Ett, tu…TV-serier! #26

​​Clark (2022, 1 säsong och 6 avsnitt)

Kombon Jonas Åkerlund och Bill Skarsgård plus en hel del fin kritik gjorde en titt på Netflix-miniserien given. Dess huvudsakliga tidsperiod är från 1965 när Clark som förrymd ungdomsbrottsling bröt sig in på Harpsund fram till 1986, när Clark fortfarande sitter i fängelse för den knarkdom han drog på sig 1984.

Och Clark, i det här sammanhanget, är förstås Clark Olofsson, en av Sveriges mest kända brottslingar. Särskilt om Clark får säga det själv. Han tycks ha eftersträvat, och i viss mån också fått, den lätt glamorösa ryktbarhet som tidigare varit förunnat amerikanska bankrånare som John Dillinger. En djärv och sorglös Robin Hood som älskar och rånar banker med samma glada humör.

Åkerlund, tillsammans med medmanusförfattarna Fredrik Agetoft och Peter Arrhenius, gör ingen större hemlighet av att det vi får se utgår till stor del från Clarks egen bild av verkligheten och det är nog smart. På det här sättet undgår man anklagelser om skönmålande eftersom det är tydligt att seriens huvudperson både har en skriande brist på självkritik och är kapabel till ett radikalt skarvande när han ska berätta sin egen historia.

Den allt mer krackelerande bilden av Clark som en cool typ signaleras bland annat snyggt av serie-titeln, vilken med varje avsnitt blir allt mer sliten. Nu för tiden skulle jag också vilja påstå att synen på bankrån som ett offerlöst brott för länge sedan rättats till. Dessutom får hans egen biografiker säga honom ett sanningens ord i det allra sista avsnittet, vilket verkligen inte lämnar någon större tveksamhet kring att den där coola typen egentligen hela tiden bara varit ett egoistiskt as. Ett synnerligen charmigt egoistiskt as, dock.

Vilket inte är särskilt svårt att köpa med Bill Skarsgård i titelrollen, han gör en otroligt bra insats. Med sig har han en rollista som närmast är en ”who’s who”-bland svenska skådisar och komiker. Åkerlunds berättande är fragmentariskt och associativt på ett sätt som ligger nära exempelvis Guy Ritchie, men jag tycker att den funkar väldigt bra med en berättare som är så nära sin publik. Det är inga större problem att se de snabb klippen och förstärkta färgerna som ett utslag av Clarks egen bild av hur saker och ting gick till.

Clark är utan tvekan värd att lägga ungefär sex timmar av sitt liv på. På köpet får man en smula nutidshistoria, men det kan nog vara klokt att dubbelkolla exakt alla fakta mot andra källor.

The Midnight Club (2022, 1 säsong och 10 avsnitt)

Mike Flanagan strikes again! Mannen som verkar ha inrättat ett eget litet näste hos Netflix, släpper sin fjärde serie på raken. Den här gången baserad på ungdomsförfattaren Christopher Pikes The Midnight Club, som utspelas på Brightcliff, ett hospice för dödssjuka tonåringar. Eftersom deras ”midnight club” går ut på att smyga upp om natten och berätta historier för varandra i biblioteket, vävs också ytterligare Pike-historier in.

Man får väl applådera modet hos Flanagan och teamet bakom The Midnight Club att sikta in sig på ett tema som döende barn, men ändå hålla fantastikfanan högt. I det här fallet slutar berättelserna dock ofta i olika typer av överförda betydelser; två personer som visar sig symbolisera personligheter hos en och samma huvudperson eller någon som får erfara att det aldrig får att förändra vare sig historien eller framtiden.

Samtidigt ger förstås döds-temat grogrund för en hel del patos och här tappar The Midnight Club mig ganska snabbt. Dels blir det i mina ögon snart repetitivt med känslosamma monologer och tårar, dels upplever jag uttalandena som ganska forcerade när de placeras i munnen på tonåringar. Alla närvarande är orimligt vältaliga, mono- och dialoger framstår som alldeles för ”skrivna”. Jag, som gillade Midnight Mass, känner att samma, lite pompösa stil inte alls funkar på ungdomshemmet. Trots alla tunga teman upplever jag serien som väl lättviktig.

Serien är såklart otroligt välproducerad och skådisprestationerna går egentligen inte heller att klaga på. Särskilt roligt var det förstås att återse veteranen Heather Langenkamp i rollen som föreståndaren Dr. Stanton. Men på det hela taget blev The Midnight Club lite av en besvikelse för min del.

Resolution (2012)

Mike har bestämt sig. Han tänker inte låta sin bästa kompis Chris självdestruera utan att en sista gång försöka övertala honom att lägga in sig för avgiftning. Men samtidigt känner Mike Chris så pass väl att han tänkt ut en backup-plan. Så när Chris, förutsägbart, vägrar göra det som vore bäst för honom tar Mike i med hårdhandskarna. En elpistolschock senare är Chris handklovad till ett exponerat rör för lite cold turkey-terapi.

Glass Onion: A Knives Out Mystery (2022)

alt. titel: Glass Onion, Glass Onion – Knives Out

Världsberömde detektiven Hercule Poirot Benoit Blanc håller på att förgås av leda i pandemikarantän. Men är det något världsberömda detektiver sällan behöver gå särskilt länge utan, så är det mysterier. Blanc får en anledning att kliva upp ur badkaret när det landar en inbjudan från tech-miljardären Miles Bron.

The Final Girls (2015)

Vi fortsätter väl med lättsamma slashers? Trots att det skiljer ett par år filmerna emellan har jag ändå tack vare diverse snack kommit att koppla ihop Tragedy Girls med The Final Girls. Vi är fortfarande kvar i skräckkomedifacket, men nu med en betydligt stadigare bas i 80-talets lägerslashers.

Kamera o Tomeru na! (2017)

alt. titel: Ne coupez pas!, Zombie contro zombie, Zombis, Cámara, ¡Acción!, One Cut of the Dead

Shin’ichirô Uedas debutfilm kräver lite tålamod. Det första steget är relativt kort, vi behöver bara uthärda ett par minuter av fullkomligt undermålig zombie-som-stalkar-skrikande-tjej-action innan scenen bryts av regissören Higurashi. Ok, inga större problem att vara med på det tåget – vi såg alltså en del av inspelningen av en zombiefilm. Teamet har samlats i ett övergivet vattenfiltreringsverk som utvalts med största noggrannhet av Higurashi själv. Han har faktiskt sänkt både själ, hjärta och privatekonomi i filmen man nu arbetar med och är därför något pressad.

Everything Everywhere All at Once (2022)

Om Evelyn Wang tänkt efter hade hon sannolikt sagt att vartenda beslut hon någonsin tagit i sitt liv varit till det sämre, att alla möjligheter alltid förblivit oförlösta snarare än realiserade. Men egentid för att tänka efter är inte en lyx som Evelyn kan unna sig. Hon försöker istället med allt större desperation hålla igång familjens tvätteri, ett företag som för tillfället är utsatt för en granskning av IRS (så många kvitton!).

X2: Doom Patrol (1963-1965 & 1989-1990)

DC Comics-serien My Greatest Adventure skulle sannolikt ha fallit i glömska tillsammans med exempelvis Strange Adventures och Fighting American om det inte vore för Doom Patrol. Från början var serietidningen en äventyrsantologi men i #80, publicerad i juni 1963, dök det upp några typer som kallades Doom Patrol. Det visade sig att gruppen blev så pass populär att tidningen från om med #86 kom att heta just det (vilket ju i och för sig gjorde att titeln My Greatest Adventure verkligen förr i glömska…).

Ett, tu…TV-serier! #20

Community (2009-2015, 6 säsonger och 110 avsnitt)

Trots att jag hört en hel del gott om Community var jag tvungen att ta omvägen förbi Rick and Morty för att bli tillräckligt nyfiken på att se vad Dan Harmon gjort mer för roliga serier. Och med dagens trängre nålsöga för vad man ska hålla i med när det kommer till TV-serier var det nog tur att jag hade den draghjälpen.

Ett, tu…TV-serier! #19

Sherlock (2010-2014, 3 säsonger och 9 avsnitt)

Vem hade kunnat tro att det skulle gå så här bra att uppdatera Sir Arthur Conan Doyles klassiske detektiv och det dessutom så pass nära inpå Guy Ritchies långfilm? Jag sällade mig till horden som först var skeptisk för att sedan bli hals över huvud förtjust i såväl Benedict Cumberbatch Sherlock som Martin Freemans John Watson. Skådismässigt vill jag också nämna Andrew Scott som James Moriarty. Hittills har han inte imponerat så mycket andra sammanhang men som superskurk närmar han sig banne mig Heath Ledgers Joker.

tick, tick…BOOM! (2021)

alt. titel: Tick, Tick…Boom!

Jonathan Larson är en jagad man. Likt en reproduktionspanisk kvinna hör han bokstavligt talat den biologiska klockan ticka iväg i sekunder, minutrar…år. Om en vecka, den fjärde februari 1990, fyller han 30 år. 30!! Och vad har han egentligen åstadkommit i sitt liv? En skruttlägenhet i New York, obetalda räkningar, jobb på en diner och ett evighetsprojekt i form av den dystopiskt futuristiska rockoperan Superbia. Som han själv uttrycker det: ”At 30, you stop being a writer who waits tables and become a waiter with a hobby”. Stephen Sondheim hade sin första Broadway-show när han var 27. Just sayin’…