Twin Peaks: Fire Walk with Me (1992)

alt. titel: Twin Peaks – Laura Palmers sidste dage, Twin Peaks – Les 7 derniers jours de Laura Palmer, Twin Peaks – Der Film: Die letzten 7 Tage im Leben der Laura Palmer, Fuoco cammina con me

I den lilla staden Deer Meadow hittas den unga Teresa Banks brutalt mördad. Av oklar anledning bestämmer sig FBI för att lägga sig i saken och Gordon Cole skickar agenterna Chester Desmond and Sam Stanley. De två får kämpa ganska tappert mot den minst sagt ovilliga småstadsheriffen och hans deputy. Innan de hinner klara ut särskilt mycket kring dödsfallet försvinner Desmond spårlöst. Agent Dale Cooper skickas till Deer Meadow för att leta rätt på Desmond men misslyckas. Han är dock övertygad om att den som mördade Teresa Banks har fler offer i åtanke.

Ett år senare träffar vi high school-tjejen Laura Palmer i småstaden Twin Peaks. På ytan den perfekta tjejen som dejtar football-spelaren Bobby och var homecoming queen. Gräver man lite djupare visar det sig emellertid att hon är otrogen mot Bobby med bikern James. Och det slutar inte där. Gräver man ännu lite djupare står det snart klart att Laura har svåra problem med såväl kokainmissbruk som prostitution. Genom det senare kom hon i kontakt med den numera avlidna Teresa Banks.

Men Lauras perfekta yta är definitivt på väg att krackelera. Hon beter sig allt mer oberäkneligt mot snart sagt alla i sin omgivning och är övertygad om att hon förföljs av en ond närvaro som hon kallar för Bob. Bob tycks vara ute efter att besätta både Laura och personer i hennes närhet.

Tja, tyvärr vet vi ju redan hur illa det går för Laura Palmer tack vare den några år äldre TV-serien. Jag kan för all del förstå att särskilt Sheryl Lee var sugen på att återbesöka Twin Peaks som Laura med tanke på att hon främst fick agera lik i serien. Kanske kan jag också förstå att Lynch själv inte kände sig klar med sin surrealistiska värld, med tanke på hur serien spann loss.

Själv inser jag dock att om detta är den tallrik Twin Peaks som serveras, utöver serien, har jag definitivt inget behov av att skyffla i mig mer Lynch-konstigheter. Jag hade verkligen försökt att förbereda mig på att Fire Walk with Me inte skulle vara som TV-serien (som jag tycker ganska bra om). Men antingen misslyckades jag med det eller också drar filmen iväg med allt för mycket Lynch. Lite lurad blev jag nog också av det faktum att filmen (som floppade rejält när det begav sig) under senare år verkar ha blivit uppgraderad till ett Lynch-mästerverk.

Det som gjorde en stor del av seriens första säsong så briljant var just mysteriet, vilket av naturliga skäl är fullkomligt detroniserat i filmen. Mitt intresse av att se hur Laura drogar och degraderar sig själv under färden mot sin egen, redan kända, undergång visar sig vara extremt ljumt. Det som också skapade en del av seriens obehag var det successiva avslöjandet av ruttenheten under ytan på den till synes idylliska småstaden. Den perfekta Laura som egentligen var djupt nedsjunken i ett drog- och prostitutionsträsk, vilket i sin tur utgjorde en vital del av stadens mekanik. Filmen ger publiken även i detta avseende bara bekräftelse på det vi redan vet och därmed känns det inte alls lika obehagligt, farligt eller depraverat.

Den här perfekta ytan fördärvas också av det faktum att många beter sig så jäkla underligt och det händer så mycket konstigt redan innan mordet. Med den bakgrunden borde Dale Cooper ha blivit serverad en helt annan historia, när han väl anlände till Twin Peaks för att påbörja sin mordutredning, än den vi vet att han fick sig till livs.

På det hela taget är filmen mörkare än serien och det måste förstås få vara ok. Men jag tycker att Lynch skjuter sig själv i foten i det avseendet, när händelserna i Deer Meadow samtidigt framställs som så otroligt skruvade. Här känns det som om vi doppas ännu djupare i seriens deadpan-surrealism, bara för att sedan plötsligt kastas upp på torra land där allt som väntar är obegripliga märkligheter utan någon som helst humor i sig.

Tyvärr måste jag också erkänna att ett stort problem i det hela är Sheryl Lee. Jag vet att jag inte var särdeles förtjust i henne när hon dök upp i serien som kusin Maddy Ferguson och tyvärr är hennes skådistalanger inte mycket bättre skickade att porträttera en levande Laura. En annan besvikelse är att Lara Flynn Boyle är ersatt med Moira Kelly som Donna. Kelly utstrålar förvisso också en oskuldsfullhet, men den är mer av arten “engelsk ros” än “amerikansk girl next door”. Hon passar helt enkelt inte in.

Nej, jag försökte verkligen ge Lynch en chans med Fire Walk with Me men det blev bara skumt och tradigt. Jag upptäcker att jag till och med lessnat på Angelo Badalamentis score. Det enda positiva med upplevelsen är att jag känner mig ännu tryggare i valet att avstå den tredje seriesäsongen från 2017.

Twelve Monkeys (1995)

alt. titel: De 12 apornas armé, L’Armée des 12 singes, 12 Monkeys

Glappet mellan fantasi och verklighet i fallet Twelve Monkeys blir betydligt mer påtagligt vid en omtitt 2022 än när det begav sig i mitten på 90-talet. Nu står världen förvisso inte inför en dödssiffra på 5 miljarder (i nuläget 6,6 miljoner enligt WHO), men blotta tanken på att försöka hantera den nuvarande smittan genom att tränga ihop sig i trånga, underjordiska korridorer känns nästintill skrattretande.

Fortsätt läsa ”Twelve Monkeys (1995)”

Baskin (2015)

Den lilla polispatrullen har i sanning inget lätt nattpass. Sedvanlige chauffören Seyfi mår inte alls bra och lyckas köra dem vilse på utryckningen till Inceagac. En stad som omges av illavarslande rykten, men mer exakt än så vill Seyfi (vilken verkar vara den ende som känner till dem) inte vara. Och efter att Seyfi tycker sig ha kört på en människa kör han den lilla polisbussen rakt ned i ett vattendrag.

Fortsätt läsa ”Baskin (2015)”

Santa Sangre (1989)

Är man någorlunda filmintresserad kommer man ganska snart i kontakt med konceptet ”Jodorowsky’s Dune”. Den chilensk-franske allkonstnären Alejandro Jodorowsky blev i mitten av 70-talet tillfrågad om han inte ville regissera den första filmadaptionen av Frank Herberts SF-dunderhit Dune. Jodorowsky drog upp enormt storslagna planer för projektet som skulle resultera i en 14 timmar lång film samt innehålla både Salvador Dalí och musik av Pink Floyd. Det säger sig självt att sådana ambitioner kollapsar under sin egen tyngd och det blev aldrig någon film. Innan David Lynch, vill säga.

Fortsätt läsa ”Santa Sangre (1989)”

X2: Fängelseteater (1999 & 2020)

Det är sällan en får chans att se en fransk remake på en svensk film, än mindre en svensk film som jag till och med recenserade när det begav sig. Men ibland händer det och nu var det dags. 1999 hade Vägen ut svensk premiär och det talades förstås en hel del om Lars Noréns 7:3 i sammanhanget, då både filmen och pjäsen hade premiär i februari samma år. Men Vägen ut bygger faktiskt på en äldre händelse. Redan 1985 hade regissören Jan Jönson nämligen satt upp I väntan på Godot med en grupp interner från Kumla. När de väl befann sig utanför fängelsemurarna lyckades majoriteten av dem rymma. Det tycks dock inte ha gått riktigt så illa, som när samma sak hände i samband med 7:3.

Fortsätt läsa ”X2: Fängelseteater (1999 & 2020)”

X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Fortsätt läsa ”X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)”

The Lobster (2015)

Tänk på alla romcoms där singelhuvudpersonen kan känna sig lite upprörd, förnärmad, kränkt. Kanske till och med diskriminerad i en värld som propagerar tvåsamhet. Vem är du om du spenderar Alla hjärtans dag eller Nyårsafton helt solo? I en äldre romcom hittar vår singelhuvudperson självklart en partner innan filmen är till ända. I en lite modernare variant kan det däremot visa sig att man, mot all förmodan, kan vara precis lika lycklig utan en stadig partner.

Fortsätt läsa ”The Lobster (2015)”

Ett, tu…TV-serier! #20

Community (2009-2015, 6 säsonger och 110 avsnitt)

Trots att jag hört en hel del gott om Community var jag tvungen att ta omvägen förbi Rick and Morty för att bli tillräckligt nyfiken på att se vad Dan Harmon gjort mer för roliga serier. Och med dagens trängre nålsöga för vad man ska hålla i med när det kommer till TV-serier var det nog tur att jag hade den draghjälpen.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #20”

her (2013)

Ponera att du var utrustad med ett operativsystem som kunde åtlyda uttalade kommandon. Vi kan kalla det…”Sam”. Om du skulle be ”Sam, visa mig en melankolisk film” är sannolikheten rätt stor för att Spike Jonze Her skulle rullas upp inför dina ögon.

Fortsätt läsa ”her (2013)”

Sorry to Bother You (2018)

Är du en av de där människorna som kallt lägger på i örat på telefonförsäljare? Eller en som så vänligt som möjligt säger ”jag är inte intresserad” det antal gånger som krävs för att hen ska ge upp? Själv tillhör jag den senare kategorin (jag kan inte med annat), men lägger alltid på med en känsla av lättnad över att det inte är jag som sitter och ska försöka ringa upp ett visst antal motvilliga ”kunder” per timme.

Fortsätt läsa ”Sorry to Bother You (2018)”