You are currently browsing the tag archive for the ‘Korruption’ tag.
Jag är en ivrig läsare av före detta jockeyn Dick Francis deckare och trodde mig därför ha en bild av det tjuv- och rackarspel som pågår i hästkapplöpningskretsar. Men England är inte Italien och Sienas palio (hästkapplöpning), som hållits sedan 1600-talet, är fan i mig ingen lek.
För det första rider alla barbacka, bara det… Nu var det länge sedan jag satt och studsade på en hästrygg i ett utkylt ridhus men jag minns tillräckligt mycket för att inse att de här killarna är så nära kentaurer man kan komma.
För det andra finns här ingen regelrätt kapplöpningsbana utan loppet går tre varv runt torget Piazza del Campo. Vi snackar alltså hårnålskurvor och Palio innehåller allt för många bilder på hästar som ränner rakt in i barriärer, sladdar ikull eller varför inte stryker så nära ett hörn att jockeyn antingen flyger av eller får knäet sönderslaget.
På pappret är det hästarna som styr kapplöpningen. Palion är en av de få (den enda?) tävlingarna i världen där det är hästen som vinner, inte jockeyn. Vilket alltså innebär att en ryttarlös häst kan vinna hela tjottaballongen, vilket också har hänt.
Men det är lite svårt att spela in en dokumentär med hästar i huvudrollerna och filmskaparen Cosima Spender har därför istället vänt sig till de som sitter på hästarna. Här får vi möta fyra olika jockeys: pensionerade veteranerna Silvano Vigni och Andrea de Gortes, dagens mästare Gigi Bruschelli med 13 vinster innanför bältet samt den unge Giovanni Atzeni som fortfarande väntar på sitt genombrott.
Själva spänningen i Palio ligger förstås i filmatiseringen av de två loppen som går under juli och augusti – ska Gigi ännu en gång stå som segrare och därmed bräcka Andreas rekord på 14 vinster? Eller är det äntligen Giovannis tur?
Och som det är spännande! Än en gång blir jag påmind om hur lätt det är att skapa engagemang i en film genom att slänga in ett tävlingsmoment men det funkar underbart väl i Palio. När första startskottet går har jag som tittare fått veta tillräckligt mycket om både kapplöpningens bakgrund samt de viktigaste spelarna för att knappt kunna andas under själva loppet.
Palio är i sina kapplöpningsscener klippt på ett sätt som gör den till nära nog en thriller. Insatserna är höga, omgivningarna är färgsprakande och överallt ligger det smältande toskanska solskenet. Kapplöpningarna åtföljs av extravaganta festligheter och parader där nära nog halva Siena tycks utklädda i 1600-talskostymer.
Men hur var det då med det där tjuv- och rackarspelet? Jo, palion är förstås lite mer än ”bara” en kapplöpning i all vänskaplighet. Hästar och jockeys tävlar för varsin stadsdel, contrada, och tidigt droppas antydan om att det inte är den bäste jockeyn som vinner utan den smartaste. Det är hästarna som lottas till de olika stadsdelarna och sedan får jockyerna ansöka hos dess ledare för att bli antagna som ryttare. De ses mer eller mindre som legosoldater, vilka jobbar för cash istället för lojalitet mot en särskild contrada.
Mutor, tjänster och gentjänster är självklara delar i detta spel och de sista dagarna innan tävlingen åtföljs jockeyrna av livvakter. Inte för att skydda dem mot angrepp från rivaliserande stadsdelar utan för att se till att de inte tar emot mutor för att förlora loppet. En nyckelposition är starthästen, vilken utses bara ett par minuter innan loppet kör igång. På banan är det en helt öppen fajt mellan de olika tävlandena att hinna chit-chatta ett par sekunder med just den ryttaren för att se om de inte kan övertala honom att ge ifrån sig vissa fördelar.
Rivaliteten mellan de olika stadsdelarna är brutal och det regnar skällsord över ryttarna. Palio ger oss tyvärr bildbevis på att lika hyllade som vinnande jockeys är, lika illa går det för de som förlorar. Som på så många andra ställen i världen är det pengarna som talar – rika stadsdelar har andra förutsättningar att rigga kapplöpningen på förhand. Eller, det är i alla fall vad de fattigare, förlorande, stadsdelarna säger.
Utan att egentligen göra det till en grej visar Palio också upp en värld av manly men. I princip alla som får tala inför kameran är män, från nybörjarjockeys till den officiella palioarkivarien till stadsdelsledarna. Jockeygroupies slåss om att få ta en selfie tillsammans med någon av de yngre och snyggare ryttarna som utmärkt sig. Han skryter då gärna lite lagom om hur farligt det är. Vi får en hel hö-hö-scen där det under stor munterhet förklaras att ridpiskorna (vilka inte bara används flitigt för att puckla på den egna hästen utan både motståndaren och dennes häst) är torkade tjurpenisar. En scen som säkert fick en del av sin stämning tack vare en kvinnlig filmare.
Det är bara att erkänna att jag blev nära nog förälskad i denna dokumentär. Ruggigt spännande, grymt snygg och med en dramaturgisk finess. Ett fascinerande ämne som avslöjar lager på lager av intrikaliteter. Top notch, helt enkelt.
Annonser
The Big Sleep (1939)
Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).
alt. titel: Allegiant
Tja, jag känner mig själv hyfsat väl i alla fall. I texten om Insurgent förutspådde jag att att jag sannolikt skulle kunna tänka mig att knalla bort till den lokala biografen för lite McDonalds-motsvarighet till film och här sitter jag alltså nu igen och höjer publikens medelålder avsevärt.
Så var det dags för Bo Widerbergs andra polisthriller, Mannen från Mallorca. Den här gången vände han sig till en ungefär tio år yngre förlaga än som var fallet med Mannen på taket och Den vedervärdige mannen från Säffle.
Om man ska arbeta med bistånd eller inom diplomatkåren krävs ett stort intresse för och färdighet i politisk strategi och taktik. Det är väl inte för inte som det heter diplomati, förstås…
Helena Thorfinn tar sina läsare i hampan och låter oss möta denna märkliga värld genom ett rikt persongalleri på plats i Bangladesh, ett av världens mest tättbefolkade länder (drygt 1000 pers per km2. Sverige landar på typ 22 pers. Sug på den…)
alt. titel: Harmonica – en hämnare, Once Upon a Time in the West
En trojka bestående av Sergio Leone, Bernardo Bertolucci och Dario Argento kan tyckas osannolik, bortsett från att de alla är italienare som arbetar med film. Men faktum är att detta samarbete skulle resultera i en av de mest kända Western-filmerna genom tiderna, Leones magnum opus Once Upon a Time in the West.
alt. titel: Utan ont uppsåt
Sydney Pollack brukar inte göra en besviken, varken som skådis eller regissör. Och med en stjärnspäckad rollista var det ett enkelt val att en strålande vacker sommareftermiddag stänga in sig med Pollacks Absence of Malice.
Arbogas sista Bio Kontrast-film för säsongen var den ryska Левиафан (Leviatan, Leviathan) från 2014. Som av en lycklig slump passade den som ett välfyllt magasin i kalashnikoven för filmspanarnas maj-tema – ”det går åt helvete”.
Vid kusten vid Barents hav har Koljas familj bott och fiskat i generationer, i ett hus som han nu bor i tillsammans med sonen Roma och hustrun Lilja. Men nu verkar det vara slut med det. Inte bara för att Kolja själv gått över till att vara traktens bilmekaniker istället för att fiska utan för att kommunen, med borgmästaren Vadim i spetsen, beslutat sig för att expropriera Koljas mark för att kunna bygga ett kommunikationscenter. En anledning som den desillusionerade Kolja inte ger ett ruttet lingon för, han är övertygad om att den genomkorrumperade folkvalde ska bygga ett palats till sig själv.
Men in Black 3 (2012)
Den fruktade bogloditiske mördaren Boris the Animal flyr sitt fängelse och ger sig på mannen som en gång i tiden inte bara fängslade honom utan också sköt av honom armen: agent K. Utan att partnern J förstår vad som händer lever han plötsligt i en värld där K inte bara dött för flera år sedan utan där jorden också hotas av en bogloditisk invasionsarmé.
Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.
Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.
That’s what HE said!