You are currently browsing the tag archive for the ‘Detektiv’ tag.

alt. titel: Mordet på Orientexpressen

I Jerusalem finns en mirakelman och han heter inte Jesus. Anno 1934 besöks istället den uråldriga och religionsslitna staden av belgaren Hercule Poirot, en av världens, om inte världens, främste detektiv. När han flyhänt avvärjt ett fullskaligt religionskrig anser han sig vara förtjänt av lite semester men det borde inte komma som någon överraskning att världens bäste detektiv aldrig kan ta en ledig dag.

Därför befinner sig Poirot snart på den anrika Orientexpressen, tåglinjen som sammanbinder Asien med Europa. Öst med Väst. Men tåget stoppas av en olycksalig lavin samtidigt som en av tågets passagerare tas av daga. Ute är det bitande kallt och det går inte att ta sig mellan de olika vagnarna om natten. Och voilà, ett tvättäkta låst rum-mysterium (även om ”rummet” i det här fallet är en hel järnvägsvagn) som Poirot kan sysselsätta sina små grå celler med under tiden som tåget grävs fram från snömassorna.

Murder On the Orient Express är en av Agatha Christies absolut mest kända böcker. Inte minst tack vare den klassiska filmatiseringen från 1974 som levererade en Oscar till Ingrid Bergman för bästa kvinnliga biroll som den försynta Greta Ohlsson. Men också för att lösningen på mysteriet är överdådigt klurigt eller idiotiskt, beroende på hur man är lagd. Problemet med Christies typ av pusseldeckare är att det måste till något annat som lockar i historien när man väl känner till upplösningen.

Och här fallerar Kenneths Branaghs senaste version. Murder On the Orient Express anno 2017 lyckas inte skapa tillräckligt intresse för vare sig evinnerliga vittnesförhör eller sina många rollfigurer. Och jag vet ärligt talat inte hur lyckat det var av Branagh att placera sig själv i huvudrollen som Poirot. Han har absolut inte mustascherna för jobbet i alla fall, vilket resulterat i ett par (förvisso magnifika) lösmustascher. Branaghs Poirot blir inte vare sig prillig eller excentrisk utan mest plojjig med sin fejkade ansiktsbehåring, Dickensläsande, besatthet av perfektion och symmetri samt faiblesse för monologuing (det är kanske bara superskurkar som förlorar på den detaljen?).

Det är nästan så jag skulle vilja hävda att filmens mest spännande roll spelas av tåget självt. Interiörerna är extravagant lyxiga; armador av brutna linneservetter på ett hav av snövita linnedukar, omgivna av mörkbetsad träpanel. Köket flamberar med lika stor finess som en parisisk stjärnkrog och lyckligtvis för alla de misstänkta passagerarna går det att få en respektabel whiskey sour när som helst på dygnet.

Utsidan, som befinner sig i ett imponerande snölandskap, anammar däremot en påtaglig The Polar Express-känsla tack vare kombon snö, tåg och generösa mängder CGI. Det andas mysmatiné på ett rätt trivsamt sätt. Problem uppstår dock vid Poirots melodramatiska utspel i slutscenerna som helt bryter mot den här matinékänslan. Detsamma gäller ett par malplacerade actionsekvenser där Poirot dessutom uppvisar en för mig oväntad fysisk talang.

Filmens själva hantverk förmedlar helgjutenhet, kompetens och produktionsvärde, inte tu tal om den saken. Vid Poirots undersökning av brottsscenen föredras ett rakt-ovanifrån-perspektiv som jag gissar ska försöka efterlikna Christies översiktliga skiss av järnvägsvagnen och som är rätt trevligt.

Men manuset lyckas inte göra själva historien lika spännande eller rollfigurerna tillräckligt levande. De blir aldrig mer än endimensionellt staffage, förutbestämda att utgöra en del av det pussel som Poirot lägger men aldrig heller mer än så. Nu minns jag inte förlagan jätteväl men jag kan inte påminna mig att den var riktigt lika full av övertydliga referenser till rasmässig (in)tolerans som Branaghs adaption. När det inte finns särskilt mycket för de här pekpinnarna att landa på blir de också allt för klumpiga.

Jag skulle nästan kunna påstå att Murder On the Orient Express i mångt och mycket påminner om alla de tågresor jag själv gör på närmast daglig basis. Man kan inte räkna med att komma fram i tid och det händer sällan något av intresse på vägen.

Annonser

The Nice GuysMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Läs hela inlägget här »

The Big Sleep (1939)

Varför inte försöka sig på lite textbaserad noir? Som vanligt är det otroligt svårt att se förbi alla efterkommande stereotyper, pasticher, hommager och parodier när det handlar om något så klassiskt som Raymond Chandlers privatsnokare Philip Marlowe. Hans typiskt hårdkokta liknelser och oneliners är lika mångahanda som de fala (för att inte tala om farliga) kvinns han stöter på. Samtidigt går det inte att komma ifrån att de ofta är både välfunna och antingen väldigt roliga (”He looked like a man who slept well and didn’t owe too much money”) eller innehåller en slags kärv sorg över livets futiliteter (”His dead body was as heavy as a thousand broken hearts”).

Läs hela inlägget här »

Monsieur LecoqJag gräver mig vidare bakåt i detektivlitteraturen. Läsningen av Conan Doyle ledde till antologin The Rivals of Sherlock Holmes som ledde till författaren Fergus Hume och hans The Mystery of a Hansom Cab. I sitt förord skriver Hume dock mångordigt om en fransk inspiration vid namn Émile Gaboriau och hans klurige polis M. Lecoq.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaMan kanske inte tror det, men det finns branscher som är ännu smutsigare än porr. I 70-talets L.A. ligger smogen tät och fåglarna faller ned likt stekta sparvar från skyn. Det är i alla fall vad demonstranterna som ligger utanför rådhuset vill hävda. Om de hade kunnat prata, vill säga, vilket de inte kan eftersom de ska föreställa döda. Trots det har Holland March och Jackson Healy efter löften om ekonomisk ersättning knappast några större problem att få svar på sina frågor om den försvunna Amelia.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaLilla Svedala har ändå haft sin beskärda del av medborgare eller före detta medborgare i det stora filmlandet i väster. För ett tema om ”Svenskar i Hollywood” finns en hel del att välja mellan. Ska man ta Alien-Noomi, Beorn-Micke, M:I-skurk-Micke, astronaut-Peter, Ming-Max eller robot-Alicia? Kan man verkligen strunta i de kanske två största av dem alla – Greta och Ingrid? Särskild Ingrid är förstås aktuell just nu.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Studie i brott

Apropås mr. Alfred Hitchcock

***

VertigoFöre detta polisen John Ferguson, av vännerna kallad Scottie, sitter på hispan. En utveckling som är föga förvånande med tanke på att han inom loppet av några korta månader varit nära att störta mot sin egen död, sett en poliskollega istället störta mot samma död och utvecklat svårartad höjdskräck på köpet.

Läs hela inlägget här »

Det var ju tack vare Dan Simmons och hans Drood som jag upptäckte Wilkie Collins och hans The Woman in White, en väldigt trevlig sensationsroman. Men den bok Collins primärt arbetar med inom ramen för Drood har ännu tydligare deckardrag — The Moonstone.

***

Lord Herncastle, som tjänat i den brittiska imperiala armén i Indien, testamenterar den berömda diamanten The Moonstone till sin systerdotter Rachel Verinder på hennes födelsedag. Vissa personer kanske skulle undra över detta med tanke på att lorden under sina sista dagar levde som en hemsökt man och inte stod på särskilt god fot med sin syster. Men Rachel är inte den som skådar en given häst i munnen (eller intentionerna bakom en given diamant) och bär stolt sin present i sitt (eventuellt generösa, detta förtäljer icke historien) decolletage på födelsedagsmiddagen. Juvelen är av en sällsamt gul färg, sägs vara helgad åt en hinduisk mångud och när solen lyser på den blir gästerna i det närmaste förhäxade av dess sken.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Stone Monkey
Stephen King, Bag of Bones
Elizabeth Gaskell, Sylvia’s Lovers
Kristina Sandberg, Liv till varje pris

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg