Gone Baby Gone (2007)

En förtvivlad mor, som bara lämnade sin lilla flicka ensam för en kort stund, får gott om plats för att gråta ut och be om att få sitt barn tillbaka på bästa sändningstid. Så mycket mer hade privatspanarna Patrick Kenzie och Angie Gennaro inte sett av Helene McCready innan de blir ombedda att ta sig an försvinnandet av lilla Amanda. Nu är det dock inte Helene själv som söker hjälp, utan brodern Lionel och hans fru Bea som är beredda att betala ur egen ficka för Patrick och Angies tjänster.

En fingervisning så god som någon, ety när vi i publiken väl träffar Helene börjar vi snart ifrågasätta hennes moderliga omsorger. Faktum är att fastern Bea beter sig mer som Amandas mor än Helene, vilken mest verkar vara intresserad av att titta på TV och hinka bärs med bästa kompisen Dottie. Trots en stor tveksamhet inför vad fallet ska komma att kosta dem mentalt, tar Patrick och Angie sig an uppdraget. Uteslutande för Amandas skull.

Det visar sig snart att deras källor kan ge dem en helt annan bild än vad polisen dittills arbetat med. Helene lämnade inte bara Amanda ensam betydligt längre den aktuella natten än hon tidigare påstått. Hon har också varit inblandad i diverse illegala förehavanden som mycket väl skulle kunna utgöra en anledning till att någon velat utpressa Helene genom att kidnappa flickan.

Jag skulle vilja påstå att Ben Affleck blev ett namn att räkna med från och med det sena 90-talet och kanske framförallt efter den där manus-Oscarn för Good Will Hunting. Mot mitten av 00-talet började dock skådiskarriären darra en smula, efter filmer som Daredevil och Gigli. Så jag upplever att många blev ganska överraskade av regissörsdebuten Gone Baby Gone, en synnerligen habil adaption av Dennis Lehanes thriller med samma namn.

På samma sätt som i Good Will Hunting, gör filmen omedelbart tydligt att Benny tänkt utnyttja sin Boston-credd. Gone Baby Gone i filmformat plockar upp varenda gnutta Boston-miljö som Lehane gärna lyfte i sina tidiga thrillers. Visste man inte bättre skulle filmens upptakt kunna få tittaren att tro att det vi nu ska få se är ett grådaskigt och diskbänksrealistiskt drama.

Det är väl framförallt det där med dramat som kommer på skam, för nog är det ganska grådaskigt och diskbänksrealitsiskt hela vägen. Som sagt, mötet med Helene McCready (briljant porträtterad av Amy Ryan, som också fick en Oscarsnominering för besväret) kastar med en gång in tittaren i de där moraliska morasen där Lehane tycker om att röra sig. Har Helene rätt att gråta ut inför hela världen över sin försvunna tös? Är hon ens värd att få tillbaka sin dotter? Helene är den typen av vardagliga ”monster” som är så jobbiga att konfronteras med. Dels eftersom hon egentligen inte är något monster, bara en genuint obrydd och egoistisk person som tycker att hela världen är skyldig henne något. Själv har hon inget ansvar för något som händer. Dels eftersom hennes uppenbarelse gör att man själv ryggmärgsreagerar med att fullkomligt döma ut henne som en fullvärdig människa.

Ska jag jämföra med en annan Lehane-filmatisering, Clint Eastwoods Mystic River, skulle jag säga att Affleck (som också skrivit manus tillsammans med en Aaron Stockard) valt att i högre utsträckning fokusera på realistiska miljöer och sammanhang, snarare än relationer och psykologi. Vårt privatspanarpar spelas av Casey Affleck och Michelle Monaghan. Valet av brorsan Casey i rollen som Pat Kenzie är smart eftersom han i betydligt högre utsträckning än Ben själv motsvarar Lehanes privatspanare.

Däremot tycker jag att det är synd att Monaghans Angie förpassas en smula till bakgrunden, jämfört med böckerna. Där framstår hon som mycket mer av en kick-ass brutta, smart och handlingskraftig samt med en moralisk kompass som ibland kontrasterar med Patricks på intressanta sätt. Hon är dessutom långtifrån perfekt, även om hennes beundrade partner gärna vill tro det. Det är emellertid en personbeskrivning som förstås har fördelen av att utvecklas under flera romaner innan vi kommer fram till just Gone Baby Gone. I filmen skulle jag säga att hon primärt reduceras till just den där perfekta (och lite trista) kvinnan som egentligen bara finns i Patricks huvud. Hennes inspel i filmens slut får därför inte alls samma tyngd och blir dessutom too little, too late.

Bland övriga namn i rollistan förtjänar att nämnas Ed Harris och John Ashton som poliserna, vilka utreder Amandas försvinnande, samt Titus Welliver som Helenes bror Lionel i en fullkomligt bisarr cykelstyremustach (han kom tydligen direkt från inspelningen av Deadwood). Som synes finns inget att invända mot castingen, med två av Hollywoods mest pålitliga birollsinnehavare på plats.

För att vara en debutfilm är förstås Gone Baby Gone mer än respektabel, jag upplever att Affleck hade en tydlig bild av vad han ville ha ut av Lehanes förlaga och dessutom klarat av att realisera det. Men eftersom filmen tvingas stå för sig självt, främst vad gäller personlighetsbeskrivningar, håller den inte riktigt samma kvalitet som romanen. Ska vi snacka Lehane-adaptioner är Mystic River utan tvekan en bättre film.

Annons