You are currently browsing the category archive for the ‘Djurskräckis’ category.

alt. titel: Death Trap, Brutes and Savages, Slaughter Hotel, Horror Hotel, Horror Hotel Massacre, Legend of the Bayou, Murder on the Bayou, Starlight Slaughter

Ingen människa vid sina sinnes fulla bruk skulle ta in på Starlight Hotel. Först och främst ligger stället mitt ute i ett träsk vad det verkar, så hur gästerna ens ska hitta dit är en gåta. Dessutom är det fruktansvärt nedgånget, flagnande tapeter, svartmögel och ruttnande golvbrädor. Som om det inte vore nog framstår innehavaren Judd som…socialt avig, för att uttrycka det milt. När han inte skryter om krokodilen (absolut ingen vanlig, jäkla alligator, mycket viktigt!) som han håller som ett slags husdjur i en inhägnad tenderar han till att fara ut i långa, paranoida och muttrande monologer. Om han inte sysselsätter sig med att antasta sina kvinnliga gäster, förstås. I alla avseenden framstår plötsligt Bates Motel som ett veritabelt Sheraton, till och med efter att gästerna blivit medvetna om att innehavaren förvarar sin döda mor i fruktkällaren.

Ändå kommer det en hel del folk till Starlight, trots att de som sagt hellre borde vilja övernatta i sina bilar, oavsett omständigheter. När hunden Snoopy (föga förvånande) kommer för nära krokodilens käftar åker inte de bittert grälande Faye och Roy därifrån, utan väljer att trösta dottern Angie i ett av hotellrummen. Eller ja, trösta och trösta… Det går mest ut på att Faye mer eller mindre skriker ”Calm down!” till sin hysteriska dotter samtidigt som hon med darrande händer försöker öppna sin pillerburk. Roy är inte till mycket hjälp han heller eftersom han hellre verkar vilja fortsätta att gräla med sin fru än att lugna Angie.

All denna uppståndelse missas dock av far och dotter Harvey och Libby Wood som kommit för att leta efter Libbys försvunna syster Clara. Om de bara visste var som timat i filmens inledning skulle de kanske inte ha varit lika sugna på att ta in på Judds sunkiga etablissemang…

Eaten Alive, filmen som Tobe Hooper lät följa på megasuccén The Texas Chain Saw Massacre. Vilken icke ska förväxlas med Eaten Alive! Den ena är en amerikansk träsksplatter från 1976 medan den andra är en italiensk kannibalfilm från 1980. Rent kvalitetsmässigt är det dock kanske mindre skillnad mellan dem än jag hade önskat. Absolut, Hooper har en egen stil och verkar nästan ha velat skapa en slags sagostämning i Eaten Alive. The Texas… var i och för sig inte särskilt realistisk men ändå grundad i en slags realism.

Dagens film är däremot enbart inspelad i en studio, vilket märks och, om jag förstått saken rätt, var det också meningen att det skulle märkas. Dimman ligger ständigt tät runtomkring Starlight Hotel och alla scener som inte tilldrar sig där känns som om de försiggår i en helt annan värld. The Texas… fick i och för sig en del kritik för sin porträttering av kvinnovåld men det var åtminstone inte lika sexualiserat som det blir här i Eaten Alive. Av de kvinnliga rollfigurerna tror jag banne mig att det bara är lilla Kyle Richards, i rollen som Angie, som får behålla paltorna på (thank heavens for small favours!).

Jag upplever att Hooper i någon mening fortsatt med sitt egenartade white trash-tema från föregångaren. De tendenser till samtidsteman som kunde anas i The Texas… är dock som bortblåsta. Och medan Hooper fick kamera- och klippteknik att arbeta till sin debuts fördel gäller det tyvärr inte för Eaten Alive. Nu känns många scener och alla de olika historierna istället lösryckta och utan sammanhang. Där märkligheterna i den tidigare filmen skapade en obehaglig stämning blir de här bara…märkliga. Alternativt jobbiga, som skrikmatcherna mellan Faye, Roy och Angie. Judd verkar härbärgera flera olika personligheter men det blir aldrig riktigt tydligt om det är meningen att det ska vara så eller om manuset bara inte ger hans rollfigur tillräckligt mycket hjälp i det avseendet.

På det kommer halvdana gore-effekter, filmhistoriens kanske osmidigaste mordvapen och en ärligt talat jävligt tattig krokodil. Dess funktion i historien blir heller aldrig riktigt tydlig med tanke på att det mesta hade utspelats på ungefär samma sätt om Judd haft en flock höns i sin inhägnad istället.

Filmens stora behållning är utan tvekan den 29-årige Robert Englund i sin sjätte filmroll som Buck, en man som gillar att…gå bakvägen med sina kvinnliga bekanta, om eufemismen tillåts. Han står också för filmens enda IMDb-citat, vilket kanske är en tvetydig ära i det här fallet: ”Name’s Buck… and I’m rarin’ to fuck”. Kanske är jag bara Freddy-förtjust, men jag tycker att Englund bidrar med en närvaro som faktiskt gör hans minst sagt överdrivna rollfigur i någon mening trovärdig. Men det är klart, ställd mot Neville Brands Judd blir de flesta rollprestationer sansade och lågmälda.

alt titel: Killer Ants, Killer Ants – Sie kommen um dich zu fressen

Inte för att Invicta på något, enda, annat sätt är jämförbar med The Girl With All the Gifts men en sak har de faktiskt gemensamt: en historia som, när man gör lite research, bevisar att vad skräckfilmsmakare än kan hitta på så har naturen redan uppfunnit något som är ännu värre.

Läs hela inlägget här »

Gänget ombord på forskningsstationen Mana One gör vad varje vetenskapsman (och -kvinna) med självaktning bör göra: de tar sig till ställen där människan inte har någon egentlig plats.

Läs hela inlägget här »

Vulkanklockan tickar på Isla Nublar. Världens dinosauriepopulation står inför ett nytt naturkatastrofsutdöende och vem befinner sig i första ledet för att försöka rädda skräcködlorna? Absolut inte Owen Grady i alla fall. Han är fullt upptagen med att snickra sig en egen stuga uppe i bergen istället för att bry sig om hur det går för den modiga raptorhonan Blue.

Läs hela inlägget här »

Stephen King tycks inte bara ha varierat sin utgivning mellan romaner och novellsamlingar utan också kört en varannan långisarnas när det kommer till novellsamlingarna. Efter Night Shift kom Different Seasons vilken avlöstes av Skeleton Crew vilken in sin tur följdes av Four Past Midnight. Det säger sig självt att det därefter alltså var dags för ett rikt smörgåsbord i form av Nightmares and Dreamscapes.

Läs hela inlägget här »

Någon gång under det tidiga 00-talet plockade jag åt mig en okänd fantasyroman på ett antikvariat för en tjuga. Ganska snart var jag helt fångad historien och stämningen i The Scar. Författaren China Miéville har sedan dess tillhört en av mina husgudar. Det tog ett tag för mig att förstå att Miéville tillhörde en rörelse som allmänt benämndes ”the new wierd” men om man nu vill få lite koll på både ny och gammal ”weird”, vad tjänar då syftet bättre än en tegelstenstjock antologi redigerad av våra steampunk-bekanta Ann och Jeff VanderMeer?

Läs hela inlägget här »

FrankenweenieAlla som någonsin haft ett älskat husdjur borde inte ha några större problem att sätta sig in i unge Victor Frankensteins situation. I brist på mänskliga motsvarigheter är jycken Sparky den bästa kompis han kan önska sig. Victor är i och för sig inte någon överdrivet social grabb men för att vara helt ärlig finns det inte heller särskilt många valmöjligheter i Victors skolklass.

Läs hela inlägget här »

The Anatomy of FearSvaren på frågan ”Vad är skräck?” torde vara lika mångahanda som antalet personer som tillfrågas. Äkta skrivarparet Christopher Vander Kaay och Kathleen Fernandez-Vander Kaay (som är överens om det mesta förutom huruvida 28 Days Later ska räknas som en zombiefilm eller inte) har passat på att förena nytta med nöje genom att diskutera både skräck och filmbranschens förutsättningar med ett gäng ”cult horror and science-fiction filmmakers”.

Läs hela inlägget här »

Jag önskar att jag hade kunna bjuda på något mer högkvalitativt så här i årets första inlägg, but the blog wants what the blog wants… Ett försök till fredagssågning blev det istället.

***

Mulberry streetMulberry St (2006)
Det är ovanligt varmt i New York och runtomkring i staden börjar folk insjukna efter bett från aggressiva råttor. Katastrofrapporterna på TV och radio pratar om kräkningar och yrsel men tycks glömma bort att nämna den lilla detaljen att offren dessutom blir väldigt sugna på människokött (plus att de riskerar att börja likna greve Orlock). Läs hela inlägget här »

The BayMitt intryck är att FF-genren generellt utnyttjas av nykomlingar i filmbranschen eftersom den har potential att spara pengar. Men inte alltid uppenbarligen.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Barbara Hambly, A Free Man of Color
Dean R. Koontz
, Odd Hours
Robert Graysmith, Zodiac Unmasked

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg