Synchronic (2019)

Sista stoppet (än så länge) på resan tillsammans med Aaron Moorhead och Justin Benson. Vi stannar kvar på den nordamerikanska kontinenten (Spring sökte sig ju iväg till Italien), men förflyttar oss från ett ödsligt Californien till storstaden New Orleans.

Här jobbar Steve och Dennis som ambulansförare, vilket i en stad som New Orleans innebär att de sett en hel del bisarr skit. Men ett par av deras senaste utryckningar toppar allt de tidigare behövt ta hand om. Våldsamheter vilka i sin tur tycks vara kopplade till en ny drog som letat sig ut på gatorna – Synchronic.

Oftast tycker jag bättre om filmer som ger mig en rejäl historia istället för flummiga antydningar och halvkvädna visor. Men med fyra filmer signerade Moorhead & Benson i bagaget – Resolution, Spring, The Endless och Synchronic – upptäcker jag att duon möjligen är undantaget som bekräftar den regeln. För även om berättandet i Synchronic verkligen inte är pang-på-rödbetan levererar filmen samtidigt en i mina ögon betydligt mer sammanhängande och målinriktad berättelse jämfört med de tre tidigare. Trots det föredrar jag dem framför dagens film.

I duons tidigare filmer har jag kunnat fästa mig vid de huvudsakliga rollfigurerna (Mike & Chris, Evan & Lousie samt Justin & Aaron) och deras ömsesidiga relation. Den bollen tycker jag fumlas bort i Synchronic. Jag vet inte om det beror på att Moorhead & Benson blivit för upptagna med sin historia eller vad som synes vara en avsevärt mer noggrann research. Jag vet bara att jag inte bryr mig särskilt mycket om vare sig Steve eller Dennis eller deras vänskap trots att de i likhet med Mike och Chris ska vara kompisar sedan high school.

Nu är förvisso varken Anthony Mackie eller Jamie Dornan två fenomenalt karismatiska skådisar. I det här fallet är jag dock böjd att skylla bristen på gnista i deras förhållande på manuset. Jag upplever som sagt att Moorhead & Benson varit aningens för fokuserade på att få fram sin historia och därmed glömt bort att bygga relationen, alternativt att händelseutveckling och miljöer tillåts ta för mycket uppmärksamhet på bekostnad av ambulansförarnas bondande. Jag tror inte heller att det hjälper att Steve dras med hälsomässiga problem och Dennis är tvåbarnsfar. Dels skapar det behov av flera scener där männen agerar var och en för sig, dels innebär det att de bägge två är ganska slutkörda när de väl träffas.

Storstadsmiljön är som sagt hyfsat ny för filmskaparduon, men andra element känns desto mer välbekanta. Det torde vid det här laget inte vara någon större hemlighet att de är ofantligt förtjusta i drönarvyer, även om klippningen av dem kanske inte varit lika hård och brutal tidigare. Leken med och spekulationerna kring teman som tid och oändlighet återkommer. Och tro det eller ej, men drogen Synchronic har sitt ursprung i en viss sorts röd blomma som vi känner igen från både Resolution och The Endless. Lovecraft-vibbarna är inte heller helt bortglömda eftersom Synchronic samspelar med användarnas tallkottkörtel.

Synchronic har en budget på 1,5 mille, vilket inte är särskilt mycket. Samtidigt kan det jämföras med Resolution som fick jobbet gjort med 20 tuss. I någon mån kan jag tycka att Moorhead & Benson använt cashen på ett vettigt sätt, genom att bygga mer påkostade miljöer. Vi slipper lyckligtvis den CGI-fest som inte sällan följer med en större budget. Men de ambitioner som budgeten möjliggjort har tyvärr påverkat manusskrivandet negativt eftersom det känns som om Benson plötsligt glömt bort att bygga sina relationer (och dessutom tappat bort sin humor på vägen). Det är bara att hoppas på att de hittat tillbaka till sina styrkor i 2022 års Something in the Dirt. När det nu blir av att se den…

Resolution (2012)

Mike har bestämt sig. Han tänker inte låta sin bästa kompis Chris självdestruera utan att en sista gång försöka övertala honom att lägga in sig för avgiftning. Men samtidigt känner Mike Chris så pass väl att han tänkt ut en backup-plan. Så när Chris, förutsägbart, vägrar göra det som vore bäst för honom tar Mike i med hårdhandskarna. En elpistolschock senare är Chris handklovad till ett exponerat rör för lite cold turkey-terapi.

Men en abstinent och självmordsbenägen crackpundare är inte det mest oroande som Mike måste handskas med under de sju dagar han bestämt sig för att det ska få ta för Chris att bli ren.

Jag ramlade över filmskaparduon Justin Benson och Aaron Moorheads The Endless från 2017 mest av en slump, efter att den snackades upp av podden The Evolution of Horror. Efter lite påläsning förstod jag att The Endless knöt an ganska tajt till duons debut, Resolution. Och nu har jag som synes kommit fram till den också (tack för det, Cineasterna!).

Det som naturligtvis är lite synd med att ta filmerna i fel ordning är att jag i någon mån är spoilad på Resolutions upplösning. Samtidigt är Benson & Moorheads universum så pass flytande att det räcker med känslan av överhängande bävan för att det ändå ska bli ganska obehagligt. Jag gillade greppet att lite nu och då lägga in missfärgningar och skrap på filmen för att på så sätt skapa en antydan till både found footage och metaberättande. Vem eller vad är det egentligen som iakttar Mike och Chris?

Men den frågan ställs inte bara så subtilt – det är också något som Mike och Chris undan för undan måste fundera över. I likhet med The Endless skulle jag vilja påstå att Resolution visar att man kan komma jäkligt långt med ett smart manus och vettigt tempo. För det räcker ju med att Chris ställer sig helt oförstående inför den film av honom (som var anledningen till Mike sökte upp sin kompis till att börja med) för att det ska isa längs ryggraden. Om inte Chris skickade filmen och en hjälpsam karta för att hitta fram till huset som en slags rop på hjälp till Mikes e-mail, vem eller vad gjorde det då?

The Endless hade sin kultstämning som skapade skrämseleffekt och brödrarelationen för känslomässig anknytning. Resolution väljer istället iakttagandet för det förra och kompisrelationen för det senare. Enbart baserat på dessa två filmexempel skulle jag säga att Benson & Moorhead är väldigt bra på bägge delarna. I The Endless var det ju de själva som spelade bröderna Justin och Aaron, i Resolution får vi istället möta Peter Cilella och Vinny Curran i rollerna som Mike och Chris.

Ingen av dem tycks ha någon större filmkarriär att skryta med, vilket synes märkligt i mina ögon. Eller också är Benson & Moorhead fenomenala på personregi, för dynamiken mellan de gamla high school-kompisarna är otroligt bra. Lättsam, naturlig och trovärdig. Jag har inga problem att uppfatta en vänskap som sträcker sig långt bakåt i tiden. I likhet med The Endless har vi också en obalans i relationen där den ene börjar historien som bossig och självsäker medan den andre är skörare och mer osäker.

Relationen utgör emellertid en solid och välbehövlig grund även för skrämseleffekterna och skapar ett välbehövligt djup, framförallt med Chris önskan att ta sitt eget liv. Utan den bakgrunden hade de underliga ledtrådarna som Mike hittar här och var sannolikt upplevts som enbart ”weird for the sake of weird”.

Det finns säkert fler exempel på historier där skrämseleffekterna förhöjts av en labil knarkare som ska försöka avgifta på egen hand – det är ju ett så självklart sätt att lägga in både osäkerhet och paranoia kring vad som händer. Alternativt inte händer. Samtidigt är det lockande att tänka sig Resolution som en föregångare eller inspirationskälla till Evil Dead-remaken som kom året efter. Det var ingen usel film, men använde inte just den vinkeln lika bra som Resolution lyckas göra.

Förutom att slå ett slag för Resolution kan jag dessutom verkligen rekommendera att se den och The Endless back-to-back, det gav bägge filmerna ett klart mervärde (så pass att jag nog måste höja betyget i alla fall ett halvt snäpp för The Endless). Bägge filmerna är emellertid lite för långdragna och tvetydiga för att jag ska vilja klämma i med de där riktiga toppbetygen. Men det känns samtidigt inte som en anledning till att inte bara att kötta på och klippa Benson & Moorheads övriga filmer – Spring och Synchronic.

Resolution (2012)

The Endless (2017, reviderat)

Shame (2011)

alt. titel: La honte, Deseos culpables

Brandon Sullivan är en man som gillar sex. Nej förresten, stryk det. Brandon Sullivan är en man som är beroende av sex. Ett missbruk som det förvisso är ganska lätt att skämta om men som också är oerhört skamfyllt. Det är rätt uppenbart att Brandon inte njuter särskilt mycket av allt sex han har. Vare sig det är med tjejer han raggat upp på en bar, kontorskollegor eller prostituerade.

Fortsätt läsa ”Shame (2011)”

Ett, tu…TV-serier! #21

Sharp Objects (2018, 1 säsong och 8 avsnitt)

I min text om Gillan Flynns litterära förlaga såg jag en föga smickrande TV-filmsadaption i framtiden, men ödet var vänligare stämt än så. Istället blev det en påkostad och välproducerad HBO-serie av det hela, med Amy Adams, Eliza Scanlan och Patricia Clarkson i rollerna som dotter, halvsyster och mor Preaker (samt Sophia Lillis som Amy Adams yngre jag). Plus Marti Noxon som showrunner och Jean-Marc Vallée som regissör för alla avsnitten.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #21”

Ett, tu…TV-serier! #20

Community (2009-2015, 6 säsonger och 110 avsnitt)

Trots att jag hört en hel del gott om Community var jag tvungen att ta omvägen förbi Rick and Morty för att bli tillräckligt nyfiken på att se vad Dan Harmon gjort mer för roliga serier. Och med dagens trängre nålsöga för vad man ska hålla i med när det kommer till TV-serier var det nog tur att jag hade den draghjälpen.

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #20”

Maximum Overdrive (1986)

alt. titel: Les camions maléfiques, Rhea M. – Es begann ohne Warnung, Brivido, La rebelión de las máquinas

Några av läsarna kanske minns den där 80-talskampanjen ”Utan bilen stannar Sverige”? Men tänk om det är just bilarna som gör att Sverige stannar? Något i den stilen tänkte uppenbarligen Stephen King när han skrev novellen ”Trucks”, vilken sedan förvandlades till Maximum Overdrive.

Fortsätt läsa ”Maximum Overdrive (1986)”

Hillbilly Elegy (2020)

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.

Fortsätt läsa ”Hillbilly Elegy (2020)”

Mank (2020)

I helgen som gick var det som bekant Oscarsgala och dagens film fick i alla fall med sig två gubbar, för foto och produktionsdesign. Rimligt, men hade Fincher gjort en bättre film tror jag den hade sopat banan med konkurrensen. Tillsammans med Nomadland i och för sig, den hade varit svårslagen i vilket fall som helst.

***

Du kan aldrig beskriva en mans hela liv på två timmar, det bästa du kan hoppas på är att ge ett intryck av det. Så beskriver Herman J. Mankiewicz sina försök till den minst sagt udda biografiska filmen Citizen Kane men det är förstås en lika sann beskrivning av Mank. En udda biografisk film om manusförfattaren Mankiewicz själv.

Fortsätt läsa ”Mank (2020)”

Googolplex (2015)

Allt som kan hända, händer. Allt som är möjligt, sker. Smaka en stund på de deviserna och föreställ dig sedan att varje händelse splittrar universum. I ett sitter du kvar i stolen. I ett annat har du rest dig upp. I ett tredje trillar du samtidigt som du reser dig. Och så vidare. Och så vidare. Och så vidare.

Yup, huvudvärksframkallande är bara förnamnet på den lämpligt betitlade boken Googolplex, skriven av KG Johansson (författare, översättare och disputerad musiker). Googol är ett matematiskt begrepp för 10 upphöjt till 100 och termen googolplex blir därmed en etta, följd av 10 upphöjt till 100 nollor. Eller, som myntaren (en matematikers brorson) uttryckte det 1920, ”one, followed by writing zeroes until you get tired”.

Fortsätt läsa ”Googolplex (2015)”

Krig! Barn! (2019)

I 2010-talets sista självande minutrar levererar Anders Fager den avslutande delen Krig! Barn! i trilogin om Fallet Cornelia Karlsson. Cornelia, som först fick en egen bok i Jag såg henne idag i receptionen (även om den som uttalar titelmeningen rimligen bör vara Fredrik Hedlund) och sedan spelade en icke föraktlig roll i En man av stil och smak.

Krig! Barn! tar vid närmast omedelbart efter En man… Anarki och kaos, orkestrerat av Cornelia, drar allt närmare, Ingemar Fredman av den Gröna Gången ligger nedhuggen på Strömmens botten och CeO Molin försöker fortfarande ta hand om sin skattgömma av böcker. Fortsätt läsa ”Krig! Barn! (2019)”