alt. titel: The Vigil – Die Totenwache, The Vigil – Non ti lascerà andare
Den unge Yakov Ronen är en frisläppt fånge i världen och likt alla institutionaliserade fångar har han lite svårt att finna sig till rätta. Vardagen utanför Borough Parks chassidiska samhälle är främmande och inte sällan hotfull. I stödgruppen för de som likt Yakov försökt slå sig fria diskuterar man obekanta företeelser som formella jobb-CV:n och män som försöker ragga upp okända kvinnor på tunnelbanan. Det är tydligt att det för dem allra flesta är en kamp att förhålla sig till både sitt förflutna och framtiden. Vem är de, nu när de inte längre tillhör församlingen?
Man kan dock ana att Yakov kanske kämpar ännu lite mer än de andra. Han måste ta medicin men har kort om stålar. Han vill gärna träffa kvinnor men drar sig undan när gruppmedlemmen Sarah tar kontakt eftersom han inte vet hur han ska prata med henne på egen hand. Han har utforskat sin nya mobil så till vida att han hittat ficklampan – så jäkla behändigt!
Det är Yakovs ekonomiska situation som gör att han en sista gång tillåter sig att bli indragen i den chassidiska kulturen. För 400 dollar går han med på att sitta och vaka över liket av den nyss avlidne Rubin Litvak, ett uppdrag han haft förut. Men natten hos Rubin Litvak och dennes demenssjuka hustru ska bli en natt olik hans tidigare vaknätter.
Skräckfilmspodden Vargtimmen talade sig varm för The Vigil som en oupptäckt liten pärla och meddelade dessutom att den fanns lätt tillgänglig på SVT Play. Valet var därmed ganska enkelt, särskilt som debutant-regissören och manusförfattaren Keith Thomas efter The Vigil tog sig an remaken av Firestarter (wait for it…)
En viss antydan om vad som komma skall i The Vigil levereras i princip omgående. Filmen är nämligen en Blumhouse-produktion – därmed förekommer också en hel del kameravinklar och utsnitt som gör att man stirrar sig svettig för att eventuellt upptäcka en rörelse eller skepnad i för- eller bakgrunden. På det hela taget är The Vigil dock förhållandevis minimalistisk. Hade den varit gjord ett eller ett par år senare hade den kanske till och med kallats för ett pandemiprojekt, men nu gissar jag att det snarare handlar om att hålla en vettig budget för en debutfilm.
Men Thomas, tillsammans med Dave Davis i rollen som Yakov, jobbar så bra man rimligen kan begära med sina begränsade medel. The Vigil gapar sällan över för mycket och har förstås en fördel i sin för många sannolikt obekanta miljö och kultur. I grunden är detta nämligen en förhållandevis välbekant demon-berättelse (plus inslag som ”det motvilliga sista jobbet”, ambivalensen i psykiska ohälsa kontra ”riktiga” övernaturligheter och spår av Sometimes They Come Back). Men tack vare sina judiska omständigheter känns historien inte riktigt lika självklar som om de istället varit katolska.
Manuset använder sig också av skräckinjagande realiteter som Förintelsen och nutida antisemitism för att fördjupa sin poäng med en varelse som livnär sig på människors smärta. Jag tror dock att filmen hade vunnit på att trycka ännu hårdare på just de elementen. I nuläget känns slutresultatet en smula tunt, även om The Vigil på intet sätt är dålig eller framstår som rent exploaterande av allvarliga ämnen.
Sin korta speltid till trots kan jag dock tycka att Thomas suger lite väl länge på final-karamellen och slutet är så förväntat att jag nästan vill kalla det för oinspirerat. Men för att vara en debut är The Vigil ändå remarkabelt välgjord, välspelad och genomtänkt. Utan tvekan sevärd om ni skulle dyka på den.
Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg 
alt. titel: 
Rörliga bilder och tryckta ord 