Somliga går med trasiga skor (2023)

Garvade dokumentärfilmaren Magnus Gerttens biografifilm om Cornelis Vreeswijk varvar trolskt idylliska bilder på dimbeslöjade svenska sommarängar med musikanter och fylletjafs någonstans i Stockholms tunnelbana. Det är en kombination som känns ganska naturlig när det kommer till Vreeswijk. Det är i huvudsak också den dubbeltydiga trubadurbilden som Somliga går med trasiga skor försöker teckna. En dubbeltydighet som inte sällan också går igen i visorna – musikaliskt är exempelvis Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind värkande vacker, textmässigt finns ett icke föraktligt mörker.

Kuolleet lehdet (2023)

alt. titel: Höstlöv som faller, Fallen Leaves

Det är kanske symptomatiskt att finnarna försöker åkalla varmare breddgrader. Barerna, pubarna och caféerna i Höstlöv som faller heter sådant som “Buenos Aires” och “California”. På jukeboxen sjunger en finsk smörsångare om “Mambo italiano”.

Ett, tu…TV-serier! #31

The First Lady (2022, 1 säsong och 10 avsnitt)

Av någon anledning blev jag nyfiken så fort jag hörde talas om Susanne Biers serie The First Lady från alltid lika pålitliga Sof-podden. Kanske berodde det på att tre bra skådisar – Gillian Anderson, Michelle Pfeiffer och Viola Davis – skulle spela tre intressanta presidentfruar – Elenanor Roosevelt, Betty Ford och Michelle Obama. Kanske berodde det på att det fortfarande bor en liten historiker i mig.

Tôkyô monogatari (1953)

alt. titel: Föräldrarna, Voyage à Tokyo, Die Reise nach Tokio, Tokyo Story

2023 blev tydligen världens bästa filmår, i alla fall om jag ska gå efter Sight and Sounds lista från 2022. I mars såg jag den nya topplaceringen Jeanne Dielman och klämde då också Beau Travail av bara farten. Och nu, under årets näst sista dag, var det äntligen dags att ta itu med Tokyo Story (jag tänker inte kalla den Föräldrarna eftersom alla som inte kan japanska använder den engelska titeln). En film som i någon mening vilat i bakhuvudet ända sedan jag gjorde mitt Akira Kurosawa-tema eftersom den då ofta nämndes tillsammans med bland andra De sju samurajerna i kategorin “världens bästa/mest kända japanska filmer”.

X2: Snyltande konstnärsmakar (2014 & 2018)

Trots att det skiljer ca 60 år samt en och en halv kontinent männen emellan, har Henry Gauthier-Villars (kallad Willy) och Walter Keane oväntat mycket gemensamt. Deras konstnärliga output hyllas stort i samtiden och de har lyckats göra sig grova pengar i processen genom att marknadsföra både sig själva och sina verk. Willys böcker om den unga Claudine går åt som smör i solsken medan Walters tavlor av märkligt och obehagligt storögda barn pryder var mans vägg. Kruxet är dock att det är männens fruar som är de egentliga upphovsmakarna.

Murders in the Zoo (1933)

alt. titel: Panik im Zoo, Le serpent mamba, El asesino diabólico

När Jack Woodford får höra att djurparken han jobbar för har anställt en PR-agent, utropar han lättat “Good, we need it!” Tyvärr ska marknadsföringen av Municipal Zoo, efter att Peter Yates börjat hålla i tyglarna, inte riktigt vara av den godartade sorten. Kanske skulle man ha sett det som ett varningstecken att mannen (som tycks vara något av ett vandrande skämt i sin egen bransch) känner sig föranlåten att försäkra sin nye arbetsgivare “I haven’t tasted a drop…in a considerable time”.

Aurora (2019)

Aurora påminner sin pappa om att de borde åka och lägga några blommor på mammans grav. Men sedan kommer lite saker emellan: kronofogden knackar på dörren med besked om utmätning och Aurora måste försöka få in sin pappa på torken för femtielfte gången för att han överhuvudtaget ska ha någonstans att bo. När det väl kommer något på mammans grav är det i form av en plastpalm med en blå ljusslinga, stulen från en nattklubb i höggradigt berusat tillstånd. Vi kan helt enkelt konstatera att Aurora inte verkar ha särskilt mycket av sin shit together.

Shuggie Bain (2020)

Agnes Bain har alltid varit för stolt och självständig för sitt eget bästa. Föräldrarna Lizzie och Wullie tvingas dra slutsatsen att beror på att särskilt hennes far skämt bort henne alldeles för mycket. Hur ska man annars kunna förklara det faktum att Agnes alltid klär sig lite för fint, aldrig har gjort en dags hederligt arbete i hela sitt liv och ansett sig för god för att nöja sig med en hederlig katolsk make, far till hennes två äldre barn Catherine och Leek?

A Simple Plan (1998)

alt. titel: En enkel plan

Tja, inledningsvis syntes planen nog så enkel. Hank Mitchell, i sällskap med brodern Jacob och dennes bästa kompis Lou, kan knappt tro sin egen tur när de hittar ett flygplan fullsmockat med pengar mitt i skogen. Hank är den ordentlige av de tre med jobb och gravid hustru, så hans ryggmärgsreaktion är att göra Det Rätta och anmäla fyndet till polisen. The American Dream uppnås genom Hårt Arbete, inte stöld.

Ur spår (2022)

Jag tackar gudarna för att jag inte har Daniel Nylander som chef. Det räcker inte med att han själv är en überpresterande jävel som bestämt sig för att träna inför det friskluft-satans påfund som kallas Vasaloppet. Daniel har också dragit med sina medarbetare i idiotierna och det är högst oklart om de med gemensamma krafter ägnar arbets- eller ”fri”tid åt att staka sig runt idrottsplatser på rullskidor i ett kapitalt snöfritt Stockholm. En arbetsgemenskap som dessutom befinner sig på en klar höhö-nivå. Besked vid en tjusigare nyårsmiddag om att ett av de närvarande paren väntar barn möts med uppskattande ord om att fadern i sammanhanget minsann är en ”jävla bock”.