You are currently browsing the tag archive for the ‘Egomonster’ tag.

alt. titel: Alan Partridge: Som tuppen på sophögen, Alan Partridge: The Movie, Alan Partridge

Steve Coogans uppblåsta karaktär Alan Partridge fick både höras i radio och synas på TV innan han fick en egen långfilm. För en tittare som jag, vilken enbart var bekant med namnet dessförinnan, är det nog inte ett optimalt sätt att närma sig Alan Partridge: Alpha Papa. Inte så att det var omöjligt att förstå vem som var vem och hur de relaterade till varandra vid den lilla radiostationen North Norfolk Digital, men filmen som helhet blir säkert roligare om man själv har en redan upparbetad relation till både Alan och hans kollegor.

Men som sagt, upplägget är inte särskilt svårt att greppa. Även om man tidigare inte haft någon som helst uppfattning om Norfolk, står det snart klart att North Norfolk Digital är en liten radiofisk i en endast marginellt större landsortsdamm. Alan Partridge är dock helt nöjd att befinna sig där som radio-DJ och programledare för Mid Morning Matters with Alan Partridge. Här tar han emot samtal och sms om ämnen som är livsviktiga för hela landsändan (”Which is the worst monger? Fish, iron, rumour, or war?”).

Men det är nya tider. North Norfolk Digital har köpts upp av ett företag, döpts om till Shape och ska numera ha siktet inställt på en yngre, hippare publik. När det står klart för Alan att hotet om uppsägning står och väger mellan honom och kollegan Pat tvekar han inte en sekund innan han kastar Pat till styrelsevargarna. Trots att det var Pat han från början kraschade styrelsemötet för att försvara. Becuase that’s how Alan Partridge roll.

Nej, i den bemärkelsen är Alan Partridge ingen obekant komisk figur. Obegripligt egoistisk och nästintill lika obegripligt dum. Så vad gör han när Pat tar radiostationen som gisslan och kräver att få tala med Alan, Pats ende vän (eftersom Alan givetvis inte berättat vad som hände vid det där styrelsemötet)?

Alpha Papa var hyfsat underhållande även för en obekant tittare som jag, men jag tror som sagt att den nog skulle kunna lyfta med lite mer förkännedom. Eller också handlar det om att jag av någon anledning alltid tycks ha lite svårt för Steve Coogan, även om jag för mitt liv inte kan komma på varför. Brittisk obekvämhets-skämskudde-humor är i och för sig inte heller någon stor favorit, även om Alpha Papa tacknämligt nog var ganska långt från exempel som The Office eller Fawlty Towers.

Men å andra sidan: gillar du något av det ovanstående (Alan Partridge, Steve Coogan och/eller skämshumor) kan nog Alpha Papa kittla dödsskönt i kistan. Och jag måste också erkänna att det är den typen av film där det nästan är roligare att läsa alla kvicka oneliners i efterhand än att höra dem i filmsammanhanget (”She’s a drunk and a racist! I’ll tolerate one, but not both”). Men så har också Armando Iannucci varit med och skrivit manus.

Stort tack till Sven för incitamentet till tittning genom frågan hur Alan står sig gentemot Ron Burgundy.

The FounderDen strävsamme Ray Kroc har skådat Ljuset, i form av två gyllene bågar. Som resande handelsman i restaurangbranschen har han sett sin beskärda del av snabbmatshak. På senaste tiden tyvärr oftare som betalande kund än försäljare av sin fantastiska milkshakemixer. Och som kund finns en del övrigt att önska på de flesta ställen – servitriserna är långsamma, blandar ihop beställningarna och man får finna sig i att bli utstirrad av traktens motorburna huliganer.

Läs hela inlägget här »

Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.

Läs hela inlägget här »

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Läs hela inlägget här »

För att vara någon som tycks gå in i varje design- och konstruktionsuppgift med attityden ”People don’t know what they want!” måste man säga att Steve Jobs överraskande ofta lyckades övertala folk att det de ville ha var just hans produkter. I likhet med många andra Genier (särskilt de som porträtteras på film) hade han en anmärkningsvärd förmåga att hålla ett känsligt pekfinger på kundernas köp-puls samtidigt som han i andra situationer syntes helt renons på allt som kan kallas för social kompetens eller hänsyn. En god psykolog och samtidigt inte.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Jacques – Havets utforskare, The Odyssey

På engelska kan ordet “odyssey” antingen betyda (1) ”an extended adventurous voyage” eller (2) ”an intellectual or spiritual quest”. På svenska översätts det snarare till irrfärder.

Läs hela inlägget här »

Mer Oscarskopplingar! Första Shrek vann Bästa animerade långfilm 2002 och Shrek 2 var nominerad i samma kategori 2005 men förlorade mot The Incredibles. De två efterföljarna har dock varit utan både nomineringar och vinster. I fallet med trean var det fullt berättigat.

***

ShrekShrek (2001)
På ytan kanske det inte såg mycket ut för världen. Men filmen om ett grönt träsktroll skulle komma att förändra den animerade filmindustrin och etablera Dreamworks som en rejäl medtävlare till Pixar som dittills dominerat scenen fullkomligt med filmer som Toy Story och A Bug’s Life.

Läs hela inlägget här »

alt.titel: The Quiet Duel

Läkaren Kyoji Fujisaki återkommer till sin fars mottagning efter kriget och till sin fästmö, den dygdiga och ihärdigt väntande Misao. Men alla kan se att den unge läkaren är märkt av sina krigsupplevelser, han är mest nedstämd hela tiden och har dessutom meddelat Misao att han trots hennes väntan inte längre är beredd att gifta sig med henne.

Vad de inte vet är att Kyoji vid en fältoperation blev smittad av syfilis. Sjukdomen förvärrades av det faktum att han i krigstider inte kunde få tag på rätt läkemedel och nu gör han allt han kan för att bekämpa den. Han vill inte säga något till den trogna Misao eftersom han vet att hon skulle slänga bort sitt liv med att vänta på honom om så krävdes och sjukdomen i sig är så skamlig att blotta omnämnandet av den till och med får en far att dra förhastade slutsatser om sin son.

Läs hela inlägget här »

Seriöst, trodde ni verkligen att det skulle gå att inleda med något annat verk?!

***

Allt Kapten Robert Walton ville var att bli berömd, hellre ära än välstånd. Därför lägger han ned ansenligt med tid och pengar för att utrusta ett skepp som ska ta honom så långt norrut det bara går. Vad ska han komma att upptäcka? Hemligheten bakom jordmagnetismen eller en väg till Nordpolen? Klart är i alla fall att kommande generationer kommer att tacka honom.

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Filmmedia.se som har Tootise med på sin lista över Topp 60 bästa komedier (plats 57). Och så inser jag alldeles för sent att jag naturligtvis borde ha publicerat den här texten i tisdags, när det var internationella kvinnodagen. You snooze, you loose… (i det här fallet ett sammanhang utöver en lösryckt recension om en 80-talskomedi).

Jag vet helt säkert att jag inte såg Tootise när den var helt ny även om jag var tio mogna år när den kom och mycket väl kunde ha gjort det. Men det var bra länge sedan jag såg den för första gången och det har blivit en hel del omtittningar sedan dess. Jag har alltid tyckt att den varit rätt underhållande och lite charmig, på det där sättet som Dustin Hoffman själv kan vara. Själva dragqueen-historien som är Tootsies kärna förutsätter jag är så pass välbekant att jag inte behöver rapa upp den här.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Patricua Highsmith
, The Talented Mr. Ripley
Sara Bergmark Elfgren, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg