Cujo (1983)

Minns ni när man var liten och var väääldigt noga med att hålla händer och fötter innanför täcket eftersom man aldrig kunde veta vad som fanns under sängen? När man kastade sig i trygghet på så långt avstånd som möjligt utifall det skulle finnas något därunder som kunde tänka sig att knapra av en tå eller två?

I’ll sssssssee you around…

Och därmed är årets Halloween tillräckligt infirad för min del. Det här temat, Fjälliga fasor, har knappast inneburit några höjdpunkter på filmfirmamentet men det är ju heller inget man riktigt förväntar sig av djurskräckisar. Vid genomläsning av alla inlägg upptäcker jag att orden ”inte bra” förekommer i överflöd.

Mega Python vs. Gatoroid (2011)

Vid en första anblick kan den klassiske fakiren synas ägna sig åt självplågeri – nålar i kinderna, spikmattor och svält – men egentligen handlar det om en rigorös religiös regim som syftar att föra utövaren närmare Gud. Möjligen är det så man bör närma sig produktionsbolaget The Asylums filmer, för när det gäller utövande av filmsjälvplågeri finns det egentligen ingen vettig anledning (jag säger vettig anledning).

Dinocroc vs. Supergator (2010)

Äntligen förstår jag syftet the produktionsbolaget The Asylum. Efter att ha suttit igenom deras rejält sopiga Mega Python vs. Gatoroid (oh, we’ll get to that one, don’t you worry…) framstår nämligen den Cormanproducerade Dinocroc vs. Supergator som högkvalitativ underhållning. Är jag månne en konspiration på spåren, orkestrerad av 85-åringen himself?

Särskilt komplicerad är upplägget naturligtvis inte och sammanfattningen på Wikipedia säger det riktigt bra: ”In Drake Industries Research Lab, Kauai, Hawaii, Supergator breaks free from the lab. It eats 2 scientists and escapes to water. Dinocroc also eats 2 Scientists and goes into the trees.”

Alligator II: The Mutation (1991)

Det finns en gammal sketch från Saturday Night Live som med all önskvärd tydlighet illustrerar varför folk måste bete sig korkat i skräckfilmer. Tonåriga tjejen och killen är ensamma hemma för lite grovhångel när de hör ett konstigt ljud nere i källaren. Livrädda söker de skydd hos grannen medan de ringer polisen, vilka anländer och prompt arresterar den lurpassande yxmördaren. Resultat: ingen spänning, inte en skymt av skräckkänslor.

Alligator (1980)

Toksöta alligatorungen Ramon blir nedspolad i toaletten. Tolv år senare (hans överlevnadsodds hade nog inte ens varit i närheten lika goda i terrariet) är Ramon både stor och stark men däremot inte särdeles intresserad av att lukta på några blommor (i den mån det finns sådana i kloakerna). Istället går han på jakt efter stadigare föda än de hundar fullproppade med experimentella tillväxthormoner (känd bieffekt: omättlig aptit) som han fått nöja sig med hittills.

The Alligator People (1959)

Joyce Webster kunde inte vara lyckligare. Här sitter hon framför en dukad middag, komplett med champagne, på tåget som ska ta henne och hennes nyblivne make Paul till deras framtida liv tillsammans. Stunden blir desto rikare eftersom Paul tillfrisknat remarkabelt hastigt från en svår flygplanskrasch. Men ett telegram får Paul att mulna betänkligt och vid nästa station kliver han helt sonika av tåget, försvinner bort från perrongen och lämnar den nyblivna hustrun åt sitt öde (och en tom kupé).