You are currently browsing the tag archive for the ‘Katolicism’ tag.

alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3

Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.

Blatty skrev boken Legion som publicerades 1983, en bok som från början var ett manus till Exorcist III. Men när Friedkin och Blatty inte riktigt kom överens om filmens inriktning blev manuset till en bok istället. Som blev så pass populär att den blev till ett manus igen och den här gången ville Blatty själv hålla i taktpinnen.

Blatty hade förvisso bara regisserat en långfilm tidigare (baserad på hans böcker The Ninth Configuration och Twinkle, Twinkle, ”Killer” Kane) men jag skulle vilja påstå att det räcker med fem minuter av Exorcist III för att konstatera att författaren är fan så mycket mer skräckfilmskompetent än John Boorman.

Visst, Blatty använder till stora delar klassiskt stereotypa symboler för att skapa obehag (stigmata, statyer som gråter blod eller som ser märkliga ut, alternativt är dekapiterade) men de funkar ju! Särskilt som många av dem får befinna sig okommenterade i bakgrunden. Signaler till oss som tittare att något är på väg att hända men frågan är om filmens rollfigurer ens kan uppfatta dem.

Redan filmens upptakt gör mig glad i hågen eftersom Blatty verkar fatta hur man ska casha in på en tidigare succé – bild på de dödsbringande trapporna i dimma och gatlyktsbelysta. Häpp, skräckfilmsstämning (titta och lär, Boorman)!

Exorcist III skiter fullständigt (och vist) i vad som hände 1977 med gräshoppor och Pazuzu och Gud vet vad. Istället plockar historien tillbaka den egensinnige och filmälskande polisen William Kinderman vilken efter fader Karras olyckliga död (eller räknas det som självmord? Taskigt läge för Karras i så fall med tanke på katolska kyrkans inställning till sådant…) blivit polare med fader Dyer. Tillsammans försöker de muntra upp varandra men det är lättare sagt än gjort när Kinderman blir sittande med ett fall som tycks återupprepa mönstret hos en sedan länge avrättad seriemördare.

Kopplingar till exorcismen som utfördes av Merrin och Karras 1973 leder Kinderman till ett av stadens sjukhus där något märkligt tycks ansätta de åldriga patienterna. Dock inte lika märkligt som den patient som Kinderman ser på ”the deviant ward” och som hyser en förbluffande likhet med hans döde vän Karras.

Även om Blatty fick regissera sitt eget manus, var han absolut inte en sådan tung spelare i filmbranschen att han kunde sätta upp sina egna villkor. Hans vision, som också blir tydlig i boken Legion, var att göra en övernaturlig seriemördarthriller. Men bolaget Morgan Creek Production lade sig först i det hela genom att kräva titeln The Exorcist III istället för Legion. Och när man väl tagit det steget gick det ju inte an att inte också klämma in en exorcism. Sannolikt därför känns hela spåret med prästen fader Morning och hans försök till exorcism på patienten på ”the deviant ward” väl losskopplat från den övriga historien.

Då får man istället glädjas åt det faktum att ständigt stabile George C. Scott ställde upp som William Kinderman. Hans dialogscener med både Ed Flanders (stupid Flanders!) fader Dyer och den besatte mannen i tvångströja tillhör filmens solklara styrkor. Att Scott sedan överspelar skiten ur vissa andra scener kan man nästan förlåta honom för.

The Exorcist III dras förvisso med en hel del svagheter (varav den värsta kan vara Kindermans himmelsdröm som befolkas av Fabio-änglar) men Scotts insats, tillsammans med två enormt fina hoppa till-scener och en generellt obehaglig stämning gör det ändå till en riktigt trevlig skräckfilm. Och det säger jag inte bara i efterdyningarna av Exorcist II: The Heretic, vilken får varenda Adam Sandler-film att framstå som skräckinjagande.

Demonstatus:
Vi är tillbaka i originalets osäkerhet. Nästan i alla fall, men varelsen som besätter sjukhusets patienter hänvisar till ”the master” vilket vi får anta är Satan. Men utöver det klämmer hen bara ur sig tvetydigheter som ”I am no one. Many.” Eventuellt skulle man också kunna räkna Kindermans drömmar som tvångsföreställningar med demonen som avsändare.

Ytterligare ett smart drag är att inte utveckla någon elaborerad demonmask eller make up. Istället räcker det med Brad Dourifs oangenäma uppenbarelse för att skapa obehag. The Gemini Killer var på intet vis Dourifs första roll men det känns som om det är den här prestationen alla numera vill ha från honom, men sällan får eftersom han blivit sin egen parodi. I den här rollen tror jag dock på honom, både som ondsint seriemördare och demonbesatt.

Annonser

alt. titel: Huset som Gud glömde

Det finns filmer som blir en del av ett fenomen som sväller över alla bräddar. Filmen The Amityville Horror startade förvisso inte hajpen kring ett visst hus med adressen 112 Ocean Avenue på Long Island men måste ändå ses som en av grundbultarna i ett anmärkningsvärt livskraftigt intresse.

Jag tror att de flesta känner till vad som ”egentligen” hände: en far dödar sin familj 1974. Ett år senare flyttar familjen Lutz in för att efter en knapp månad i huset fly hals över huvud på grund av en mängd olika och otrevliga paranormala upplevelser. 1977 kom en bok som beskrev händelserna, baserade på bandade berättelser från Lutz-familjen. Innan dess tycks huset ha blivit undersökt av två medier vid namn Bernard Burton och Frederick Mars samt demonologerna Ed och Lorraine Warren, åtföljda av ett TV-team. Någonstans på vägen verkar en vampirolog också ha varit inblandad.

Efter denna första film från 1979 har det följt inte mindre än sjutton (17!) uppföljare (med ett medelvärde från IMDb på 3,6, vilket måste ses som en bedrift i sig) och huset på 112 Ocean Avenue samt huset som användes i inspelningen har blivit så populära att man ändrat adresserna för att göra dem svårare att hitta. När huset på 112 Ocean Avenue skulle säljas 2010 dök hundratals människor upp bara för att få en chans till en liten sneak peak på de blodbestänkta väggarna.

Såvitt jag kan läsa mig till följer filmen boken och de händelser som den beskriver hyfsat troget. Inledningen är smart så till vida att den nyhetslika texten som upplyser tittaren om de första morden länder det hela en verklighetstrogen air utan att filmen behöver skriva ut att den påstår sig vara en BOATS.

Märkligheterna i huset drabbar våra olika rollfigurer på olika sätt. Margot Kidder spelar Kathy Lutz och för hennes del dröjer det ett bra tag innan hon börjar känna sig lite illa till mods. Och då handlar det mest om att maken George, spelad av James Brolin, beter sig minst sagt underligt. Från att ha varit den perfekta plastpappan till hennes tre barn blir han allt mer sur och tvär och tycks utveckla en innerligare relation till sin vedhuggaryxa än till henne. Rod Steigers fader Delaney som kommer för att välsigna huset och Kathys nunnesläkting (Irene Dailey) drabbas å sin sida av någon slags religiös vinterkräksjuka och de stannar inte länge.

Till min förvåning upptäcker jag att regissören Stuart Rosenberg också stod bakom Voyage of the Damned, för den filmen tyckte jag var både seg och tråkig. Man skulle för all del kunna hävda att The Amityville Horror säkerligen hade kunnat tajtas upp från de nuvarande 118 minutrarna (det interna tjafset mellan prästerna var kanske inte superspännande och vilken roll spelade egentligen polisen som till slut verkar övervaka huset dygnet runt?) men generellt gillar jag den lite långsammare takten The Amityville Horror samt uppbyggnaden tills dess att skiten träffar fläkten och George Lutz tar sig ett dopp i den svarta demonsörjan.

Bildmässigt känns det också som mycket prickar rätt, till exempel de extrema närbilderna på röda flugögon samt hoppa till-effekterna av inklippta mordscener från familj numero uno. Det fanns ett återkommande tema med blodiga händer, fingrar eller tassar som jag tyckte var effektivt.

Berättelsen dubblerar dessutom som ren relationsnojja på ett rätt lyckat sätt. Det är hela tiden tveksamt om familjen Lutz egentligen har råd med huset och var det verkligen den här typen av åtaganden George hade tänkt sig när han började dejta den heta Kathy? Det är inte särskilt svårt att se hur The Amityville Horror utan demonisk påverkan skulle kunna vara ett drama om ett sönderfallande förhållande där maken blir allt mer stressad och inbunden till dess att han inte ens kan fullgöra sina äktenskapliga plikter. Det är hennes förbannade ungar som för liv, hennes religiösa fjanterier som får henne att stressa över att hon aldrig får kontakt med prällen och hennes asjobbiga släktingar som förpestar deras liv och leder till att han måste betala catering med pengar som han inte kan avvara. Allt han vill är ju att få bli lite varm och mysa vid brasan, är det för mycket begärt?!

The Amityville Horror bjöd på det hela taget på en rätt trevlig stund med både spänning och ett visst obehag. Däremot är det tveksamt hur många av uppföljarna jag känner mig sugen på att hugga. I nuläget nöjer jag mig så bra med den eminenta podd-genomgången från Vacancy-killarna.

Demonstatus:
The Amityville Horror håller det relativt öppet exakt vad som hemsöker huset med den karakteristiskt ansiktslika fasaden, men visst kan det finnas en demon med i leken. Den myckna förekomsten av flugor under en årstid när det inte borde finnas några sådana antyder det. Detsamma gäller den starka kopplingen till hur just kristna präster och nunnor reagerar på huset. Är det en demon snackar vi dock the full monty — besatthet (stötvis åtminstone), tvångsföreställningar, förtryck och hemsökelse.

 

alt. titel: Exorcisten II: Kättaren

Ju större organisation, desto längre handläggningstider. Det är en byråkratisk naturlag som tycks gälla även den katolska kyrkan. Fyra långa år efter händelserna i Georgetown och The Exorcist ombeds fader Philip Lamont att gräva lite djupare i den exorcism som orsakade Lankester Merrins död. Kanske inget jättelämpligt uppdrag för en präst som minuter innan uttryckt oro för sin förlorade tro och nära förestående utbrändhet?

Men fader Lamont är en samvetsgrann medarbetare och beger sig till New York där allas vår Regan MacNeil befinner sig. Regan tycks vara en välanpassad tonåring men psykiatrikern Gene Tuskin är övertygad om att flickan förtrycker minnen från det som hände fyra år tidigare. Och är det något som hemsöker psykiatriker är det tanken på förtryckta minnen.

Lämpligt nog har Tuskin utvecklat ”the syncronizer”, en mackapär som låter två personer under hypnos befinna sig i varandra medvetanden. Eftersom hon är en representant för vetenskapen i en (så kallad?) skräckfilm har hon inte en aning om vad hon gör när hon än en gång väcker demonen Pazuzu till liv inne i Regan.

Men allt är inte förlorat. Genom ytterligare hypnossynkroniseringar förstår fader Lamont att Merrin ägnat stora delar av sitt liv att bekämpa Pazuzu och att lösningen kanske finns hos en afrikansk man vid namn Kokumo som Merrin exorcerade för många år sedan.

Är Exorcist II en dålig skräckfilm? Nej, för det är ingen skräckfilm. Är Exorcist II en dålig film? Ja. Är Exorcist II en av filmhistoriens värsta styggelser? Mja, riktigt så långt vet jag inte om jag skulle vilja gå. Men jag kan förstå om biopubliken tyckte så 1977. Den förväntade sig en film som på något sätt skulle motsvara det de fått se fyra år tidigare och fick istället detta oheliga mischmasch av flashbacks (med en ny ”Regan” vilken inte är det minsta lik Linda Blair från originalet), gräshoppssvärmar, filosofisk evolution och ett ”Afrika” som helt uppenbart byggts upp i en studio.

Inte heller går det att jämföra Max von Sydow och Jason Millers intensiva insatser med Richard Burtons uttråkade uppenbarelse som Philip Lamont. Vill man vara snäll kanske man skulle kunna tänka sig att den katolske prästen helt enkelt ska vara överväldigat oförstående inför denna tvättäkta demon, men någon slags känsla borde man väl ändå kunna förvänta sig att karln ska förmedla? Von Sydow repriserar sin Merrin i flashback-scenerna men känns tyvärr ganska håglös, han också.

Regissörsuppgiften gick den här gången till John Boorman, vilken tydligen hade problem med besatta småflickor (till skillnad från manlig våldtäkt får man anta) och därför hade tackat nej till The Exorcist när det begav sig. Den här gången bjöd manuset på mer filosofiskt existentialistiska utmaningar vilket uppenbarligen var smakligare för Boorman. Dock inte smakligare än att han tillsammans med en viss Rospo Pallenberg skrev om stora delar av William Goodharts ursprungsmanus. För är det något en inspelning vinner på, är det ju att börja filma utifrån ett halvfärdigt manus, det vet ju alla.

Men även om Exorcist II inte är en av filmhistoriens sämsta produktioner dras den ändå med en hel del problem, där jag redan outat Burtons prestation och Boormans manus. Själva tempot är klunsigt och ryckigt. Boorman har i någon slags etnografisk frenesi varit alldeles för förtjust i att visa upp religiösa ritualer och scenerna i den ”afrikanska” grottkyrkan känns oändliga. Kanske hade det blivit bättre om regissören fått som han velat och kunnat spela in allt på plats i Etiopien? Nu satte budgeten p för sådana planer och det är smärtsamt uppenbart att ”Afrika” befinner sig på typ Warner Brothers parkering.

En detalj som sannolikt inte väckte särskilt mycket uppmärksamhet på slutet av 70-talet men som nu känns både unken och spekulativ är hur Regan genom sina särskilda krafter (se nedan…) mer eller mindre “botar” en autistisk flicka på Tuskins klinik. I en handvändning börjar flickebarnet inte bara prata utan springer också spontant fram för att ge sin mamma en stor kram.

Överhuvudtaget skulle jag vilja påstå att Boorman är fullkomligt kompetensbefriad vad gäller det mesta som skulle kunna skapa en skräckfilm av Exorcist II. Han siktade sannolikt på en drömsk stämning om djupsinnigt filosofiska spörsmål men slutresultatet blir sällan något utöver pseudometafysiskt snömos. Lägg till det det olyckliga valet att låta Pazuzu representeras av världens sämst inkompade flygande gräshoppa.

Bland halvhjärtade eller usla mittenpartier i trilogier (Matrix, Indiana Jones, Back to the Future, Mission Impossible, Austin Powers) kan Exorcist II: The Heretic tryggt ockupera i princip hela prispallen.

Demonstatus:
Ja, här fick vi alltså ett namn på typen som ibland låtsas vara Satan i (film)originalet. Merrins föraningar vid de irakiska utgrävningarna i The Exorcist antyder att Pazuzu skulle kunna vara en assyrisk demon. Klart är i alla fall att han är herre över alla luftens onda andar och manifesteras som ett moln av gräshoppor. Tyvärr betydligt mindre skrämmande än de halvt söndervittrade statyerna i originalet.

Anledningen till att Pazuzu hemsöker både Regan, Kokumo och en namnlös flicka som Lamont försöker exorcera är att de är människor med starka helande krafter och sådana godhjärtade typer vill Satan inte veta av. Förutom att besätta människor tycks Pazuzu också ha förmåga att också leverera tvångsföreställningar i form av mardrömmar eller syner. Exorcist II antyder dessutom att de besatta personerna eventuellt skulle kunna utgöra nästa evolutionära steg i mänsklighetens utveckling, vilken skulle leda fram till ett gemensamt medvetande.

Regan lyckas ju fördriva Pazuzu men exakt hur detta går till är högst oklart, manuset nöjer sig med luddiga hänvisningar till att hon är den som kan bryta det hypnostillstånd som uppstår när gräshopporna gnider vingarna mot varandra. Eller något i den stilen… Att Lamont handgripligen sliter hjärtat ur hennes dubbelgångare (också en manifestering av Pazuzu?) hjälper säkert också till.

Som synes är Exorcist II verkligen ingen stabil ledstång att hålla sig i om man behöver veta hur man ska exorcera demoner. Vänd er i så fall med förtroende till mr Friedkin och originalet istället.

alt. titel: Ondskans redskap

Strike a pose! Fierce face! Smoky eyes! Modellen Alison Parker har verkligen hårdpluggat sina ANTM-lektioner och verkar klara sig rätt bra i New York-konkurrensen. Hon har också ett kärleksfullt och aktivt (de cyklar i Central Park, ok?!) samliv med advokaten Michael. Michael hoppas att det kanske ligger ett bröllop inom en nära framtid men Alison är inte riktigt lika säker. Hon har ju sin mammas lärdom från äktenskapet med fadern att hålla i minnet: aldrig hamna i en situation där ”I had nowhere else to go”.

Så Alison vill prompt ha en egen lägga istället för att boa in sig hos Michael. Kan man tänka sig att det är ett statement att hon dessutom väljer något som är så långt ifrån hans moderna glas-vita väggar-krom-skapelse man kan komma? Kanske borde Alison dock ha anat oråd när uthyraren verkar vara lite väl sugen på att få just henne som hyresgäst? Eller inför det snabba omnämnandet att gestalten som stirrar ut genom tornfönstret bara är en harmlös och blind gammal präst?

Annars är grannarna både bra och dåliga. Den lätt pimpinette mr. Chazen är kanske lite påträngande men för all del rätt rar med sin katt Jezebel och sin fågel Mortimer. Däremot är de tyska kvinnorna Gerde och Sandra lite märkliga, till och med i Alisons ögon. Hon borde ändå vara rätt modellhärdad kan man tycka, men tydligen har hon aldrig tidigare stött på ett par som på frågan vad de pysslar med frankt svarar ”We fondle each other”.

Efter en fråga till skräckkunnige bloggkollegan Filmitch fick jag mig en diger lista med demonfilmer och The Sentinel var den tidigaste av dem (själv tyckte han så här om filmen). Spännande! Inledningsvis tycker jag att filmen är på väg mot att bli en lite halvtrött Rosemary’s Baby-ripoff (ensam kvinna, gammalt hus, knepiga grannar) men filmen lyckas ta både en och två tvära kurvor som jag absolut inte hade förväntat mig och som håller både underhållningen och intresset uppe.

Om det nu inte räcker att få en supersmal Chris Sarandon iförd en prudentlig mustasch som faktiskt är rätt lik den min pappa hade vid ungefär samma tidpunkt. Plus en ung Christopher Walken och en ännu yngre Jeff Goldblum som är så tidig i sin karriär att han inte ens får vara med i förtexterna. Men den godispåse som är The Sentinels cast är avsevärt större än så. Eller vad sägs om följande line up: Martin Balsam, John Carradine, José Ferrer (som ”Robed figure”), Ava Gardner, Burgess Meredith, Eli Wallach, Jerry Orbach, Beverly D’Angelo, Tom Berenger (som “Man at end”) samt William Hickey.

Regisserar gör Michael Winner som tre år tidigare gjorde den högst kompetenta Death Wish. Nu är historien som ska berättas i The Sentinel inte på långa vägar lika rättfram men det finns ändå en hel del scener som blir rätt obehagliga (både för surrealism och rena skräck-effekter) samt en krypande stämning (länge är exempelvis Michaels bevekelsegrunder riktigt skumma) som gjorde det hela till en trevlig överraskning. Så pass trevlig att jag är beredd att ha en hel del överseende med löst hängande trådar, märkliga sammanträffanden och osannolika arkiveringsmetoder hos den katolska kyrkan.

Som i så många andra fall blev The Sentinel en rolig bekantskap eftersom jag inte hade en aning om vad jag skulle förvänta mig. Det är till och med en film jag skulle kunna tänka mig att återkomma till.

Demonstatus:
Aningens oklar, det vi har att göra med här är något som benämns som ”djävlar”. Själv känner jag mig dock generös och tänker mig att djävlar väl är några slags tjänare i helvetet och vad annat är väl demoner? I ett läge nämns också ordet ”legion”.

Trots att filmen försöker alliera sig ganska tajt (om än luddigt, om nu en sådan kombo är möjlig) med det katolska är det lite svårt att hitta igen de klassiska demontecknen. Hemsöker demonerna Alison med mardrömmar eller är det snarare läskiga uppenbarelser som hon stöter på under sina nattliga vandringar i huset? Någon slags besatthet är hon kanske också utsatt för, men är det verkligen demonernas fel?

När det gäller demonernas utseende har Michael Winner tagit en lika enkel som kontroversiell väg: han har helt enkelt samlat ihop en hel hög med personer som har olika kroppsliga deformiteter. Att Tod Browning gjorde det på 30-talet är väl kanske en sak men det känns aningens mindre smakligt 45 år senare.

alt. titel: Exorcisten

Att ha ett demontema och inte se om världens mest klassiska exorcismfilm torde räknas som rent tjänstefel. Och eftersom jag är en samvetsgrann handläggare bänkade jag mig givetvis inför William Friedkins The Exorcist för jag vet inte vilken gång i ordningen.

Den här gången låg självklart fokus på vad som de facto sägs om den demon som hemsöker lilla Regan McNeil. Ni vet, den där som får henne att inte bara spy ur sig hädelser mot Gud med samma frekvens som ärtsoppa, utan också (i vad som för särskilt katolska tittare bör vara en av filmens starkaste scener) onanera med ett krucifix.

Friedkin jobbar i det här avseendet främst med associationsscener. Inget konkret sägs egentligen om demonen men de otrevliga statyerna vid den irakiska utgrävningen och fader Merrins uppenbara obehag inför dem talar sitt tydliga språk. Något eller någon är i antågande och det är inte en besökare som man vill välkomna med öppna armar.

Men har kanske Chris McNeil välkomnat dotterns plågoande med öppna armar? Ellen Burstyns skådespelerska är en kvinna i karriären som lämnar sin dotter i andras vård när hon själv jobbar och har extravaganta spritfester hemma. Hon är dessutom ateist, ett förhållningssätt som tycks vara mer stigmatiserande i USA än vad vi svenskar sannolikt kan föreställa oss.

Men nej, jag tror inte att beskrivningarna av moderns upptagenhet ska tolkas som ett skuldbeläggande av henne. Jag upplever att filmen snarare för fram den lika vanliga som obegripliga situationen ”when bad things happen to good people”.

Gränsen mellan besatthet och psykisk ohälsa är som bekant oerhört svår att identifiera och i likhet med många andra exorcismskildringar gör Chris och Regan många turer hos läkarkollegiet innan de börjar söka andra lösningar. När det gäller den medicinska vinkeln måste jag erkänna att det absolut mest obehagliga vid just den här titten blev scenerna där Regan ligger, till synes helt hjälplös och blottad, inför alla smällande, skrällande och metalliskt mullrande maskiner. Det som torde vara relativt unikt i den här historien är att det faktiskt är läkarna själva som föreslår att Chris prövar alternativet exorcism, snarare än att vara motståndare till en sådan lösning.

Jag har aldrig tyckt att The Exorcist varit en särskilt läskig eller skrämmande film men det är otvetydigt att Friedkin lyckas skapa en svårslagen atmosfär i det kyliga flickrummet. Till stor del beror det säkert på att han klarat av att göra en förhållandevis realistisk film om övernaturliga ting. Merrin och Karras är inga katolska superhjältar, utan två vanliga präster som genomför en ritual fullt sanktionerad av den egna kyrkan. Det är också svårt att komma ifrån att Friedkin sannolikt ritade upp den definitiva kartan mot vilken alla påföljande exorcismfilmer måste förhålla sig, vare sig de vill eller inte. Förra gången jag såg filmen tyckte jag så här och jag kan nog tycka att betyget måste få hålla i sig.

Demonstatus:
Helt i enlighet med den katolska exorcismritualen talar vare sig Merrin eller Karras om en eller flera specifika demoner, utan håller sig till det mer generella begreppet ”unclean spirits”. Däremot talar ritualen direkt till Satan i formuleringar som ”ancient serpent”, ”foe of virtue” och ”persecutor of the innocent”. Det tycks också vara något som Regans inneboende plockar upp eftersom hen ibland uttalar sig som hen vore Satan själv.

Oavsett vilket snackar vi, förutom besatthet, minst tvångsföreställningar (riktade mot Karras) och hemsökelser (exempelvis den skakande sängen).

alt.titel: Exorcisten

Den katolska ritualen för exorcism statuerar: ”om du ska göra ett demontema måste du läsa åtminstone en klassisk demonbok”. Nähä, inte det? Hmm, det känns som om jag har missat i min Wikipedia-research inför årets Halloween…

Nå, det är svårt att undkomma The Exorcist, särskilt som författaren William Peter Blatty återkom med uppföljaren Legion som han själv dessutom regisserade under titeln The Exorcist III. Själv hade jag goda minnen av den här boken, i klass med The Godfather i det att jag alltid hävdat att jag tycker bättre om boken än om filmen.

Men vid omläsning fick jag anledning att backa på den principen. Med William Friedkins filmatisering i färskt minne måste jag erkänna att regissören gör ett bättre jobb, både med att skapa en obehaglig stämning och skära bort delar som ärligt talat inte behövs för grundhistorien.

Vilken i likhet med typ varenda exorcismberättelse i mannaminne kan rymmas på en kaffeservett: den besatte måste exorceras för att bli av med sin hemsökande demon eller djävul. I det här fallet är det som bekant skådespelerskan Chris McNeils älskade dotter Regan som genomgår en sällsynt svårartad period av prepubertalt uppror.

Det man som läsare får från Blatty är en (ibland onödigt och övertydligt) detaljerad no nonsense-bok om en sönderstressad mamma som söker alla utvägar för att hjälpa sin dotter och en skeptisk präst. Författaren tar fiktionen till hjälp för att beskriva såväl svarta mässor som själva exorcismbusinessen. Allt annat kan sägas vara mer eller mindre extravaganta tårtdekorationer vilka vi ju alla vet kan vara allt från smaskiga till rent oätliga.

Något som egentligen inte gör någon som helst skillnad för själva historien men som är en intressant avvikelse från filmen är att fader Merrin i princip omgående identifierar demonen som Pazuzu och att det är ett väsen som han mött tidigare.

Fader Damien Karras är inledningsvis inte heller samma plågade själ som vi vant oss vid från filmen och blir därmed en viktig skuldra för Chris att luta sig mot. Det är hans research som lotsar oss genom både forskning om relationen mellan besatthet och psykisk sjukdom samt den katolska kyrkans exorcismritualer. Senare i boken är det också han som får utgöra en anledning för Merrin att lägga ut texten om demonens motiv för att besätta en oskyldig liten flicka som Regan.

Merrins teori (jag vet inte i hur hög utsträckning Blatty här stödjer sig på tidigare katolska teologer) är att demonen använder den besatta personen som ett verktyg för att så gudstvivel i hens omgivning. Dels genom uttalanden som spelar på gömda skuld- och skamkänslor som alla släpar runt på, dels genom att besattheten blir ett tydligt tecken på att Gud inte finns eller är ointresserad av mänskligheten. En god och allsmäktig gud skulle aldrig låta någon lida sådana kval under demonens inflytande.

Att demonen kan spela på Karras skuldkänslor inför den döda modern är väl nästan lika välkänt som det tvetydiga utropet ”Take me! Take me!”. Vad som däremot görs betydligt mer explicit i boken (till och med av demonen själv) är Chris eventuellt saggiga moderskap. Blatty utrustar henne med en redan död son, vilken kanske gett henne så svåra mentala ärr att hon aldrig kunnat knyta an till Regan på samma sätt. Regans pappa Howard stack eftersom han blev sotis både på Chris karriär och hennes relation med dottern. Och som grädde på moset tvingar Regans ”sjukdom” Chris att tacka nej till ett hett efterlängtat regissörsjobb vilket skulle ha varit nästa steg i hennes karriär.

Blattys The Exorcist är ingen dålig bok, den var bara inte lika bra som jag mindes den. Tyvärr lider den förstås också av efterföljande årtionden av exorcismskildringar vilket förtar den eventuella fräschör som den hade där i början av 70-talet. Det den har mot Friedkins film är helt klart en högre äckelfaktor i beskrivningarna av hur den demoniska Regan översköljer de inblandade med alla upptänkliga kroppsvätskor (plus några till). Men bland litterära förlagor vars filmatiseringar blivit ännu mer kända är The Exorcist absolut inte boken man behöver plocka upp allra först.

Demonstatus:
Pazuzu var ingen typ som Blatty hittade på själv, utan han hör hemma i gammal mesopotamisk religion. Han är både en slags demonkung och själv ansvarig för sydvästanvinden, en vind som för med sig såväl torka som gräshoppor. Utseendemässigt är han en blandning mellan människa och olika djur (exempelvis lejon, hund och skorpion).

Här snackar vi, förutom besatthet, minst tvångsföreställningar (riktade mot Karras) och hemsökelser (exempelvis den skakande sängen).

Fortsättning på gårdagens inledningsinlägg till årets halloweentema.

***

Den katolska kyrkan utvecklade under historien alltså en komplicerad och avancerad struktur för att klassificera och identifiera demoner, hur man ska undvika dem samt behandla personer som blev besatta av dem. Och det är väl kanske där den starkaste fascinationen för inte minst skräckfiktion ligger; att katolicismen hela tiden någonstans ändå betraktar detta med änglar och demoner, himmel och helvete som reella fenomen som man måste ta hänsyn till i vardagen.

I en allt mer varierad uppsättning av så kallade Grimoires (den tidigaste sägs härröra från Kung Salomon himself) listas ett stort utbud av demoner och deras respektive krafter. Här möter vi bekanta namn som Lucifer, Mammon och Belphegor men också den kanske något mindre kände Belias vilken frestar kvinnor att skvallra under högmässan. Eller vad sägs om demonen Luvart som enligt Sebastien Michaelis Admirable History från 1613 skulle ha slagit sig till ro i en nunna vid namn Madeleine?

Självklart blev det i detta sammanhang också viktigt att hålla koll på hur många demoner man hade att tampas med. Men med tanke på att de som tog sig an den uppgiften gärna blandade in numerologi i sammanhanget känns sanningshalten i summeringarna något skakiga. Givetvis siktade de flesta in sig på Odjurets välbekanta nummer 666 från Uppenbarelseboken. Grimoiren Pseudomonarchia Daemonum från slutet av 1500-talet föreslog exempelvis att det fanns exakt 4 439 622 demoner, varken mer eller mindre. Hur visste man det? Jo, för att det självklart fanns 666 legioner med 6 666 demoner i varje legion, vilka anfördes av 66 demonofficerer.

En nästan lika livligt diskuterad fråga som demonernas olika krafter var huruvida de kunde ta fysisk form på egen hand. Och om de kunde det, kunde de då utföra de mest basala av mänskliga drifter? Demoner kopplades tajt till både (kvinnlig) sexualitet och barnafödande och teologernas påhittighet var stor i det här avseendet. Bland annat var risken stor att demoner snattade sperma från nyligen döda män (de som saknade utrustning för sådan produktion i alla fall) för att göra kvinnor gravida. Bland annat därför var det viktigt att begrava män så snabbt som möjligt.

Den judeo-kristna demonologin utgör alltså ett dignande smörgåsbord av otrevliga berättelser och hemska varelser. Vad passar väl bättre än att bänka sig inför det och kalla på ett par demon(filmer) så här lagom till Halloween?

I vanlig ordning har jag mer eller mindre slumpmässigt valt ut ett antal filmer som jag hoppas ska kunna passa in i årets tema. Det är inte utan att jag närmar mig det med en viss tveksamhet. Demonhistorier kan bli jädrigt läskiga men särskilt exorcismteman kan samtidigt bli mördande trista, inte minst om man kör den så populära BOATS-vinkeln på det hela.

Men med lite uppmuntrande tillrop från er läsare ska vi nog ta oss igenom bloggens sjunde Halloween-tema. För visst hänger ni med ett år till? I morgon är första filmen ut faktiskt inte ens en film. Intrigiung, eh? Medan ni funderar på den gåtan är ni varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om demonfilmer som redan förekommit på bloggen och som därmed kanske inte (man kan aldrig så noga veta med demoner…) dyker upp under det här temat?

2011 — Klassiska skräckhistorier
2012 — Fjälliga fasor
2013 — Hammer Film Productions
2014 — Found Footage och Kroppssnattande
2015 — Vampyrer
2016 — Zombies

Night of the Demon (1957)
The Exorcist (1973)
To the Devil a Daughter (1976)
Def by Temptation (1990)
Fallen (1998)
The Exorcism of Emily Rose (2005)
[REC] (2007)
Paranormal Activity (2007-2015)
Jennifer’s Body (2009)
Sinister (2012)
The Conjuring (2013)
Annabelle (2014)
The Dark Tower (2017)

Det är Halloweenmånadens första dag. Temadags!

***

Visst är det skönt att ha något att skylla på när saker och ting går åt helvete? Något eller någon…

De flesta kulturer har haft föreställningar om andar eller gudomliga krafter som kan påverka människor på olika sätt, onda som goda. Det är också från ett sådant begrepp som man vanligtvis hänför själva namnet demon. Grekiskans δαιμόνιον (daimonion) är helt enkelt en övernaturlig kraft som inte i sig självt är vare sig ond eller god. Men lets face it, visst är det så mycket mer kittlande och spännande med de onda krafterna?

Tidigt inom den judeo-kristna tron tycks man ha identifierat onda och demoniska krafter, vars syfte var att förleda människan till synd, att pröva hennes tro. Islam har i sin tur djinner av olika slag (onda och goda) och även inom exempelvis hinduismen finns det föreställningar om onda andar.

Självaste Jesus fick förvisa ett antal sjukdomsframkallande demoner, särskilt i Lukasevangeliets berättelser. Lite mer fart blir det dock om man vänder sig till de apokryfiska böckerna där det bland annat berättas att alla Egyptens förstfödda egentligen dödades av en demon vid namn Mastema. Det anges också att i det stora slaget mellan Ljus och Mörker kommer ondskans krafter att anföras av demonen Belial.

Demoners absoluta ursprung verkar vara något oklart eller i alla fall en historia som det inte finns någon riktigt konsensus kring. Å ena sidan har vi Adams ökända första hustru Lilith som, så fort hon tagit sig utanför tvåsamhetens hank och stör, satte igång att både ligga med och avla nya demoner. Eventuellt var hon till och med själv en demon.

Å andra sidan finns den välkända berättelsen om hur Lucifer, morgonstjärnan, lackade ur på sin himmelska mandatbrist och bestämde sig för att hitta en egen spelplan (eller blev förvisad från himlen. Allt hänger på perspektiv). Med sig fick han ett antal rebelliska änglar och tillsammans röjde de runt ett tag på jorden vilket primärt tycks ha inneburit att de passade på att ligga med villiga kvinnor (tänk bad boy-auran hos rebellänglar, O.M.F.G.) Avkomman från de här unionerna kallades nefilim och är eventuellt liktydiga med demoner. Samtidigt finns det texter som mer eller mindre likställer de fallna änglarna med demoner. Bristen på entydiga besked när det kommer till demoner är alltså närmast total.

Vet man något om demoner är det väl att de är ena hejare på att besätta människor (besatthet/possession). I princip alla religioner som innehåller demoner tycks också omfatta övertygelsen om att de kan överta en människas kropp. Det fina i kråksången med besatthet är att den utsatta personen inte anses ansvarig för sina handlingar. På ett sätt skulle man alltså kunna säga att besatthet ger offret ett slags syndernas carte blanche.

Besatthet är dock bara ett, om än det mest genomgripande, sätt som demoner och deras ledare Satan använder sig av för att plåga mänskligheten (i alla fall om vi håller oss till den kristna mytologin). Andra tillvägagångssätt är exempelvis mardrömmar (tvångsföreställningar/obsession), otursförföljelse (förtryck/oppression) eller påverkan på djur, byggnader eller ting (hemsökelse/infestation).

Sedan medeltiden har den katolska kyrkan också varit helt på det klara vilka kännetecken som krävs för att det ska handla om en ”äkta” besatthet och inte exempelvis psykisk sjukdom hos offret:

  • Övermänsklig styrka
  • Språkkunskaper som offret inte borde kunna ha
  • Övriga kunskaper som offret inte borde kunna ha
  • Hädande, obscena gester och en avsmak inför heliga symboler eller reliker

Hur blir man då av med en sådan ovälkommen ockupant? Att bjuda på kaffe kan ge oklara signaler, här behövs det kraftigare doningar i form av exorcism. Inom den katolska kyrkan hör exorcism inte de mest heliga riterna, sakramenten (där bland annat dopet och bikten ingår), men ses som en helig handling i paritet med exempelvis korstecknet.

Ritualen styrs av De Exorcismis et Supplicationibus Quibusdam (Of Exorcisms and Certain Supplications), ett dokument som senast reviderades och publicerades 1999. Ett av de nya tilläggen var en kraftig(are?) varning att inte förväxla äkta besatthet med psykisk sjukdom. Själva genomförandet ändrades dock inte på något genomgripande sätt, en exorcism handlar i grund och botten om att exorcisten (som bör vara en särskilt utbildad präst) genom böner, välsignelser och åkallande av Jesu namn övertalar eller tvingar demonen att lämna offrets kropp.

”I adjure you, ancient serpent, by the judge of the living and the dead, by your Creator, by the Creator of the whole universe, by Him who has the power to consign you to hell, to depart forthwith in fear, along with your savage minions, from this servant of God, N., who seeks refuge in the fold of the Church. [—] For it is the power of Christ that compels you, who brought you low by His cross.”.

Möjligen fanns ett behov av uppdateringen (innan dess hade dokumentet setts över 1614, så det började ju ha ett par århundraden på nacken) då en allt vildare flora av demoner och exorcismritualer i populärkulturen under 60- och 70-talet ledde till en kraftig ökning av ansökningar om exorcism, åtminstone i USA.

To be continued…

Så länge man lever finns det goda förutsättningar att skaffa sig ett rykte som kvinnokarl och häradsbetäckare. Men ska detta rykte ha någon chans att leva vidare i historien gäller det att vidta mått och steg. Det är till exempel rätt tveksamt att vi fortfarande i det 21:a århundradet skulle känna till namnet Casanova om inte mannen själv sett till att skriva ned alla sina äventyr bland grevar och baroner i de europeiska finrummen under andra halvan av 1700-talet.

Läs hela inlägget här »

En återtitt på Polanskis film gjorde mig främst sugen på att läsa Ira Levins förlaga. Igen. Jag vet inte hur många gånger jag besökte den stackars utsatta Rosemary under tonåren och var lite nyfiken på hur thrillern skulle ha hållit under årens lopp.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg