Ur spår (2022)

Jag tackar gudarna för att jag inte har Daniel Nylander som chef. Det räcker inte med att han själv är en überpresterande jävel som bestämt sig för att träna inför det friskluft-satans påfund som kallas Vasaloppet. Daniel har också dragit med sina medarbetare i idiotierna och det är högst oklart om de med gemensamma krafter ägnar arbets- eller ”fri”tid åt att staka sig runt idrottsplatser på rullskidor i ett kapitalt snöfritt Stockholm. En arbetsgemenskap som dessutom befinner sig på en klar höhö-nivå. Besked vid en tjusigare nyårsmiddag om att ett av de närvarande paren väntar barn möts med uppskattande ord om att fadern i sammanhanget minsann är en ”jävla bock”.

Men nu ska i rättvisans namn också sägas att Daniel Nylander är en ganska schysst brorsa. Ständigt står han beredd att fånga upp sin fladdriga syster Lisa som har problem av typen arbetslöshet, mindre lyckade alkoholvanor, taskig ekonomi och trubbel med soc när det kommer till relationen med dottern Elvira. Och då hjälper han henne inte bara med lån, utan också med husrum när en vattenskada gör att Lisa måste utrymma sin lägenhet i ett par månader. Det är nu som Daniel i ren desperation tvingar med sig Lisa ut i spåret eftersom det i hans värld inte finns något bättre botemedel mot skör psykisk hälsa än att backträna med stavar tills man kräks. Medan Lisa, även hon i ren desperation, går med på idiotierna för att kunna visa Elvira (och soc-tanten) att hon också är en prestationsmänniska.

Den lilla förhandsinformation jag tagit del av när det gällde Ur spår gjorde inte filmen några större tjänster. Framförallt en tokrolig affisch med citat som signalerade något i stil med svenska ”komedi”klassiker som Sällskapsresan eller Göta Kanal. Det regissör Mårten Klingberg och manusförfattare Maria Karlsson presterat är dock en slags blandning av detta tokroliga och något som är avgjort mer seriöst. Till en början är jag lite oförberedd på framställningen av Lisas liv som så pass tragisk. Jag känner ingen större lust att vika mig dubbel av skratt åt en mamma som missar sin dotters Luciafirande för att hon hamnat i fyllecell. Jag uppfattar verkligen inte filmens stämning som ”må bra-humor”.

Men när jag väl hittat fotfästet kommer jag på mig själv att uppskatta allvaret mer än farsinslagen. I sina bästa stunder är Ur spår en rätt fin och känslig film om teman som ofrivillig barnlöshet och hur man kan sluta att se sig som en misslyckad människa. Det är ändå ganska många minutrar som inte handlar om träningsmontage inför nio mil på längdskidor. Samtidigt finns som sagt farsinslagen kvar och på det hela taget gör de att personporträtten kanske inte hinner bli riktigt lika djuplodande som de kunde ha blivit i ett mer helgjutet psykologiskt drama. Ur spår försöker sig på en balansgång som inte alltid lyckas i sin ambition.

Men när den väl gör det (lyckas, alltså) upplever jag att det i mångt och mycket hänger på skådisarna. Då inte minst Rakel Wärmländer som briljerar i de mer allvarliga partierna. Katia Winters Lisa är bättre på komisk tajming och faller tack och lov aldrig ned i den riktigt hysteriska tokrolighetsfällan. Jag kan i någon mening tro på hennes gestaltning av Lisas omvändelse från alkad strulfia till någon som insett att det inte är omöjligt att ta ansvar för sitt liv.

Händelseförloppet är förvisso för skruvat (med bland annat deus ex machina-taxichaffisar) för att jag med gott samvete ska kunna sätta epitetet ”realistiskt” på Ur spår, men den kommer banne mig bra nära. Bara en sådan sak som beskrivningen av den försvunna bilnyckeln på resan upp till Mora. Visst, det blir lite överdrivet stingsligt tjafs men situationen förfaller aldrig till fullständig kalabalik, utan det räcker med att Lisa rotar igenom ett par soppåsar för att hitta den borttappade nyckeln och bilresan kan fortsätta.

Mårten Klingberg syntes senast på bio med Min pappa Marianne och jag inbillar mig att jag känner igen något av hans milda handlag i Ur spår. Detta smakade faktiskt inte alls så illa som jag fruktade. Mer blåbärs- än ärtsoppa.

ALIMo: 1980-1981

Det börjar bli lite filmer varje år och det går inte att skriva om alla. Därför införs härmed ”Nostalgifria listan” när så krävs eftersom mina årsbästa ibland är långtifrån nostalgifria, vilket kanske redan visat sig på 70-talet. Max fem-sex filmer får plats på denna lista och den består främst av filmer som är odiskutabelt bra (enligt min mening i alla fall och det här är min lista), men som jag av olika anledningar inte lyfter i texterna. Fortsätt läsa ”ALIMo: 1980-1981”