You are currently browsing the tag archive for the ‘College’ tag.
Joni har precis börjat på college. Skulle man kunna tänka sig att hon som en första uppgift på kursen i kreativt skrivande ska berätta om ”My last summer”?
I så fall saknas det knappast saker att skriva om för Joni, det är då ett som är säkert… Brorsan Laser har hängt med den inte helt stabile Clay till föräldrarnas stora förtret. Föräldrarna, det vill säga mammorna Jules och Nicole, har sina egna fnurror på tråden. Äktenskapet tycks ha gått i stå och det kommer hela tiden små spetsiga anmärkningar om att Nicole jobbar för mycket och dricker lite för många glas vin medan Jules har svårt att göra något vettigt av sitt liv (förutom att ha varit hemmamamma åt Joni och Laser).
Joni själv har svårartad uppväxtvärk denna sista sommar innan college och stör sig på Nicoles prestationspress och micromanagementföräldraskap. Kanske är det som en slags upprorshandling att hon till slut ger efter för Lasers tjat om att hon, som nu är fyllda 18, ska ta reda på namnet på deras dagars upphov. Det vill säga spermadonatorn Paul som plötsligt befinner sig vara med familj, en inte helt oäven känsla för den dittills sorglöse restaurangägaren.
Om man nu skulle ha tvivlat på det (förtexternas spretiga bokstäver talat sitt tydliga språk för den som kan sin indie) räcker det med scenerna som introducerar våra respektive huvudpersoner för att konstatera att The Kids Are All Right kommer att bli en pratrelationsfilm. Laser gör idiotiska saker med Clay, Joni spelar scrabble med sina kompisar och pratar sex medan Jules och Nicole desperat försöker matcha vandra i föräldraskapskampen vid matbordet.
Och inte mig emot. När snack och samspel flyter på så pass bra som det gör i The Kids… blir det ofta både intressant och engagerande. Ska man se till filmens upplösning (i den mån en pratrelationsindiefilm har en sådan) hade egentligen Mark Ruffalos Paul inte behövt vara med, men hans inkludering utgör en välkommen katalysator för kärnfamiljen.
För visst är en av filmens poänger att Jules och Nicole lika gärna hade kunnat heta…Jules och Nicole (särskilt om vi varit i Frankrike istället för ett soligt förorts-Los Angeles). I dagens läge hade vi nog inte ens behövt byta personlighet på våra mammor eftersom Julianne Moores drömmare lika gärna hade kunnat vara en hemmaman som har svårt att få saker ur händerna medan Annette Benings Nicole fortfarande varit den hårt förvärvsarbetande läkarmamman.
För min del är det dessa två skådespelare (tillsammans med en perfekt avslappnad Mark Ruffalo) som gör hela filmen, vars dialog och innehåll kändes så oändligt mycket mer naturligt och trovärdigt jämfört med den nyare och mer skruvade 20th Century Women. Egentligen är det inte så mycket mer att göra än att luta sig tillbaka och njuta av magnifikt samspel. Även om njutningen förtas en smula av att Julianne och Annette är så bra som gammalt gift par att jag får ont i magen varje gång deras samtal styr in på de allt för väl inkörda besvikelsespåren.
Lite synd kan jag också tycka det är att Mark Ruffalo i slutänden får framstå som något av en douche för det är inte förrän då som jag, genom en enda längtansfylld blick, förstår att vi här har en oändligt ensam man. Det var bara det att han inte insåg hur ensam han var innan han träffade sina länders frukt.
Joni och Laser spelas av Mia Wasikowska och Josh Hutcherson. De gör var och en ett helt ok jobb och är kanske inte fullt så beiga som jag upplevt dem i andra filmer men ingen av dem gör heller något som får mig att höja på ögonbrynen.
En film som låg på många årsbästalistor är äntligen sedd, en prestation bara det. Att den sedan höll för trycket får ses som en bonus och en extra vinst för mig som tittare. Yay!
Annonser
Tolv år senare var det åter dags att besöka Mike, Sully och alla deras monsterkompisar. Sully har gått ned sig i kärlekslöst äktenskap, tvingats börja sälja försäkringar och allmänt hata sitt familjeliv. Hans enda tröst här i tillvaron numera är att sitta och lipa över fornstora dagar tillsammans med Mike. Nähä, hade Pixar redan gjort en sådan film kanske?
Sju år efter When Johnny Comes Marching Home har unge Frankie (ja, alltså Donald O’ Connor) inte bara deltagit i kriget och återvänt oskadd hem till Amerikat. Han har också hunnit gifta sig, skaffa barn och börja på college (andra världskrigets soldater kunde genom Servicemen’s Readjustment Act ta del av flera olika förmåner, bland annat subventionerade högre studier). Nu heter Frankie dock William Waldo Winfield, gift med Sarah Jane och far till lille Boopkins.
Det känns talande att Spike Lees egen Wikipedia-artikel nämner regissörens debut She’s Gotta Have It från 1986 och sedan raskt kastar sig över den hyllade Do the Right Thing från 1989. Den matematiskt begåvade kan snabbt räkna ut att man därmed helt enkelt hoppar över denna School Daze.
New York. Denna mytomspunna och hett eftertraktade stad, inte minst på film. Hur många har inte önskat att de likt King Kong kunde inta Empire State Building, slinka in på Sals pizzeria i Brooklyn, se The Sorrow and the Pity eller streaka i tighty-whiteys och sockar över Times Square? Det är en stad som för oss utomstående blivit till ett luftslott, snarare än en verklig stad. Ibland skulle jag önska att det gjordes fler filmer en film som behandlar New York lika prosaiskt som, säg, Kansas City, Wichita Falls eller Knoxville. Eller varför inte Åmål?
Woody Allens senaste film inleds med en ung kvinna som konstaterar att Abe Lucas sannolikt var galen ”from the beginning” (av den historia som ska berättas får man anta). Om han ändå inte varit ”so damn interesting”… Och PANG, blev publiken sittandes i samma unkna Allen-mans-smet som regissören haft med sig nästan redan från sin egen början.
Vad kan väl vara mer lämpligt än ett kärlekstema, så här ett fåtal dagar innan en kärleksfokuserad ”helg” som relativt nyligen importerats från landet ”over there” för att få oss att köpa blommor och hjärtformat godis?
Och om inte annat är det ju ett tema som erbjuder nästan ett oändligt antal möjligheter till exkursioner ut i filmens mer eller mindre oländiga tassemarker. Ville jag vara riktigt, riktigt (riktigt!) lat skulle jag bara ha kunnat reprisera mitt föregående temainlägg, eftersom min utmaning bestod av kinesiske Wong Kar-wais In the Mood For Love.
Ibland får Askungen inte bara dansa på balen utan också landa både prinsen och halva kungariket (om den tillkommande inte är utrustad med ett vattentätt äktenskapsförord förstås). Kevin Reynolds var en drygt 20-årig filmstudent med studentverket Proof i bakfickan. Proof var tillräckligt välgjord för att få Mr. Steven Spielbergs uppmärksamhet och hans bolag Amblin Entertainment producerade Reynolds långfilmsdebut Fandango. Vid den inspelningen blev han bästpolare med en annan Kevin vilket ledde till att de samarbetade med filmer som Dances with Wolves, Robin Hood: Prince of Thieves, Rapa Nui och Waterworld.
Jag tror ni vet hur det känns. Man sätter sig ned vid matbordet, full av entusiasm och tillförsikt inför måltiden. Det bjuds på något som är obekant men som man ser fram emot att pröva. De första tuggorna slinker ned lätt och elegant, både magen och smaklökarna gillar det de får. Men anrättningen är mäktig och efter ett tag börjar man bli lite mätt. Då är tallriken fortfarande mer än halvfull och tuggorna växer obönhörligt i munnen när ätandet börjar anta mer av en kamp.
Alec och Leslie är det perfekt paret med lägenhet, giftasfunderingar och ordentliga jobb. Jules är den vilda partytjejen som har problem med att hantera både alkoholen och kokainet. Kirby är servitören/advokaten som hyser en hopplös, på-gränsen-till-stalker, kärlek till Dale. Wendy är den ordentliga pappas flicka som försöker förändra världen som socialarbetare. Kevin är journalisten som ständigt väntar på det stora genombrottet. Och så Billy som är så rebellisk med ett örhänge och sin saxofon.
That’s what HE said!