You are currently browsing the tag archive for the ‘Stereotypt’ tag.
För att vara någon som tycks gå in i varje design- och konstruktionsuppgift med attityden ”People don’t know what they want!” måste man säga att Steve Jobs överraskande ofta lyckades övertala folk att det de ville ha var just hans produkter. I likhet med många andra Genier (särskilt de som porträtteras på film) hade han en anmärkningsvärd förmåga att hålla ett känsligt pekfinger på kundernas köp-puls samtidigt som han i andra situationer syntes helt renons på allt som kan kallas för social kompetens eller hänsyn. En god psykolog och samtidigt inte.
I en modern historieskrivning har jag svårt att komma på en entreprenör som väckt lika mycket nyfikenhet och känslor som Steve Jobs, Jag var ingen som tidigt hoppade på persondatortåget men var ändå klart medveten om avgrunden som fanns mellan Mac och PC. För att inte tala om avgrunden som öppnades mellan Mac och PC-användare…
Och eftersom datorer nu är en så fundamental del av vår vardag är det förstås också spännande att få någon slags inblick i ”hur det började”. Danny Boyles Steve Jobs (den fjärde spelfilmen som tillägnas mannen) tar avstamp i tre viktiga händelser från Jobs yrkesbana – lanseringen 1984 av Apple Macintosh, 1988 av NeXT and 1998 av iMac.
Jag känner mig föranledd att svära på mitt förhållandevis osolkade rykte att jag faktiskt inte hade en aning om (alternativt helt glömt bort) vem som hade skrivit manus när jag tänkte: ”Det var en väldans massa snack och spring i korridorer. Undras om Aaron Sorkin kan ha varit inblandad…?” För det är naturligtvis alla walk-and-talk-manusförfattares guru som också står bakom manuset till Steve Jobs (utgående från en biografi av journalisten Walter Isaacson).
På det hela taget tycker jag att upplägget med de tre olika nedslagen (kompletterade med väl valda flashbacks) funkar bra. Särskilt som det blir en slags rundgång i det att Jobs vid alla tre tillfällena tvingas prata med ett fåtal nyckelpersoner som mer eller mindre följt honom genom 80-, 90- och 00-talet: Joanna Hoffman, Steve Wozniak, John Sculley, Andy Hertzfeld och sist, men inte minst, dottern Lisa.
Lisa är också ett av filmens bärande element eftersom en av de stora tvistefrågorna 1984 är det faktum att Steve vägrat erkänna faderskapet till flickan trots att han blivit dömd till underhåll i domstol. Det problematiska far-dotterförhållandet hänger sedan med fram till 1998 då Lisa är 17 år och sannolikt starkt präglad av sin egensinnige far.
Skapandet av ett barn tycks alltså inte vara något som Steve fäster särskilt stor vikt vid. Då är det en helt annan sak med hans datorprodukter, vilka ger anledning till många dialoger om användande och användare. Är kunden en ingenjör som vill kunna gå in och mer eller mindre börja löda ett eget moderkort eller ska man rikta de små apparaterna till en publik som blir lockade av ett enkelt ”point and click”-tänkande? (”It’s warm, it’s playful and it needs to say ’hello’!”)
Filmen visar upp en man som jämställer sina skapelser med de allierades vinst i andra världskriget, vet precis vad han vill ha (även om han inte alltid vet hur han ska ta sig dit) och som inte tycks sky några medel för att kunna ge liv åt sina skärmförsedda kuber. Den enda som har ens skuggan av en chans att tygla den självsvåldige typen är hans ”workwife” Joanna.
Så i det avseendet en rätt stereotyp bild av både geniet, egomonstret, kontrollfanatikern och tekniknörden. Åsikterna går självklart isär huruvida filmen kommer i närheten av den ”riktige” Steve Jobs eller inte. Oavsett den historiska sanningshalten måste jag ändå säga att Michael Fassbender gör att bra jobb i huvudrollen. Jag är inte så välbekant med Jobs verkliga utseende och Fassbender har en unik förmåga att smälta in i nära nog varenda roll han spelar. Då har jag svårare att tänka bort Kate Winslet och Seth Rogen som Joanna Hoffman och Steve Wozniak. Ingen av dem gör en dålig prestation, men deras nunor känns lite för välbekanta.
Som vanligt är det svårt att få biopics att leverera något mer utöver intresset för sin huvudperson och de historiska skeenden som hen varit inblandad i. Med en regissör som Danny Boyle och en manusförfattare som Aaron Sorkin kommer Steve Jobs längre än många andra (även om jag tycker att syftet med den inledande Arthur C. Clarke-intervjun blev något luddigt) men i slutänden blir det ändå en tittning som gör mig mer sugen att spendera ett par timmar på Wikipedia än att se om filmen.
Annonser
alt. titel: Strebern
Återigen en film med inspiration från den nuvarande säsongen av Shinypodden där Carl och Henke går igenom ett antal produkter från bröderna Joel och Ethan Coen. Den senare vågade sig på att fråga i en kommentar till mitt inlägg om A Serious Man ifall jag hade sett The Hudsucker Proxy på senaste tiden. Och som förbehållslös älskare av just den filmen (1994 års bästa film, bara en sådan sak…) fick jag en känsla av att den gode mr. Henke försökte insinuera att den inte skulle hålla i långa loppet. En sådan utmaning kan naturligtvis inte passera ostraffat!
Klä ut Groot i lite metall – vem får vi då? Jomenvisst, en viss autobot som tycks orimligt förtjust i att ständigt påminna sin omgivning om vem han är (”I am Optimus Prime!”).
De som minns något från förra Transformers-filmen, Age of Extiction (jag gjorde det inte), vet dock redan från början att Optimus inte är till mycket hjälp på jorden. Han for ju iväg i världsrymden för att besöka hemplaneten Cybertron och enda anledningen till att jag vet det är att vi pedagogiskt nog får en bild av en frusen autobot i stjärnvimlet relativt omgående i The Last Knight.
Vår namnlöse huvudperson. Om dagen stuntförare och bilmekaniker. Om natten rånchaufför. Allt organiserat av hans otursförföljde chef Shannon, vilken exempelvis dras med ett krossat bäcken efter att ha försökt blåsa fel kille.
Så länge både bilföraren och hans chef håller sig till rutinerna tycks inget kunna gå fel. Bilföraren är cool, smart och samlad i de mest tajta situationer, egenskaper som förstås är bra att ha som både laglig och olaglig stuntförare.
Har du legat vaken om nätterna de senaste 14 åren? Vridit och vänt på dig med samma fråga malandes i skallen: hur i all världen gick det för Toula Portokalos, hennes icke-grekiske make Ian och hennes extremt grekiska familj?
Jag lovade ju att hjälpa er att välja bland Charlie Chan-filmerna. Nedan följer korta omdömen och betyg för Warner Olands 12 bevarande Chan-filmer. Mycket nöje!
Charlie Chan Carries On (1931) – Förlorad Läs hela inlägget här »
Lilla Svedala har ändå haft sin beskärda del av medborgare eller före detta medborgare i det stora filmlandet i väster. För ett tema om ”Svenskar i Hollywood” finns en hel del att välja mellan. Ska man ta Alien-Noomi, Beorn-Micke, M:I-skurk-Micke, astronaut-Peter, Ming-Max eller robot-Alicia? Kan man verkligen strunta i de kanske två största av dem alla – Greta och Ingrid? Särskild Ingrid är förstås aktuell just nu.
Som en tjänst till mina ärade läsare bör jag kanske flagga för att det här inlägget blev ganska långt. Men läs det gärna ändå, det handlar om en intressant film 🙂
***
alt. titel: Nationens födelse
Sjuttio år innan Nord och Syd, innan familjerna Main och Hazard på varsin sida i ett blodigt inbördeskrig, hittar vi familjerna Stoneman och Cameron. Stonemans är nordstatare där pater familias Austin Stoneman är en ivrig abolitionist. I familjen finns två söner och dottern Elsie Stoneman. Äldste sonen Philip är vän med Ben Cameron och nästintill förlovad med Bens syster Margaret. Familjen Cameron bor South Carolina och består förutom Ben och Margaret också av en vänligt sinnad doktorsfader och moder samt två yngre bröder och en yngre syster, Flora. När Philip är på besök hos sin vän får Ben syn på ett foto av Elsie Stoneman och blir störtkär. Allt ser ut att ordna sig till det bästa.
I Bitterfittan gjorde Maria Sveland sitt bästa för att gräva fram alla kärnfamiljens fel och brister i ett jämställdhetsperspektiv och lustmordet på inrättningen fortsätter med kraft i Att springa. Stridslinjerna är otvetydigt uppdragna: Kvinnor – Gooood, Män – Bäääääd.
Sommaren innan man ska börja sjuan, sista sommaren i någon slags barndom. För när man börjar Högstadiet är man ju närapå vuxen. Emma och Julia är bästa kompisar som den där sista skälvande veckan innan allvaret börjar träffar på ”rabarbermannen” i skogen. Trots att de första gången de får syn på honom springer allt vad de kan för att undkomma, kan de ändå inte låta bli att fascineras av honom där han står och halar i gylfen. Lite spännande är det ju ändå med sex och sådant och ärligt talat framstår rabarbermannen aldrig som särskilt hotfull.
När en bekant vars omdöme man litar på, öser lovord över en produktion på det sättet som Henke öst lovord över Joss Whedon-skapelsen Firefly kan man ju inte annat än bli lite nyfiken. What’s all the hoopla about, liksom? Den kortvariga serien följdes upp av en film, Serenity, som jag såg för ett bra tag sedan. Mina mycket vaga minnen av den gav mig inte mycket till hjälp på vägen för att försöka fatta vad Firefly skulle gå ut på.
That’s what HE said!