You are currently browsing the tag archive for the ‘Alkohol’ tag.

alt. titel: Shed No Tears

Efter att ha blivit positivt överraskad av Måns Mårlind och Björn Steins Moulin Rouge!-expressiva Eld & lågor var det dags att ta sig an duons Känn ingen sorg. Jag är inget fan av Håkan Hellström och hade därför hittills hållit mig långt borta. Men kanske skulle Mårlind och Steins speciella framförande få mig att omfamna även Håkan?

I centrum står dock inte alls någon Håkan, utan istället en Pål. En musikalisk drömmare som dock lider av att aldrig kunna få ur sig all den där musiken som bubblar i honom. I alla fall inte när folk tittar på honom. Om de gör det blir slutresultatet oundvikligen någon form av överslagsbeteende hos Pål, vilket sällan uppskattas av hans presumtiva publik. Trots det kan särskilt kompisen Johnny aldrig låta bli att försöka övertala Pål att ställa sig på en scen.

När Johnny inte pysslar med det ägnar sig han, Pål och Lena inte sällan åt att gå på krogen och sedan dra runt på Göteborgs gator, torg och kajer till dess att en perfekt sommarmorgon rodnar i horisonten. Men en kväll ser Pål ett band som frontas av den förföriska Eva och han blir fullkomligt bergtagen. En förälskelse som dock inte uppskattas av Lena, vilken gått och trånat efter sin bästa kompis i tysthet.

Och Eva tycks mot all förmodan vara intresserad av särlingen Pål, i alla fall så pass mycket att hon ber honom att spela med i hennes band. Och det kan han förstås eftersom han inte tycks ha något stadigvarande jobb att gå till. Inte så att Pål vägrar att hoppa på de jobbintervjuer som farfar Rolle fixar åt honom på fiskmarknaden, men han lyckas av någon anledning alltid glömma bort dem. Det finns ju så mycket annat som kräver Påls uppmärksamhet. Eva och musiken. Musiken och Eva. Och så musiken förstås.

En bra sak hade jag med mig i bagaget efter Eld & lågor – jag förväntade mig inte att se en verklig eller realistisk film. Känn ingen sorg har absolut inte samma överväldigande sagokänsla som filmen om två konkurrerande nöjesfält. Men erfarenheten gör mig åtminstone aningens mindre benägen att ifrågasätta hur det alltid tycks vara så varmt sommarväder att man utan problem kan gå i T-shirt och shorts mitt i natten samt sitta ute och spela gitarr medan solen går upp. Att farfar Rolle sitter med en gammal tröskverksdator medan olika personer fipplar med mobiler från snart sagt vartenda årtionde sedan dylika manicker började säljas till gemene man.

Pål flyttar dessutom utan större åthävor in i Johnnys über-chica våning som tycks ligga i en nedlagd fabrik eller något liknande. Som förstås är precis lagomt sliten för att framstå som charmigt bohemisk snarare än sunkig, och vars tak lämpar sig alldeles utmärkt att spela gitarr på tills morgonen randas. Det inmundigas också frikostigt både alkohol och diverse droger utan att det får några större efterverkningar, bieffekter eller abstinenssymptom.

Men även om omständigheterna inte prompt måste vara realistiska så bör rollfigurerna vara det, åtminstone på ett psykologiskt plan, och här tappar Känn ingen sorg mig. Eller snarare så att jag blir lika lite intresserad av Pål, Johnny och Lena som jag var av Ninni och John. Pål och Johnnys relation är i och för sig fin men måste övertydligt artikuleras för att vi i publiken ska fatta vad det handlar om. Lena får vi å andra sidan inte veta mycket om, förutom hennes obesvarade kärleksintresse och att hon är en jäkel på att knäa ned aggressiva fotbollssupportrar. Hennes del i kompistrojkan uttalas aldrig lika tydligt som bandet mellan killarna. Inte heller Eva kommer i mina ögon längre än att lida av svårartat poor-little-rich-girl-syndrom samt vara Påls ouppnåeliga kärleksgudinna.

Det som kanske hade kunnat rädda Känn ingen sorg i det här läget skulle sannolikt ha varit musiken men den talar inte heller till mig. Håkans låtar blir inte bättre av att framföras av andra och eftersom jag inte är så bekant med vare sig hans musik eller texter missar jag sannolikt också 90% av alla hänvisningar som förekommer i dialog eller själva handlingen. Vad som däremot är helt omöjligt att missa är förstås filmens tänkta sjömanskostym-klimax men i det läget suckar jag bara irriterat åt den uppenbara fan-servicen och vrider mig för att försöka komma undan den typiskt gälla och aningens disharmoniska sången.

Känn ingen sorg är snygg och känns självsäker men det hjälps inte för min del. Det filmen däremot lyckas alldeles utmärkt med är att göra Göteborg New York-coolt. Det borde finnas en guldbagge bara för den bedriften, kan jag tycka.

alt. titel: Dödspolarna, Gaden uden nåde , Mean Streets: Dødens gate

Ska man tro Harvey Keitels inledande lilla tal är Mean Streets en film om synder och att återgälda eller ångra dem. Och visst har hans rollfigur Charlie en hel del synder att ångra, vilket han i egenskap av en god katolik våndas över. Han är däremot inte en så god katolik att han tycker att kyrkan är rätta stället för syndernas förlåtelse. Efter varje bikt står han inför den korsfäste Kristus och bekänner att hela ritualen känns som en massa snack och lite hockey. Nej, sina synder betalar man för på gatan. I hemmet.

Läs hela inlägget här »

Ibland känner jag att jag borde läsa mer modern och ”riktig” litteratur. Så då kunde jag väl lika gärna hugga tag i den första delen av norrmannen Karl-Ove Knausgårds självbiografi Min kamp? Jag mindes inte så mycket mer än att det varit mycket snack om arbetet som skulle vara enormt omfattande. (Vilket fick till följd att jag tolkade ljudbokens 18 timmars speltid som att detta var det samlade verket. I wish…). Mitt intryck var ändå att böckerna blivit höjda till skyarna.

Läs hela inlägget här »

Min utvalda film att prata om under Snacka om films 230:e avsnitt som släpptes i torsdags. Apropås begreppet ”Oscar bait”.

***

alt. titel: Deer Hunter

I mitten av 70-talet var den allmänna åsikten i Hollywood att ingen ville se filmer om Vietnamkriget. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att kriget inte officiellt var över förrän 1975. Nu motbevisade förvisso Michael Ciminos The Deer Hunter den slutsatsen men det som uppenbarligen drog publik var knappast någon upplyftande beskrivning av vare sig kriget eller det USA som förde det. Och även om filmen inte var först med att rikta ett kritiskt öga mot det nationella traumat var den en av de tidigaste att få en bred spridning. Det beredde därmed vägen för filmer som Apocalypse Now, Platoon och Full Metal Jacket.

Läs hela inlägget här »

I 2010-talets sista självande minutrar levererar Anders Fager den avslutande delen Krig! Barn! i trilogin om Fallet Cornelia Karlsson. Cornelia, som först fick en egen bok i Jag såg henne idag i receptionen (även om den som uttalar titelmeningen rimligen bör vara Fredrik Hedlund) och sedan spelade en icke föraktlig roll i En man av stil och smak.

Krig! Barn! tar vid närmast omedelbart efter En man… Anarki och kaos, orkestrerat av Cornelia, drar allt närmare, Ingemar Fredman av den Gröna Gången ligger nedhuggen på Strömmens botten och CeO Molin försöker fortfarande ta hand om sin skattgömma av böcker. Läs hela inlägget här »

Jack är en skön snubbe med författarambitioner och ett svårartat existenskomplex. Han är kompis med Bart (en skön snubbe med konstnärsambitioner), Johnny (en skön snubbe som, över alla under, faktiskt tycks arbeta som fotograf) och Harald (en skön snubbe med inga större ambitioner alls).

Läs hela inlägget här »

Filmspanarnaalt. titel: Döden på Nilen, Mord på Nilen

Den kallsinnige mördaren ombord på flodbåten Karnak hade uppenbarligen hoppats på att Nilens vatten skulle svälja paketet som fastnade i fiskarnas nät. Nu hamnar det i istället i den berömde detektiven Hércule Poirots knubbiga händer och ger honom ytterligare ett par ledtrådar för de små grå hjärncellerna att klura på.

Läs hela inlägget här »

True Grit 2010Portis igen! Det var ju liksom det här som var hela grejen med mitt lilla miniprojekt – att få tid att bränna av boken och bägge filmadaptionerna i ett enda magnifikt fyrverkeri. Nu blev kanske inte John Wayne-versionen från 1969 någon större hit för min del men skam den som ger sig.

Läs hela inlägget här »

True Grit 1969alt. titel: De sammanbitna

Charles Portis bok om den företagsamma Mattie Ross och föredettingsheriffen Rooster Cogburn måtte ha blivit populär med tanke på att denna adaption kom blott ett år efter dess publicering. Tydligen var det ingen mindre än Western-veteranen himself, John Wayne, som läste och gillade berättelsen om mannen som hade ”grit” i övermått. Detta trots att Rooster knappast var en standardroll för Wayne.

Läs hela inlägget här »

True Grit bokDrängfull och uppfylld av hat över en inbillad oförrätt vid kvällens kortspel skjuter Tom Chaney ihjäl sin arbetsgivare Henry Ross. Ross, som enligt alla är en hygglig karl och bara försökte få sin tölpaktige lantarbetare att lugna ned sig några hekto. Chaney flyr Fort Smith på Ross häst Judy in i det intilliggande indianterritoriet.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, The Bad Place
Neil Gaiman, Anansi Boys

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg