You are currently browsing the tag archive for the ‘Alkohol’ tag.

”I went to the woods because I wished to live deliberately.”

Henry David Thoreaus berömda öppningsord till naturidyllsskildringen Walden. Mike Fuller och Sybil Rosen söker sig snarare ut i skogen för att leva omedvetet, för att kunna drunka i sin kärlek till varandra och inte behöva fylla vardagen med så mycket mer än utomhussex, kärleksfullt småprat och en ölburk eller två. Och så Mikes musik förstås.

Mike, som i den där skogen kommer på artistnamnet Blaze Foley, skriver nämligen country- och blueslåtar och skulle gärna vilja bli legendarisk. Inte en stjärna, ety stjärnor förlorar förr eller senare sin glans, utan en legendar.

Men det är svårt att bli legendarisk om ingen mer än småfåglarna och ekorrarna lyssnar på ens musik så Blaze och Sybil tar så småningom beslutet att flytta till Austin. Och visst är det då fler som kommer i kontakt med hans musik men det innebär samtidigt att Blaze själv kommer i kontakt med både alkohol och andra droger (utöver den marijuana som han och Sybil ivrigt puffade på därute i skogen). Vilket i sin tur sätter honom i kontakt med mindre tilltalande personlighetsdrag.

I Juliet, Naked försökte Chris O’Dowds colleglärare Duncan genom sin hemsida få hela världen att uppmärksamma den enligt hans mening bortglömde alternativrockern Tucker Crowe, spelad av Ethan Hawke. I Blaze är det Ethan Hawke själv (i egenskap av såväl regissör som medmanusförfattare) som velat få världen att uppmärksamma Blaze Foley. Och han har lite kraftigare doniningar än en hemmasnickrad hemsida till sin hjälp.

En hel film alltså, tillägnad Blaze Foley. Eventuellt ett osjunget geni. En film proppad med packade musiker och en hel massa melankolisk musik, vilken för all del har sin charm. När det hela är överstökat har vi i publiken förvisso fått någon slags kronologi från det att Blaze träffar Sybil till sin död 1989 men jag får känslan av att Hawke knappast har haft ambitionen att berätta sin historia från A till Ö. På samma sätt som ordet ”Alfabet” representerar 29 olika bokstäver representerar filmen Blaze Foleys liv. En slags abstraktion om man så vill, mer av en stämning eller en känsla än en regelrätt historia.

Däremot är jag inte helt säker på vad den här abstraktionen ska stå för. Kärlekshistorien mellan Sybil och Blaze som för Blazes del aldrig verkar ha gått över, åtminstone inte om man skulle se till hans musik? Eller en mer generell kärleksskildring, hur kvinnor kan göra hela sina liv till kärlek (åtminstone till en viss gräns) medan (musiker)män aldrig har mer kärlek än att den förbrukas av deras musik? En berättelse om hur många det är som rycker och drar i en talangfull musiker och vill vara en del av hans arv? Eller en bild av en man som av olika anledningar sällan tycks klara av att undvika korkade beslut som leder till att han allt som oftast blir utkastad från sina egna gig på grund av fylla eller slagsmål? Inte sällan både och, dessutom.

Blaze är inte dålig. Framförallt tyckte jag om rolltolkningarna från Ben Dickey och Alia Shawkat som Blaze och Sybil där de lyckas skapa djupt känd autenticitet. De är rara tillsammans och det känns aldrig som att jag sitter och tittar på två skådisar, utan på två människor som verkligen är kära i varandra. Det fanns också ett par, tre scener som var milt humoristiska på ett ganska tilltalande sätt, särskilt den där Blaze och Sybil besöker Sybils judiska föräldrar (där modern faktiskt spelas av den verkliga Sybil Rosen).

Men samtidigt får jag ingen riktig rätsida på Hawkes framställning. Det blir för många lösryckta scener som inte riktigt passar in i den övergripande kronologin och för många antydningar som lämnas utan åtgärd. Ibland känns det som om hela Blaze är en enda stor antydan, filmen tippar över av all undertext som finns under ytan. I mångt och mycket handlar det förstås om att jag aldrig blir tillräckligt intresserad av Blazes historia. På sätt och vis var det nästan tur att förtexterna gjorde klart att detta skulle vara en verklig historia för det gjorde faktiskt att jag hade lättare att acceptera dess brist på riktning.

Jag kan sympatisera med Hawkes önskan att öppna folks ögon och öron för Blazes historia och hans musik. Samtidigt har jag svårt att fördra en man som helt uppenbart tycks ha varit sin egen värsta fiende. Av det vi får se tycks musikern ha haft många chanser att göra sig själv till den där legenden som han drömde om men inte tagit någon av dem. Jag misstänker att Blaze, i likhet med A Star is Born och Bohemian Rhapsody, är en film där jag kommer att behålla soundtracket inom mig betydligt längre än själva filmen.

Vi var flera filmspanare som samlades runt Blaze Foleys gitarr:
Filmfrommen
Har du inte sett den?
The Nerd Bird
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Movies-Noir
Fripps filmrevyer

Annonser

Dags för något heeeeelt annat än italiensk skräckfilm…

***

”Oh, Lord/Ooh somebody, ooh somebody/Can anybody find me somebody to love?” Men grejen är att Freddie Mercury har en massa somebodys som älskar honom. I alla fall när vi hookar upp med sångaren och de övriga bandmedlemmarna i Queen vid Live Aid i juli 1985. Mercury träder ut på Wembleys scen, äger den och älskas av nästan två miljarder människor över hela världen.

Så det är alltså slutmålet, men hur kom vi egentligen dit? Bohemian Rhapsody kastar oss femton år tillbaka i tiden, till ett 1970 där en blyg 20-plussare langar baggage på Heathrow, får förmaningar av mamma att skaffa sig en trevlig flicka och hänger på pubar till pappas stora förtret. Pappa, som inte riktigt kan förlika sig med att sonen överger sitt parsiska arv och insisterar på att bli kallad för ”Freddie” istället för Farrokh.

Men Freddie är inte blygare än att han kan stolpa fram till Brian May och Roger Taylor, de kvarvarande medlemmarna i bandet Smile sedan sångaren Tim hastigt och lustigt hoppat av. Det räcker med ett par toner från Freddies imponerande röstresurser och tillsammans med basisten John Deacon är Queen ett faktum.

Det är bara att erkänna – jag blev förförd. Jag är ingen ivrig konsument av trailers så det var mest av en slump jag blev sittande framför Bohemian Rhapsody, en film som jag givetvis visste var på gång men som jag dittills inte känt någon större längtan efter att se. Men Rami Maliks uppvisning på scen i ett par av Mercurys klassiska uppsättningar till tonerna av Queens oefterhärmliga musik funkade bättre än en nedsmugen rohypnol i min drink. Klart jag skulle se Bohemian Rhapsody!

Och roppefyllan räckte så pass att jag absolut inte ångrar att jag hann hugga filmen på bio – nu fick jag ju en chans att lyssna på en hel del bra låtar på ett betydligt fetare ljudsystem än jag har tillgång till hemma. Så musikaliskt finns inget att invända för min del, jag fick den Queen-fix som jag hade hoppats på.

Men i övrigt… Bohemian Rhapsody är den filmiska motsvarigheten till äggvitor, ljummet vatten eller varför inte rumsvarm gurka. Det kan vara något av det mest slätstrukna jag sett på länge. Rent skådismässigt upplever jag att alla inblandade gör så gott de kan, med Rami Malik som Mercury i spetsen (även om jag aldrig kommer från intrycket att han ser ut att ständigt gå och suga på sina formidabla löständer). Maliks uppvisning är verkligen vare sig menlös eller blek, han kastar sig med liv och lust in i sin flamboyanta sångare men får ärligt talat inte så värst mycket att arbeta med i form av vare sig bakgrund, psykologi eller inramande händelser.

Kanske är jag i denna upplevelse färgad av att jag hört rykten om att Sacha Baron Cohen, som från början skulle spela Mercury, hoppade av för att han tyckte att resultatet började bli allt för menlös. Nu kanske en film inte behöver vara särskilt beige innan den mannen börjar tycka att det blir tråkigt, men Bohemian Rhapsody blir lite väl försiktig i sina beskrivningar av inte minst bandets inneboende dynamik och deras musikaliska arbete.

Konstnärliga gärningar kan förvisso vara något av det mest otacksamma som finns att försöka beskriva på film men Bohemian Rhapsody blir för min del mest en ändlös kavalkad av att antingen Mercury eller May (spelad av Gwilym Lee) säger något i stil med ”Hörni grabbar, vad säger ni om det här?” och så nynnas eller spelas de första tonerna i en välbekant låt som vi därmed redan vet kommer att bli en hit. De där scenframträdandena som så effektivt förförde mig i trailern börjar efter ett tag snarare kännas som den ena bocken efter den andra på en ToDo-lista betitlad ”Queens viktigaste konsertögonblick”. Det finns allt för få konflikter, allt för få hinder på vägen, allt för lite ansträngning för att ge mig som tittare en aning om det jobb som rimligtvis måste ha legat bakom en karriär som Queens. Musiken flödar fram som genom ett abstrakt och gudomlig ingripande, en klyscha som tyvärr är allt för vanlig i den här typen av artist-biografi-film.

Vilket känns lite märkligt när det står klart att Bryan Singer står för regin och Anthony McCarten för manus. Singer som åtminstone en gång i tiden borgade för kvalitet i filmer som The Usual Suspects och X2 och McCarten som fått ur sig manus till både The Theory of Everything och Darkest Hour. Men så läser jag lite till och upptäcker att det tydligt varit rejält turbulent på inspelningen med en frånvarande regissör och någon som fick hoppa in i sista sekunden för att ro det hela i land och då känns det plötsligt inte alls särskilt konstigt att Bohemian Rhapsody, sitt soundtrack förutan, helt saknar själ.

Gillar man inte Queen torde Bohemian Rhapsody bara vara en enda lång plåga, särskilt som den avslutande Live Aid-sekvensen blev väl utdragen, till och med för min smak. Vet man å andra sidan med sig att man gillar Queen är filmen faktiskt värd en titt, om inte annat för möjligheten att höra lite bra musik på en rejäl ljudanläggning. Skiljelinjen mellan film och soundtrack är så pass rejäl att jag för ovanlighetens skull känner mig mer eller mindre tvingad att klämma i med dubbla betyg. Och då hänger filmens betyg nästan uteslutande på Maliks slit med sin Mercury; tänder, spandex och allt.

Bohemian Rhapsody

Bohemian Rhapsodys soundtrack

Men varför ta mig på orden? Det finns de som förmår uppskatta Bohemian Rhapsody som den kanske ärligen förtjänar. Fiffi och Magnus, exempelvis…

Ingen hejd på tema-avbrotten. Nu är det en gemensam filmspanarfilm som pockar på…

***

Berättelsen om en alkad storstjärna, farligt nära gränsen till föredetting, som hugger tag i en ung och begåvad nykomling som vore hon en livboj i ett hav av varjehanda droger förlorar tydligen aldrig sin lockelse. A Star is Born filmatiserades första gången 1937 med Fredric March och Janet Gaynor, sedan 1954 med James Mason och Judy Garland samt 1976 med Kris Kristofferson och Barbra Streisand. Och nu, 2018, med Bradley Cooper och Stefani Joanne Angelina Germanotta, mer känd som Lady Gaga.

Läs hela inlägget här »

Det är den 1:a september och sommaren får väl officiellt härmed anses avslutad. Därmed går också bloggen in i sin vanliga publiceringsfrekvens — inlägg måndag, onsdag, fredag, lördag och söndag. Härliga tider!

***

Det lilla gänget bestående av Gurkan, Greven och Borstis är involverade i ett lågintensivt och rätt stillsamt krig mot både det täcka könet och ordningsmakten. Gurkan arbetar för fiskmadamen Amalia och Borstis för hotellägarinnan Klara. Bägge är rejäla fruntimmer och inte skulle Gurkan ha något emot att ingå i det äkta ståndet med Amalia medan Greven lutar mer åt Klara. Men kvinnsen har orimliga krav på sina tillkommande och vill nödvändigt ha karlar som inte ser ut som ”pajsare”, inte svär och inte dricker.

Läs hela inlägget här »

OS i Calgary 1988 måste ha haft en alldeles särskild dragningskraft för idrottsmän som var lite…aparta inom sina respektive grenar. Det var första gången någonsin som Jamaica skickade ett bob-lag och första gången på väldigt länge som Storbritannien skickade en backhoppare.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Beyond

Finlandssvenska Leena försöker utplåna sitt förflutna genom att bli svenska Lena och leva det där tomtebolyckliga kärnfamiljslivet hon aldrig fick chans på när hon var liten. Men när Ystads lasarett ringer och meddelar att Lena mamma Aili ligger intagen kan hon inte längre värja sig för minnena. Präktige maken Johan ser det som självklart att han och döttrarna ska följa med Lena söderut men de ska i och med den resan komma att möta en kvinna som är betydligt mer trasig än de någonsin kunnat ana. Läs hela inlägget här »

Eftersom succéboken En man som heter Ove såldes in med fraser som ”för dig som älskade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann!” förpassade jag snabbt Fredrik Backman till islådan. Filmatiseringen av samma succébok gjorde inte mycket för att ändra på den inställningen till Backman som författare.

Läs hela inlägget här »

Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?

Läs hela inlägget här »

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Snömannen

Men vad fasen, jag gillar ju norske deckarförfattaren Jo Nesbö?! Snömannen från 2007 är en av mina favoriter från den mannen och då snackar vi ändå en deckarförfattare som håller en grymt hög lägstanivå.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Tahereh Mafi, Unravel Me
Ian McEwan, Nutshell

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser