You are currently browsing the tag archive for the ‘Stereotypt’ tag.

Stardust movieBodbiträdet Tristan Thorne påstår sig älska den vackra Victoria Forester men frågan är om den unge mannen inte snarare är besatt intill vansinnets gräns? Hans fixering vid Victoria får honom avskedad från sin anställning men till och med efter den betan lägger han ut sina sista slantar på en extravagant picnic. Victoria finner förvisso ett visst nöje i att kolka i sig champagne för första gången i sitt liv men så mycket mer intresse har hon verkligen inte i bodknodden.

Och kan hon nu bli av med honom genom ett förhastat löfte om giftermål ifall han hämtar en fallen stjärna åt henne, desto bättre. För Tristans del är det bara en formsak att stjärnan föll på den sidan av muren som är strikt förbjuden att beträda för invånarna i byn Wall. Han ser till att ta sig in i felandet Stormhold och utan några större problem hitta Victorias stjärna.

Problem blir det däremot när stjärnan visar ha formen av en ung flicka vid namn Yvaine. Hon är inte det minsta trakterad av idén att bli bortskänkt till Tristans hjärtas kär och har dessutom skadat benet. Så hur ska Tristan kunna hinna tillbaka till Wall inom den vecka han fick på sig av Victoria? Och hur ska han och Yvaine kunna undvika alla andra som också är ute efter det en fallen stjärna kan bjuda på?

Först när jag läst Neil Gaimans bok Stardust insåg jag att filmen med samma namn, som jag hade ett vagt minne av, förstås var en adaption. Det var emellertid en av de där filmerna som fläktat förbi som en vårbris under en i övrigt iskall marsmånad så minnesförlusten var kanske begriplig. Efter att ha sett Stardust kan jag också tycka att det är begripligt varför den inte stannade längre och blev mer uppmärksammad när det begav sig.

För trots att Gaimans bok är en saga för vuxna är den verkligen inte simpel, särskilt inte när det gäller berättande och stämning. Och det är förstås de två delar där filmen brister. Gaiman har förvisso gett sin välsignelse till manusförfattarna Matthew Vaughn (som också regisserade) och Jane Goldmans version av hans bok men själv är jag inte riktigt lika förlåtande.

Jag har inga större problem att acceptera att den fina balansen mellan prosaiskhet, fantasifullhet, humor och allvarsamt mörker är svår att översätta i bilder. Men det finns ju ändå exempel där ”ofilmbara” förlagor blivit till något annat i en varsam regissörs händer. Där den kunnige filmskaparen inte enbart försökt översätta, utan ersätta (mina bästa exempel torde vara A Clockwork Orange och No Country for Old Men).

Med blott en tidigare långfilm i bagaget (Layer Cake) är Matthew Vaughn inte en så kunnig filmskapare. Stämningen i Stardust har fått en klar tyngdpunkt mot det tokroliga och knasiga med resultatet att den känns…simpel. I det avseendet underlättar inte heller förändringarna i själva historien. Även här har jag i och för sig full förståelse för att en bok måste koncentreras för att kunna bli ett rimligt manus, men alla genvägar som Stardust tvingas ta har förvandlat nytänkande och fantasi till standardklyshor. Och ett mer konventionellt berättande har tyvärr, men föga förvånande, resulterat i en tråkigare film. Hur Gaiman exempelvis kunde tycka att filmens, utan tvivel mer dramatiska men också stereotypa, damsel-in-distress-upplösning var bättre än hans egen övergår mitt förstånd.

Med förtvivlans mod försöker man fixa till de här skavankerna medelst den nya tidens animeringsmöjligheter och visuellt har jag inte mycket att invända mot Stardust. Men i likhet med den senaste (?) J.M. Barrie-adaptionen Pan från 2015 hjälps inte en tråkig berättelse och ett traditionellt berättande av en snygg yta.

Skådismässigt finns lika lite att invända som mot filmens yta. Alla gör vad de ska och rollbesättningen flödar över av kända namn (Michelle Pfeiffer, Claire Danes, Robert De Niro, Ricky Gervais, Ruper Everett, Peter O’Toole, Henry Cavill, Sienna Miller). En som däremot vid den här tidpunkten inte var så värst känd utanför det brittiska öriket var Mark Strong, där man dock kan anta att samarbetet mellan honom och Matthew Vaughn funkade så pass bra att Strong sedan fått spela en bärande roll i Kingsman-filmerna. Men inte heller adekvata rollprestationer gör någon större skillnad i det stora hela.

Jag kan tänka mig att man mycket väl kan gilla Stardust om man bara hittar till den innan man hunnit läsa Gaimans bok. Att komma från andra hållet skulle jag säga är mer eller mindre omöjligt.

star_full 2star_full 2

Annonser

Midsommarafton ÄR ju ändå en nästan lika stor svenskhelg som nationaldagen. Så varför inte fira med en svensk filmklassiker?

***

StrulAlla kidsen älskar kemiläraren Conny. Han brinner för sitt ämne så till den milda grad att han tillhandahåller coola fyrverkerier till elevernas fester (Gandalf ain’t got shit on him!) och de presterar i gengäld enbart fyror och femmor på hans prov

Läs hela inlägget här »

Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.

Läs hela inlägget här »

Romantik har ingen större plats i Natalies liv. Ingen plats alls, faktiskt. Inte efter att hennes mamma med emfas påpekat för sin dotter att kvinnor som hon och Natalie knappast har chans på Ödet och Kärleken. Livet för sådana som Natalie är inte som i alla de där romantiska komedierna som den lilla flickan (fram tills dess) älskade att titta på. Så Natalie bestämde sig att inte bara sluta vänta på en räddande riddare på en vit springare utan att sluta vänta på någon överhuvudtaget.

Läs hela inlägget här »

Trots att Kill Bill fick breda ut sig över hela två volymer (alltså filmer) känns det som Inglourious Basterds var Quentin Tarantinos första riktigt storslagna film, vilken sedan följts upp av Django Unchained och The Hateful Eight. Jag minns premiärtittningen som något av en uppenbarelse och har sedan dess gått och sugit på en omtitt. Nu var det dags – skulle den historiealternativa upplösningen av andra världskriget hålla?

Läs hela inlägget här »

När jag tänker tillbaka inser jag att jag har svårt att separera den första utgivningen av Stieg Larssons deckare Män som hatar kvinnor med den hajp som sedan länge omgärdat trilogin. Blev män som hatar kvinnor en lika omedelbar braksuccé som Dan Browns The Da Vinci Code eller tog det ett tag för snacket att börja gå?

Läs hela inlägget här »

För att vara någon som tycks gå in i varje design- och konstruktionsuppgift med attityden ”People don’t know what they want!” måste man säga att Steve Jobs överraskande ofta lyckades övertala folk att det de ville ha var just hans produkter. I likhet med många andra Genier (särskilt de som porträtteras på film) hade han en anmärkningsvärd förmåga att hålla ett känsligt pekfinger på kundernas köp-puls samtidigt som han i andra situationer syntes helt renons på allt som kan kallas för social kompetens eller hänsyn. En god psykolog och samtidigt inte.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Strebern

Återigen en film med inspiration från den nuvarande säsongen av Shinypodden där Carl och Henke går igenom ett antal produkter från bröderna Joel och Ethan Coen. Den senare vågade sig på att fråga i en kommentar till mitt inlägg om A Serious Man ifall jag hade sett The Hudsucker Proxy på senaste tiden. Och som förbehållslös älskare av just den filmen (1994 års bästa film, bara en sådan sak…) fick jag en känsla av att den gode mr. Henke försökte insinuera att den inte skulle hålla i långa loppet. En sådan utmaning kan naturligtvis inte passera ostraffat!

Läs hela inlägget här »

Klä ut Groot i lite metall – vem får vi då? Jomenvisst, en viss autobot som tycks orimligt förtjust i att ständigt påminna sin omgivning om vem han är (”I am Optimus Prime!”).

De som minns något från förra Transformers-filmen, Age of Extiction (jag gjorde det inte), vet dock redan från början att Optimus inte är till mycket hjälp på jorden. Han for ju iväg i världsrymden för att besöka hemplaneten Cybertron och enda anledningen till att jag vet det är att vi pedagogiskt nog får en bild av en frusen autobot i stjärnvimlet relativt omgående i The Last Knight.

Läs hela inlägget här »

DriveVår namnlöse huvudperson. Om dagen stuntförare och bilmekaniker. Om natten rånchaufför. Allt organiserat av hans otursförföljde chef Shannon, vilken exempelvis dras med ett krossat bäcken efter att ha försökt blåsa fel kille.

Så länge både bilföraren och hans chef håller sig till rutinerna tycks inget kunna gå fel. Bilföraren är cool, smart och samlad i de mest tajta situationer, egenskaper som förstås är bra att ha som både laglig och olaglig stuntförare.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Darkness, Take My Hand
Per Hagman, Volt
Honoré Balzac, Father Goriot
Michael Connelly, The Burning Room

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser