far är livet i Luton anno 1987 ingen dans på rosor.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg