You are currently browsing the tag archive for the ‘Alkohol’ tag.

Möt Cornelia Karlsson, enkel som en söndagsmorgon. Eller lika komplicerad som en. Allt beror på perspektiv. Vaknar du bredvid din käresta med solsken i blick eller bredvid ett obetänksamt sista minuten-ragg och med en munhåla som borde skrubbas med stålull? Kanske vaknar du inte ens upp, oavsett veckodag? Och är det i så fall worst eller best case scenario?

Själv backade jag in i min bekantskap med fröken Karlsson. Eller smet i bakvägen, om man skulle föredra den bilden. Från För gudinnan till En man av stil och smak och nu Jag såg henne idag i receptionen. Å ena sidan gjorde det sannolikt att jag ställde mig mer frågande än jag skulle ha behövt göra inför För gudinnan-trojkan Tipper, Tiphany och Adam. Å andra sidan har den här läsningen av Anders Fagers tre böcker antagit karaktären av en arkeologisk utgrävning där jag allt eftersom kunnat blottlägga lager efter skinande lager. Skala av istället för att lägga ihop.

Fager tycks vara en författare som i möjligaste mån värjer sig mot ett linjärt berättande. Framställningen kan vara nog så pang-på från gång till annan men i likhet med de andra Svenska kult-böckerna bryts historien av och upp mellan både personer och tidsramar.

Cornelias egen berättelse öppnar och slutar Jag såg… men däremellan får vi också träffa tre män. En av dem är bekantingen Ingemar Fredman, de andra två har ett närmare förhållande till just Cornelia: yrkesmilitären Fredrik Hedlund och arkivarien CeO Molin (en man med koll, stil och smak som vi ju sedermera får lära oss).

Sällan har väl Fagers kärva stil tjänat så väl som i fallet Cornelia. Hennes egen upptakt är 60 sidor virvelvind. Redan de första sidorna är ren läsmagi, där staccato-språket snabbt och med en imponerande effektivitet skissar upp en ensam flickstackare med en schlagerföredetting till mamma och en frånvarande pappa. Det frammanar ett barns formuleringar, blandar in löpsedelssensationalism och banala låttexter, men lyckas samtidigt förmedla både sinnesstämningar och precisa detaljer. Vi serveras dessutom rappa precisionskast både framåt och bakåt i Cornelias historia.

Jag, som tidigare hävdat att det tristaste som finns är att läsa om andras drogberoende, har inga som helst problem att hänga med på Cornelias Europaturné av sprit, piller och gud vet vad annat. För att parafrasera Ludvig Holberg: alla säger att Cornelia knarkar men ingen frågar varför Cornelia knarkar. Men vi som läser vet ju.

I väsandet från gasen som strömmade ur ugnen där Cornelias mamma placerat sitt huvud (med ett vinglas bekvämt tillhands på den uppfällda luckan) hör den 11-åriga flickan för första gången rösten som kommer att förfölja henne under resten av livet. Den Viskande Mannen har ögon fulla av oändlighet och stjärnor. Han är en mörk drottningmakare, försäkrar att han ser Cornelias annorlunda-skap och att han vet vad hon vill ha. Enda sättet att undkomma den där rösten är att fly in i droger och ritualer som gör att man bli lite dum i huvudet. Lite galen.

Men samtidigt som Cornelia är den stam kring vilken romanen hela tiden kränger sig antyder redan titeln att det alltid finns de som ser på henne utifrån, att hon aldrig är riktigt sin egen. Etapperna i hennes liv markeras inte sällan av händelser som utbrottet av galna ko-sjukan, kriget på Balkan och 9-11. Händelser som Cornelia själv knappast bryr sig om, men som i alla fall för min del innebär en vink om vem som hela tiden håller koll på henne. För vi vet ju att Den Viskande Mannen, Tipper och deras gelikar gillar att röra om i människogrytan nu och då.

Cornelias förhållande med Hedlund delas i sin tur upp av de tio fotografier han hinner ta på henne under deras tid tillsammans. Kameran är ett sätt för honom att hålla verkligheten på avstånd och göra den hanterlig även om han för all del gärna skulle vilja komma Cornelia närmare än vad som nu är fallet. Han och hans lägenhet (”28 kvadrat ångest”) blir en sorts fristad men inget som i slutänden kan rädda henne.

Den (förhållandevis) vanlige och normale Fredrik Hedlund är dock en välbehövlig gestalt i Jag såg… som annars sannolikt skulle bli lite väl full av arkana, hemlig kunskap, makt, tempel, kraft och ren, jävla galenskap. Hedlund eftertraktar inte makt, kanske inte ens den över sitt eget liv. Hans lojalitet mot Cornelia som person (och inte enbart till det hon kan, vet eller förmår vilket är vad både CeO och Fredman är mest intresserade av) tycks ändå vara till någon slags tröst för henne.

I En man… fann jag de historiska tillbakablickarna hejdlöst underhållande. Fredmans egna äventyr med drottning Kristina i Jag såg… tycker jag inte fungerar lika bra. Visst, de ger förstås en ytterligare dimension till världsbygget som är Svenska kulter men i det här fallet bröt de av allt för mycket från den jag ville veta mer om – Cornelia. De blev tyvärr delar av boken som jag skyndade över en smula för att kunna få återvända till dess huvudsakliga nutid.

En man… var en snyggare paketerad helhet och jag är oftast svag för sådana produkter. Samtidigt kan jag, lika lite som någon annan, blunda för Cornelias tjuskraft i Jag såg… Nu inväntar jag bara romanen där Anders Fager äntligen avslöjar bakgrunden till sin fascination över Grottbjörnens folk.

Annonser

Så var det alltså dags att knyta ihop säcken. Själv hade jag i viss mån piskat mig igenom både Himmelstrand och Rörelsen mot upploppet som är X: Den sista platsen för ögonen. En sak gör mig trygg och väl till mods med en gång: det överlastade språket som jag hade svårt för i Rörelsen lyser med sin frånvaro och bör därmed ha varit ett manér som John Ajvide Lindqvist gav sitt yngre jag. X gör mig dessutom inte bara trygg utan lämnar mig också lite glatt överraskad – en av Sveriges mesta skräckförfattare kan ju för fasiken skriva kriminalromaner också!

För det är lite så X startar upp. Tommy T är journalisten som en gång stod högst i hackordningen (i alla fall vad grävande kriminaljournalister anbelangande), blev inbjuden till TV-morgonsofforna och kunde hinka Bollinger på Operakällaren med ett större eller mindre hov omkring sig. Nu har hans karriär varit i dalande under ett par år och det senaste påhugget får han bara för att det gäller det gamla gardet kriminella (som han har bättre tumme med än tidningens nya stjärnskott Mehdi).

Det gamla gardet är nämligen på utdöende – en sannskyldig självmordsvåg har dragit fram som en slåttermaskin genom Stockholms undre värld och alla är förstås intresserade av att veta varför. I sina efterforskningar stöter Tommy på fler och fler hänvisningar till en mystisk gestalt som kallar sig X.

I miljonprogramsbygget Gårdsstugan står samtidigt Tommys systerson Linus i snålblåsten på sin balkong och vill att livet ska vara något mer än en rullstolsburen pappa och bingomissbrukande mamma. Han vill lira med de stora grabbarna, vara Någon som betyder Något, en person som skulle kunna vara tillsammans med Mila Kunis istället för att bara ha en affisch av henne på väggen. (Han är med andra ord en huvudperson i en Martin Scorsese-film.)

Tack vare att Linus i unga år börjat kursa sin egen adhd-medicin har han kommit i kontakt med Alex och det är Alex som nu ger honom möjlighet att sticka in en tå i dörrspringan som lovar att leda till att det där som Linus inte har. Kan det vara så att mannen som förser Alex med snorbilligt, snorrent heroin är densamme som Tommys ”X”?

I denna kriminalknarkhistoria väver så Ajvide Lindqvist successivt in trådarna från Himmelstrand och Rörelsen på ett sätt som är avsevärt mer fingerfärdigt än jag ärligt talat vare sig vågat hoppas på eller trodde vara möjligt.

Återigen framstår Fältet, Den andra platsen, som en fristad för de skadade och brustna. Än tydligare än i Rörelsen blir kopplingen mellan kroppslig skadegörelse och möjligheten att nå platsen i något slags nirvanatillstånd. Och återigen hymlas det knappast med liknelserna till platsen som en drog, vars (miss)bruk alltid bär med sig fara. X har ju för fasiken tagit steget rakt in i en ”riktig” värld av droger, full med klunkare, snörvlare, limsniffare och Bailyspimplare.

Gestalten X är en fantasieggande skapelse, där det i många sammanhang återkommande krysset (Gårdsstugans huskroppar är exempelvis byggda i ett gigantiskt X) signalerar både en okänd entitet och det man gör när man ska försöka utplåna något (alltså kryssa över). Han kopplas samman till det som eventuellt väcktes till liv vid utgrävningen av Brunkebergstunneln på ett sätt som jag finner spännande med aldrig blir riktigt klar över. Jag tycker mig känna stråk av Lovecraft i den undflyende ”Sigge” men det är kanske bara i mitt huvud som det namnet skulle kunna vara en förkortning av, säg, Shub-Niggurat?

Samtidigt blir det tydligt att drivkraften i min läsning av trilogin har varit den här genomgående historien och att jag nu tycker mig ha fått lite fler pusselbitar som (kanske) visar ”hur det hänger ihop”. I det blir X förstås också den bästa delen.

Trots det finns fortfarande bitar även här som jag inte kommer överens med. Vissa beståndsdelar, som ryktet om Tommys frånfälle, tycks användas för effekt för att sedan glömmas bort. Beskrivningarna av personligheter och relationer som Ajvide Lindqvist absolut gör mycket bra blir i det här sammanhanget tyvärr snarare distraktioner i min läsning. När det börjar dra ihop sig blir jag närmast frustrerad över att exempelvis behöva lägga tid på Tommys försök att leva tillsammans med ex-horan Anita, oavsett hur välskrivna de scenerna är. Hjärtat och känslan i Linus relation till sin pappa gick däremot rätt in i själen. Förutom den, tar jag också med mig scenen mellan Geten och Enhörningen som är den enskilt bästa i hela serien.

Tyvärr visar sig trilogins avslutning också innebära vissa problem för en läsning som hängt upp sig (allt för mycket?) på den övergripande historien. För ärligt talat, blir det hela inte lite väl snöpligt? En oerhört elaborerade konspiration, vars slutmål lika gärna hade kunnat uppnås genom att sätta en kula i offret eller offrens panna med en gång? Jag tvekar att använda ett så drastiskt uttryck som ”marmortrappa till dasset”, men kanske i alla fall en marmortrappa som slutar i en MTV-cribs-hall när jag hellre hade velat ha något i stil med Allerdale Hall.

Nå, Ajvide Lindqvist har bjudit sina läsare på one hell of a ride fram tills dess och jag är övertygad om att det finns betydligt fler läsare som kan uppskatta den mer än jag gjorde. Om inte annat krävs det ett visst mot att starta upp ett sådant här projekt med en roman som Himmelstrand. Jag är glad att jag höll ut till X men i nuläget känns exempelvis en omläsning inte särskilt aktuell. Då plockar jag nog till exempel hellre upp den kärnfulla Tjärven.

alt. titel: Snömannen

Men vad fasen, jag gillar ju norske deckarförfattaren Jo Nesbö?! Snömannen från 2007 är en av mina favoriter från den mannen och då snackar vi ändå en deckarförfattare som håller en grymt hög lägstanivå.

Läs hela inlägget här »

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga. Läs hela inlägget här »

alt. titel: Showtime

Redan Shakespeare skaldade ”All the world’s a stage” och det är ett motto som både Bob Fosse och Joe Gideon har tagit till sitt hjärta i All That Jazz. Hur ska man annars tolka en av allt att döma självbiografisk film om en koreograf och regissör? En man med en repetitiv morgonrutin av dusch, ögondroppar, samarin och lite uppåttjack vilken avslutas med jazzhands och en bekräftelse i spegeln: ”It’s show time!”?

Läs hela inlägget här »

Med en underhållande (Gone Girl) och en riktigt bra (Dark Places) Gillian Flynn-thriller innanför västen fanns det ju ingen anledning att inte kasta sig över debuten Sharp Objects.

I Gone Girl flyttade Nick Dunne relativt frivilligt tillbaka till Missouri från hipster-New York för att kunna umgås med sin sjuka mamma. I Sharp Objects mer eller mindre beordras journalisten Camille Preaker tillbaka till Missouri av sin redaktör.

Läs hela inlägget här »

Vacation (2015)

alt. titel: Ett päron till farsa: Nästa generation

Debbie drömmer om en endaste semester som inte äger rum i samma gamla hyrda stuga i Cheboygan dit hennes trygghetsknarkande make Rusty alltid vill åka. På något sätt plockar Rusty upp det pyrande missnöjet hos Debbie och de två sönerna. Tyvärr får han för sig att det bästa sättet för familjen att förenas är med en ändlös road trip som ska sluta i Walley World. För det funkade ju så bra när hans familj gjorde den resan 32 år tidigare.

Läs hela inlägget här »

Krigsveteranen Freddie Quell mår inte alls särskilt bra. Sannolikt gjorde han det inte under själva kriget heller men när han nu tvingas fungera i ett någorlunda normalt 50-talssamhälle går det mesta åt helvete. Inte minst tack vare Freddies hängivna alkoholmissbruk som frestar honom att både blanda och bränna egen sprit. Det är inte alla som kan ta sin thinner som en man.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The Visitors

Jag har länge varit lite undrande inför Besökarna. Är den ett monumentalt magplask, enbart känd för att vara en klassisk kalkon, eller är den en slags svensk genreikon och genuint läskig? Dags att ta reda på det, svårare än så var det inte.

Läs hela inlägget här »

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Ransom Riggs, Library of Souls
Rodriguez & Hill, Locke & Key
Kristina Ohlsson, Sjuka själar

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser