Ur spår (2022)

Jag tackar gudarna för att jag inte har Daniel Nylander som chef. Det räcker inte med att han själv är en überpresterande jävel som bestämt sig för att träna inför det friskluft-satans påfund som kallas Vasaloppet. Daniel har också dragit med sina medarbetare i idiotierna och det är högst oklart om de med gemensamma krafter ägnar arbets- eller ”fri”tid åt att staka sig runt idrottsplatser på rullskidor i ett kapitalt snöfritt Stockholm. En arbetsgemenskap som dessutom befinner sig på en klar höhö-nivå. Besked vid en tjusigare nyårsmiddag om att ett av de närvarande paren väntar barn möts med uppskattande ord om att fadern i sammanhanget minsann är en ”jävla bock”.

Men nu ska i rättvisans namn också sägas att Daniel Nylander är en ganska schysst brorsa. Ständigt står han beredd att fånga upp sin fladdriga syster Lisa som har problem av typen arbetslöshet, mindre lyckade alkoholvanor, taskig ekonomi och trubbel med soc när det kommer till relationen med dottern Elvira. Och då hjälper han henne inte bara med lån, utan också med husrum när en vattenskada gör att Lisa måste utrymma sin lägenhet i ett par månader. Det är nu som Daniel i ren desperation tvingar med sig Lisa ut i spåret eftersom det i hans värld inte finns något bättre botemedel mot skör psykisk hälsa än att backträna med stavar tills man kräks. Medan Lisa, även hon i ren desperation, går med på idiotierna för att kunna visa Elvira (och soc-tanten) att hon också är en prestationsmänniska.

Den lilla förhandsinformation jag tagit del av när det gällde Ur spår gjorde inte filmen några större tjänster. Framförallt en tokrolig affisch med citat som signalerade något i stil med svenska ”komedi”klassiker som Sällskapsresan eller Göta Kanal. Det regissör Mårten Klingberg och manusförfattare Maria Karlsson presterat är dock en slags blandning av detta tokroliga och något som är avgjort mer seriöst. Till en början är jag lite oförberedd på framställningen av Lisas liv som så pass tragisk. Jag känner ingen större lust att vika mig dubbel av skratt åt en mamma som missar sin dotters Luciafirande för att hon hamnat i fyllecell. Jag uppfattar verkligen inte filmens stämning som ”må bra-humor”.

Men när jag väl hittat fotfästet kommer jag på mig själv att uppskatta allvaret mer än farsinslagen. I sina bästa stunder är Ur spår en rätt fin och känslig film om teman som ofrivillig barnlöshet och hur man kan sluta att se sig som en misslyckad människa. Det är ändå ganska många minutrar som inte handlar om träningsmontage inför nio mil på längdskidor. Samtidigt finns som sagt farsinslagen kvar och på det hela taget gör de att personporträtten kanske inte hinner bli riktigt lika djuplodande som de kunde ha blivit i ett mer helgjutet psykologiskt drama. Ur spår försöker sig på en balansgång som inte alltid lyckas i sin ambition.

Men när den väl gör det (lyckas, alltså) upplever jag att det i mångt och mycket hänger på skådisarna. Då inte minst Rakel Wärmländer som briljerar i de mer allvarliga partierna. Katia Winters Lisa är bättre på komisk tajming och faller tack och lov aldrig ned i den riktigt hysteriska tokrolighetsfällan. Jag kan i någon mening tro på hennes gestaltning av Lisas omvändelse från alkad strulfia till någon som insett att det inte är omöjligt att ta ansvar för sitt liv.

Händelseförloppet är förvisso för skruvat (med bland annat deus ex machina-taxichaffisar) för att jag med gott samvete ska kunna sätta epitetet ”realistiskt” på Ur spår, men den kommer banne mig bra nära. Bara en sådan sak som beskrivningen av den försvunna bilnyckeln på resan upp till Mora. Visst, det blir lite överdrivet stingsligt tjafs men situationen förfaller aldrig till fullständig kalabalik, utan det räcker med att Lisa rotar igenom ett par soppåsar för att hitta den borttappade nyckeln och bilresan kan fortsätta.

Mårten Klingberg syntes senast på bio med Min pappa Marianne och jag inbillar mig att jag känner igen något av hans milda handlag i Ur spår. Detta smakade faktiskt inte alls så illa som jag fruktade. Mer blåbärs- än ärtsoppa.

Druk (2020)

Första filmen ut efter årets Halloween-tema, men varför inte fortsätta på den icke-engelska trenden? Säg hej till Danmark! Nu är bloggen tillbaka till fem poster i veckan, böcker på söndagar.

***

alt. titel: En runda till, Et glass til, Drunk, Der Rausch, Binge Drinking, Another Round

“Hvad er ungdom? En drøm. Hvad er kærlighed? Drømmens indhold”

Den danske filosofen Søren Kierkegaard må ha skaldat hur vackert som helst om kärlek men Druk gör ganska omgående klart att den där ungdomsdrömmen också innehåller en hel del alkohol. De fyra gymnasielärarkollegorna Martin, Nikolaj, Peter och Tommy har ypperliga möjligheter att jämföra sin förlorade ungdom (hell, sitt förlorade liv) med elevernas spritstinna avgångsår.

Fortsätt läsa ”Druk (2020)”

Ett, tu…TV-serier! #23

Midnight Mass (2021, 1 säsong och 7 avsnitt)

Välkommen till Crocket Island, i folkmun kallad the Crock Pot. Lite av en utflyttningbygd måste man ändå säga även om vi landar i en tid när det faktiskt finns en del nytillskott. Eller ja, två hemvändare och ett nytillskott. Särskilt det där sista nytillskottet röner en viss uppmärksamhet ety fader Paul är en ung och energisk präst som ska ersätta den sjuke Monsignor Pruitt. Ön har lite drygt 120 bofasta och alla skulle de kunna få plats i den lilla kyrkan. Men nu för tiden är den delen av församlingen som verkligen släpar sig iväg till gudstjänsterna betydligt mindre än så. Rätt minimal, faktiskt. Men fader Pauls ankomst ska sakta men säkert ändra på den saken.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #23”

Ett, tu…TV-serier! #22

Chernobyl (2019, 1 säsong och 5 avsnitt)

Dags att pilla lite på ett barndomstrauma. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag drog igång första avsnittet av Chernobyl. Men jag vet i alla fall att jag inte förväntat mig att bli så pass berörd som jag blev. Dels eftersom jag som sagt fick ett fladder av den där obehagliga känslan från mitten av 80-talet när svenska ungar inte tordes gå ut när det regnade. Dels eftersom miniserien, signerad Johan Renck och Craig Mazin, är så välgjord att man som tittare inte kan undfly tröstlösheten inför ett fullkomligt obeboeligt område, fullt med förgiftade hus och fordon.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #22”

The Queen’s Gambit (1983)

Nå, det var väl ingen större överraskning jag blev otroligt nyfiken på förlagan till Netflix-hiten The Queen’s Gambit. Eftersom jag tyckte att själva historien om den sensationellt begåvande schackspelaren Beth Harmon kändes oväntat ordinär (i alla fall med tanke på att streamingvärlden knappast kryllar av miniserier om briljanta, unga, kvinnliga schackspelare) tänkte jag att författaren Walter Tevis kanske hade lyckats bifoga något mer.

Fortsätt läsa ”The Queen’s Gambit (1983)”

Respect (2021)

Respekt är klurigt. Det sägs att man aldrig kan kräva det, bara förtjäna det. Ändå är det många som tror att vapen i hand är det enklaste sättet att få omgivningens respekt. För Aretha ”Ree” Franklin har vägen till respekt alltid gått genom musiken. Redan tidigt får hon välmenande råd – ”musiken kommer att rädda ditt liv” och ”din röst tillhör bara Gud”. Men även om hennes omgivning respekterar hennes talang vete tusan hur det är ställt med respekten för hennes person.

Fortsätt läsa ”Respect (2021)”

Ett, tu…TV-serier! #21

Sharp Objects (2018, 1 säsong och 8 avsnitt)

I min text om Gillan Flynns litterära förlaga såg jag en föga smickrande TV-filmsadaption i framtiden, men ödet var vänligare stämt än så. Istället blev det en påkostad och välproducerad HBO-serie av det hela, med Amy Adams, Eliza Scanlan och Patricia Clarkson i rollerna som dotter, halvsyster och mor Preaker (samt Sophia Lillis som Amy Adams yngre jag). Plus Marti Noxon som showrunner och Jean-Marc Vallée som regissör för alla avsnitten.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #21”

Norra Latin (2017)

Tamar kommer in på Norra Latin-gymnasiets prestigefyllda teaterprogram. Men omplaceringen från det trygga Östersund till storstaden visar sig vara mer krävande än Tamar förväntat sig i sina skådespelardrömmar. Istället för en hel klass med gelikar har hon svårt att hitta kompisar – alla känner ju redan varandra i sina egna små klickar och ingen av dem tycks särskilt sugna på att bjuda med Tamar. Den enda hon umgås lite med är Angelica, vilken ganska omgående visar sig vara en sådan här skitsnackartyp som gottar sig i andra olyckor och som man inte kan lita på för fem öre.

Fortsätt läsa ”Norra Latin (2017)”

Ett, tu…TV-serier! #20

Community (2009-2015, 6 säsonger och 110 avsnitt)

Trots att jag hört en hel del gott om Community var jag tvungen att ta omvägen förbi Rick and Morty för att bli tillräckligt nyfiken på att se vad Dan Harmon gjort mer för roliga serier. Och med dagens trängre nålsöga för vad man ska hålla i med när det kommer till TV-serier var det nog tur att jag hade den draghjälpen.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #20”

Judy (2019)

Judy är en film om två olika sorters missbruk, ett kemiskt och ett känslomässigt. Judy Garland, döpt till det betydligt mer oglamorösa Frances Ethel Gumm, drabbades av båda och de hade sannerligen satt sina spår när vi möter den 46-åriga artisten i slutet av 60-talet.

Fortsätt läsa ”Judy (2019)”