You are currently browsing the tag archive for the ‘Pedofili’ tag.
alt. titel: Smärta och ära, Pain and Glory
Pedro Almodóvar är en filmskapare vilken numera uppnått den aktningsvärda åldern av 70 år och som fortfarande känns spännande. Inte så att hans filmer alltid är mästerverk, men jag vet i alla fall aldrig vad jag ska få när jag bänkar mig inför en ny film av spanjoren. Och när Dolor y gloria ändå till och med blev uppmärksammad i Oscarssammanhang kändes det ganska givet att hugga en chans till titt i flykten.
Det känns hyfsat okontroversiellt att konstatera att filmen är Almodóvars version av Fellinis 8½. En eventuellt självbiografisk huvudperson kämpar med sin brist på kreativitet efter en uppburen yrkeskarriär som regissör och författare. Han återbesöker barndomsminnen och återknyter kontakter med förlorade vänner i nutiden. Skillnaden är kanske att medan Marcello Mastroianni sökte förlösning i kvinnoarmar och alkohol, gör Antonio Banderas det genom att dra igång en rätt avancerad knarkregim samt fokusera på sina mångahanda kroppsliga och själsliga smärtor.
Men det ligger också nära till hands att stämpla Dolor y gloria som en slags självterapi (vilket väl 8½ i och för sig också var? Kanske?) för vad låter väl mer biografiskt och terapeutiskt än att skapa en historia om en regissör som inte längre kan eller vill regissera? I det perspektivet känner jag mig i och för sig betydligt mer dragen till alster som Barton Fink. Gemensamt för såväl Fellini, Almodóvar och Coen-bröderna är att emellertid deras filmer knappast kan kallas vare sig lättillgängliga eller lättolkade. Rumsterandet i de egna hjärnvindlingarna sänker blicken successivt allt längre ned och i slutänden har jag i alla fall svårt att undkomma känslan av navelskåderi.
Det är lika bra att erkänna det: jag förstod inte Almodóvars senaste film. Eller för att uttrycka det på ett annat sätt: Antonio Banderas vedermödor engagerade mig inte särskilt mycket. Jag fann mig ganska ointresserad av både hans barndomsminnen (vare sig de var fiktiva eller verkliga) och vad Dolor y gloria eventuellt skulle kunna säga om skapandeprocesser när det kommer till skrivande och regisserande.
Jag förstod inte hur jag skulle tolka huvudpersonens mångahanda smärtor eller filmens fixering vid vatten i det kreativa eller skapande perspektivet. Jag förstod heller inte hur det var meningen att jag skulle läsa det förlösande barndomsminnet. Det kändes nämligen överhängande lätt att se det som en pedofils önskedröm, det vill säga det försigkomna barnet som själv tar initiativ till relationen med en vuxen person. Så inte heller här helt olikt Fellini med andra ord…
Det jag är beredd att ge Dolor y gloria är det den kanske fått mest uppmärksamhet för, det vill säga Antonio Banderas rollprestation. Han skulle mycket väl ha kunnat svassa omkring som värsta silverräven men framstår i både uttryck, känslor och kropp mest som en moloken liten farbror. I det avseendet måste också erkännas att filmen är ovanligt lågmäld och o-mycket skruvad för att vara en Almodóvar-produkt. Även om regissören äntligen fått chansen att casta den 25 år yngre Penélope Cruz i rollen som sin egen mamma.
Jag har tidigare skrivit om Jerker Eriksson och Håkan Axlander Sundquists Kråkflickan. Numera skriver de under den gemensamma pseudonymen Erik Axl Sund. Tack vare mitt lokala biblioteks förnämliga ljudboksapp tog jag emellertid chansen att dra igenom hela trilogin kallad “Victoria Bergmans svaghet”. I tur och ordning: Kråkflickan, Hungerelden och Pythians anvisningar.
Kråkflickan fräste ju igång ganska rejält rent tempomässigt med både döda barn och döda vuxna i parti och minut, varav alla syntes ha någon slags koppling till Victoria Bergman som numera kallar sig Sofia Zetterlund och arbetar som psykoterapeut.
Alla morden trillar så småningom ned på polisen Jeanette Kihlbergs skrivbord där hon efter bästa förmåga, tillsammans med assistenten Jens Hurtig och rättspatologen Ivo Andric, försöker reda i härvan. Inte blir det bättre av att sammanslutningen som kallar sig Sihtunum i Diasporan håller varandra om ryggen eller att Jeanette inleder ett förhållande med Sofia.
(Minst) två ting står klart efter att jag har tagit mig igenom trilogin om Victoria Bergman. Dels är författarna ett par kaxiga jäklar som avslutar varje bok med devisen ”Tack till: Inte en jävel”. Dels är författarna ett par kaxiga jävlar som eventuellt vill sparka sina läsare till handling eller åtminstone få dem att känna en viss skuldmedvetenhet över sin oförmåga till handling.
Kanske kan man inte göra så särskilt mycket åt det vedervärdiga inbördeskriget i Sierra Leone (1991-2002), barnsoldater eller märkliga sekter som utgår från daterade svenska privatskolor. Men som Jeanette Kihlberg ges anledning att reflektera över, när hon träder in i rikspolisen pedofili-arkiv: hur mycket gör DU, rent aktivt, för att förhindra att pedofiler kan fortsätta att utnyttja barn? De må ha hur fina argument som helst, grundade så långt tillbaka som i den grekiska antiken, för sina handlingar men författarduon har sin slutsats klar: de orsakar människor irreparabel skada.
Jag känner inget större behov av att revidera min uppfattning efter den första genomläsningen av Kråkflickan: duon tillhör det övre medelskiktet av den svenska deckargenren. Språket är genomarbetat, de har en förmåga att presentera sina efterforskningar utan att det låter allt för föreläsande och de presterar både spänning samt gruvligheter (detta är ingen trilogi för de kräsmagade).
Samtidigt måste jag erkänna att jag har lite svårt att upprätthålla 100% fokus genom alla tre böckerna. Särskilt mittendelen, Hungerelden, känns i allt för hög utsträckning som en transportsträcka med allt för många beskrivningar av och utläggningar om Victoria/Sofias ärrade psyke. Dessutom upplever jag att författarna blir allt mer insöande på extremt specifika (Stockholmska) gatuhänvisningar, ett grepp som kändes trött redan i höjd med Liza Marklund.
Jag kan tycka att det är lite märkligt att Stieg Larssons Millennium-trilogi fortfarande ligger så högt i kurs medan betydligt färre pratar om denna trilogi. Men trots sina styrkor blir den i mina ögon aldrig mer än en hyfsat underhållande deckarserie som ibland blir väl långdragen i sina psykologiska utläggningar.
Kråkflickan (2010)
Hungerelden (2011)
Pythians anvisningar (2012)
Vem hade kunnat tro att en pratfilm om påvar skulle bli så uppmärksammad? Och på Netflix, icke desto mindre?!
- Best Performance by an Actor in a Leading Role
- Best Performance by an Actor in a Supporting Role
- Best Adapted Screenplay
***
Kan man sin påvliga historia är det inte mycket som kommer som en överraskning i The Two Popes. Till och med jag kunde påminna mig utfallet i 2005 års konklav efter Johannes Paulus II:s död, eftersom valet av tyske Joseph Ratzinger (aka Benedictus XVI) tycktes dela den katolska kyrkan (och resten av världen) i två läger. Antingen en vinstlott i form av återgång till en mer fundamentalistisk värdegrund och striktare efterlevnad. Eller ett kvävande bakslag för de reformistiska vindar som ändå börjat blåsa under den tidigare påvens styre.
alt. titel: Terror på Elm Street, Mardrömmen på Elm Street
Tja behöver jag ens dra premisserna? Drömmar, förföljelse, knivhandske, ful gubbe och högvis med döda tonåringar. You get the picture.
Egentligen borde jag väl ha klämt alla Friday the 13th-filmerna också innan jag tog mig an Freddy vs. Jason men det får vara någon måtta på hängivenheten till filmprojekt. Jag vet på ett ungefär vad Jason går ut på och det jag inte hänger med på i referensväg saknar jag ju knappast.
alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt
”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”
alt. titel: Terror på Elm Street
Vad kan gömma sig i en säng, under en kudde? Ett foto på kärestan, en porrtidning, en snuttefilt? Nancy Thompson kör på det mer obekväma alternativet och sliter fram en kaffekopp så snart mamma lämnat rummet och vi vet ju alla varför.
Det är något särskilt med julen i alla fall. Den goda maten. De välbekanta sångerna. Alla glada ansikten. Alla familjen som träffas. Allt det man inte pratar om.
I efterordet till Tre timmar, Anders Roslunds egen fortsättningbok på deckarserien som han och Börge Hellström började skriva tillsammans, berättar författaren att ambitionen med hela projektet var att blanda fakta och fiktion. Inte bara fria fantasier om ett gäng poliser som löser fall efter fall, det ena mer spektakulärt än det andra. Utan också introducera läsaren till alla andra inblandade när det kommer till kriminell verksamhet, såväl offer som förövare.
alt.titel: The Friedmans, Fallet Friedman
Ni vet den där uttjatade bilden av clownen som gråter på insidan? Filmaren Andrew Jarecki hittade faktiskt en livs levande sådan när han skulle göra en kortfilm om New Yorks många födelsedagsclowner. Alltså personer som har till yrke att kuska runt på barnkalas i stora brallor med hängslen och vrida till ballongdjur.
That’s what HE said!