A Man Called Otto (2022)

alt. titel: El peor vecino del mundo

Att svenskarna gick man ur huse för att se Rolf Lassgård i rollen som surgubben Ove Lindahl är kanske inte så märkligt, med tanke på populariteten hos Fredrik Backmans förlaga. Och det är klart att det var rätt smickrande att förstå att vår lilla (relativt sett i alla fall) film rönt en del uppmärksamhet “over there”, i det stora filmlandet i väst. Som jag minns det gick det ganska snabbt innan det stod klart att självaste Tom Hanks ville producera en nyversion av En man som heter Ove.

Smickrande, men också lite märkligt. Jag tycker aldrig att jag fått någon tydligt bild av varför just den här historien gick hem så bra i USA. MåBra-filmer med melankoliska stråk lider vi ju knappast brist på vare sig här hemma i Svedala eller i Hollywood. Och detta med udda par som får till en inte-alls-oväntad-vänskap har vi ju också sett förut.

Alltnog, i A Man Called Otto är det alltså Tom Hanks i egen hög person som valt att  gestalta “Otto Anderson”. En man som nyligen förlorat sin hustru och dessutom uppmanad att, medelst ett hyfsat avgångsvederlag, avsluta sitt yrkesverksamma liv. Vad har han nu att falla tillbaka på? Blott intet, förstår vi snart. Det är en slutsats som Otto själv också har kommit fram till och eftersom han är en handlingens man (på ett sätt i alla fall) har han valt att även avsluta sitt fysiska liv. Men irritationsmoment som pestiga grannar och envisa katter kommer hela tiden emellan.

Jag hade svårt att bli lika förtjust i Hannes Holms adaption som resten av Sveriges befolkning vad det verkade. Historien gick hem något lite bättre i Fredrik Backmans bokform. När jag inför remaken passade på att se om originalet på SVTPlay slank det ned lite lättare än första gången, eftersom jag nu kände mig ganska van vid dess grynnor och skär.

Så med Ove-filmen i färskt minne skulle jag, åtminstone på ytan, verkligen kunna ifrågasätta meningen med denna remake. Många sekvenser är mer eller mindre exakt likadana (varpå den omgivande publiken både skrattade och grät på exakt samma ställen, vad jag kunde bedöma). Saab och Volvo är utbytta mot Chevrolet och Ford, namnen “Ove” och “Rune” mot “Otto” och “Reuben”. (Däremot var tydligen både “Sonja” och “Anita” mer internationellt gångbara.) Napoleonbakelse har blivit “Swedish éclair” (fast enligt Wikipedia heter “semla” detsamma även på engelska). “Bögpersonen” Mirsad har blivit transpersonen Malcolm.

Dessa likheter gör samtidigt att jag inte kan låta bli att bli att bli imponerad av arbetet från regissör Marc Forster, manusförfattare David Magee och Tom Hanks i huvudrollen. För på något sätt har de, med samma historia, lyckats skapa en berättarmässig lätthet och effektivitet som förvisso känns mer amerikansk än svensk. Att se En man som heter Ove var som att svälja knäckebröd torrt – det går ner, men hela tiden finns känslan av att något är på väg att fastna. Att se A Man Called Otto var i sin tur snarare som att svälja havregrynsgröt – inget storstilat rent innehållsmässigt men det glider i alla fall ned utan några som helst problem.

Vissa mer genomgripande förändringar än rena namnbyten har dock skett. Katten är gulligare och mer välskött. Ottos hjärtfel får flera övertydliga signaler. Mycket av bakgrunden med Oves pappa och hans livslånga krig mot “vitskjortorna” är helt struket och det är en förbättring. Ottos uppvaktning av Sonya har klart mindre av stalker-vibbar och rollprestationerna gör att det framstår som mindre märkligt varför hon ens skulle fastna för den tyste unge mannen.

Det känns också mindre orimligt att ett bostadsföretag försöker tvinga bort Anita och Reuben från deras hem än att ett ondsint vårdföretag prompt vill kidnappa Rune. Upplösningen att en grannsamfällighet med gemensamma krafter ska ta hand om en stroke-patient som av allt att döma har ett stort vårdbehov känns dock exakt lika verklighetsfrämmande den här gången. Samtidigt kickar den där gröt-känslan till viss del in, eftersom jag i remaken kan relatera en sådan osannolik upplösning till drömmen om “small town America” där alla hjälps åt och tar hand om varandra.

Jag sade tidigare att historien om Ove gick hem i USA, men det tycks vara en sanning med modifikation. Den gick uppenbarligen hem hos Tom Hanks och Rita Wilson, men i nuläget har den ännu inte ens spelat in sin egen budget trots USA-premiär i slutet av december. Är svenskt MåBra inte tillräckligt MåBra för att passa good ole Us och A?

Sluha narodu 2 (2016)

alt. titel: Folkets tjänare 2, Servant of the Nation 2, Servant of the People 2

TV-serien Folkets tjänare handlar om historieläraren Vasyl Petrovytj Holoborodko som, efter en populär viralvideo och påhittiga elever, överraskande blir vald till Ukrainas president. Han för i denna position en kamp för att få ett slut på landets korruption samt skapa ett mer demokratiskt och hederligt politiskt klimat.

Fortsätt läsa ”Sluha narodu 2 (2016)”

The Vigil (2019)

alt. titel: The Vigil – Die Totenwache, The Vigil – Non ti lascerà andare

Den unge Yakov Ronen är en frisläppt fånge i världen och likt alla institutionaliserade fångar har han lite svårt att finna sig till rätta. Vardagen utanför Borough Parks chassidiska samhälle är främmande och inte sällan hotfull. I stödgruppen för de som likt Yakov försökt slå sig fria diskuterar man obekanta företeelser som formella jobb-CV:n och män som försöker ragga upp okända kvinnor på tunnelbanan. Det är tydligt att det för dem allra flesta är en kamp att förhålla sig till både sitt förflutna och framtiden. Vem är de, nu när de inte längre tillhör församlingen?

Fortsätt läsa ”The Vigil (2019)”

Omtaget: Fanny och Alexander (1982)

Klart vi ska avsluta inför julhelgen med en rejäl bamsing till film (och text)! Själva julinslaget är förvisso rätt begränsat i dagens film men icke desto mindre klassiskt. Nu tar bloggen lite julledigt och återkommer måndagen den 27 januari december för ett par mellandagsfilmer innan det är dags att vända blad till 2022. (Och nu får jag skämmas riktigt rejält… Det var mindre än ett år sedan jag publicerade exakt samma text — hade uppenbarligen missat att markera den som redan använd. Boy, are my cheeks red… Nå, för er läsare med lika dåligt komihåg som jag — mycket nöje!)

***

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att hågkomster från enskilda scener säkert kan ha varit ett resultat av olika tittningar när spektaklet rullat på TV.

Fortsätt läsa ”Omtaget: Fanny och Alexander (1982)”

Ett, tu…TV-serier! #14

Tunna blå linjen (2020, 1 säsong och 10 avsnitt)

Fy helvete så bra detta var! Jag kände mig ju minst sagt ljummet inställd till den allmänt hyllade Jakten på en mördare, men i Tunna blå linjen fick jag däremot en polisvardagsrealism som jag kunde tro på och engagera mig i.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #14”

Fanny och Alexander (1982)

Ivrigt påhejad av alla Ingmar Bergman-tillskyndare gjorde jag äntligen slag saken och högg Fanny och Alexander när den fanns tillgänglig på SVTPlay. Den långa versionen förstås – varför nöja sig med futtiga tre timmar Bergman när man kan få nästan fem?! Knäckfrågan i sammanhanget är – hade jag sett Fanny och Alexander tidigare? Tyvärr blir svaret att jag faktiskt inte vet. Jag hade innan denna titt inget sammanhängande minne av filmen men tror att jag åtminstone sett den i omgångar när spektaklet rullat på TV.

Fortsätt läsa ”Fanny och Alexander (1982)”

Ett, tu…TV-serier! #7

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #7”

Ett, tu…TV-serier! #4

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #4”

Ett, tu…TV-serier! #3

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #3”

Ett, tu…TV-serier! #1

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #1”