You are currently browsing the tag archive for the ‘Katolicism’ tag.

Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.

Och nej, Freddy är kanske inte en demon på samma nivå som Paimon eller Valak. Han tillhör inte den katolska demonkanon (eller någon annan demonkanon heller, för den delen). Samtidigt skulle jag vilja påstå att åtminstone några av filmhistorierna siktar i den riktningen, alternativt uttryckligen nämner ”the d-word”.

Ska man se till vad Wes Craven väljer att lägga fokus på upplever jag att han är snarare är intresserad av Freddy som ett uttryck för mänskliga frågeställningar, frustrationer eller rädslor. Hans Freddy är det undflyende hjärnspöket, vilket främst bör besegras medelst mentala krafter. Mind over matter.

Kanske resulterar den strävan också i att Craven som sagt vänder 180 grader mellan originalet och New Nightmare i vad som göder Freddy eller kanske snarare vad som kan besegra honom. Förvägra honom energi, tilltro, rädsla eller vad man nu vill kalla det, alternativt fånga honom i berättelsens garn som kan artikulera och därmed ge utlopp för rädslan?

Generellt skulle jag säga att övriga filmer, med tyngdpunkten i Freddy vs Jason, väljer att fokusera på originalets linje. Alltså att ju mer man grottar i och ältar rädslan, desto tydligare och farligare blir den. Paradoxalt nog diskuterar Craven egentligen samma symptom i samband med New Nightmare i Never Sleep Again (Heather Langenkamp hade under en period verkligen en stalker som låtsades vara Freddy) men valde alltså ändå att göra sin helomvändning.

Freddys eventuella demonvarande blir dock tydligare i andra filmer än Cravens egna. Man kan tänka sig att detta sägs implicit redan i Freddy’s Revenge eftersom han i någon mening kan besätta Jesse för att utföra sina dåd. Eller att ett frö sås i Dream Warriors med nunnemamman Amanda Kreugers katolska konnotationer. The Dream Master fortsätter i den riktningen genom att lägga fokus på Freddys samlande av själar och att slutstriden står i en kyrka.

Full demonutblomning skulle jag vilja påstå att vi har i The Dream Child där Amanda Kreuger benämner sin son som en ”curse on the whole of humanity”, ”not one of God’s creatures” och där den nyfödde alienvarelsen åtminstone kan sätta en ära i att vara ett högst normbrytande spädbarn. Lite demonvibbar får i alla fall jag också av Freddys försök att korrumpera den unge Jacob, bland annat genom att föda honom med själaoffer.

Freddy’s Dead torde vara mest explicit i detta avseende eftersom filmen skapar en helt egen hittepå-mytologi med drömdemoner som letar efter lämpliga offer att besätta. Bara genom att besätta en människa som är rejält ”twisted” kan de också utöva sina krafter som gör drömmar till verklighet. (En intressant skillnad här är att jag uppfattar att Cravens originalhistoria säger att Freddy kan invadera och förvrida drömmar samt skapa en realitet I dem medan många av de efterföljande filmerna, Freddy’s Dead icke minst, säger att Freddys kraft är att skapa realitet AV drömmar.)

Och var dväljs demoner om inte i helvetet? Dit Freddy går för att hämta upp sin trogne Jason och Freddy vs Jason är som sagt den film där Freddys utseende antar sin mest demonlika form med otäcka ögon (ett grepp man i och för sig testade redan i Freddy’s Revenge) och en mun full med spetsiga gaddar. Ska man tänka sig att även Jason i denna version också är någon form av demon, bara av en annan form eftersom Freddy kan påverka också hans drömmar?

Generellt skulle jag dessutom vilja hävda att Freddys demonstatus förtydligas allt eftersom hans hämndmotiv blir luddigare. Vilket i sin tur blir en smula paradoxalt eftersom han samtidigt knyts allt starkare till Springwood, Elm Street och huset med nummer 1428. Men den förstnämnda förändringen är förstås inte särskilt märklig eftersom en demon knappast behöver någon anledning för att utöva sin fruktansvärda makt.

Därmed sätter jag punkt för detta tema. Alltid trevligt med lite skräckfilm i den annars så grådaskiga januari. Se det som en försmak av vad som komma skall i oktober och bloggens traditionsenliga Halloween-tema. På onsdag är vi tillbaka i gamla hjulspår igen och minsann ligger det då inte en del Oscarspotential i luften?

Och så förstås, den obligatoriska uppställningen:

A Nightmare on Elm Street (1984)

A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)

A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)

A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child (1989)

Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991)

Wes Craven’s New Nightmare (1994)

Freddy vs. Jason (2003)

A Nightmare on Elm Street (2010)

Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

Läs hela inlägget här »

alt titel: Thirst

Lite nu och då har jag välkomnat vampyrer här på bloggen, senast i samband med Halloween-temat anno 2015. Jag vill minnas att jag sparkade mig själv ganska hårt när jag insåg att jag då hade missat att inkludera Park Chan-wooks Thirst. Både för att jag hade en aning om att det skulle kunna vara en ganska annorlunda vampyrfilm och för att jag generellt sett har gillat de filmer av regissören som jag har sett. Om inte annat brukar de ju vara ruggigt snygga.

Läs hela inlägget här »

Dublin på 1980-talet. De unga, både välutbildade och mindre så, flyr Irland. Undan arbetslöshet, alkoholism och den övervakande religionen. Kvar finns barn, gamla och de som inte har lika enkelt att dra upp bopålarna och bara schappa. Som Conors föräldrar, vilka sitter mer eller mindre fast i ett stort hus och har tre barn att försörja. En inte helt idealisk situation för ett par som eventuellt enbart gifte sig för att kunna ligga med katolska kyrkans välsignelse.

Läs hela inlägget här »

Det finns akademiker och så finns det akademiker. Antingen sitter man på sin kammare och studerar ordstammar i engelska uttryck för snickarredskap eller också är man Robert Fucking Langdon. Reser land och rike runt för att med samma vältaliga elegans förstumma såväl den utbildade konferenseliten som Harvardstudenter.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Drottning Margot, Queen Margot

Inget går riktigt som Katarina av Medici tänkt sig. I ett försök att förena det av religion splittrade Frankrike, gifter hon bort sin katolska dotter Margot av Valois med hugenotten Henrik av Navarra. Vad är annars döttrar till för nytta om man inte kan kasta in dem i fördelaktiga allianser?! Katarina sätter dock sitt stora hopp om makt och inflytande till sönerna François, Karl och Henrik. Men Karl (som för närvarande är kung med numret IX) låter sig inte alls styras som hans ömma moder tänkt sig.

Läs hela inlägget här »

Ännu en halloween och ännu ett halloweentema till ända. Allt som allt 32 demonfilmer eller åtminstone filmer som jag trodde skulle innehålla demoner av alla de slag. När jag bestämde mig för ”genren” trodde jag nog att temat skulle innehålla mer kristendom än vad som blev fallet. Ungefär en tredjedel, 12 filmer, berör i högre eller lägre utsträckning den kristna (oftast katolska) demonologin eller olika former av kristen influerad exorcism (ett icke-katolskt exempel återfinns exempelvis i The Last Exorcism) för att bli av med otyget. Förvånansvärt få hänvisningar till både helvete och Satan med andra ord. Å andra sidan fick vi göra ett par spännande utflykter till såväl judendom (The Possession) som voodoo (Jessabelle).

Läs hela inlägget här »

Regissör och manusförfattare Scott Derrickson vekar ha bestämt sig för att det här med övernaturliga skräckfilmer är hans grej. Efter The Exorcism of Emily Rose och Sinister har han i Deliver Us From Evil återigen snokat upp en ”verklig” exorcismhistoria.

Läs hela inlägget här »

En film som handlar om två demonologer (riktiga, tvättäkta demonologer dessutom) måste väl ändå innehålla en demon eller två? Jag insåg att jag inte mindes tillräckligt mycket av The Conjuring för att kunna bedöma om den borde ha sin självklara plats i ett demontema eller inte. Vad jag tyckte om filmen när det begav sig kan du läsa här.

Läs hela inlägget här »

Poeten Charles Baudelaire och mästerskurken Keyser Soeze hävdar i kör att “the greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he did not exist”.

Men vet ni vem som inte går på den lätta? Katolska kyrkan! The Rite inleds i sin tur med ett citat från påven Johannes Paulus II om hur djävulen är ”alive and active” och att slaget mot honom aldrig kan upphöra. För er som inte kan er påvesuccession på alla fem fingrarna: gamle JP var head honcho mellan 1978 och 2005.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg