You are currently browsing the tag archive for the ‘Egomonster’ tag.

Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.

Flera årtionden senare är Joe och Joan Castleman mer eller mindre en institution. Till skillnad från andra fruar har Joan Castleman alltid varit nära involverad i sin makes författargärning och allehanda litterära diskussioner. Och nu är det dags att skörda lagrarna – Joe har blivit tilldelad det prestigefyllda Helsingfors-priset för sina böcker. Men det är i det här läget, när allt synes perfekt och komplett som Joan inser att hon en gång för alla fått nog av både sin make och sitt liv.

Jag kände inte till någonting om filmen The Wife mer än att Glenn Close och Jonathan Pryce stod på rollistan . Men efter avslutad titt hade jag utan problem blivit tillräckligt fascinerad av både filmen och historien för att bli nyfiken på den litterära förlagan av Meg Wolitzer.

Eftersom historien berättas av Joan själv kan Wolitzers huvudperson anamma en betydligt mer raljant och sardonisk ton i relation till både sin make och sitt liv än vad som är möjligt att gestalta på film. Joe Castleman blir därmed snabbt föremål för sin hustrus avslöjande nålstick som punkterar hans larger-than-life-persona. I det avseendet är The Wife en väldigt rolig bok, Joan vet att sätta fingret på svaga punkter och uttrycka dem på ett halsbrytande sätt. Både när det gäller välfunna formuleringar och att skildra avgörande scener som säger mycket om sina respektive medverkande. I det avseendet tycker jag också att boken är bättre än filmen, exempelvis med beskrivningen av hur Joe med falsk blygsamhet gärna berättar hur han yrvaket drar ned vattenglas och inte riktigt vet vad han säger när det ”oväntade” samtalet från Helsingfors till slut kommer. När han i själva verket satt fullt samlad och beredd och mer eller mindre väntade in det.

Det intressanta med det hela är att redan titeln avslöjar paradoxen i Wolitzers upplägg och jag vet inte riktigt om jag upplever att hon någonsin tar itu med den. För ingen kan ju vara en hustru utan att samtidigt ha en man att förhålla sig till. Wolitzer gör stora poänger (betydligt mer framträdande än i filmen) av skillnaden mellan kvinnor och män, närmast på en samhällsnivå. Joe och hans författaregelikar är medlemmar i en privilierat patriarkat (”the men who own the world”) som på olika sätt ser till att kvinnor aldrig ges samma möjligheter att märkas eller synas. Aldrig ges chansen att skapa litteratur utan att den i något avseende sätts i relation till det faktum att författaren är kvinna och inte man. Mannen är alltid normen, kvinnan är alltid avvikelsen.

Detta tycks ligga helt i linje med hur Wolitzer uppfattar sitt eget författarskap. Och för all del, nog är det graverande att läsa att The Wife nästan omgående köptes upp för att bli film men att det dröjde ytterligare 15 år innan vi kommit till en punkt där filmbolagen och manliga skådespelare trodde tillräckligt mycket på en film som hette The Wife istället för The Husband.

Hade jag läst boken först och gillat dess ton hade jag kanske inte blivit riktigt lika förtjust i filmen, där Joan tillåts vara mer renodlat förbannad. Som det blev nu fick jag möjlighet att ta tillvara det bästa av två världar. The Wife är en bra film och Glenn Close är magnifik som Joan. Men boken är både roligare och mer tragisk på en och samma gång. Filmens Joe Castleman får möjlighet att bibehålla ett visst mått av värdighet (om än inte hederlighet) som helt förnekas honom i Joans egen beskrivning av sitt liv och sin make. Om inte annat är det lätt att konstatera att The Wife är en sällsynt bra adaption av en redan bra bok.

Annonser

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Den brutala realiteten är dock att en författare faktiskt inte kan leva på sina ord om de inte samtidigt blir publicerade (och köpta) och förlagshusen är fortfarande ytterst tveksamt inställda till kvinnliga författare. När ett manus från en kvinna läggs fram, som dessutom berättar sin historia ur ett kvinnligt perspektiv, handlar diskussionerna inte främst om litterära meriter utan huruvida huvudpersonen är snygg eller inte.

Så Joan tar skeden i vacker hand eftersom hon älskar sin Joe (vars fru Carol inte alls förstår honom på samma sätt som den intelligenta studentskan) och det betalar sig. Drygt 30 år senare ber nämligen Joe sin ömma hustru om en nattlig avspännings-quickie eftersom han inte kan sova i nervös väntan på det där samtalet från Nobelkommittén.

Clenn Close har blivit Oscars-nominerad för bästa kvinnliga huvudroll tre gånger. Två gånger på 80-talet för Fatal Attraction samt Dangerous Liaisons och sedan 2011 för Albert Nobbs. Möjligen signifikant för hur hennes karriär tagit ny fart under de senaste åren? I fallet Albert Nobbs förlorade hon till Meryl Streep och The Iron Lady men nu vore det väl själva faen om det inte gick vägen (under förutsättning att Meryl Streep inte fjärtar högt nog för att nå Oscars-juryns öron)?! The Wife visades förvisso på 2017 års upplaga av Toronto Film Festival men hade amerikansk biopremiär först i augusti i år och det är väl den som räknas? Snälla, snälla, säg att det är biopremiären som räknas!

Close spelar nämligen den Joan Castleman som måste stå vid Jonathan Pryces sida när omgivningen öser beröm över Joes fantastiska författarkarriär. Själv introduceras hon däremot som ”mrs Castleman” och maken drar ned skrattsalvor med kommentarer som ”My wife doesn’t write, thank God”. Det blir relativt omgående tydligt att Nobelpris-uppmärksamheten sätter ett allt för skarpt ljus på en inrutad och stum roll som Joan är hjärtligt trött på.

För egen del var det framförallt Closes roll i The Girl With All the Gifts som gjorde att jag blev nyfiken på The Wife. Innan dess hade hon i ärlighetens namn mest varit ”hon som var bra i Dangerous Liasons” men prestationen som den stenhårda läkaren Caroline Caldwell (i en tyvärr allt för bortglömd zombierulle) gav definitivt mersmak.

Och som den nyfikenheten betalade sig! Även Pryce gör en fin insats men nu är det ju Close som står i centrum. Lager för lager skalas av, parallellt med ständiga påminnelser om att 30 år tillsammans (inklusive två barn) inte är något man bara kastar överbord som matrester till hajarna. Även om Joe är ett otroget egomonster (den sortens person där allt som händer är absolut värst för honom själv) är han inte alltid och enbart ett otroget egomonster. Möjligen är det till och med så att Joan fram till nu varit (eller i alla fall sett sig vara) lika beroende av Joe som han är av henne. Closes Joan är utmattad, kontrollerad, förtvivlad och förbannad i en fullkomligt magnifik blandning.

Övriga skådisinsatser är säkert helt ok men bleknar föga förvånande bredvid duon Close-Pryce. Christian Slater spelar av någon anledning en snokande författare som är ute efter att skriva Joes biografi men den rollen hade kunnat spelas av vem som helst. För min del blir det snarare distraherande att se Slater i den rollen eftersom jag inte kunde sluta tänka på Interview With the Vampire.

Även om den är angenämt berättad känns själva historien kanske också lite väl bekant (den bygger tydligen på en bok av amerikanskan Meg Wolitzer). Jag kan inte påstå att jag blir överdrivet sugen på regissören Björn Runges övriga filmografi. Jocelyn Pooks klagande stråkarbete, parat med flygbilder över ett decembergrått Stockholm, gör ingen människa glad. Men det finns ingen som helst anledning att inte gå man ur huse till biografen enbart för Glenn Closes skull. Det är hon värd.

The Wife var sista filmen ut på årets Malmö filmdagar men jag tror att vi alla som såg den var ganska nöjda med den avslutningen
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer

För att vara någon som tycks gå in i varje design- och konstruktionsuppgift med attityden ”People don’t know what they want!” måste man säga att Steve Jobs överraskande ofta lyckades övertala folk att det de ville ha var just hans produkter. I likhet med många andra Genier (särskilt de som porträtteras på film) hade han en anmärkningsvärd förmåga att hålla ett känsligt pekfinger på kundernas köp-puls samtidigt som han i andra situationer syntes helt renons på allt som kan kallas för social kompetens eller hänsyn. En god psykolog och samtidigt inte.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Jacques – Havets utforskare, The Odyssey

På engelska kan ordet “odyssey” antingen betyda (1) ”an extended adventurous voyage” eller (2) ”an intellectual or spiritual quest”. På svenska översätts det snarare till irrfärder.

Läs hela inlägget här »

Mer Oscarskopplingar! Första Shrek vann Bästa animerade långfilm 2002 och Shrek 2 var nominerad i samma kategori 2005 men förlorade mot The Incredibles. De två efterföljarna har dock varit utan både nomineringar och vinster. I fallet med trean var det fullt berättigat.

***

ShrekShrek (2001)
På ytan kanske det inte såg mycket ut för världen. Men filmen om ett grönt träsktroll skulle komma att förändra den animerade filmindustrin och etablera Dreamworks som en rejäl medtävlare till Pixar som dittills dominerat scenen fullkomligt med filmer som Toy Story och A Bug’s Life.

Läs hela inlägget här »

alt.titel: The Quiet Duel

Läkaren Kyoji Fujisaki återkommer till sin fars mottagning efter kriget och till sin fästmö, den dygdiga och ihärdigt väntande Misao. Men alla kan se att den unge läkaren är märkt av sina krigsupplevelser, han är mest nedstämd hela tiden och har dessutom meddelat Misao att han trots hennes väntan inte längre är beredd att gifta sig med henne.

Vad de inte vet är att Kyoji vid en fältoperation blev smittad av syfilis. Sjukdomen förvärrades av det faktum att han i krigstider inte kunde få tag på rätt läkemedel och nu gör han allt han kan för att bekämpa den. Han vill inte säga något till den trogna Misao eftersom han vet att hon skulle slänga bort sitt liv med att vänta på honom om så krävdes och sjukdomen i sig är så skamlig att blotta omnämnandet av den till och med får en far att dra förhastade slutsatser om sin son.

Läs hela inlägget här »

Seriöst, trodde ni verkligen att det skulle gå att inleda med något annat verk?!

***

Allt Kapten Robert Walton ville var att bli berömd, hellre ära än välstånd. Därför lägger han ned ansenligt med tid och pengar för att utrusta ett skepp som ska ta honom så långt norrut det bara går. Vad ska han komma att upptäcka? Hemligheten bakom jordmagnetismen eller en väg till Nordpolen? Klart är i alla fall att kommande generationer kommer att tacka honom.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Filmmedia.se som har Tootise med på sin lista över Topp 60 bästa komedier (plats 57). Och så inser jag alldeles för sent att jag naturligtvis borde ha publicerat den här texten i tisdags, när det var internationella kvinnodagen. You snooze, you loose… (i det här fallet ett sammanhang utöver en lösryckt recension om en 80-talskomedi).

Jag vet helt säkert att jag inte såg Tootise när den var helt ny även om jag var tio mogna år när den kom och mycket väl kunde ha gjort det. Men det var bra länge sedan jag såg den för första gången och det har blivit en hel del omtittningar sedan dess. Jag har alltid tyckt att den varit rätt underhållande och lite charmig, på det där sättet som Dustin Hoffman själv kan vara. Själva dragqueen-historien som är Tootsies kärna förutsätter jag är så pass välbekant att jag inte behöver rapa upp den här.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Fredrik Gustafsson, The Man From the Third Row
Javier Sierra, The Secret Supper
Hans Olov Öberg, Någon att lita på
Harlan Coben, Gone for Good

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser