You are currently browsing the tag archive for the ‘Stereotypt’ tag.
alt. titel: Strebern
Återigen en film med inspiration från den nuvarande säsongen av Shinypodden där Carl och Henke går igenom ett antal produkter från bröderna Joel och Ethan Coen. Den senare vågade sig på att fråga i en kommentar till mitt inlägg om A Serious Man ifall jag hade sett The Hudsucker Proxy på senaste tiden. Och som förbehållslös älskare av just den filmen (1994 års bästa film, bara en sådan sak…) fick jag en känsla av att den gode mr. Henke försökte insinuera att den inte skulle hålla i långa loppet. En sådan utmaning kan naturligtvis inte passera ostraffat!
Så jag satte mig (än en gång) ned med berättelsen om hur den aningslöse Norville Barnes blir offer för både de rovgiriga cheferna på Hudsucker Industries samt det flinthårda journalistesset Amy Archer.
Vad trevligt det är att ha rätt! (Inte för att därmed antyda att det är en ovanlig känsla för min del…) Nu kan jag alltså med omtittens fulla förtroende i ryggen hävda att The Hudsucker Proxy utan problem försvarar sin position som 1994 års bästa film. Självklart ligger det en hel del nostalgi eller vad man nu skulle kunna kalla det i botten, för det här är som att sjunka ned i en välbekant och högeligen bekväm fåtölj, som att ta den första klunken Budvar-öl, som att återuppta ett samtal med en gammal, god vän.
Det finns säkert en del att invända mot filmens lite aparta upptakt, men för min del sätter den en prickfri stämning med sitt snöiga hittepå-New York, art deco-designen, Bill Cobbs trygga gammelmansröst (även om han bara var 60 år) och Carter Burwells drömska prolog som sedan sväller till något med svepande och episkt.
För att sedan lika prickfritt introducera oss för Norville som kommer med bussen från Muncie, Indiana. Kombinationen av Coen-brödernas bilder, Burwells gladlynta truddelutt som successivt övergår i något mer melankoliskt och Tim Robbins likaledes glandlynta uppsyn som blir allt mer moloken får mig omedelbart i sitt grepp och stämning.
Jag kan bara konstatera att det finns mycket lite som jag inte gillar något oerhört med The Hudsucker Proxy (skulle möjligen då vara den fullkomligt obegripliga svenska titeln). I mina ögon är allt nästintill perfekt, kanske för att det är så välbekant, men det skiter jag uppriktigt sagt i. I och med Carl och Henkes samtal om Coen-brödernas filmer börjar jag också fundera över ett par nya aspekter i The Hudsucker Proxy.
Exempelvis hur det introduceras en smula noir-känsla med både den imponerande sekundvisar-skuggan på Sidney J. Mussburgers bisarrt långsmala kontorsvägg och de två taxichaffisarna på dinern som får sufflera hur Amys ”dame” håvar in den godtrogne Norville (”Lumbago…”). Amy själv påminner inte så lite om Rosalind Russells Hildy Johnson i Hawkes His Girl Friday, dialogen om kulsprute-diton i samma film, medan chefsgänget på Hudsucker Industries skulle kunna vara en slags prototyp till de religiösa ledarna i Hail, Ceasar! (”Not counting the Mezzanine”). Hudsucker Industries som arbetsplats är ett byråkratiskt arbetarhelvete med kopplingar till både Metropolis och Brazil.
Skådismässigt finns det många fullträffar – Tim Robbins, Paul Newman, John Mahoney, Bruce Campbell, Peter Gallagher. Det svagaste kortet måste tyvärr sägas vara Jennifer Jason Leighs Amy. Ofta tycker jag i och för sig att hon funkar i sin ballbuster-roll eftersom den är så överdriven att den förstås blir en stereotyp parodi. Jag gillar hur hennes tuffhet helt enkelt inte kan värja sig mot Norvilles äkthet, naivitet och goda hjärta. Haken kommer när hon i samtal med ”urskötaren” Moses ska bli lite osäker och få sitt pansar raserat av ett par välriktade frågor, då krackelerar illusionen och det hela känns väldigt onaturligt.
Men på det hela taget är det en film späckad med fullkomligt hejdlösa mono- och dialoger i sant minutiös välscriptad Coen (och lite Sam Raimi)-anda, härligt humoristiska moment, ett persongalleri som inte är av denna världen, klurigt komiska detaljer, en produktionsdesign to die for, underbara förflyttningar och övergångar mellan såväl rum som händelser och allt till tonerna av Carter Burwells kanske bästa score någonsin (defintivt ett av hans mer lättsamma och rejält ”inspirerat” av sovjet-armeniske kompositören Aram Khachaturian).
Hela segmentet som fokuseras kring the hula hoop (visst hette det ”rockring” på svenska?) är för min del ren filmmagi som ännu en gång gav mig det där glädjekvillret i kroppen. Inget annat betyg än nedanstående är möjligt.
Annonser
Klä ut Groot i lite metall – vem får vi då? Jomenvisst, en viss autobot som tycks orimligt förtjust i att ständigt påminna sin omgivning om vem han är (”I am Optimus Prime!”).
De som minns något från förra Transformers-filmen, Age of Extiction (jag gjorde det inte), vet dock redan från början att Optimus inte är till mycket hjälp på jorden. Han for ju iväg i världsrymden för att besöka hemplaneten Cybertron och enda anledningen till att jag vet det är att vi pedagogiskt nog får en bild av en frusen autobot i stjärnvimlet relativt omgående i The Last Knight.
Vår namnlöse huvudperson. Om dagen stuntförare och bilmekaniker. Om natten rånchaufför. Allt organiserat av hans otursförföljde chef Shannon, vilken exempelvis dras med ett krossat bäcken efter att ha försökt blåsa fel kille.
Så länge både bilföraren och hans chef håller sig till rutinerna tycks inget kunna gå fel. Bilföraren är cool, smart och samlad i de mest tajta situationer, egenskaper som förstås är bra att ha som både laglig och olaglig stuntförare.
Har du legat vaken om nätterna de senaste 14 åren? Vridit och vänt på dig med samma fråga malandes i skallen: hur i all världen gick det för Toula Portokalos, hennes icke-grekiske make Ian och hennes extremt grekiska familj?
Jag lovade ju att hjälpa er att välja bland Charlie Chan-filmerna. Nedan följer korta omdömen och betyg för Warner Olands 12 bevarande Chan-filmer. Mycket nöje!
Charlie Chan Carries On (1931) – Förlorad Läs hela inlägget här »
Lilla Svedala har ändå haft sin beskärda del av medborgare eller före detta medborgare i det stora filmlandet i väster. För ett tema om ”Svenskar i Hollywood” finns en hel del att välja mellan. Ska man ta Alien-Noomi, Beorn-Micke, M:I-skurk-Micke, astronaut-Peter, Ming-Max eller robot-Alicia? Kan man verkligen strunta i de kanske två största av dem alla – Greta och Ingrid? Särskild Ingrid är förstås aktuell just nu.
Som en tjänst till mina ärade läsare bör jag kanske flagga för att det här inlägget blev ganska långt. Men läs det gärna ändå, det handlar om en intressant film 🙂
***
alt. titel: Nationens födelse
Sjuttio år innan Nord och Syd, innan familjerna Main och Hazard på varsin sida i ett blodigt inbördeskrig, hittar vi familjerna Stoneman och Cameron. Stonemans är nordstatare där pater familias Austin Stoneman är en ivrig abolitionist. I familjen finns två söner och dottern Elsie Stoneman. Äldste sonen Philip är vän med Ben Cameron och nästintill förlovad med Bens syster Margaret. Familjen Cameron bor South Carolina och består förutom Ben och Margaret också av en vänligt sinnad doktorsfader och moder samt två yngre bröder och en yngre syster, Flora. När Philip är på besök hos sin vän får Ben syn på ett foto av Elsie Stoneman och blir störtkär. Allt ser ut att ordna sig till det bästa.
I Bitterfittan gjorde Maria Sveland sitt bästa för att gräva fram alla kärnfamiljens fel och brister i ett jämställdhetsperspektiv och lustmordet på inrättningen fortsätter med kraft i Att springa. Stridslinjerna är otvetydigt uppdragna: Kvinnor – Gooood, Män – Bäääääd.
Sommaren innan man ska börja sjuan, sista sommaren i någon slags barndom. För när man börjar Högstadiet är man ju närapå vuxen. Emma och Julia är bästa kompisar som den där sista skälvande veckan innan allvaret börjar träffar på ”rabarbermannen” i skogen. Trots att de första gången de får syn på honom springer allt vad de kan för att undkomma, kan de ändå inte låta bli att fascineras av honom där han står och halar i gylfen. Lite spännande är det ju ändå med sex och sådant och ärligt talat framstår rabarbermannen aldrig som särskilt hotfull.
När en bekant vars omdöme man litar på, öser lovord över en produktion på det sättet som Henke öst lovord över Joss Whedon-skapelsen Firefly kan man ju inte annat än bli lite nyfiken. What’s all the hoopla about, liksom? Den kortvariga serien följdes upp av en film, Serenity, som jag såg för ett bra tag sedan. Mina mycket vaga minnen av den gav mig inte mycket till hjälp på vägen för att försöka fatta vad Firefly skulle gå ut på.
Annandags-TV:ns visning av Lady och Lufsen inspirerade till ett litet Disney-maraton.
***
Lady and the Tramp (1955)
Ahhh, the nostalgia of it all… Sannolikt är det enbart tack vare ihärdig nednötning i Disneys obligatoriska (tomten får komma efteråt!) julprogram som följde hela ens uppväxt, men Lady och Lufsen känns som en julfilm trots att den inte har det minsta med julen att göra.
Som hundägare är det istället rätt fascinerande att se matte och husses hantering av stackars Lady så fort det finns en bulle i ugnen. Att matte hellre vill sticka små skära sockar istället för att kasta boll med den krävande jycken är väl en sak, men att ställa in de dagliga promenaderna flera månader innan själva nedkomsten känns lite extremt.
That’s what HE said!