Misbehaviour (2020)

alt.titel: Die Misswahl – Der Beginn einer Revolution

”Tonight, the world has only one thing on its mind. Girls, girls, girls!”

Det låter kanske som en tagline för en halvsunkig stripshow, men handlar i realiteten om en av TV-världens största live-händelser 1970, vilken saluförs som familjeunderhållning. Flickor har samlats i London för att tävla i såväl aftonklänningar som baddräkter och för att få rumporna filmade up close and personal på bästa, brittiska sändningstid. Miss World-tävlingen är en anrik institution och dess grundare, Eric Morley, håller fortfarande fanan högt. Det som räknas är måtten 86-60-91 och att flickorna sköter sig.

Men post-68 är det många antietablissemangsmissdådare (säg det fort tre gånger om du kan…) som bankar på porten för att släppa in lite morgonluft till unkna institutioner. Eric och hans fru Julia får skit från både anti-apartheid- och den förhållandevis nymornade Women’s lib-rörelsen. Den förtvivlade uppmaningen ”Leave the politics to the politicians” ekar för döva öron.

Det är klart att en sådan cineastisk händelse som vi får ta del av i Misbehaviour inte skulle ha förblivit ofilmad allt för länge – ett avgörande ögonblick som av allt att döma dessutom kan knytas till rejält med uppmärksamhet för just Women’s lib-rörelsen. Det det handlar om är alltså ett antal aktivister som inte bara bestämde sig för att demonstrera utanför själva teatern där 1970 års Miss World-tävling hölls, utan också smyga sig in i publiken. Under en kort period lyckades de faktiskt avbryta livesändningen genom att storma scenen och slänga påsar med mjöl. Just när Bob Hope skulle göra sin grej, till yttermera visso. En man som, om Misbehaviour får bestämma, framstår som en redig sleeazeball. Eller vad sägs om följande lilla ”skämt” som han drar uppe på scenen? ”I don’t want you to think I’m some kind of brute that doesn’t consider the feelings of women. I consider feeling women all the time”. Häpp, familjeunderhållning anno 1970.

Så i det avseendet (alltså avgörande ögonblick) men också i många andra, är Misbehaviour en rätt typisk BOATS. Den berättar sin historia utan allt för många krusiduller men gör det engagerande och kompetent i mina ögon. Jag skulle också vilja påstå att den lyckas ganska bra med att hålla två bollar i luften samtidigt, det vill säga de två olika kamperna som sins emellan tycks ha konkurrerat lite om uppmärksamhetsutrymmet.

Å ena sidan har vi Kiera Knightley och Jessie Buckley som vill störta patriarkatet. Så varför inte börja med Miss World-tävlingen, en tillställning som inte är stort bättre än en boskapsmarknad (VSB: presentationen av alla kvinnornas mått när de ändrar scenen)? Å den andra har vi Gugu Mbatha-Raw och Loreece Harrison som Miss Granada och Miss Africa South (för att inte förväxlas med den ljushyllta Miss South Africa), vilka markerar helt andra, men kanske minst lika viktiga, förstagångshändelser. 1970 var nämligen första året Granada ens var med i tävlingen, tillika första året Sydafrika fick representeras av en svart kvinna (också). Jennifer och Pearl lever under dubbla förtryck och för dem utgör tävlingen en reell chans att faktiskt visa att man inte måste vara vit för att lyckas. Må det sedan handla om att lyckas genom att tävla i utseende.

Å tredje sidan undrar jag om Misbehaviour också försöker lyfta ett tredje element i all stillhet. I mina ögon antyds det nämligen att Mr. Eric Morely kanske inte bara var en renodlad mansgris. Kanske gav tävlingen honom möjlighet att inte bara drägla över, utan faktiskt leva sig in i det vackra, glamorösa och feminina?

Skådismässigt är det Jessie Buckley, i rollen som aktivisten Jo, som utan tvekan avgår med segern. Hon har verkligen en helt fantastisk naturlighet som går rakt igenom kameran. Bredvid henne framstår Knightley tyvärr som ganska stel och tråkig. Allt för mycket Kiera Knightley, helt enkelt. En annan av filmens höjdpunkter är dock Lesley Manville och Greg Kinnear som paret Dolores och Bob Hope.

Jag måste erkänna att jag blev positivt överraskad av Misbehaviour, trots att den i allt väsentligt checkar av i princip varenda traditionell BOATS-box. Den gör det ganska lätt för sig i att hamra hem sitt budskap, exempelvis i scener där Knightleys Sally Alexander ser sin dotter leka Miss World. Eller där Sally och Jennifer (Miss Granada) som hastigast möts, för att den som lever under dubbla förtryck ska få en chans att påminna den andra om att allt är relativt. Till och med förtryck.

Eller också handlar det bara om att inse att jag är en total sucker för filmer som slutar med att vi får se de verkliga personerna som de är idag. Jag tycker faktiskt att det är ganska coolt att Jennifer blev diplomat och Sally professor i modern historia (efter att ha blivit tillsagd av sin handledare att kvinnohistoria var ett för nischat ämne). So, sue me.

Det som möjligen känns lite tråkigt är att Misbehaviour inte alls fördjupar sig i tävlingens rätt trista efterspel. Jennifers vinst och Pearls andraplacering blev nämligen extremt ifrågasatta, dels för att de ansågs mer eller mindre inkvoterade, dels för att det fanns frågetecken kring involveringen av Granadas premiärminister som en av tävlingsdomarna. Folket påstods vilja ha Miss Sweden som vinnare istället. Som ett resultat av protesterna avgick Julia Morley, i egenskap av ansvarig organisatör. Vilket i och för sig ytterligare understryker en av filmens, och den verkliga händelsens, poänger – kvinnan kan offras medan hennes make sitter säkert i sadeln.

Under the Dome (2013)

Lost-producenten Brian K. Vaughn är inte främmande för att låta saker och ting ta sin lilla tid, vilket givetvis inte var så dumt när det var dags att göra en adaption av Stephen Kings tegelsten från 2009, Under the Dome.

Fortsätt läsa ”Under the Dome (2013)”

X2: Mo Yan (1987 & 1988)

I början av 90-talet var kinesiske regissören Zhang Yimou hot shit på filmstudion i Umeå. Jag minns väl att jag såg både Ju Dou, Den röda lyktan och Berättelsen om Qui Ju. Fascinerande, vackra filmer från en regissör som knappast legat på latsidan sedan dess heller. Vad jag inte kan påminna mig att det talades lika mycket om under de där åren var att han debuterat 1988 med en film som i Sverige fick namnet Det röda fältet. Ännu mindre talades det om att filmen byggde på en förlaga av en kinesisk författare vid namn Mo Yan. Än mindre att det var en författare som 2012 skulle föräras med Nobelpriset i litteratur.

Fortsätt läsa ”X2: Mo Yan (1987 & 1988)”

Motherless Brooklyn (2019)

Jag undrar om en av Motherless Brooklyns värsta fiender kan vara sin egen titel? Den ligger inte särskilt bra i munnen, ger ingen föraning om vad detta är för typ av film och känns aningen krystad när man väl får veta vad det dubbeltydiga begreppet står för.

Fortsätt läsa ”Motherless Brooklyn (2019)”

American Made (2017)

Barry Seal är uttråkad. En skicklig pilot, en av de yngsta någonsin att ha blivit anställda av bolaget TWA (Trans World Airlines) och vad får han göra? Sitta och skjutsa folk fram och tillbaka mellan städer som Toronto och Miami som en annan busschaffis. Det enda som livar upp vardagsslitet är enstaka lådor med kubanska smuggelcigarrer och inte ens det gör Barry särskilt pirrig i magen.

Fortsätt läsa ”American Made (2017)”

Héraðið (2019)

alt. titel: Mjölkkriget, Melkekrigen, Mælkekrigen, Mjólk: La Guerre du Lait, Milchkrieg in Dalsmynni, The County

Absolut makt korrumperar absolut, till och med på den isländska landsbygden. I trakten där Inga och maken Reynir bor på Reynirs föräldragård Dalsmynni har bondekooperativet varit tongivande sedan slutet av 1800-talet. Bygdens grundbult och stöttepelare. Ordföranden Eyjólfur och hans handgångne man, Leifur, är inga man sätter sig upp mot ostraffat. Att exempelvis ifrågasätta varför allt som kooperativet säljer är mycket dyrare än hos andra leverantörer är att ifrågasätta bygdens hela lojalitet och gemenskap.

Fortsätt läsa ”Héraðið (2019)”

Ett, tu…TV-serier! #9

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #9”

Ett, tu…TV-serier! #6

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #6”

Scarface (1983)

Scarface 1983Som ett brev på posten kom så det där remake-suget. Klart att jag ville få en chans att med Scarface anno 1932 och Tony Camonte i färskt minne se om Scarface anno 1983 och återigen beskåda hur Tony Montana sakta men säkert pissar bort allt han jobbat så hårt för att uppnå.

Fortsätt läsa ”Scarface (1983)”

Scarface (1932)

alt. titel: Scarface – Chicagos siste gangster, Scarface, the Shame of the Nation, The Shame of a Nation

Festen är över för Big Louis Costillo. Bland ballonger och serpentiner tar han ett sista glas med sina kumpaner och lovar dem en betydligt bättre baluns nästa gång. Men det blir ingen nästa gång, en skugga smyger in i den tomma festlokalen och pepprar gangstern full med bly. Den garvade chefredaktören sätter rubriken ”Gang War!” och menar att Costillo var den siste av det gamla gardet. Nu kommer varenda smågangster med cash nog att köpa en pickadoll att försöka ta hans plats.

Fortsätt läsa ”Scarface (1932)”