You are currently browsing the tag archive for the ‘Giftermål’ tag.

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

När eminenta filmbloggaren och –poddaren Fiffi inte bara ger Jane Campions adaption av James bok full pott betygsmässigt utan också petar in den på en förstaplats bland Nicole Kidmans alla filmer väcks så klart min nyfikenhet (i den mån den inte redan väckts av det blotta faktum att filmen är en adaption). Av en slump som kan se ut som ödet lyssnade jag mig igenom The Portrait of a Lady samtidigt som Fiffi kungjorde sin lista och det var därmed givet att boken skulle följas upp av filmen.

Jag måste erkänna att jag hade lite svårt att få grepp om boken – vad var det James ville berätta för mig, förutom att ge ett psykologiskt intrikat porträtt av sin huvudperson? Kanske var det inte mer än så men Jane Campions film, med manus av Laura Jones, hjälper mig att sätta fingret på flera punkter som gör berättelsen intressant.

Filmen gör för mig tydligare att detta är en historia om drömmar, alla av dem krossade. Drömmar för andras räkning, om livets möjligheter, om det egna livet, om att låta andra uppfylla ens egna drömmar, om den sanna kärleken.

Sedan kan man förstås grunna på vad Campion och Jones valt att lämna därhän av James original. Upptakten ger i alla fall en liten föraning om det, kameran panorerar över en gråtande Nicole Kidman och zoomar sedan långsamt in på hennes tårfyllda blå ögon. I fortsättningen är The Portrait of a Lady som uteslutande utgår från Isabels perspektiv, till skillnad från boken där läsaren från gång till annan får stifta bekantskap med en distanserad berättare.

Filmen är inte bara personligare, den är också avsevärt mer fysisk. I likhet med andra kostymdramaadaptioner händer det att jag undrar om en kyss verkligen fanns med i boken för den tycks få så mycket större betydelse när man ser den på film. Ofta upptäcker jag att den visst fanns med, jag minns den bara inte. I The Portrait of a Lady har Campion och Jones dock gått utöver förlagan och låter sina rollfigurer verkligen vara av kött och blod. Bara för att det är 1800-tal innebär det inte att det inte finns köttsliga lustar bland de propra samtalen och krinolinerna.

Detta med kött och blod är kanske det jag fäster mig vid mest i filmen. Boken var absolut läsvärd men språket fångade mig inte riktigt i samma utsträckning som hos exempelvis Edith Wharton. Men hos Jane Campion blir alla inblandade till trovärdiga människor, inte bara staffage som får stå och spy ur sig 1800-talsfraser i utsökta kostymer.

Särskilt Martin Donovan som Ralph Touchett är helt fenomenal medan Nicole Kidman inledningsvis kanske är en lite för diamanthård Isabel. Barbara Hershey mycket bra som den prövade Madame Merle men har en fin rival i Shelley Duvalls påfågelvulgära countess Gemini. Att John Malkovich är fruktansvärt obehaglig och lågmält hotfull som Isabels make Gilbert Osmond är kanske ingen större överraskning.

Hur Isabel däremot kan fångas av denne Gilbert framstår som både boken och filmens största gåta. Hon inleder med att vara en frimodig och för tiden både frisinnad och äventyrlig flicka men verkar sedan bli som hypnotiserad av Osmond. Om hon från början känt sig hotad av honom, alternativ attraherad av att han verkar så nonchalant i jämförelse med hennes mer hetlevrade friare, hade det kanske varit en sak. Men av den ”kindest, gentlest, highest spirit” som hon påstår sig kunna finna i mannen ser vare sig tittare eller läsare röken av.

The Portrait… skulle förstås inte vara en Jane Campion-film om det hela inte också bjöd på läckert ögongodis i form av kostymer, miljöer, välplanerade skeva kameravinklar och glasreflektioner. Det här är mycket mer än en rak-upp-och-ned-adaption av en litterär klassiker.

Ändå märker jag både vid både läsning och tittning att jag hela tiden är mer intresserad än engagerad i de inblandades öden och äventyr. Det är utsökt och perfekt men sätter sig varken i magen eller i hjärtat.

alt. titel: Porträtt av en dam

Mitt sökande efter information om Henry James berömda roman skapar först total förvirring – varför har makeupartisten Ida Kyllerman skrivit om en av det engelska språkets mest kända böcker på sin skönhetsblogg? Och vem är Frédéric Malle?

Det visar sig snart att Frédéric Malle är en fransk parfymör som skapar skamlöst dyra dofter. För blott 2 500 pix kan även du bli ägare till en ynka deciliter av Portrait of a Lady, en ”baroque, sumptuous and symphonic perfume”. Hundratals försök krävdes innan man kom fram till en expressiv men ändock balanserad slutprodukt. Portrait of a Lady är ”undoubtedly the perfume containing the strongest ever dosage of rose essence and patchouli heart”.

Om ”rose essence” och ”patchouli heart” kan ses som en doftmässig motsvarighet till Isabel Archer eller vad Henry James skulle tycka om tilltaget låter jag vara osagt. Kanske för att jag har lika svårt att klämma in min hjärna i det tänket som jag har med att förstå James roman.

Missförstå mig rätt, James har ett alldeles fantastiskt språk, medryckande beskrivningar, en underfundig humor och en spännande dynamik mellan sin distanserade berättarröst och den intimitet varmed han granskar sin hjältinna som vore hon en fjäril under hans lupp. Men jag har svårt att hänga med på poängen med romanen, varför berättar James för mig om Isabel?

Kanske är det inte mer komplicerat än så att James helt enkelt vill berätta om Isabel Archer, försöka beskriva en person så intrikat det bara är möjligt samtidigt som hon ständigt präglas av en stämning av…je ne sais quoi. När boken är slut är Isabel Archer och hennes bevekelsegrunder fortfarande ett lika stort mysterium för mig som läsare som hon tycks vara för sin omgivning. Hennes känsloliv har vi däremot fått många fönster till, på samma sätt som James särskilt låter oss stifta bekantskap med hennes sjuklige kusin, Ralph Touchett.

Isabel är en ung kvinna som säger sig värdesätta sin frihet över allt annat. En amerikanska som importeras till England av sin excentriska moster Lydia Touchett och som med en gång charmar den ultrabrittiske Lord Warburton så till den milda grad att han omedelbart friar till henne. Men eftersom Isabel bland annat hängde med sin moster för att komma undan en efterhängsen amerikansk friare, Caspar Goodwood, har hon inga planer på att hoppa i samma galna tunna, bara för att den den här gången råkar vara brittisk.

Därför blir det förstås desto mer förvirrande (både för oss läsare och Isabel själv vad det verkar) när Isabel fastnar för slackern (19th century-style, bitches!) Gilbert Osmond. Av någon anledning blir hon bergtagen av en man som rent ut säger att hans livsmål är att göra så lite som möjligt och som ärligt talat verkar skrämma henne lite redan från början. I alla fall framstår han aldrig som särskilt älskvärd. Ironin i den här relationen är förstås att Osmond aldrig skulle ha tittat åt Isabel om det inte vore för att hon ärvt en sjuhelvetas massa kosing, ett arv vars syfte egentligen var att ge henne en än mer obehindrad frihet.

Men även om jag klurade på detta ”varför” går det inte att komma undan det faktum att The Portrait of a Lady är utsökt välkomponerad bok vilken säkert spelar en litteraturhistorisk roll som jag inte ens kan ana mig till. Jag skulle kunna tänka mig att den skulle kunna vara en spännande bokcirkelbok, själv hade jag gärna vridit och vänt på Isabels person och livsval tillsammans med andra. Och när den dessutom finns inläst av en av Librivox absolut toppkrafter, litteraturvetaren Elizabeth Klett, är ett försök absolut att rekommendera.

Librivox: Som sagt, absolut toppklass! Ladda ned med en gång.

Hell yes, äntligen en Riktig Film! Smockad med dimma, massiva takbjälkar och slottsruiner nog för att göra vilken greve Dracula som helst tårögd av lycka och förvandla sig till en liten läderlapp av ren förtjusning.

Jag har redan kommenterat hur många olika filmversioner av Charlotte Brontës klassiska roman som producerats under historien. Denna film från 1943 påminner mig också om alla de filmer som lånat mer eller mindre av sin historia från boken, inte minst de som utseende- och stämningsmässigt påminner om varandra.

Filmatiseringen av Daphne Du Mauriers Rebecca kom tre år tidigare och delar inte bara skådisen Joan Fontaine med denna Jane Eyre. Även där har vi ett mer eller mindre hemsökt hus som ruvar på en grym hemlighet och en plågad man vars otrevliga sätt ska tolkas som romantiskt. Och 1943 såg också premiären för Jacques Tourneurs I Walked With A Zombie som på ett sätt plockar tillbaka historien till sitt mer tropiska ö-ursprung.

Jag kan som synes inte låta bli att bli fångad av Jane Eyres stämning, trots att den är både överdriven och teatralisk. Men förutom en mysryslig gotik lyckas Joan tillsammans med den oförliknelige Orson Welles som Mr. Rochester (avgjort mer bufflig än hygglot Colin Clive från 1934) också skapa äkta HollywoodRomantik, komplett med brakande cymbaler när de ska plantera den Avslutande Kyssen.

Här tycks det mesta ha fallit på plats tack vare kompetent folk på nära nog varenda position. De huvudsakliga skådisarna är redan nämnda. Kompositör är Hitchcockfavoriten Bernard Herrmann och regissören Robert Stevenson står bakom såväl tårdryparen Old Yeller som världens bästa musikal: Mary Poppins. Fotografen George Barnes hade jobbat sedan slutet av 1910-talet med bland andra Hitchcock (kopplingarna kommer allt tätare, känns det som) och på manussidan hittar vi ingen mindre än Aldous Huxley.

Tack vare idogt arbete med ljus och skugga skapas som sagt något som kommer så nära en skräckstämning som jag kan begära i den här typen av film. Jag kan inte annat än applådera valet (som ska ha varit Huxleys) att inte visa den galna Mrs. Rochester i bild utan bara låta henne representeras av sitt morrande skratt och ett par händer som vällustigt sluter sig om sin makes hals.

Varje kameravinkel och ljussättning känns oerhört genomtänkt och finns det några som kan ta tillvara på det gusslånet är det Welles och Fontaine. Hennes ansikte är alltid helt upplyst, gärna med uppspärrade och tårfyllda ögon. Hans ligger däremot alltid i olycksbådande skugga, möjligen kan det finnas ett stråk av ljus över just ögonen men det är något som bara gör det hela ännu mer illavarslande.

Dessutom kan de bägge leverera sina i sanning både styltiga och teatraliska repliker på ett sätt som gör att man som tittare ändå helt sugs in i historien. Orson Welles är utan tvekan, förutom Tom Hardy, den bästa Brontë-mannen hittills. Otrevlig och högdragen men med en slags rå dragningskraft i både sitt skådespel och den karaktäristiska rösten som gör att man någonstans kan förstå varför kvinnor faller för honom. Att däremot som Jane, efter ett enda möte, dra slutsatsen om en “tortured soul, fine and kindly” som skulle ligga bakom den burdusa ytan är kanske att ta i. Men då har ju Jane redan som liten flicka, genom en mycket duktig Peggy Ann Garner, deklarerat att hon helst av allt här i världen bara vill bli älskad.

Högkvalitativ filmfilm när den är som bäst, helt enkelt!

shirleyMitt utforskade av Brontë-klanens litterära arv går vidare. Näst på tur stod Shirley, skriven av systern Charlotte som också står bakom Jane Eyre.

Jäklar, det här var verkligen ingen lätt bok att hänga med i. Tror banne mig att jag var tvungen att starta om ett par-tre gånger för att vara med på banan. Skyller på en kombo av lyssnande som ibland blev lite väl ofokuserat, en stor mängd bok-personer som man egentligen inte fick någon direkt introduktion till innan själva handlingen drog igång och då dessutom en handling som inte fick någon ordentlig bakgrund.

För mig på 2010-talet, ska kanske tilläggas. Shirley utspelar sig nämligen bara dryga 30 år bort för bokens första läsekretsar. I det tidiga 1810-talet kan romanen därför tungt luta sig mot både Napoleonkrigen och oroligheter bland Yorkshires textilarbetare för ett socialt sammanhang som förstås är relevant men som sagt en aning svårgenomträngligt för en nutida, fåkunnig, läsare.

Men efter ett tag börjar pusselbitarna falla någotsånär på plats. Romanens huvudperson är den unga Caroline Helstone som förstås inte skulle platsa i en Charlotte Brontë-roman om hon inte vore föräldralös. Hon bor med sin farbror som är en kyrkans man och som efter vissa meningsskiljaktigheter förbjuder Caroline att umgås med syskonparet Moore.

Till stor förtvivlan för den unga kvinnan eftersom syster Hortense lär henne franska och hon dessutom är dödligt förälskad i brodern Robert. Robert äger en textilfabrik och det är hans hantering av de lokala upprorsmännen samt hans åsikter om hur England borde sköta sina krigsangelägenheter som gjort att det skurit sig mellan honom och Carolines förmyndare.

Men ungefär i den här vevan anländer Shirley Keeldar till samma landsända. Hon är i likhet med Caroline en ung kvinna men till skillnad vår huvudperson både förhållandevis förmögen och frimodig. Vänskapen med Shirley ger Caroline nya perspektiv på livet och en helt ny familjerelation på köpet.

Tja, jag vet inte jag… Vissa delar av Shirley var…kanske inte direkt roliga men i alla fall intressanta. Stötvis bjuder romanen på skildringar av ett lokalt sällskapsliv som kan vara både spetsigt ironiska och pricksäkra (i den mån jag nu kan avgöra det). Det är också svårt att inte gilla romanens titelfigur eftersom hon får propagera för kvinnors rätt att välja sitt eget liv.

I den mån den möjligheten finns förstås, som vanligt i romaner från den här tidsperioden handlar mycket om pengar. Shirley får både kasta ut odrägliga friare och oja sig över trista slaktarräkningar. Samtalen mellan henne och Caroline handlar faktiskt inte bara om kärleksbekymmer, vilket kanske främst beror på att Caroline inte verkar vilja prata om sin förälskelse i Robert med någon.

På det stora hela har jag dock svårt att undvika känslan av att detta är en berättelse som Charlotte hittat på för att kunna beskriva en tidsperiod och ett konfliktfyllt klass-Yorkshire som hon uppenbarligen kände behövde få en plats i litteraturen. Själva historien är alldeles för splittrad och romanens personer alldeles för oengagerande för att jag ska orka bry mig överhövan om vad de pysslar med.

Men vi kan väl avsluta med två roliga detaljer? Dels tycks Charlotte ha svårt att släppa sitt katolikhat som vi också stötte på i The Professor. Hon tycks knappast ha blivit mer förtjust i guvernantyrket heller… Dels är detta boken som lanserade Shirley som ett kvinnonamn. Innan mitten av 1800-talet hade det varit ett pojknamn men Shirleys pappa ville egentligen ha en son och döpte därför sin dotter till det. Roligare än så blir det nog inte i den här Brontë-romanen.

Librivox: Olika inläsare. Ingen av dem direkt dåliga men många av dem rätt nollställda i rösten så direkt upplyftande blev det kanske inte…

star_full 2star_full 2

Den tredje Brontë-boken från 1847, Agnes Grey, har jag redan skrivit om så vi hoppar raskt vidare till Anne Brontës andra och sista bok. Den adaptionen från BBC (vad annars?) ingick också i den första omgången av Brontë-bonanzan.

***

the-tenant-of-wildfell-hallGilbert Markham är djupt fascinerad av den nya kvinnan i trakten, en Mrs Graham som hyr den lugubra fastigheten Wildfell Hall. Hon är inte som de andra lokala förmågorna, yngre kvinnor (närmast flickor i jämförelse) som alla är för mjäkiga, för mesiga, för tydligt ute efter en karl att gifta sig med. Tidigare har Gilbert haft ett gott öga till pastor-dottern Eliza men när Eliza är av de som med liv och lust ger sig in i ryktesspridningen om Mrs Graham (lite avundsjuka är aldrig fel i skvallersammanhang) ser Gilbert henne för den hon verkligen är.

Läs hela inlägget här »

Då har vi kommit till Charlottes mest kända roman. Jag har ju redan skrivit om en av dess adaptioner, men hur är egentligen förlagan?

***

jane-eyreDen föräldralösa (again with the orphans?!) flickan Jane lever ett miserabelt liv hos sin faster och elaka kusiner som missunnar henne varenda tugga och klädtrasa som de måste bekosta. Vilken lycka när fastern inser att hon kan packa iväg den misshagliga flickungen till skolan Lowood Insitution.

Läs hela inlägget här »

love-friendship1”A Vernon never goes hungry”. Grejen är bara den att Lady Susan Vernon, efter att makens död lämnat henne utan försörjning, siktar lite högre än att bara kunna överleva dagen. Givetvis vill hon kunna snärja en man för egen del men i nuläget verkar hon rätt nöjd över att samla på sig ett knippe älskare och överlämna själva giftasdelen till sin dotter Fredericia. Som exempelvis Sir James Martin, en veritabel fåntratt men en förmögen fåntratt. Varför skulle det vara fel för Fredericia att gifta sig med Sir James på grund av hans förmögenhet om det nu är det enda som talar för honom?

Läs hela inlägget här »

Mothers DayHatar inte ni också mammor? Alltså inte bara de ni känner rent personligen, utan alla mammor. Framstår inte moderskapet som en av världens mest bisarra och vidriga påfund?

Nähä, tänkte nästan det… Annars är det det man eventuellt skulle ha kunnat tro efter att ha sett Mother’s Day – att det världen över finns starka grupper som måste övertygas om moderskapets förträfflighet, ja nästintill helighet. Filmen intar lite samma ståndpunkt som det där valåret när Vänsterpartiet försökte marknadsföra sig själva som ”Partiet mot trafficking”. För att alla andra partier var för trafficking…eller nåt…

Läs hela inlägget här »

45 YearsNär man varit i gifta i 45 år borde man väl känna varandra ganska bra? Om man orkat hålla ihop så länge borde väl de kvarvarande åren vara en spott i havet? Kanske rentav en ynnest, något att värdesätta? Jag gissar att Kate en vecka innan hon och Geoff ska fira sin 45-åriga bröllopsdag tänker ungefär så. De är någorlunda pigga och har hälsan, vilket särskilt inte Geoff kan ta för givet eftersom firandet av deras 40-åriga bemärkelsedag fick skjutas upp på grund av en välbehövlig bypassoperation.

Läs hela inlägget här »

My Big Fat Greek Wedding 2Har du legat vaken om nätterna de senaste 14 åren? Vridit och vänt på dig med samma fråga malandes i skallen: hur i all världen gick det för Toula Portokalos, hennes icke-grekiske make Ian och hennes extremt grekiska familj?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg