You are currently browsing the tag archive for the ‘Giftermål’ tag.

Efter att ha dissat brittiske författaren Charles Stross The Laundry Files-serie blev jag som sagt rejält hooked på hans The Merchant Princes istället. AdLibris stod naturligtvis till tjänst och snart stod två nya omnibusvolymer i hyllan. The Traders’ War innehåller The Clan Corporate (2006) och The Merchants’ War (2007) medan The Revolution Trade tillhandahåller delarna The Revolution Business (2009) och The Trade of Queens (2010).

De två första volymerna i serien var ett nyfiket utforskande av huvudpersonen Miriams nya parallell-världar, det medeltida Gruinmarkt samt det victorianska New Britain. Då kändes det som om vår hjältinna Miriam hade rätt torrt på fötterna och rejält med skinn på näsan. Jag som läsare kunde känna mig rätt säker på att Stross skulle låta sin huvudperson avgå med segern i maktkamperna som omgav henne.

Men efter dessa två inledande volymer tycks Stross ha tänkt om, för nu hamnar Miriam rejält i skiten. Hennes nyfikenhet och oerfarenhet att handskas med intrigerna inom Gruinmarkts klanfamiljer leder snart till att hon reduceras till en fånge. Till komplikationerna kommer också att hennes nya, o-sköna värld faktiskt inte formellt leds av klanerna som hon själv tillhör utan ett kungahus. Och vad behöver ett kungahus med två ogifta söner om inte ett lämpligt alliansgiftermål? Att sönerna sedan (inte utan orsak) kallas för ”The Idiot”, respektive ”The Pervert”, blir en petitess i sammanhanget.

Samtidigt börjar Stross också väva in en ny spelare i gobelängen, DEA-agenten Mike Fleming, vilken också råkar vara en före detta pojkvän till Miriam. Han är en av dem som får ta hand om avhopparen och förrädaren Mathias från The Hidden Family. Allt eftersom blir han mer och mer indragen i USA:s planer för Gruinmarkt, planer som varit på gång en längre tid och som får både Watergate och 9/11 att framstå som sandlådekonflikter.

Ungefär som Robin Hobb eller George R.R. Martin utvecklar Stross sin historia i de mest oväntade riktningar på ett sätt som är klart uppfriskande. De här vidare volymerna i serien förvandlas till en schysst blandning av Game of Thrones-intrigmakeri och SWAT-thriller plus en hel del till.

Stross främsta intresse ligger i att utforska teknik, ekonomi och politik eller ideologi genom sina parallella världar och relationerna dem emellan. Som läsare får man verkligen inte mycket att bita i när det gäller exempelvis Gruinmarkts kulturliv – finns det ens författare (andra än politiska agitatorer som skriver kamppamfletter? Oklart…), konstnärer eller kompositörer? När det ska tas till kraftuttryck hänvisas ofta till en ”Sky Father” men vad denna entitet har för slags religiös eller mytologisk betydelse struntar Stross blankt i.

Och det är helt ok för min del, hellre lägga krut på det Stross själv är intresserad av och kan. Det föreläsande stråket som jag kunde störa mig lite på i särskilt den första boken (för att inte tala om The Laudry Files) funkar nu rätt ok när föreläsningen så att säga tar fysisk form. Tack vare att New Britain exempelvis skakas av en livs levande revolution kan den också kommenteras synnerligen insiktsfullt av Miriams vän som fått sig lite modern historisk litteratur till livs.

Successivt blir historien också förtjänstfullt ödesmättad. Stross låter inte saker och ting utvecklas till det bättre under större delen av dessa fyra uppföljare. I den mån han har ett budskap skulle jag säga att det är att varna för paranoia, misstänksamhet och kapprustning. Till böckernas oväntade delar hör nämligen att det sprängs inte bara en, utan flera, kärnvapenladdningar i försök att hota och hämnas mellan världarna. De korta, men ändå detaljerade, nedslagsbeskrivningarna av vad som händer när sådana detonerar gör klart att det i en sådan kamp aldrig finns några vinnare, bara förlorare.

De sex Merchant Princes-böckerna är betydligt mer intrikata, utmanande och tankeväckande än det går att göra dem rättvisa i några blogginlägg. Jag kan inte annat än varmt rekommendera dem för alla som är det minsta intresserade av en ovanligt faktagrundad och välskriven fantasyserie som tar genren till platser som i alla fall jag aldrig tidigare har besökt.

The Traders’ War

The Revolution Trade

Annonser

Finns det något tillfälle när det inte funkar att läsa Edith Wharton? Något tillfälle när man inte känner sig sugen på den fenomenala societetsförfattarinnan? Särskilt om dessa böcker är inlästa av den fenomenala Elizabeth Klett på public domain-sajten LibriVox.

Tidigare har jag avnjutit The House of Mirth (1905), Ethan Frome (1911), The Custom of the Country (1913) och The Age of Innocence (1920). Efter lite snokande hittade jag nu två novellsamlingar och en roman: The Greater Inclination (1899), Crucial Instances (1901) samt The Glimpses of the Moon (1922).

Novellsamlingarna är som synes något av det tidigaste som Wharton producerade. I hennes Wikipedia-bibliografi ser jag dock att hon också tidigt publicerade fackböcker om The Decoration of Houses samt Italian Villas and Their Gardens. Ett inflytande som jag inbillar mig märks i både novellsamlingarna och romanen eftersom miljöerna inte sällan är toscanska villor eller överdådiga Venedig-palats.

Av de två föredrar jag helt klart den första, The Greater Inclination. Wharton gillar att röra sig i gränslandet mellan konst och relationer, särskilt de där komplicerade, de mellan män och kvinnor. Ett bra exempel på det är samlingens första novell, ”The Muse’s Tragedy”, där kvinnan som fått avsevärd social cred genom att uppfattas som en känd poets musa berättar hur det egentligen ligger till.

I ”Souls Belated” är det dock bara relationerna som ligger i öppen dag och Wharton låter sina olyckliga huvudpersoner genomleva avsevärda moraliska kval och prövningar för att kunna vrida och vända på det här med giftermål och vad som kan anses social accepterat eller inte. Vad är social status värd om den kräver att man måste upprätthålla en fasad som till slut blir alltför ansträngande att putsa?

I Crucial Instances tycker jag inte att Wharton lyckas riktigt lika bra med sina historier men samlingen är för all del underhållande om inte annat för novellerna ”The Duchess at Prayer” och ”The Confessional”. Jag uppfattar dem som ett slags försök att skriva typiskt gotiska historier med svindlande kärleksaffärer, otrohet och plågade hjärtan. Lite mer voluminöst och melodramatiskt tragiska jämfört med Ethan Frome för att ta det kanske mest extrema exemplet.

I The Glimpses of the Moon möter vi Nick och Susie, två unga människor som tycks gjorda för varandra. Båda tycker att den andre skiljer sig från den ytliga och vulgära krets som de vanligtvis rör sig i. Kruxet är bara att ingen av dem kan röra sig i de här kretsarna på egen hand utan tillhör den märkliga klass som Wharton skildrade redan i The House of Mirth – den som mer eller mindre försörjer sig på att hoppa runt och snylta på mer välbärgade bekanta. Vanligtvis mot vissa mer eller mindre outtalade gentjänster, givetvis.

Nick och Susie är därmed fattiga som kyrkråttor. Hon har ingen som helst yrkesutbildning att tala om och han är en aspirerande författare. Som gift par skulle de alltså vara rökta rent ekonomiskt men Susie finner på råd. De kan gifta sig som ett slags rent socialt arrangemang, leva på de extravaganta bröllopsgåvorna som är mer eller mindre givna så länge de räcker och sedan skilja sig för att återgå till sina tidigare existenser. Men som med de flesta briljanta planer går det förstås inte riktigt så smärtfritt som Susie och Nick tänkt sig.

Jag har i tidigare texter om Wharton hyllat hennes språk men det finns kanske en anledning till att dessa böcker inte tillhör hennes mest kända verk. Viss finns de skarpa ordvändningarna där, men mer glimtvis skulle jag säga. Kanske Wharton behöver romanlängden för att riktigt kunna blomma ut språkligt sett?

The Glimpses of the Moon är å andra sidan lite halvdan vad gäller själva historien. Visst blir man indragen, visst njuter man av både beskrivningar och språk men i slutänden kan jag inte komma ifrån att historien om Nick och Susie känns lite väl tillrättalagd och präktig. Det verkar nästan som om Wharton varit mer intresserad av att leverera en moralisk lektion än av Nick och Susie som personer.

Det man kan få ut av The Glimpses of the Moon är dock en bekräftelse på den begynnande misstanken om att Edith Wharton verkligen inte var en kvinna som höll äktenskap särskilt högt när det gäller deras förmåga att göra människor tillfreds. När jag tänker efter känner jag mig osäker på om jag träffat på ett enda lyckligt gift par hos Wharton. Allt som oftast är det kvävande sociala normer, otrohet och konvenans som gäller. Så länge Nick och Susie är ofjättrade av hymens band är allt frid och fröjd men så fort de sagt ”ja” blir de varandras värsta fiender, beredda att offra bra mycket mer av sina personliga principer för den andres skull än de någonsin varit på egen hand. Absolut kärlek korrumperar absolut.

Edith Wharton har hittills aldrig levererat en direkt dålig läsupplevelse men dessa senaste exempel vad dock inte höjdpunkten i hennes produktion för min del. Dock måste jag återigen framhäva Elizabeth Kletts inläsning, alla böckerna är värda att lyssna på bara för den. Följ länkarna i boktitlarna för att komma till deras respektive sidor på Librivox.

The Greater Inclination (1899)

Crucial Instances (1901)

The Glimpses of the Moon (1922)

När jag såg Pernilla Augusts filmatisering av Hjalmar Söderbergs roman kom jag på mig själv att sitta och nicka förnumstigt medhåll. Allt eftersom filmen fortskred tyckte jag mig känna igen historiens yttre ramar — journalisten Arvid Stjärnblom och konstnärsdottern Lydia Stille älskar varandra till vanvett i unga år men att gifta sig är av rent ekonomiska skäl inte att tänka på. Istället väntar de några år och inleder sedan en utomäktenskaplig affär som i likhet med alla sådana affärer givetvis inte slutar i lycka utan i besvikelse och bedragna äkta makar.

Jag tyckte mig också komma ihåg tillräckligt mycket av Söderbergs förlaga för att se att filmen i betydligt högre utsträckning lyfter fram kvinnorna, givetvis Lydia men kanske alldeles särskilt Arvids förfördelade hustru Dagmar. Söderbergs huvudperson är utan tvekan den passive Arvid men jag mindes faktiskt inte i hur pass stor utsträckning berättelsen ändå på något sätt ställer sig på hans och många andra mäns sida.

Eller gör den det? Jag känner hur mina uppfattningar om bokens perspektiv blir som ett rö i vinden, far än hit, än dit. Det är exempelvis ganska många scener där mulliga mansgrisar får gnugga varandra på ryggen medan de fäller kommentarer till både höger och vänster om galanta damer samt inmundigar en hel del sprit (”En söt flicka, men redan lite för nerflirtad”). Samtidigt är Söderbergs stil så pass neutral att jag har svårt att få någon känsla för vad han själv tycker om det han beskriver.

Ska de scenerna vara ett framhållande av manlighetens förträfflighet gentemot det svagare könet eller en realistisk beskrivning av hur män pratade sins emellan i början på 1900-talet? Är Lydias agerande gentemot Arvid obegriplig och kvinnligt nyckfullt eller bara ett utslag av den velighet som kärleken faktiskt kan innebära? Jag tänker att det är så mycket Arvids egen bok att mycket av det som händer snarare blir ett utslag av hans individuella personlighet och syn på världen.

Eftersom jag nu ändå har filmen i relativt färskt minne uppstår föga förvånande de största kontrasterna när jag läser boken i skenet av Pernilla Augusts och Lone Scherfigs tolkning. I Söderberg och Arvids ögon kommer exempelvis en nedvärderande kommentar om hur teatraliskt Dagmar beter sig när hon får veta hur det ligger till. Av det märktes förstås inget i manuset. Dessutom har filmen gjort Lydias åldrige make klart hårdare och mer oresonlig. Söderberg låter henne inte uttrycka särskilt mycket sorg och ånger över att behöva lämna sin dotter eller också skulle det kunna vara så att det är Arvid som inte har lust att lyssna på sådana klagomål. Hans relation till sina egna döttrar framställs knappast som ett under av faderskärlek.

Det är kanske ändå det här som är bokens styrka, att den får lov att vara så här ambivalent? Dessutom tycker jag om Söderbergs språk, knapphändigt och samtidigt poetiskt på ett sakligt sätt (”Han ringde för tredje gången. Ingen öppnade. Han gick på en krog och söp förfärligt”).

Författaren har tryfferat sin bok med en avsevärd mängd tidsmarkörer, allt ifrån världspolitiska händelser till den kungliga huvudstadens aktuella operarepertoar. För min del var det kanske inte just de avsnitten som var de mest spännande att läsa. Är man på det humöret kan man för all del också fundera över vad det egentligen är som drar Arvid och Lydia till varandra. Något större intellektuellt utbyte dem emellan får vi inte ta de av och samtidigt framstår relation baserad på något avsevärt stadigare än ren fysisk lust.

På ett sätt påminner jag väl om Arvid själv i min läsning av Den allvarsamma leken. Han är också ett rö, en förunderligt passiv huvudperson som låter sig kastas än hit, än dit av livets strömmar. Vilka förvånansvärt ofta dirigeras av kvinnorna runtomkring honom.

alt. titel: Förtrollad

Spegel, spegel på väggen där… Vilken flicka har de hjälpsammaste djurkompisarna? Giselle! Vilken prins har de största puffärmarna? Edward! Vilken flicka är ämnad att bli Edwards brud i den fluffigaste brudklänningen? Giselle!

Läs hela inlägget här »

Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Ska man ta med sig något från Henry James klassiker The Portrait of a Lady är det kanske att ingen är mer än människa. Ralph Touchett hade både vackra och högtflygande drömmar för sin kusin Isabel Archer men i sina försök att realisera dem för henne är frågan om han inte satte henne mer i skiten än hon varit utan hans hjälp.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Porträtt av en dam

Mitt sökande efter information om Henry James berömda roman skapar först total förvirring – varför har makeupartisten Ida Kyllerman skrivit om en av det engelska språkets mest kända böcker på sin skönhetsblogg? Och vem är Frédéric Malle?

Läs hela inlägget här »

Hell yes, äntligen en Riktig Film! Smockad med dimma, massiva takbjälkar och slottsruiner nog för att göra vilken greve Dracula som helst tårögd av lycka och förvandla sig till en liten läderlapp av ren förtjusning.

Läs hela inlägget här »

shirleyMitt utforskade av Brontë-klanens litterära arv går vidare. Näst på tur stod Shirley, skriven av systern Charlotte som också står bakom Jane Eyre.

Läs hela inlägget här »

Den tredje Brontë-boken från 1847, Agnes Grey, har jag redan skrivit om så vi hoppar raskt vidare till Anne Brontës andra och sista bok. Den adaptionen från BBC (vad annars?) ingick också i den första omgången av Brontë-bonanzan.

***

the-tenant-of-wildfell-hallGilbert Markham är djupt fascinerad av den nya kvinnan i trakten, en Mrs Graham som hyr den lugubra fastigheten Wildfell Hall. Hon är inte som de andra lokala förmågorna, yngre kvinnor (närmast flickor i jämförelse) som alla är för mjäkiga, för mesiga, för tydligt ute efter en karl att gifta sig med. Tidigare har Gilbert haft ett gott öga till pastor-dottern Eliza men när Eliza är av de som med liv och lust ger sig in i ryktesspridningen om Mrs Graham (lite avundsjuka är aldrig fel i skvallersammanhang) ser Gilbert henne för den hon verkligen är.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Stephen King, Mr Mercedes
Tom Clancy, The Cardinal of the Kremlin
Elizabeth Gaskell, North and South
Dashiell Hammett, The Glass Key
Kristina Sandberg, Att föda ett barn

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg