You are currently browsing the tag archive for the ‘College’ tag.
Vem lämnar ett varmt och välbekant sydöstra Indien för ett svinkallt, fuktigt och främmande Storbritannien? Särskilt som resan i sig och kosthållet i det nya landet blir problematiska ur ett religiöst perspektiv.
Annonser
Kombon musikal och sport känns kanske knepig till att börja med, men hey, det funkade ju alldeles utmärkt för Take Me Out to the Ball Game. Och när ”sporten” är sång, finns förstås en uppsjö möjligheter för både ljuva röster och avancerad koreografi.
Oldest story in the book och en som givetvis finns med i Joe Castlemans bibliografi. I flera olika versioner, dessutom. Den unga studentskan som akademikersvärmar runt sin översvallande professor med författarambitioner. Som i och för sig både är gift och barnafader men föga kan motstå lockelsen hos ett ungt och energiskt sinnelag. Det skadar förstås inte heller att studentskan visar sig vara en jäkel på att sno ihop berättelser.
Det finns säkert många anledningar till att man läser juridik. Rättspatos, ren ambition, illusioner om den egna förmågan, möjligheten att tjäna grova pengar (åtminstone i USA). Amanda Brown gjorde det för att bli författare, Eller ja, det är åtminstone resultatet av hennes år vid Stanford Law School – boken Legally Blonde (eftersom hon aldrig tog examen).
“What is normal?” Det är den retoriska fråga som både filmen Professor Marston and the Wonder Women och dess titelperson ställer till såväl publik som psykologistudenter.
Joni har precis börjat på college. Skulle man kunna tänka sig att hon som en första uppgift på kursen i kreativt skrivande ska berätta om ”My last summer”?
Tolv år senare var det åter dags att besöka Mike, Sully och alla deras monsterkompisar. Sully har gått ned sig i kärlekslöst äktenskap, tvingats börja sälja försäkringar och allmänt hata sitt familjeliv. Hans enda tröst här i tillvaron numera är att sitta och lipa över fornstora dagar tillsammans med Mike. Nähä, hade Pixar redan gjort en sådan film kanske?
Sju år efter When Johnny Comes Marching Home har unge Frankie (ja, alltså Donald O’ Connor) inte bara deltagit i kriget och återvänt oskadd hem till Amerikat. Han har också hunnit gifta sig, skaffa barn och börja på college (andra världskrigets soldater kunde genom Servicemen’s Readjustment Act ta del av flera olika förmåner, bland annat subventionerade högre studier). Nu heter Frankie dock William Waldo Winfield, gift med Sarah Jane och far till lille Boopkins.
Det känns talande att Spike Lees egen Wikipedia-artikel nämner regissörens debut She’s Gotta Have It från 1986 och sedan raskt kastar sig över den hyllade Do the Right Thing från 1989. Den matematiskt begåvade kan snabbt räkna ut att man därmed helt enkelt hoppar över denna School Daze.
New York. Denna mytomspunna och hett eftertraktade stad, inte minst på film. Hur många har inte önskat att de likt King Kong kunde inta Empire State Building, slinka in på Sals pizzeria i Brooklyn, se The Sorrow and the Pity eller streaka i tighty-whiteys och sockar över Times Square? Det är en stad som för oss utomstående blivit till ett luftslott, snarare än en verklig stad. Ibland skulle jag önska att det gjordes fler filmer en film som behandlar New York lika prosaiskt som, säg, Kansas City, Wichita Falls eller Knoxville. Eller varför inte Åmål?
That’s what HE said!