You are currently browsing the tag archive for the ‘Alkohol’ tag.

alt. titel: Sidste vilde nat med kliken

”Omtöcknad och förvirrad”. Två ord som väl skulle kunna beskriva ganska mångas tonårsperiod, åtminstone av och till. Man trevar sig fram i tillvaron, försöker komma underfund vem man är, vem man vill vara. Riktigt så stora frågeställningar sysselsätter kanske inte alla inblandade i Richard Linklaters numera kultförklarade tredje långfilm. Men man får ändå intrycket av att vissa av de beslut som tas under kvällen, natten och arla morgonen av ungdomarna vid Lee High School denna den 28 maj anno 1976 kommer att påverka deras liv långt framöver. Randy ”Pink” Floyd blir pressad av både coach Conrad och lagkamrater att underteckna ett avtal om att avhålla sig från alla sorters droger under sommaren för att få fortsätta i skolans football-lag. Mike Newhouse börjar undra om det här med att plugga juridik verkligen är hans grej.

Men som sagt, på det hela taget är det ingen storskalig dramatik som utspelas i Dazed and Confused. Richard Linklater har, som för att understryka den relativa lågmäldheten, valt att fokusera på de som ska komma att bli ”seniors” och ”freshmen” på Lee High School, det vill säga kids som kommer att gå tillsammans ett helt läsår. Nojjande över exempelvis stundande college-studier hålls därmed på en relativt avmätt nivå – detta är inte ”sista natten med gänget”.

Just i perspektivet att Dazed and Confused är en 90-talsfilm som utspelas på 70-talet känns det rimligt att se den som en kommentar till George Lucas American Graffiti, en 70-talsfilm som utspelas på 60-talet. Men samtidigt hålla i minnet att Linklater själv vad 16 bast 1976. Så istället för en sista natt, skulle man nästan kunna se det som att filmen visar upp en första eller mellan-natt. I alla fall för lyckliga presumtiva ”freshmen” som Mitch och Sabrina, vilka var och en på sitt håll får hänga med de äldre kidsen.

Trots att det sällan händer något i den här typen av filmer, även om livsviktiga saker står på spel (komma in på den coola festen, få ligga med den snygga tjejen), upplever jag att Linklater tar det hela ett steg längre. Förvisso finns här de välbekanta karaktärerna – the jock, the stoner, the hippie, the nerd, the brooder, the bitch – men det är inga direkta vattentäta skott mellan de olika grupperna. Särskilt eftersom Pink får vara något av en huvudperson och han i egenskap av starting quarterback är tillräckligt poppis för att exempelvis komma undan med att ha med sig en sådan som Mitch under kvällen. Han framstår dessutom som något av en fredsmäklare, killen som gärna går emellan när det är bråk på gång.

Jag är inte är lika förtjust i Linklaters Before-trilogi som många andra men det är ingen tvekan om att han kan detta med prat-film. Frågan är dock om Dazed and Confused blivit det fenomen den numera är, om filmen inte också visat upp så många välkända nyllen att det nästan är svårt att sortera bland dem. Vinnare i den klassen är utan tvekan Matthew McConughey i sin första större filmroll som överliggaren Wooderson. Ryktbarheten i hans släpiga ”awrijd, awrijd, awrijd” övertumfas bara av den numera ikoniska sleaze-repliken ”That’s what I love about these high school girls, man. I get older, they stay the same age”.

Har man inget annat nöje av Dazed and Confused är det en alldeles utmärkt film för ölhävarlekar. Antingen man går på numera kända skådisfejs eller, om man vill blir riktigt packad, varje gång någon säger ordet ”man”. Ni vet, odödlig vältalighet som ”Hey man, get off my case man”… Det 70-talsrockiga soundtracket är inte heller någon dålig ljudkuliss till en sådan sysselsättning.

alt. titel: Alla helgons blodiga natt – 20 år senare, Halloween H20 – tyve år senere, Halloween 20 år etter, Halloween: H20

Ska man döma av slutresultatet är det nästan att man skulle kunna misstänka Halloween-serien för att ha gjort en 10 Cloverfield Lane med ett Kevin Williamson-manus. Den generella stilen i H20 är nämligen så 90-tals-Kevin Williamson (komplett med tjej-hängslen och strumpor som slutar strax över knäna), att vinkeln med Laurie Strode och Michael Myers nästan hamnar i skymundan.

Läs hela inlägget här »

Kompisarna Vega och Maxine gör det förbjudna och smiter in i Fjärilarnas stad. Tjejerna lever i ett strikt uppdelat samhälle mellan de som har och de som inte har. Fjärilarna på rätt sida om muren och Myrorna på fel. Den arbetande klassen förväntas visa tacksamhet (i form av livslångt arbete) över att de får en utbildning och inte behöver svälta men lyxen och frosseriet som överklassen kan ägna sig åt ser de inte röken av.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Shed No Tears

Efter att ha blivit positivt överraskad av Måns Mårlind och Björn Steins Moulin Rouge!-expressiva Eld & lågor var det dags att ta sig an duons Känn ingen sorg. Jag är inget fan av Håkan Hellström och hade därför hittills hållit mig långt borta. Men kanske skulle Mårlind och Steins speciella framförande få mig att omfamna även Håkan?

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Dödspolarna, Gaden uden nåde , Mean Streets: Dødens gate

Ska man tro Harvey Keitels inledande lilla tal är Mean Streets en film om synder och att återgälda eller ångra dem. Och visst har hans rollfigur Charlie en hel del synder att ångra, vilket han i egenskap av en god katolik våndas över. Han är däremot inte en så god katolik att han tycker att kyrkan är rätta stället för syndernas förlåtelse. Efter varje bikt står han inför den korsfäste Kristus och bekänner att hela ritualen känns som en massa snack och lite hockey. Nej, sina synder betalar man för på gatan. I hemmet.

Läs hela inlägget här »

Ibland känner jag att jag borde läsa mer modern och ”riktig” litteratur. Så då kunde jag väl lika gärna hugga tag i den första delen av norrmannen Karl-Ove Knausgårds självbiografi Min kamp? Jag mindes inte så mycket mer än att det varit mycket snack om arbetet som skulle vara enormt omfattande. (Vilket fick till följd att jag tolkade ljudbokens 18 timmars speltid som att detta var det samlade verket. I wish…). Mitt intryck var ändå att böckerna blivit höjda till skyarna.

Läs hela inlägget här »

Min utvalda film att prata om under Snacka om films 230:e avsnitt som släpptes i torsdags. Apropås begreppet ”Oscar bait”.

***

alt. titel: Deer Hunter

I mitten av 70-talet var den allmänna åsikten i Hollywood att ingen ville se filmer om Vietnamkriget. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att kriget inte officiellt var över förrän 1975. Nu motbevisade förvisso Michael Ciminos The Deer Hunter den slutsatsen men det som uppenbarligen drog publik var knappast någon upplyftande beskrivning av vare sig kriget eller det USA som förde det. Och även om filmen inte var först med att rikta ett kritiskt öga mot det nationella traumat var den en av de tidigaste att få en bred spridning. Det beredde därmed vägen för filmer som Apocalypse Now, Platoon och Full Metal Jacket.

Läs hela inlägget här »

I 2010-talets sista självande minutrar levererar Anders Fager den avslutande delen Krig! Barn! i trilogin om Fallet Cornelia Karlsson. Cornelia, som först fick en egen bok i Jag såg henne idag i receptionen (även om den som uttalar titelmeningen rimligen bör vara Fredrik Hedlund) och sedan spelade en icke föraktlig roll i En man av stil och smak.

Krig! Barn! tar vid närmast omedelbart efter En man… Anarki och kaos, orkestrerat av Cornelia, drar allt närmare, Ingemar Fredman av den Gröna Gången ligger nedhuggen på Strömmens botten och CeO Molin försöker fortfarande ta hand om sin skattgömma av böcker. Läs hela inlägget här »

Jack är en skön snubbe med författarambitioner och ett svårartat existenskomplex. Han är kompis med Bart (en skön snubbe med konstnärsambitioner), Johnny (en skön snubbe som, över alla under, faktiskt tycks arbeta som fotograf) och Harald (en skön snubbe med inga större ambitioner alls).

Läs hela inlägget här »

Filmspanarnaalt. titel: Döden på Nilen, Mord på Nilen

Den kallsinnige mördaren ombord på flodbåten Karnak hade uppenbarligen hoppats på att Nilens vatten skulle svälja paketet som fastnade i fiskarnas nät. Nu hamnar det i istället i den berömde detektiven Hércule Poirots knubbiga händer och ger honom ytterligare ett par ledtrådar för de små grå hjärncellerna att klura på.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lisa See, Flower Net
Ian Fleming
, James Bond-series
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg