You are currently browsing the tag archive for the ‘Pedofili’ tag.
alt.titel: The Friedmans, Fallet Friedman
Ni vet den där uttjatade bilden av clownen som gråter på insidan? Filmaren Andrew Jarecki hittade faktiskt en livs levande sådan när han skulle göra en kortfilm om New Yorks många födelsedagsclowner. Alltså personer som har till yrke att kuska runt på barnkalas i stora brallor med hängslen och vrida till ballongdjur.
Annonser
alt titel: Jakten, The Hunt
Å ena sidan: en man som försöker ta skeden i vacker hand trots att livet inte varit så varsamt de senaste åren. Skild och arbetslös som lärare jobbar Lucas nu på den lokala förskolan och är en populär ”fröken”, särskilt bland pojkarna. Han försöker övertala ex-frun om lite fler dagar tillsammans med sonen Marcus. Jagar med barndomskompisarna och går promenader med spanieln Fanny.
Tina känner sina gränser. Hon kuskar mellan tullarjobbet i Kapellskär (småsmugglande minderåriga varvade med tuffare skurkar) och det lilla huset där hon bor med Roland och hans hundar. Hundintresset är inget de delar, inte mer än de ”delar” på varsin smal enkelsäng på olika sidor i sovrummet. Kanske inte det mest upphetsande av liv men Tina vet att nöja sig. En kvinna som ser ut som hon kan inte gapa efter mycket mer i dagens samhälle.
Det skulle vara mig fullkomligt främmande att generalisera för att ta billiga poänger men det känns som om svensk deckarlitteratur tog en ny vändning för ett antal år sedan, kanske mot slutet av 00-talet. Berättelserna blev otrevligare, realismen råare och detaljerna vidrigare.
alt. titel: Big Bad Wolves
En lite flicka försvinner och med tanke på hur hon återfinns hade det kanske varit mer barmhärtigt om hon fått fortsätta att vara puts väck. Både polis och därmed också flickans pappa är benhårt övertygade om att förövaren är en lärare vid namn Dror.
Ibland är det inte så dumt att vara en outsider. Fråga bara den nye Boston Globe-redaktören Marty Baron som vågade sig på det oerhörda att be tidningens undersökande journalistteam, kallat Spotlight, att börja gräva i pedofilanklagelserna mot en man ur Bostons vördade katolska prästerskap. Baron hade inga som helst kopplingar till Boston men blev strax varse vad han bett om när flera av hans medarbetare med bävan i rösten frågade ”You wanna sue the Chuch?!” Detta, ska tilläggas, i en storstadstidning med sin egen religionsbilaga och där stadens kardinal kallar en ny chefredaktör till ett mer eller mindre obligatoriskt möte.
En man och en kvinna har picnic i ett vilt bergslandskap, vilken avslutas med en ömsint kärleksstund under ett vattenfall. Romantiskt om det hade varit på typ Hawaii, nu en aktivitet av mer härdande slag eftersom paret tycks befinna sig i typ Skottland och under picnicen bland annat var klädda i rejäla kängor och raggsockar som gick upp till knäna.
alt. titel: A Serbian Film
På förekommen anledning från Jojjenitos Filmspanarutmaningsfilm som var Cannibal Holocaust. I kommentarsfältet uppstod en diskussion om den filmen kontra A Serbian Film.
***
För det stora flertalet är troligen inte Serbien det första filmland man kommer att tänka på. Namnet Emir Kusturica är kanske mer välbekant, frågan är dock hur många som vet att regissören är just serb. Men från och med 2010 kommer Serbien sannolikt för en lång tid att bli förknippad med en enda film, ungefär som Kazakstan blivit liktydigt med Borat.
Få som i slutet av 90-talet befann sig i närheten av en TV bör kunna undgå att känna igen uttrycket “I want to believe”. FBI-agent Fox Mulders motto och förbannelse i ett. Den helhjärtat frälste som i avsnitt efter avsnitt ställdes mot den betydligt mer skeptiskt rationella Dana Scully. Hon trodde också, men på vetenskaplighet och metodologi.
När man väl börjar tänka på det finns de överallt. Barn. Flickor. Framförallt flickor i tio-elvaårsåldern. Walter har svårt att tänka på något annat hur gärna ha än vill. De stöter ihop med honom på bussen, står framför honom i rulltrappan och mitt över gatan från hans vardagsrumsfönster ligger en skolgård.
Plågsamt medveten om att det han tänker på är fel och att han redan suttit av ett tolvårigt fängelsestraff gör Walter sitt allra bästa för att försöka bli ”normal”, vilket för honom innebär att kunna se en ung flicka utan att tänka på…det där. Eller gör han det? Han säger till sin terapeut att han vill bli normal, undrar hur lång tid det tar, men kanske finns det ändå en del av honom som inte vill ge upp de där känslorna. Han gjorde ju aldrig illa flickorna och eftersom de följde med honom måste de ju ändå, på något sätt, ha velat det själva.
That’s what HE said!