Ett, tu…TV-serier! #20

Community (2009-2015, 6 säsonger och 110 avsnitt)

Trots att jag hört en hel del gott om Community var jag tvungen att ta omvägen förbi Rick and Morty för att bli tillräckligt nyfiken på att se vad Dan Harmon gjort mer för roliga serier. Och med dagens trängre nålsöga för vad man ska hålla i med när det kommer till TV-serier var det nog tur att jag hade den draghjälpen.

För även om seriens första säsong på intet sätt är dålig upplever jag inte heller (efter denna första titt, ska sägas) att den står ut från mängden. Det som förvisso sitter ganska omgående är gruppdynamiken inom seriens ”community”, dvs plugg-gruppen som skapas redan i första avsnittet vid Greendale Community College i Colorado. Eftersom manuset trycker ganska hårt på fördomen att community college inte är en lärdomsinstitution att yvas över är alla huvudsakliga rollfigurer också mer eller mindre relaterbara losers med komiskt potential.

Men förutom gruppdynamiken (som ska komma att bölja fram och tillbaka under säsongerna) är seriens stora styrka Harmons förmåga att vända, vrida och leka med popkulturella referenser, genrer, troper och stereotyper. Redan i första säsongen uppstår ett årligen återkommande paintball-krig som kan förvandlas till både post-apo, western, action och spionraffel.

Och vad passar väl bättre tillsammans med popkulturella referenser än meta-element? Inte minst genom rollfiguren Abed Nadir (spelad av Danny Pudi) kommer Community ganska snart att bli självrefererande på ett sätt som firar oanade triumfer i den sista säsongen då manuset inte bara konstant alluderar till det faktum att detta är en sista säsong utan också till den allmänt nedsablade säsong fyra, benämnd ”the gas-leak year”. Och ja, det förekommer därmed självklart referenser till rent kroppsliga ”gasläckor”.

Community höll utan tvekan för hajpen och jag är övertygad om att det dessutom är en serie som kan komma att lyfta ytterligare om jag skulle få för mig att se om den. En klar rekommendation!

BoJack Horseman (2014-2020, 6 säsonger och 77 avsnitt)

Av någon anledning hade jag fått för mig att den animerade Netflix-serien var något jag borde testa och det dröjde faktiskt inte särskilt länge innan jag var tillräckligt insåld på de olika rollfigurerna för att dra igenom sex säsonger på ett bräde. Animeringarna i sig är väl kanske det minst attraktiva med serien för egen del, det jag istället fastnade för var dels den svartsynta humorn, dels världsbygget med människor och antropomorfiserade djur i en vild blandning. Det hela är sedan placerat i en realistiskt skruvad Hollywood-cirkus (fast D-et stjäls tidigt i serien varvid alla gillar läget och säger ”Hollywoo”).

Huvudpersonen BoJack är en ganska välbekant typ, stjärna på 90-talet med en hyfsat destruktiv livsstil och drömmar om att göra comeback. Efter ett tag börjar också serien köra en slags meta-grej där det det kommenteras runt det faktum att BoJack alltid kan komma tillbaka efter sina djupdykningar. Hur det kan komma sig att Hollywoo av någon anledning alltid är beredda att förlåta sådana som han, oavsett hur många missbruk han fastnar i eller oövertänkta engångligg han har. I det där sista avseendet kör BoJack Horseman ganska hårt på #metoo-spåret genom att på olika sätt ifrågasätta den rådande normen.

När jag försöker beskriva serien inser jag att den låter ganska budskaps-tung, där #metoo samsas om utrymmet med sådant som psykisk ohälsa, missbruk, politikerförakt, korruption och utnyttjande i alla möjliga former. Det är första gången jag stöter på en serie där en rollfigur som är uttalat asexuell. Men jag tycker ändå att serien oftast lyckas hitta en balans i allt detta med sin humor, lätta surrealism och de huvudsakliga rollfigurerna.