His House (2020)

Flyktinghandläggaren Mark kan inte nog lovprisa Rial och Bols nya hus. Det är ett palats – ”This is all for you!” Allt som enligt Mark behövs i detta palats är en lättare ”wipe down”. Medan vi ser ett mer än nedgånget hus i ett mer än nedgånget och tröstlöst bostadsområde. Var befinner vi oss? ”High Street, mate. In London? Why not?”

Nej, det visar sig snart att det viktiga inte är var paret hamnat, utan var de kommer från. För att inte tala om VAD de kommer från. De har flytt från södra Sudan och vi förstår snart att det också fanns en liten flicka, Nyagak, som inte längre är med dem. Och med tanke på att Bol drömmer mardrömmar om båthaveri på öppet hav är det inte så svårt att lista ut vad som tynger dem.

Men särskilt Bol är fast besluten att se framåt. Det är i England de ska bosätta sig och hitta hem. Bli pånyttfödda. Sluta äta på golvet och börja äta med metallbestick. Försöka passa in genom att sjunga med i obegripliga fotbollsramsor. Men han, likt många andra skräckfilmsrollfigurer, ska snart upptäcka att man aldrig kan fly från sina problem eller demoner. Parets nya hem är byggt på en lögn och ett brott som de måste vedergälla. Annars kommer natthäxan, Apeth, och tar dem.

His House är en av (överraskande många) filmer som har 100% på filmsajten Rotten Tomatos Tometometer. Det är en ära som den delar med produktioner som Toy Story, The Terminator, Rebecca och De sju samurajerna. Och nog för att Remi Weeks långfilmsdebut är imponerande så det räcker till, men riktigt SÅ bra skulle jag inte våga mig på att säga att den är.

Tyvärr känner jag att jag har lite svårt att motivera exakt varför jag inte är lika överväldigad som de dryga hundratalet toppkritiker som bland annat utgör His House perfekta tomatometer-poäng. Är den en allt för skamlös kopia av The Babdook, bara med en extra flyktingkrydda i ambivalensen mellan vad som är hallucinationer och verklighet? Annars handlar ju bägge filmerna uppenbart om sorg- och traumahantering. Samtidigt är det en ambivalens som The Babdook knappast var först med.

Kan det vara så enkelt att jag lyckats bli för spoilad på handlingen, trots att jag upplever att de beskrivningar jag tagit del av varit ganska försiktiga i det avseendet? Men det kanske räckte med en aning om själva upplägget för att få ballongen punkterad? Jag hade exempelvis svårt att bli riktigt engagerad i filmens socialrealistiska delar om engelska flyktingförhållanden eftersom jag mest satt och väntade på att skräckfilmen skulle komma igång. Eller också var det ett misstag att se filmen mitt på eftermiddagen och inte i en beckmörk lägenhet?

Eller också är det som vanligt de där förbaskade förväntningarna. För jag tycker som sagt på intet vis att His House är en dålig film, den var bara inte riktigt så bra som jag trodde att den skulle vara. Även om jag aldrig blev genuint rädd var skrämseleffekterna genomgående välgjorda och dessutom en välavvägd blandning mellan hoppa-till-effekter, förbiskymtande gestalter i ögonvrån, otäcka masker och ett långsamt byggande av atmosfär genom försiktiga ljud och nynnanden. I detta ligger också själva designen på parets råtthålshus, det är ett smart utnyttjande av en begränsad spelplan som His House genomför.

Prestationerna från Wunmi Mosaku och Sope Dirisu i rollerna som Rial och Bol var också genomgående bra. Att Dirisu var duktig visste jag ju redan från serien Gangs of London men han matchas fint av Mosaku.

Nej, nästa film från Weeks får jag helt enkelt se till att antingen se snabbare eller när hajpen lagt sig ordentligt.

Guardians of the Galaxy Vol. 3 (2023)

Peter Quill har gått ned sig efter förlusten av “sin” Gamora. Större delen av tiden i Guardians-högkvarteret Knowhere spenderar han antingen packad eller utslagen. Men så plötsligt får hans liv ett nytt syfte, utöver att vältra sig i sitt eget svårmod. Synd bara att det sker på bekostnad av Rocket Raccoons liv.

Nästan i alla fall, när allas vår favorittvättbjörn blir dödligt sårad i fajten mot en guldfärgad inkräktare (vilken dessutom verkar vara ute efter Rocket himself). Vännerna upptäcker att en av alla Rockets cybernetiska modifieringar består av en “kill switch” som måste inaktiveras innan de kan rädda honom.

Sökandet efter den informationen leder dem till företaget Orgocorp och dess grundare, High Evolutionary, vars enda mål är att skapa det Perfekta Samhället. Samtidigt återupplever Rocket sin uppväxt i Orgocorps burar medan han ligger medvetslös.

Jag är den första att beklaga mig över extravaganta CGI-spektakel, vilka inte sällan resulterar i onödigt utdragna slutfajter. Inte minst i superhjältefilmer. Samtidigt ÄR det ganska coolt att tekniken nu kommit så pass långt att James Gunn kan få publiken 100% engagerad i en 100% artificiell rollfigur. Jag tyckte i och för sig att Rocket var det bästa redan med den första Guardians-filmen men denna tredje del lyckas ändå ge honom ett rejält lyft. Såväl utseende- som känslomässigt.

Som vanligt blir jag nästan lite gråtmild när jag ser den här typen av extremrealistiskt animerade djur och i Guardians… 3 går Gunn ut hårt med inledande supernärbilder på Rockets ögon. Bara för att fortsätta ösa på med ett veritabelt cybernetiskt menageri, vilket föga förvånande består av främst små och gulliga kritter.

Om jag inte visste bättre skulle jag nästan tro att filmen vore sponsrad av PETA eller någon liknande organisation. Alla har vi väl exempelvis blivit lite hjärtnupna över det faktum att havsuttrar håller varandra i tassarna för att kunna hålla ihop när de sover. Så när Gunn utrustar Rockets utter-vän med några slags mekaniska kniptänger istället för framben, vrids kniven naturligtvis om ett par varv extra.

Men Guardians… 3 kan ses som en inlaga för betydligt fler angelägna budskap än “bara” djurplågeri i vetenskapen och perfektionismens namn. I likhet med de andra Guardians-filmerna blir betoningen på kärlek, vänskap och omtanke om andra nästan väl tungfotad, hur välmenande den än är. Här förekommer bland annat en oväntad flyktingvåg, vilken tas emot med öppna armar. Filmens hela raison d’être bygger ju på att Peter Quill vill rädda sin kompis. Och kanske också kunna hooka upp med Gamora igen… Kan han slå två flugor i en smäll, desto bättre!

Jag uppfattar att Gunns manus också kommenterar samtidspolitiken när det görs tydligt att ett samhälle bara kan överleva och utvecklas om det kan röra sig framåt, att dess invånare kan tänka det som ännu inte varit tänkt. Att sträva efter att backa tillbaka till en idylliserad guldålder eller försöka bevara ett status quo är inget alternativ. Möjligen går det också att tolka in en AI-vinkling i High Evolutionarys oförstående häpnad inför det faktum att en av hans skapelser faktiskt överträffat honom i intellektuell kapacitet. En skapelse som i slutänden leder till hans eget misslyckande.

Guardians-trilogin dippade rätt rejält på mitten. Kanske var det så här i backspegeln välgörande att Gunn temporärt fick Twitter-kicken av Disney och därmed blev tvungen att sticka emellan med DCEU:s The Suicide Squad. Man kan anta att bläcket inte ens hunnit torka på konkurrentkontraktet innan den gamla arbetsgivaren plockade upp “Kom tillbaka, allt är förlåtet”-skylten.

För Guardians… 3 är till och med bättre än originalet, även om det nästan uteslutande är Rockets förtjänst. Och så lite Karen Gillans, också. Jag har alltid föredragit hennes Nebula framför Zoe Saldanas Gamora. Dessutom finns det ju ett slags släktskap mellan henne och Rocket, två varelser som varit utsatta för andras godtycke när det gäller den egna kroppen. Det var då för väl att Gunn kunde säkra åtminstone en vettig medlem i Fas fem-familjen.

Paradiset ligger under mammas fötter (2020)

Mila står på sin student och känner sig som en muslimsk sjökapten med studentmössan nedtryckt över slöjan. Studentdagen ska ju egentligen vara en glädjens dag men Mila har allt för mycket som tynger både hjärta och hjärna. Hon och bästa kompisen Mona skulle ju ta sig igenom den här dagen tillsammans men Mona dyker inte upp, vare sig till champagnefrukost eller utspring.

Utvandrarna (2021)

Det är högst motvilligt som Kristina Nilsson sätter sig i vagnen tillsammans med maken Karl-Oskar och barnen Lill-Märta, Johan och Harald för att påbörja resan som först ska göra dem till ut- och sedan invandrare. För Kristina är Sverige Hemma och Amerika Borta och aldrig mötas de två. Men Sverige är också ett Hem fullt av steniga åkerlappar, fattigdom, svält och döda flickebarn. Därför går Kristina med på Karl-Oskars önskan att pröva lyckan på andra sidan havet. Men även när han hittat den perfekta biten mark, vid stranden av sjön Ki-Chi-Saga i Minnesota, och lyckats bygga en präktig stockstuga åt dem, har hon svårt att finna sig tillrätta.

Flower Net (1997)

Ambassadörssonen Billy Watson hittas infryst i en damm i Beijing och polisen Liu Hulan blir satt att utreda mordet. Snart visar det sig att Billy Watson inte dog av vare sig dränkning eller kyla, utan av ett märkligt gift som brutit ned alla inre organ. Det gör att Billys mord kan kopplas ihop med en annan kropp som hittades i vattentanken på ett illegalt flyktingskepp med destination USA. När rättvisan dök upp hade smugglarna redan övergivit både skepp och last och det blir upp till bland andra åklagaren David Stark att ta hand om flyktingarna och dessutom upptäcka den starkt nedbrutna kroppen.

Capharnaüm (2018)

alt. titel: Kapernaum, Capernaum

För den tolvårige Zain är livet knappast någon fest, vare sig i Kapernaum eller Beiruts slum där han bor tillsammans med sin familj. Att gå i skolan är det inte tal om. Zain måste jobba för familjens försörjning, bland annat som springpojke åt fastighets- och butiksägaren Assaad. Assaad låter familjen bo hyresfritt i en av sina undermåliga bostäder och framstår i föräldrarnas ögon som snällare än självaste jultomten när han stoppar ned några paket snabbnudlar och lite lakrits i Zains kasse vid arbetsdagens slut.

Charmøren (2017)

alt. titel: Charmören, The Charmer

Jo, nog är han charmig, Esmail. Faktum är att han hänger upp hela sin tillvaro på sin förmåga att charma kvinnor som han träffar på krogen och det dröjer inte särskilt länge innan vi förstår att Esmail är iransk flykting i Danmark. Möjligheten att kunna slänga fram en dansk medborgare till sambo eller fru i samtalen med migrationsverket ligger förstås högt upp på Esmails önskelista.

L’insulte (2017)

alt. titel: Förolämpningen, Qadiyya raqm 23, The Insult

Minns ni det där hysteriskt ”roliga” skämtet ”Hon heter Berit, men vi kallar henne Beirut, för att hon är så jävla bombad!”? För oss som växte upp på 70- och 80-talen var landet Libanon främst ett ställe där det krigades en massa (bland annat detonerades över 3 600 bilbomber under krigets 15 år). Som i många andra delar av Mellanöstern, kan tilläggas.

The Hunger Games: Mockingjay – Part 2 (2015)

Så var det så dags för den sista (film)delen i filmatiseringen av Suzanne Collins Hunger Games-trilogi. Den tredje och sista boken hade givetvis delats upp i två delar, ett otyg som inleddes av allas vår Harry Potter om jag inte missminner mig. Grejen är att medan det fanns övernog med teman och händelseutvecklingar i The Deathly Hallows för (minst) två filmer gäller inte detsamma för Mockingjay.

Dheepan (2015)

Om man nu skulle tycka att franske regissören Jacques Audiard verkar vara en pretentiös jävel som gör svåra filmer kan man alltid trösta sig med att han uppenbarligen tyckte att det var världens grej att få motta guldpalmen i Cannes av Joel och Ethan Coen. Och de gör ju inte särskilt svåra filmer.