You are currently browsing the tag archive for the ‘Giftermål’ tag.

Medelålders gifta paret Mary och Michael har verkligen fullt upp med jobb. Jobb, jobb, jobb. Stup i kvarten ringer mobilerna och det är ”work” som kallar. Efter ett tag får man som tittare dock intryck av att de bägge har en mer eller mindre tyst överenskommelse om att deras respektive ”jobb” egentligen är deras respektive vänsterprassel, Robert och Lucy (”So, you were able to leave…work? It can become quite taxing, don’t you agree?”)

Som de två kontorsråttor de är har de dessutom valt varsin expressiv och konstnärligt lagd extrapartner – Robert är författare och Lucy dansös. Enda problemet är kanske att dessa personlighetsdrag också åtföljs av en viss faiblesse för dramatiska utspel; både Mary och Michael tycks lika utmattade av sina krävande skakelhopp.

Så varför inte röra om lite i grytan och ta en relationsmässig paus genom att vara otrogna? Med varandra.

Till en början blir jag inte klok på musiken i The Lovers. Den har tydliga drag av klassisk feelgood-musikal, typ Sound of Music eller Easter Parade. Det känns malplacerat tillsammans med äktenskapsproblemen hos ett medelålders par vilka dessutom verkar bli stressade intill panikens gräns av det stundande besöket från sonen Joel.

Men efter ett tag gifter sig musiken med historien och kombinationen kommer snarare att andas en slags modern shakesperiansk kärlekskomedi. Jag gläds med Derba Wingers Mary och Tracy Letts Michael som (på lite oklara grunder, ska erkännas) hittar tillbaka till sin ungdoms förälskad lunchknull.

Vill man skärskåda själva historien ligger filmens största problem just här. Vi får bara se hur paret hittar varandra på ett fysiskt plan men på något sätt fixar det alla problem i deras liv. Men för all del, även i filmer som handlar om yngre människor tycks ju sex vara svaret på alla relationsmässiga svårigheter så varför inte på samma sätt även om huvudpersonerna blivit lite mer till åren?

Winger och Letts är emellertid tillräckligt bra skådisar som gör tillräckligt trovärdiga prestationer för att jag ska vrida mig av obehag, exempelvis när de (pre-lunchknullsperioden) oväntat stöter på varandra i hemmet när bägge trodde att den andre skulle vara borta just den kvällen. Trovärdigheten följer även med det kroppsliga, särskilt Letts synes ha blott ett snabbmatsmål kvar till en hjärtinfarkt. Hans hummerröda ansiktsfärg när han skrattar lite för hysteriskt inne på sitt kontor gör mig allvarligt oroad.

Regissören och manusförfattaren med det spännande namnet Azazel Jacobs lyckas också hitta en hel del fina bilder eller scener som säger mer än enbart dialogen har att bjuda på. Den tyst utmattade desperationen i en ensam bil på en öde parkeringsplats när livet faller samman runtomkring en. Det halvhjärtade primalskriet framför jobbdatorn. Michaels urholkade silhuett i serveringsöppningen bakom Marys stela gestalt i soffan när det enda de kan dela är en flaska vin.

På det hela taget bjuder The Lovers på en välspelad historia som mot all förmodan lyckas vända och vrida lite ytterligare på de eviga frågorna om otrohet och lust.

Festivaldagens tredje film för Filmspanarna innan den storstilade avslutningen med Downsizing.
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Jojjenito

Annonser

alt. titel: Och Gud skapade kvinnan, …And God Created Woman

Eftersom det var synd om stackars Adam där han knallade omkring i Edens lustgård alldeles ensammen bestämd sig Gud för att skapa en ”hjälp, sådan som honom hövdes”. För den hjälpen som Adam behövde, den kunde inte fyllas av vare sig växter, fåglar eller fyrfota djur (vilket man kanske får vara tacksam för…).

Så skapade Gud en kvinna av Adams revben varpå mannen stolt deklarerade att hon var ”ben av mina ben och kött av mitt kött. Hon skall heta maninna, ty av man är hon tagen”. Det var inte så mycket med women’s lib-rörelsen under den där första perioden i Eden. En viktig detalj i sammanhanget är också att ”mannen och hans hustru voro båda nakna och blygdes icke för varandra”.

Jag vet inte om det var just det som Roger Vadim bestämde sig för att ta fasta på när han valde titeln Et Dieu… créa la femme. Tittarna får emellertid närmast omedelbart bekräftat att särskilt blygsam, det är då inte den unga kvinnan Juliette. I Brigitte Bardots utsökt timglasformade skepnad framställs hon som ett slags naturbarn som gillar att gå barfota. Men inte allt för mycket barn förstås, för då skulle det kanske bli lite knepigt för alla män som vill ha henne. Bardot själv var 22 år 1956 men jag upplever att hon ser ut och framförallt beter sig som betydligt yngre i filmen.

Grejen med Bardots framtoning är att hon å ena sidan som sagt synes naiv och troskyldig men å den andra samtidigt är oerhört medveten om sin inverkan på det manliga könet och därmed manipulativ. Men på ett oskyldigt sätt. Ett kritiskt sinnelag skulle kunna säga att poängen med att förena dessa personlighetsdrag i Juliette är visa hur fullkomligt irrationella kvinnor är. De vet ju aldrig hur de vill ha det och är ett ständigt rov för sina egna himlastormande känslor.

Nå, vad händer då Juliette-med-torpedtuttarna i Et Dieu…? Samtidigt som hon blir hovsamt men ivrigt uppvaktad av den äldre M. Carradine suktar hon själv efter den unge Antoine Tardieu. Han är dock av en mindre trogen natur – löftet att hon ska få följa med honom till Toulon skiter han i så snart han kan. För att få Juliette att stanna kvar i staden (hennes lösaktiga beteende gör att hon riskerar att skickas tillbaka till ett barnhem tills dess att hon fyllt 21) föreslår M. Carrdine att Antoine skulle kunna gifta sig med henne, ett förslag han bara hånskrattar åt. Men en som spetsar öronen är Antoines yngre bror Michel eftersom han alltid suktat efter den ouppnåeliga.

Trots att alla – familjen (Mme Tradieu: ”Jamais!”), prästen (”Juliette är som ett ungt djur, du kan inte tygla henne”) och Juliette själv (”Jag är för nöjeslysten för att bli en bra hustru”) – försöker övertala Michel att skippa den fullkomligt galna idén framhärdar han. Och till en början ser utsikterna oväntat lyckosamma ut – Juliette har vett nog att vara tacksam mot den unge mannen och inviger honom i sexualitetens fröjder. Men så kommer Antoine tillbaka för att ta jobb hos M. Carradine.

Det är lika bra ett erkänna det – jag satte mig framför Et Dieu… i full förväntan att få se film som jag skadeglatt och med största nöje skulle kunna såga jäms med fotknölarna. Men det blir inte alltid som man tänkt sig, fråga bara nästan vem som helst av rollfigurerna i Et Dieu…

Inte så att jag upplevde något mästerverk, vare sig filmiskt eller feministiskt. Men själva den tragiska historien fångade mig ändå på något sätt. Det kändes till exempel lite oväntat att Juliette faktiskt är Michel trogen och tycks älska honom på sitt eget lite bakvända sätt. Det kändes helt enkelt inte givet vem i trojkan Michel-Carradine-Antoine som skulle gå segrande ur striden.

Sedan är kanske inte heller Bardot ett under av skådespelartalang, särskilt inte när hon ska föreställa förtvivlad, överspänd eller glädjestrålande. Föga förvånande är hon som bäst när hon ska vara den ”sex kitten” som i och med Et Dieu… blev hennes signum. Men med imponerande kroppsliga attribut, en hetsig avslutande dansscen och en illande brokig fransk färgsättning kommer filmen förvånansvärt långt.

Efter att ha dissat brittiske författaren Charles Stross The Laundry Files-serie blev jag som sagt rejält hooked på hans The Merchant Princes istället. AdLibris stod naturligtvis till tjänst och snart stod två nya omnibusvolymer i hyllan. The Traders’ War innehåller The Clan Corporate (2006) och The Merchants’ War (2007) medan The Revolution Trade tillhandahåller delarna The Revolution Business (2009) och The Trade of Queens (2010).

Läs hela inlägget här »

Finns det något tillfälle när det inte funkar att läsa Edith Wharton? Något tillfälle när man inte känner sig sugen på den fenomenala societetsförfattarinnan? Särskilt om dessa böcker är inlästa av den fenomenala Elizabeth Klett på public domain-sajten LibriVox.

Läs hela inlägget här »

När jag såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman kom jag på mig själv att sitta och nicka förnumstigt medhåll. Allt eftersom filmen fortskred tyckte jag mig känna igen historiens yttre ramar — journalisten Arvid Stjärnblom och konstnärsdottern Lydia Stille älskar varandra till vanvett i unga år men att gifta sig är av rent ekonomiska skäl inte att tänka på. Istället väntar de några år och inleder sedan en utomäktenskaplig affär som i likhet med alla sådana affärer givetvis inte slutar i lycka utan i besvikelse och bedragna äkta makar.

Jag tyckte mig också komma ihåg tillräckligt mycket av Söderbergs förlaga för att se att filmen i betydligt högre utsträckning lyfter fram kvinnorna, givetvis Lydia men kanske alldeles särskilt Arvids förfördelade hustru Dagmar. Söderbergs huvudperson är utan tvekan den passive Arvid men jag mindes faktiskt inte i hur pass stor utsträckning berättelsen ändå på något sätt ställer sig på hans och många andra mäns sida.

Eller gör den det? Jag känner hur mina uppfattningar om bokens perspektiv blir som ett rö i vinden, far än hit, än dit. Det är exempelvis ganska många scener där mulliga mansgrisar får gnugga varandra på ryggen medan de fäller kommentarer till både höger och vänster om galanta damer samt inmundigar en hel del sprit (”En söt flicka, men redan lite för nerflirtad”). Samtidigt är Söderbergs stil så pass neutral att jag har svårt att få någon känsla för vad han själv tycker om det han beskriver.

Ska de scenerna vara ett framhållande av manlighetens förträfflighet gentemot det svagare könet eller en realistisk beskrivning av hur män pratade sins emellan i början på 1900-talet? Är Lydias agerande gentemot Arvid obegriplig och kvinnligt nyckfullt eller bara ett utslag av den velighet som kärleken faktiskt kan innebära? Jag tänker att det är så mycket Arvids egen bok att mycket av det som händer snarare blir ett utslag av hans individuella personlighet och syn på världen.

Eftersom jag nu ändå har filmen i relativt färskt minne uppstår föga förvånande de största kontrasterna när jag läser boken i skenet av Pernilla Augusts och Lone Scherfigs tolkning. I Söderberg och Arvids ögon kommer exempelvis en nedvärderande kommentar om hur teatraliskt Dagmar beter sig när hon får veta hur det ligger till. Av det märktes förstås inget i manuset. Dessutom har filmen gjort Lydias åldrige make klart hårdare och mer oresonlig. Söderberg låter henne inte uttrycka särskilt mycket sorg och ånger över att behöva lämna sin dotter eller också skulle det kunna vara så att det är Arvid som inte har lust att lyssna på sådana klagomål. Hans relation till sina egna döttrar framställs knappast som ett under av faderskärlek.

Det är kanske ändå det här som är bokens styrka, att den får lov att vara så här ambivalent? Dessutom tycker jag om Söderbergs språk, knapphändigt och samtidigt poetiskt på ett sakligt sätt (”Han ringde för tredje gången. Ingen öppnade. Han gick på en krog och söp förfärligt”).

Författaren har tryfferat sin bok med en avsevärd mängd tidsmarkörer, allt ifrån världspolitiska händelser till den kungliga huvudstadens aktuella operarepertoar. För min del var det kanske inte just de avsnitten som var de mest spännande att läsa. Är man på det humöret kan man för all del också fundera över vad det egentligen är som drar Arvid och Lydia till varandra. Något större intellektuellt utbyte dem emellan får vi inte ta de av och samtidigt framstår relation baserad på något avsevärt stadigare än ren fysisk lust.

På ett sätt påminner jag väl om Arvid själv i min läsning av Den allvarsamma leken. Han är också ett rö, en förunderligt passiv huvudperson som låter sig kastas än hit, än dit av livets strömmar. Vilka förvånansvärt ofta dirigeras av kvinnorna runtomkring honom.

alt. titel: Förtrollad

Spegel, spegel på väggen där… Vilken flicka har de hjälpsammaste djurkompisarna? Giselle! Vilken prins har de största puffärmarna? Edward! Vilken flicka är ämnad att bli Edwards brud i den fluffigaste brudklänningen? Giselle!

Läs hela inlägget här »

Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Mitt sökande efter information om Henry James berömda roman skapar först total förvirring – varför har makeupartisten Ida Kyllerman skrivit om en av det engelska språkets mest kända böcker på sin skönhetsblogg? Och vem är Frédéric Malle?

Läs hela inlägget här »

Hell yes, äntligen en Riktig Film! Smockad med dimma, massiva takbjälkar och slottsruiner nog för att göra vilken greve Dracula som helst tårögd av lycka och förvandla sig till en liten läderlapp av ren förtjusning.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Bone Collector
Jeffery Deaver, The Burning Wire
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Liv till varje pris
Fredrik Backman, Björnstad

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg