A Man Called Otto (2022)

alt. titel: El peor vecino del mundo

Att svenskarna gick man ur huse för att se Rolf Lassgård i rollen som surgubben Ove Lindahl är kanske inte så märkligt, med tanke på populariteten hos Fredrik Backmans förlaga. Och det är klart att det var rätt smickrande att förstå att vår lilla (relativt sett i alla fall) film rönt en del uppmärksamhet “over there”, i det stora filmlandet i väst. Som jag minns det gick det ganska snabbt innan det stod klart att självaste Tom Hanks ville producera en nyversion av En man som heter Ove.

Tisdagsklubben (2022)

Karin och Sten har varit gifta i 40 år och det är ju en prestation som måste firas. Inte så att de har ett fullkomligt eller perfekt förhållande, men man gnetar som på i vardagen. De har ju trots allt det stora huset och dottern Fredrika tillsammans. 40 år kastar man bara inte bort. Inte ens efter att Karin fått syn på pattbilden som Sten fått i sin mobil och det är avgjort inte hennes pattar.

Summerland (2020)

Andra världskriget rasar som bäst men folkloristen Alice Lamb gör idoga försök att ignorera olägenheten så gott det går. Hon bor i en avlägsen stuga nära branten av Dovers välbekanta vita klippor och beter sig så enstörigt att traktens ungar misstänker att hon är spion åt nazisterna. I byn går hon under det inofficiella smeknamnet ”The Beast on the Beach”. Men kriget kräver något av alla, även en sådan motsträvig typ som Alice, och en dag står unge Frank på hennes tröskel.

The Big Sick (2017)

Att upptäcka vem som är den Rätta när det är alldeles för sent var ett problem redan för Anne på Grönkulla. Som det paradoxalt uttrycks i The Big Sick: för att veta om du verkligen älska någon måste du vara otrogen först. Men har man tur går det som för komikern Kumail Nanjiani och terapeuten samt författaren Emily V. Gordon – man får en andra chans.

Fisherman’s Friends (2019)

Den mildsinnade uppmaningen från den den lilla korniska kuststaden Port Isaac – ”Please drive carefully thorugh our village” – är inget svensexesnubbarna från London är beredda att lyssna på. De är ju där i sin stora Merca för att partaja och fira att Henry ska gifta sig. Något som i och för sig framstår som fullkomligt obegripligt för Danny vars i princip första replik är ”monogamy is unnatural”.

En man som heter Ove (2012)

Jag har redan i min text om filmen med samma namn och Rolf Lassgård i huvudrollen förklarat varför jag inte läste En man som heter Ove när det snackades som mest om den. Vare sig när den kom eller i samband med filmpremiären 2015. Anledningen stavas Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jag förstod mig inte alls på den boken och när Fredrik Backmans debutroman jämfördes med just Hundraåringen… tackade jag för mig och gick vidare till grönare bokbetesmarker.

Cemetery Junction (2010)

Mellanstor stad – check. Främsta arbetsgivaren är den lokala fabriken – check. En pojke som vill något mer än att sluta som sin arbetarklassfarsa – check. En kompis som hatar sin alkisfarsa och tar varje chans till slagsmål för att bli av med sina aggressioner – check. En kompis som misstas för att ha en utvecklingsstörning av omgivningen – check. Den ständiga fokuseringen på att få sig ett ligg – check. En pojke som inser att bara jaga efter pengar och ytlig social status båtar föga – check. En pojke som träffar en upptagen flicka vilken icke desto mindre fångar hans uppmärksamhet och får honom att inse vad som är viktigt här i livet – check. Ett ytterst medvetet soundtrack (David Bowie, Roxy Music och Elton John) för att spegla tidsanda och samtidigt återkalla manusförfattarnas egen ungdom – check.

The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society (2018)

På förekommen anledning från bloggkollegan Filmitch som nyligen också sett brittisk måbra-film.

***

Året är 1946 och i London börjar man så smått att återhämta sig. Bussarna går och man målar om ytterdörrarna. Men det finns de som lidit betydligt mer under själva kriget än Londonborna och som fortfarande dras med efterverkningarna av det som hänt.

Mamma Mia! Here We Go Again (2018)

Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.

X2: Legally Blonde (2001 & 2003)

Det finns säkert många anledningar till att man läser juridik. Rättspatos, ren ambition, illusioner om den egna förmågan, möjligheten att tjäna grova pengar (åtminstone i USA). Amanda Brown gjorde det för att bli författare, Eller ja, det är åtminstone resultatet av hennes år vid Stanford Law School – boken Legally Blonde (eftersom hon aldrig tog examen).