You are currently browsing the tag archive for the ‘America’s Next Top Model’ tag.

The FounderDen strävsamme Ray Kroc har skådat Ljuset, i form av två gyllene bågar. Som resande handelsman i restaurangbranschen har han sett sin beskärda del av snabbmatshak. På senaste tiden tyvärr oftare som betalande kund än försäljare av sin fantastiska milkshakemixer. Och som kund finns en del övrigt att önska på de flesta ställen – servitriserna är långsamma, blandar ihop beställningarna och man får finna sig i att bli utstirrad av traktens motorburna huliganer.

Men detta var innan Ray besökte McDonalds-bröderna i San Bernadino. Här är köerna alltid långa men går snabbt eftersom kunderna får burgare, pommes och läsk inom 30 sekunder. Idésprutan är främst Richard ”Dick” McDonald som utvecklat ett system som påminner om Henry Fords löpande band, fast med hamburgare. Det garanterar inte bara snabb leverans utan också mat som är konsekvent. Aldrig för mycket av vare sig senap eller ketchup, alltid två gurkskivor, varken mer eller mindre.

Dick och Mac (egentligen Maurice) tycks vara fullt nöjda med att hålla rörelsen begränsad. Kvalitetskontrollen blev alldeles för jobbig att upprätthålla på distans och vad har de kvar om de inte kan stå för namnet McDonald’s? Inför Rays energiska påtryckningar är de dock chanslösa och snart har han nött ner deras initiala motstånd. Det skrivs ett avtal som i långa loppet ska komma att innebära slutet för bröderna McDonald men början på en oförliknelig framgång för företaget som bär deras efternamn.

Nåmen, visst är det väl trevligt med en välgjord BOATS så säg? The Founder lyckas inte bara med rollbesättningen och att berätta sin historia i någorlunda rättframma termer utan också teckna ett nyanserat porträtt av Ray Kroc (i alla fall på ytan). När vi träffar honom är han nämligen den klassiske underdogen som ska få sin rättmätiga belöning innan filmen är slut. När vi har sett hur han släpar runt på sin åbäkiga mixer och träffar sturigt motsträviga kunder gläds vi förstås med honom när han börjar få snurr på affärerna och kan få sina konservativa golfpolare intresserade av hans senaste påhitt. För att sedan med en viss förskräckelse åse hur han utan pardon fullkomligt kör över de stackars McDonalds-bröderna när de enligt hans sätt att se på saken inte är tillräckligt intresserade av att skapa en rejäl vinstmarginal.

Rollbesättningen är faktiskt inget mindre än genial i detta sammanhang eftersom Michael Keaton har en förmåga att frammana både sympati och aversion för sin Ray. Han vill ju så mycket medan livet bara går honom emot. Den där fickpluntan som dyker upp i handen när det är lite tungt. Hur han lyssnar på sin patetiska ”Think positive!”-skiva på slitna motellrum efter ännu en fruktlös dag på vägarna. Men också hur han får något hungrigt i blicken när han tittar på McDonald’s. En hunger som inte enbart handlar om hamburgare. Kanske är det så enkelt att Ray Kroc var en stor egoist – det var hans vision om McDonalds som snabbt blev det viktiga, inte brödernas.

Bröderna Dick och Mac spelas i sin tur av Nick Offerman och John Carroll Lynch och två större snällisar får man leta efter. Ska man klaga på något skulle det möjligen vara att deras godlynta och entusiastiska entreprenörialitet är betydligt mer enkelspårig än porträttet av Ray Kroc.

The Founder ger en välbehövlig inblick i starten på ett av världens mest välbekanta varumärken men skapar också ramar för en intressant frågeställning. Vem ska ha mest cred, den som kommer på ett koncept eller den ser till att konceptet slår på bred front? I The Founder står svaret klart även om filmen låter oss få en hel del sympati för Ray. Ety han är heller inte främmande för att raskt ta åt sig äran för både det ena och det andra om det tjänar hans syften.

Det torde också vara de här personlighetsdragen som gjorde att McDonalds fram till 1991 firade ”Founder’s Day” genom att hedra Ray Kroc. För vad är väl mer amerikanskt än viljan till framgång? Från America’s Next Top Model till Donald Trump, alla lär de oss att den som vill, den kommer också att få. I fallet The Founder är det helt uppenbart att Ray Kroc ville så mycket mer än Dick och Mac.

star_full 2star_full 2star_full 2star_half_full

Annonser

Den farliga lekenMari Jungstedt: Den farliga leken (2010)

Någon går hårt åt den svenska modebranschen. Först hittas fotografen Markus Sandberg upphackad till oigenkännlighet med en yxa på idylliska Gotland och sedan förföljs det unga modellstjärnskottet Jenny Levin av en okänd man. En sådan tur då att fotografen Sandberg blev ett brottsoffer på just Gotland där Anders Knutas och kollegorna kan lösa upp härvan.

Mari Jungstedt tillhör enligt min uppfattning mellanskiktet av deckarSverige – inte lika populär som Camilla Läckberg, inte lika bra författare som Åsa Larsson. Tillsammans med Anna Jansson har hon mutat in Gotland som sin speciella zon och hittills levererat böcker som väl kan karakteriseras som ”helt ok”. Läs hela inlägget här »

Jennifer 8alt. titel: Jennifer 8

John Berlin kommer som härdad L.A.-polis till den lilla staden Eureka i Californien. Och här kan alla som tror att den staten enbart består av sandstränder och konstanta 25 plusgrader få sig en funderare, för vädret i Eureka, när det börjar lacka mot jul, är rent ut sagt pissigt. Ösregn och, när man börjar komma upp i bergen dit John samt kollegan och gamle kompisen Frederick Ross snart kommer att behöva bege sig, snö.

Läs hela inlägget här »

Idag hänger jag och Fiffi hos Sara på Glory Box för ett flerbloggstyckande om tyske regissören Michael Haneke. Hoppa över dit vetja och se hur jag upplevde hans amerikanska remake av sin egen Funny Games från 1997.

***

Det börjar vara dags att lägga ut den texten här också:

Tidigare var jag en ivrig följeslagare till ANTM (för de icke initierade: America’s Next Top Model). De aspirerande modellernas idoga försäkran om att fotosessioner minsann inte var så lätta som de såg ut och Miz Tyras eviga försök att få dem att gråta hade en nästan hypnotisk charm. Av någon anledning har jag alltid kommit ihåg deltagaren (dock inte till namnet) som med sin obligatoriskt miserabla levnadshistoria (vilken ANTM givetvis skulle kursändra) kom dragandes med en man som stuckit från henne och deras gemensamma barn. Trots att man förstod att det var ett tag sedan stirrade tjejen fortfarande vildögt chockad in i kameran och frågade ”Why? I did everything right!”.

Läs hela inlägget här »

Efter nyheten om att de senaste Batmanskurkarna kommer att vara Bane och Catwoman, kan man bara önska Christopher Nolan bättre lycka med sin Selina Kyle.

Är du kvinna och längtar efter att klä dig i lite snyggare (eller åtminstone tajtare) kläder, säga åt din odräglige chef vad du egentligen tycker om honom och inte vara rädd för att ta för dig bland manligheten? Helt enkelt upptäcka dig själv? Du kan köpa Amelia. Eller också kan du se till att att dö och sedan bli återuppväckt av en egyptisk mau-katt, det går ungefär på ett ut. Patience Phillips valde den hårda vägen (eller den lätta, beroende på vilket förhållande man har till Amelia) och är nu Catwoman i svart läder och med piska. Hennes första åtgärd när hon har kattsuperkrafter (förutom att se till att få sig ett välbehövligt nyp och sno lite smycken) blir att lista ut vem det var som mördade henne.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Scott Lynch, The Lies of Locke Lamora
Roslund & Hellström, Flickan under gatan
Michael Connelly, The Narrow

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser