Shichinin no samurai (1954)

alt. titel: De sju samurajerna, Seven Samurai

Ibland känns det som allt man trodde man kände igen och som var välbekant ställs på ända. Hur hade andra världskriget slutat om Hitler hade kunnat hålla tassarna borta från Stalingrad? Hur hade det blivit om Walt Disney döpt sin tecknade mus till Mortimer istället för Mickey? Och hur hade filmhistorien gestaltat sig om filmen istället hetat De sex samurajerna?

Stråtrövarna som plågar den japanska landsbygden är om inte annat ekonomiska med sina räder. Inför en liten by konstaterar ledaren att eftersom man rövade riset förra hösten och kornet ännu inte är moget kan man lika gärna vänta och låta bönderna göra grovjobbet. Varför anstränga sig i onödan när man kan röva smart istället?

En av byborna har dock hört konversationen och när han kommer hem med nyheterna om vad som är att vänta ligger inte stämningen på topp direkt. Snarare förbannar byborna både gudar och länsherrar, ingen klarar av att försvara dem mot de vilda banditerna. Kanske kan man be skurkarna riktigt snällt att lämna kvar så mycket korn att inte alla byborna svälter ihjäl i alla fall?

Men några bönder är trötta på att både be och svälta och vill istället slåss. Själva är de inte mycket att ha på den fronten, mer vana vid plantering och skörd som de är, men detta är 1500-talets Japan och för den som har något att betala med finns arm- och mannakraft till salu. Kruxet för våra bönder är att hitta samurajer som kan tänka sig att försvara den lilla byn mot enbart mat och husrum.

Hur det hela avlöper torde vara ganska välkänt. De sju samurajerna är inte bara Akira Kurosawas mest berömda (och längsta!) film utan också ett mästerverk som gång på gång hamnar på alla de möjliga topplistor. Alla berömda filmer håller inte när man väl ser dem, ibland sitter man under eftertexterna och undrar vad all uppmärksamhet egentligen har handlat om för så märkvärdigt var det väl ändå inte.

Men för min del förtjänar Kurosawas samurajfilm alla hedersbetygelser. Utmejslade karaktärer, fantastiska skådespelarprestationer, underbart foto, actionladdat så det räcker till och blir över och en mängd klassiska narrativa knep. Här presenteras en historia som trots filmens längd inte på något sätt är omständligt berättad men som får ta sin tid och därför ger möjlighet till både bredd och djup hos karaktärer och story.

Hur man samlar ihop filmens samurajgäng och hur arbetet avspeglar de olika samurajernas personligheter hade kunnat platsa i vilken modern heist-film som helst. Introduktionen av ledaren Kanbei, hur han visar sitt mod i en helt annan situation än den som filmens huvudplot handlar om, och hur han ofta intar en mindre framträdande (men aldrig tillbakadragen) roll gentemot sina mer expressiva kumpaner känns också välbekant.

Likaså kärlekshistorian mellan mannen av börd och kvinnan av folket, en relation som också får personifiera relationen mellan samurajerna som grupp och deras bondska uppdragsgivare. Samtidigt känns dessa grepp aldrig tröttsamma (möjligen med undantag för den rätt substanslösa kärlekshistorien) och i och med jobbet med karaktärsetableringen kan man aldrig känna sig säker på vilka det är förunnat att överleva beskyddaruppdraget och vilka som ska komma att vila på byns lilla gravkulle.

På skådespelarsidan återser vi flera bekantingar. Seiji Miyaguchi som den stencoole Kyûzô har ett så pass särpräglat utseende att han är lätt igenkännlig som herr Watanabes hedonismciceron i Att leva. Snabbt känner man också igen Takashi Shimura (på läpparna om inte annat) som den rättrådige Kanbei och Toshirô Mifune som en betydligt mer odisciplinerad Kikuchiyo. Och även om en mästar-lärjunge-relation formellt etableras mellan Kanbeis erfarne ronin och den unge Katsushirô (spelad av Isao Kimura) blir Kikuchiyo på ett sätt hela gruppens lärjunge.

Mifune och Kurosawa ska ha kommit överens om att sex gravallvarliga och nitiska samurajer inte riktigt hade det underhållningsvärde man var ute efter. Därför fick Mifune spela den sjunde, the odd man out, triangeln bland cirklarna. Hans Kikuchiyo är i många avseenden som ett barn – självbelåten, oberäknelig, kaxig, snar till både sorg och glädje – och det är också till honom som alla byns ungar dras. Kikuchiyos förhållande till samurajerna är tudelat, han både ogillar dem, eller kanske snarare det samhällssystem de står för (av anledningar som ska avslöjas), och hyser samtidigt en het längtan att bli en av dem.

Som vanligt laborerar regissören gärna med tretalen, men den här gången är de mer narrativt än visuellt grundade. Striden med banditerna pågår i tre dagar, stråtrövarna har tre skjutvapen som är på väg att tippa hela stridsutgången, när det är dags för ”the last stand” finns det tretton fiender kvar och så förstås triangeldramat mellan Katsushirô, bonddottern Shino och hennes far Manzô. Manzô som hela tiden tycks vara mer orolig för att hans dotter ska bli förförd av de djärva samurajerna än att hon ska bli bortrövad och våldtagen av banditer. Better the devil you know tycks inte vara Manzôs livsmotto…

Det fina med De sju samurajerna är också att Kurosawa aldrig tar någon tydlig moralisk ståndpunkt. Förvisso skulle man kunna se filmen som ett svar på intrycket av människans allt överskuggande själviskhet i Rashômon – utan samarbete kommer byn aldrig att överleva anfallet från banditerna. Inte heller banditernas räder är något som framställs positivt. Å andra sidan uppammas ett visst medlidande med de rövare som avkastade från sina hästar blir skoningslöst anfallna av de hämndlystna byborna utrustade med hackor och bambuspjut. Trots Kanbeis försök att hävda motsatsen är striden långt ifrån något rättfärdigt och ärofullt krig och att ta krigsfångar finns inte på kartan för bönderna som försvarar sitt levebröd.

Man får också intrycket att bondens lott är orimligt hård där hans mals till stoft mellan länsherrar som mer än gärna tar upp skatt utan att ge något i gengäld, stråtrövare och den allestädes närvarande svälten. Men Kikuchiyo vet av erfarenhet att bönder alltid har några sista matbitar och lite saké undanstoppade och det är ju samurajerna som arbetar för blott mat och husrum samtidigt som de riskerar sina liv.

Har du inte sett De sju samurajerna ännu, bli inte avskräckt av längden. Se det istället som ett privilegium att man får chans att njuta av drygt tre timmars högkvalitativ underhållning.