You are currently browsing the tag archive for the ‘The Girl With All the Gifts’ tag.

I England gör man sitt bästa för att hålla skenet uppe samtidigt som allt fler tvingas se sanningen i vitögat: svampinfektionen som orsakas av Ophiocordyceps unilateralis och skapat horder av ”hungries” (M.R. Carey-språk för zombies) går inte att mota. Inte att bota.

Trots det fortsätter den vetenskapliga expeditionen som leds av Dr. Alan Fournier med sitt uppdrag att hitta en lösning på mysteriet som i nuläget ser ut att vara på väg utrota hela mänskligheten. Det bepansrade rullande laboratoriet som döpts till Rosalie Franklin har allt efter resans gång blivit en likaledes rullande krutdurk av motsättningar mellan forskarna och militärerna som är med för att beskydda dem.

Med på färden är också Stephen Graves, till mångas mer eller mindre uttalade missnöje. Han uppfattas som en märklig ung man, svår i sociala sammanhang och håller sig gärna för sig själv. Men det är också Stephen som under ett rekognoseringsuppdrag upptäcker en anomali i mönstret av hungries. En flicka som av allt att döma inte är en ”vanlig” människa men som heller inte uppvisar de beteenden man kommit att förvänta sig av de infekterade kannibalerna. Stephen blir som besatt av att försöka förstå vad det är han har sett och hur han skulle kunna kommunicera med flickan.

Eftersom jag tyckte så pass bra om Careys The Girl with All the Gifts (både bok och film) blev jag förstås eld och lågor när jag förstod att han skrivit ytterligare en roman. Jag köpte The Boy On the Bridge helt i blindo men det visade sig som synes att den utspelas i samma apokalyptiska och smittade värld som den där vi träffade Melanie, miss Justineau och de andra. Det förekommer till och med en snabb blinkning med en referens till Caroline Caldwell, vilken konkurrerade med Dr. Fournier om platsen som vetenskaplig ledare för expeditionen.

En prequel alltså, vilket innebär att Carey i någon mån släppt de existentialistiska frågeställningarna om överlevnad kontra liv. Eftersom vi inte heller får Melanies perspektiv saknas dessutom den tydliga identitetskonflikten som låg hos henne, i egenskap av en medveten och intelligent hungry.

Tyvärr upplever jag att Carey inte haft så mycket att ersätta detta med i fallet The Boy… Huvudkonflikten ligger inledningsvis till synes mellan forskarna å ena sidan och militärerna å den andra. Lite för välbekant i zombie-genren skulle jag säga, särskilt som Carey inte gör så mycket med den. Liksom i The Girl… berättas historien ur flera personliga perspektiv, men även om olika personer förstås får fundera på olika saker tycker jag att författaren inte den här gången heller lyckats skapa olika röster. Enbart av ton och känsla går det inte att utläsa vems tankar och upplevelser jag får följa för tillfället.

Jag tror inte att The Boy… är särskilt mycket mer actionspäckad än sin kvinnliga föregångare, så den största skillnaden är kanske att det här finns något av ett mysterium i de där barn-hungries som läsaren ju redan är bekant med från The Girl… Sedan får kanske också de olika personerna fundera lite mer på vad som ligger till grund för att man handlar på ett visst sätt men det blev oturligt nog aldrig tillräckligt intressant.

The Boy… är inte illa skriven men för min del lyckades Carey inte göra tillräckligt mycket nytt av sitt briljanta koncept som jag tyckte var det absolut mest spännande med The Girl… Jag skulle också säga att förlusten av Melanie, både som koncept och person, är kännbar. Ingen av de nya medspelarna i The Boy… gör mig lika nyfiken och engagerad.

Möjligen skulle jag rekommendera att man faktiskt läser denna prequel innan The Girl…, då kanske den får mer egenvärde och spänning? Men då skulle man kanske också behöva lite mer bakgrund till själva smittan och hur den fungerar, vilket ju Caroline Caldwell lägger ut texten om i The Girl… Och så skulle man behöva hoppa över en epilog som annars blir en stor, fet spoiler för The Girl…

Hej, hej, varför inte ta lite bloggjulledigt med en riktigt trevlig irländsk skräckis? Ät pepparkakor tills det sprutar ur öronen så ses vi igen med en boktext söndagen den 27 december.

***

Claire och Adam Hitchens har nyligen flyttat till Irland och bosatt sig alldeles intill fe-landet. Det kan möjligen låta som om Claire och Adam varje morgon vaknar upp och hittar hela trädgården full med älvstoft eller upptäcker att träden blivit förvandlade till spunnet socker. Att det största irritationsmomentet är små flygande varelser med en tendens att dricka från daggdroppar och somna i blommor.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Killer Ants, Killer Ants – Sie kommen um dich zu fressen

Inte för att Invicta på något, enda, annat sätt är jämförbar med The Girl With All the Gifts men en sak har de faktiskt gemensamt: en historia som, när man gör lite research, bevisar att vad skräckfilmsmakare än kan hitta på så har naturen redan uppfunnit något som är ännu värre.

Läs hela inlägget här »

Japp, det är dags att avsluta årets brittiska Halloween-tema. It was jolly fun while it lasted, but all good things must come to an end och allt det där. Bloggen tar lite ledigt imorgon, så tusen tack till alla tappra läsare som än en gång hängt med på mina exkursioner in i skräckfilmsterritoriet. På återseende onsdagen den 6 november med sedvanlig inläggsfrekvens samt vilda genreblandning.

Läs hela inlägget här »

Joan är collegestudent anno 1958, en tid när kvinnor för all del kan gå på college (särskilt om de håller sig till humaniora) men knappast förvänta sig att tävla på lika villkor. Hennes professor, Joe Castleman, kan kosta på sig att grandiost vurma för hur en riktigt författare bara måste skriva, det är en obeveklig inre drift. Om den inte tillfredsställs kommer hans skört vackra och känsliga själ att skrumpna ihop och göra honom till en mindre människa.

Läs hela inlägget här »

Ska man nu vara med på en skräckfilmsvecka är det lika bra att gå all in. Därför bjuder jag nu på en musikalisk fredagsfemma för att följa upp med ytterligare en demonfilm senare under dagen.

***

Ujujuj, det här var verkligen inte det lättaste. En fredagsfemma med skräckfilmsmusik grupperad enligt några slags kriterier. Musik från bra filmer, oavsett musikalisk kvalitet? Nej, här skulle ju fokus ligga på det rent musikaliska så då är det ju bara att bita ihop och försöka hitta bra musik från likaledes bra filmer. Prio ett var naturligtvis att plocka musik från årets demontemafilmer men på det hela taget häll de tyvärr inte måttet i detta avseende. Sedan var jag inne på om jag skulle fokusera på det lite melankoliska, med Johan Söderqvists score till Låt den rätte komma in som the crowning jewel.

Läs hela inlägget här »

Bara lugn, redan imorgon dag är Brontë-systrarna tillbaka med en sista bok.

***

train-to-busanalt. titel: Train To Busan

Det är lite tajt just nu för koreanske fondförvaltaren Seok-Woo. Världens finansmarknader är i gungning och oroande besked kommer om ett av de företag som han handlar med. Sell, sell, sell! Tyvärr går det inte riktigt lika lätt att göra sig av med hans andra flaskhals i livet, dottern Su-an. Det är nästan så man undrar om Seok-Woo kräver vårdnaden om Su-an i skilsmässan från sin föredetta fru bara för att jävlas. För oss tittare framstår hon nämligen inte som något särskilt attraktivt investeringsobjekt för den unge finansmannen.

Läs hela inlägget här »

Till skillnad från den mer flytande vampyrgenren skulle jag säga att zombiegenren genomgått tre relativt tydliga skiften — från voodoo till långsamma och smittsamma till snabba och smittsamma. (Varför jämföra vampyrer med zombies? Inte av någon bättre anledning än att jag numera känner mig hyfsat välbekant med de båda typerna av odödingar. I den mån den nya sortens zombies verkligen är odöda och inte bara smittsamma kannibaler….) Bland vampyrerna fanns exempelvis redan tidigt ett drag av tragisk hjälte, den största förändringen torde i så fall vara de på senare år så populära “snälla” eller “vegetariska” vampyrerna (Hej Angel, Edward, Bill och allt vad ni nu heter).

zombie-pic-1

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Patricua Highsmith
, The Talented Mr. Ripley
Sara Bergmark Elfgren, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg