You are currently browsing the tag archive for the ‘Hollywood’ tag.
Vad gör ett par skarpa författare när de snärjt in sig allt för mycket i det manus de för närvarande arbetar med och inte kommer vidare? Jamen, tar en paus och istället börja skriva om en författare som står och stampar på samma fläck med sitt manus förstås! Eller ja, det var i alla fall så Joel och Ethan Coen löste ”skrivkrampen” de fick av Miller’s Crossing, med alla dess intrikata vridningar och vändningar.
I det läget skulle man kunna tänka sig att det känns lockande att skriva en enkel historia, något rakt upp och ned. En film om brottare, stora män i tights, blod, svett och canvas. Någon som under filmens gång måste ta hand om en donna eller en föräldralös unge. Eller varför inte både och? Eller också går man i totalt motsatt riktning och skriver ihop något som är så fyllt av symbolik och antydningar att det mest av allt liknar en dröm eller en hallucination. Coen-bröderna valde föga förvånande detta andra alternativ, men har låtit sin film handla om en man som skriver enligt det första.
Barton Fink är en hyllad dramatiker i New York i början av 40-talet som övertalas att pröva lyckan som manusförfattare i Hollywood. Hans drömmar om att skapa en teater ”of and about and for the common man” skulle kunna finansieras av prasslande filmsedlar. Att film i sig självt skulle kunna vara just denna ”nya” form av historieberättande som han är ute efter att skapa tycks däremot inte föresväva den idealistiske (och, ärligt talat, ganska inbilske) författaren.
På andra sidan kontinenten installerar sig Barton på hotell Earle där gäster är välkomna att stanna ”a day or a lifetime” och får sitt uppdrag från larger-than-life-filmmogulen Jack Lipnick – han ska skriva en brottarfilm. Men Barton har inte den blekaste aning om hur eller var han ska börja och hamnar därför en mardrömslik tillvaro där han antingen sitter och våndas framför sin reseskrivmaskin eller yrar runt och försöker få hjälp med sitt skrivande.
Jämsides med Miller’s Crossing var Barton Fink också en Coen-film som jag bara sett enda gång, även den tack vare Filmstudion i Umeå. Här hade jag lite tydligare minnen av verket, tyvärr inte särskilt positiva. Hösten 1992 framstod Barton Fink som fullkomligt obegriplig och det är en typ av film som jag inte blivit särskilt mycket bättre på att uppskatta med åren. Men återigen fick jag mig en spark i baken tack vare Henke och Carls snack i Shiny-podden och insåg att till och med Barton Fink förtjänar en andra chans.
Och visst slinker den märkliga filmen ned betydligt lättare andra gången gillt. När jag är beredd på att det egentligen inte finns någon direkt linjär historia och istället koncentrerar mig på att plocka upp alla de där antydningarna och symbolerna. Däremot känns det som om hjärnan håller på att överhettas när jag försöker skapa ett helhetssammanhang och jag börjar efter ett tag fråga mig om det egentligen ens är meningen att tittaren ska kunna få det. Det kan ju också vara så att Joel och Ethan helt enkelt klämt in en massa roliga grejor i sin film och inte varit alltför bekymrade över om det ska ”hänga ihop” eller inte. Det var ju just den berättelselogiken som de försökte undfly med manuset till Barton Fink.
Men visst finns här ändå ett par ganska tydliga spår varav det djupaste i mina ögon är Bartons författarskap, vilket bland annat tar sig uttryck i hans fixering vid att hitta den lille mannens historier och berätta dem för samme man. John Turturros plågade uppenbarelse påminner ibland till det yttre om Gabriel Byrnes Tom Regan i det att bägge männen förefaller avstängda från det som händer runtomkring dem. Men medan jag får ett distinkt intryck av att Toms avstängdhet kommer av att han har full kontroll får jag en lika stark känsla av att Barton aldrig har kontroll. Han är ständigt en ”deer inte headlights” när det kommer till allt vad livet kastar mot honom.
Enda gången Barton synes komma till liv är när han får orera om sin ”nya” teaterform. Det blir därmed dubbelt ironiskt att han i samtal med den lille mannen (i form av hans rumsgranne, försäkringsagenten Charlie, spelad av John Goodman) uppenbarligen skiter i dennes historier. För Barton är det bara hans eget perspektiv som betyder något.
Samma attityd reserverar han för samtalen om skrivande med kändisförfattaren W.P Mayhew (att John Mahoney kunde vara så perfekt sydstatsblasé!) och dennes ”sekreterare” Audrey (en pragmatisk Judy Davies). För Mayhew är det hela enkelt: ”Me, I just enjoy making things up”. En inställning som förstås inte gills i Bartons ögon. En författare måste pinas, oavsett om han skriver eller inte. Författarskapet är en plågsam introspektion men samtidigt en sådan stark drift att det blir än mer smärtsamt att inte skriva.
Och eftersom jag ändå var inne på detta med Gud och Satan i Miller’s Crossing… I fallet Barton Fink ligger det inte allt för långt bort att se producenten Lipnick som en ouppnåelig gudom. Någon som, likt sina grekiska gelikar, avskärmar sig i sitt pool-paradis och samtidigt leker oberäkneliga lekar med mänskligheten (i det här fallet representerad av den stackars Barton). I så fall kan man kanske tänka sig att hotell Earle inte bara är helvetiskt, utan de facto helvetet? Och att John Goodmans Charlie inte är “den lille mannen”, utan en mörkrets furste som till ingen nytta försöker få Barton att se någon eller något utanför sin egen sfär. Alternativt att Earle från början är ett limbo som förvandlas till helvetet när Barton tillräckligt ofta fallerat att se “den lille mannen”. Han har prövats och befunnits ovärdig.
Joel och Ethan lyckas presentera sin dröm med hela dess osannolika innehåll på ett sätt som inte känns det minsta pretentiöst. När den dessutom också är tryfferad med brödernas oförlikneliga surrealistiska humor, gärna i form av rollfigurer som Jack Lipnick eller polisparet Mastrionotti och Deutsch, blir slutresultatet betydligt bättre än man skulle kunna tro. Med True Grit och Miller’s Crossing ryggen kan jag dock konstatera att de rättframma Coen-filmerna tilltalar mig betydligt mer.
Om ni söker upp Barton Finks Wikipedia-artikel går det snabbt att konstatera att det finns bra mycket mer att säga om denna Coen-film än jag hinner med här. Därför gör jag halt och nöjer mig med att konstatera att jag tack vare incitamentet från Shiny-podden ändå fått en helt ny uppskattning för Bartons vedermödor. Plus ett sug att snart besöka honom igen.
Annonser
alt. titel: Once Upon a Time…in Hollywood
Det är frågan om inte Quentin Tarantino i fallet Once Upon… gjort en Stephen King. Det vill säga försökt återuppliva och därmed återuppleva sin egen barndom. Vi snackar alltså om en man som är döpt efter Burt Reynolds rollfigur i TV-serien Gunsmoke, som redan vid späd ålder älskade filmer och dessutom bodde i Los Angeles-området på slutet av 60- och början av 70-talet.
Mannen med det uramerikanska smeknamnet Scotty har ägnat större delen av sitt liv åt att göra människor glada. Vad kan det handla om då? Idkat välgörenhet? På ett sätt kanske man skulle kunna se det så… Arbetat outtröttligen för mänsklighetens fromma utan att be om en cent i ersättning? Så skulle man också kunna kalla det… Hjälpt människor att hitta Den Rätta Vägen? Tja…
The Godfather (1969)
Långt innan jag kom mig för att se Coppolas Oscarsnominerade film var Mario Puzos The Godfather är favoritbok. Den senaste titten på filmen fick mig lite sugen på att återbesöka den gamla kärleken, skulle den fortfarande hålla måttet?
Ett kort avbrott i zombiekavalkaden. Men frukta icke, de är tillbaka imorgon!
***
Ingen känner the ”ins and outs of Café Society” i New York som Bobby Dorfman. Som en fisk i vattnet, ett lejon på savannen eller en curlingsten på isen glider han runt och ser till att alla kändisarna som kommer till brorsan Bens populära nattklubb är nöjda och glada. När han träffar den vackra Veronica är det inga större problem att fånga hennes intresse med lite lättsamt banter och löfte om en undanskymd jazzklubb.
Lilla Svedala har ändå haft sin beskärda del av medborgare eller före detta medborgare i det stora filmlandet i väster. För ett tema om ”Svenskar i Hollywood” finns en hel del att välja mellan. Ska man ta Alien-Noomi, Beorn-Micke, M:I-skurk-Micke, astronaut-Peter, Ming-Max eller robot-Alicia? Kan man verkligen strunta i de kanske två största av dem alla – Greta och Ingrid? Särskild Ingrid är förstås aktuell just nu.
Ni vet när man blir tagen gisslan med ett trevligt samkväm bestående av lite öl och snacks och helt plötsligt sitter och tittar igenom värdparets familjealbum eller femtusen semesterbilder? Nä, det är sant, numera finns ju Facebook för allt sådant. Man får alltså inte ens längre vare sig öl eller snacks innan man ”måste” ta del av privatfoton och amatörfilmer.
That’s what HE said!