You are currently browsing the tag archive for the ‘Katolicism’ tag.

Ta en nypa ungdomlig kärlek till naturen och en tesked språkbegåvning, bägge uppmuntrade av en älskad moder. Blanda sedan in en portion ur-brittisk skolgång (Oxford, inte Cambridge) som uppmuntrar kamratskap och bildning, samt en till synes hopplös förälskelse. Vad får vi då? Jomen, Sagan om ringen förstås! Eller snarare dess upphovsman, John Ronald Reuel (JRR) Tolkien.

I alla fall om man ska tro biopic:en Tolkien. En film som Tolkiens dödsbo var snabba att påpeka att de inte stödde det allra minsta. Det är förstås svårt att veta hur stor roll det spelade för kassakistorna, men Tolkien försvann från biorepertoaren lika snabbt som den råkat trä Saurons ring på fingret. 9 inspelade miljoner mot 20 utpytsade talat sitt tydliga språk.

Möjligen lite orättvist kan jag tycka, i mina ögon är inte Tolkien särskilt mycket sämre än det stora flertalet biopics. Nicholas Hoult är ingen storslagen skådis men gör heller inte bort sig som slätkindad, brittisk yngling med akademiska ambitioner. Jag tycker till och med att han får till en rätt hygglig dynamik med Lily Collins som spelar det stora kärleksintresset Edith Bratt.

Tolkiens välsignelse och förbannelse är föga förvånande att filmen inte kan låta bli att rama in i princip allt som händer den unge JRR utifrån de böcker som vi vet ligger i hans framtid (filmen avslutas med att han påbörjar The Hobbit, or There and Back Again som en berättelse för sina barn). Visuellt ligger många scener så nära Peter Jacksons LOTR man rimligtvis kan komma utan att åka dit för upphovsrättsbrott.

Det gör det enkelt att plocka ut psykologiskt viktiga ögonblick och teman – brödraskapet, naturkärleken, mod, skyttegravsskräcken – vilka i samma slag förvandlas till något närmast trivialt i sin övertydlighet. Tolkien har också uttryckligen liknat Edith vid en av sina alvprinsessor (något som filmen plockat upp) och med tanke på hur författarens få kvinnliga romanfigurer gestaltas kan man ju undra om JRR och Ediths förhållande verkligen var så passionerat som filmen antyder.

Andra delar i Tolkiens tankevärld, kanske alldeles särskilt hans djupt kända katolicism, får å andra sidan inte särskilt stor plats. Sannolikt eftersom religiositet både är svårt att visualisera och passa in på ett lika tydligt sätt i hans mer kända författarskap. Den finske regissören Dome Karukoski (vilken enligt sin Wikipedia-sida är en av Finlands mest framgångsrika regissörer. Frågan är om han kommer att få några fler internationella chanser efter Tolkien?) menar i och för sig att det finns scener där Hoult exempelvis får titta upp i skyn, vilket då ska tolkas som att han vänder sig till Gud, men det känns ärligt talat ganska långsökt.

Det blir också lite märkligt att JRR:s bror, Hilary Arthur Reuel Tolkien, knappt har en enda replik i hela filmen. Det är dessutom högst oklart om Tolkiens ungdomsvän Geoffrey Bache Smith verkligen var förälskad i JRR eller om han ens var gay. I vanlig ordning tar sig Tolkien en hel del friheter med kronologi och vissa yttre omständigheter – JRR och brodern var inte riktigt så solo efter moderns död som det antyds och han vann inte Ediths hjärta med ena foten på båten som skulle ta honom till Frankrike och skyttegravarna. Det faktum att JRR i verkligheten försökte skjuta upp sin värvning görs inte heller särdeles tydligt.

Som sagt, alltså ingen film som skiljer sig från mängden när det kommer till biopics (utom möjligen det ekonomiska fiaskot). När det kommer till den genren förväntar jag mig knappast att den ska vara helt sanningsenlig. Ibland är ju det halva nöjet, att först se en film och sedan snoka rätt på vad den har micklat med i samband med sitt raison d’être, eller, med andra ord, sin huvudperson. Tolkien var en fullt acceptabel biopic. Sett till rent produktionsvärde kanske till och med lite mer än så. Dessutom, alla filmer som i så stor utsträckning tilldrar sig i vördnadsbjudande bibliotek och fascineras av språk har redan några pluspoäng hos mig. Är du nyfiken, låt inte de skrala intäkterna avskräcka dig.

Kuratorn Patricia Consolacion har vigt sitt liv åt att försöka hjälpa ungdomar som mår dåligt. I det perspektivet är hon bra placerad på St. Lucias flickakademi, en anrik katolsk institution. Här finns det nämligen en hel del tjejer vars psykiska hälsa svajar betänkligt. Så pass betänkligt att Anna måste föras bort från skolan av oklar anledning (eleverna tisslar och tasslar: hittade man henne verkligen fullkomligt från vettet i ett av badrummen?) och Clara en morgon hittas död på gräsmattan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sweet Alice, Alice, Sweet Alice, Alice Sweet Alice, Holy Terror, The Mask Murders

En p-rulle om en man som får sexa loss med gurugroupies är kanske inte allt en knappt 30-årig, aspirerande regissör drömt om. Men om man som Alfred Sole ändå tagit skeden i vacker hand, i hopp om att det jobbet skulle leda till bigger n’better things, känns det kanske lite tungt att den där porrisen samtidigt leder till att man blir utkastad från katolska kyrkan.

Läs hela inlägget här »

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på. Läs hela inlägget här »

Publicerad i juli 1996 i VästerbottensKuriren

Advokaten Martin Vail (Gere) är kanske inte världens mest hederlige person (han är ju advokat) men sätter en ära i att göra det bästa för sina klienter. Alla är ju oskyldiga tills motsatsen har bevistats. Eftersom han älskar att vara i rampljuset blir han givetvis intresserad av nyheten att ärkebiskopen har blivit mördad och att man redan arresterat gärningsmannen. Aaron Stempler (Norton) är en korgosse som minuter efter dådet jagas och infångas av polisen i blodiga kläder. Trots detta hävdar han bestämt att han inte utförde dådet. Martin erkänner inte gärna detta, men han tror på Aaron och arbetar nu febrilt med att finna den tredje person som Aaron hävdar att han såg hos ärkebiskopen. Tyvärr lider Aaron av minnesförlust, vilket gör att han inte kan minnas hur denna person såg ut. Dock visar sig fallet rymma lite mer än vad man från första början trodde och ledtrådarna snor sig likt en hoptrasslad metrev.

Läs hela inlägget här »

The Secret Supper (2004)

Jag undrar om Dan Brown kunde ana vad han satte i rullning med The Da Vinci Code. Inte bara en i sig närmast ofattbart populär bok, utan en som också visade på suget efter historiska mysterier, märkliga religiösa grupper, konstsymbolik och katolska illgärningar.

Läs hela inlägget här »

Det ska fan vara monark. Särskilt ska det fan vara drottning. Och alldeles särskilt ska det fan vara katolsk drottning i ett land där det finns protestanter av John Knox kaliber. En reformator, vilken författade charmerande skrifter med titlar som The First Blast of the Trumpet Against the Monstruous Regiment of Women.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Dödspolarna, Gaden uden nåde , Mean Streets: Dødens gate

Ska man tro Harvey Keitels inledande lilla tal är Mean Streets en film om synder och att återgälda eller ångra dem. Och visst har hans rollfigur Charlie en hel del synder att ångra, vilket han i egenskap av en god katolik våndas över. Han är däremot inte en så god katolik att han tycker att kyrkan är rätta stället för syndernas förlåtelse. Efter varje bikt står han inför den korsfäste Kristus och bekänner att hela ritualen känns som en massa snack och lite hockey. Nej, sina synder betalar man för på gatan. I hemmet.

Läs hela inlägget här »

Vem hade kunnat tro att en pratfilm om påvar skulle bli så uppmärksammad? Och på Netflix, icke desto mindre?!

  • Best Performance by an Actor in a Leading Role
  • Best Performance by an Actor in a Supporting Role
  • Best Adapted Screenplay

***

Kan man sin påvliga historia är det inte mycket som kommer som en överraskning i The Two Popes. Till och med jag kunde påminna mig utfallet i 2005 års konklav efter Johannes Paulus II:s död, eftersom valet av tyske Joseph Ratzinger (aka Benedictus XVI) tycktes dela den katolska kyrkan (och resten av världen) i två läger. Antingen en vinstlott i form av återgång till en mer fundamentalistisk värdegrund och striktare efterlevnad. Eller ett kvävande bakslag för de reformistiska vindar som ändå börjat blåsa under den tidigare påvens styre.

Läs hela inlägget här »

Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Hilary Mantel, Wolf Hall
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg