You are currently browsing the category archive for the ‘Meta’ category.

Hasse Ekman (eller hans producent Lorens Marmstedt) var inte sämre än att lockas av tanken på att kunna utnyttja dragkraften hos en succé. Därför får vi här en comeback av både Kurre Svensson och Sture Letterström. Fast den här gången behöver Kurre inte låtsas vara Stures fästman eftersom året är 1942 och de två är militärförlagda vid gården Knättarp. För den som är bekant med deras något ojämlika relation från originalet kommer det emellertid inte som någon större överraskning att Kurre är fänrik medan Sture fått nöja sig med kocksysslan.

Alltnog, Knättarp ägs av Pontus Bruzell som på tåget hem ovetandes fått ett hemligt dokument nedstucket i kavajens innerficka. Dokumentets ägare är en man iförd en distinkt liten mustasch, vilken strax efteråt blir omhändertagen av den svenska hemliga polisen. Så nu måste en av Svea rikes mindre nazistföreningar samla kraft för att kunna stjäla tillbaka pappret som godsägare Bruzell fortfarande inte har hittat i sin innerficka. De enda som kan stoppa det tredje rikets underhuggare är…you guessed it… Sture och Kurre. Eller om man så vill, Märta och Elvira.

På något sätt blir jag ändå alltid lite glad av den här sortens skamlösa uppföljare eftersom de för mig blir ett bevis på världens beständighet. Inte heller på 40-talet var man främmande för att helt enkelt casha in. Fram för lilla Märta uppvisade åtminstone en chimär av handling och erbjöd alltså något lite mer än enbart Stig Järrels uppenbarelse i drag. Lilla Märta kommer tillbaka är enbart en samling löst sammanhängande komiska scener, musikstycken och gags som man nästan kan misstänka att Ekman hade haft liggande i byrålådan sedan början av 40-talet (eftersom en hel del av dem hänger på perioden ”andra världskriget” och miljön ”militärförläggning”).

Det intressanta är att uppföljaren faktiskt är riktigt rolig när det kommer till en del visuella skämt och det skrivna ordet. Jag börjar småflina redan när titeln dyker upp, detsamma gäller rubriken ”Huvudpersonerna den oordning de uppträder”. Det är i framförandet (och sammanhanget förstås) som problemet för min del ligger. Dialogen är inte sällan underfundig men leveransen så överdrivet teatraliskt farsartad (samtida recensenter verkar ha tävlat om vem som kunde använda ordet ”spex” i flest variationer) att humorn försvinner.

Ett annan detalj som bidrar till beständighetskänslan är att Ekman låtit en del av humorn vila på metaelement, alltid ett säkert kort när man vill signalera till publiken ”hörni, vi vet ju alla att det här bara är lättsam underhållning, eller hur?” Alltså förekommer genom hela filmen mer eller mindre komiska textskyltar, trots att det var ett bra tag sedan Sverige gick över till talfilm. Köksscenen där Tollie Zellman och Hugo Jacobson ”ohjälpligt” har trasslat in sig i klibbiga flugfångare är bara måttligt underhållande. Men så kommer den efterföljande textskylten, som informerar om alla andra personer som sedan kommer in i köket (och därmed också trasslar in sig får vi anta), och förvandlar det hela till något mer än ren fars.

Däremot vet jag inte om jag riktigt kan förlåta Ekman för att han använder ett sådant metaelement för det absolut sämsta slutet på en film som tänkas kan, det vill säga inget slut alls. Efter att ha tvingat stackars Douglas Håge (som här spelar en helt annan roll än den han hade i originalet) till en löprunda som rimligtvis borde ha fört den klotrunde mannen bortom hjärtinfarktens gräns är det helt uppenbart att man inte hade en aning om hur eländet skulle avslutas. Slappt, men samtidigt helt i enighet med tendensen att slänga ihop något på en höft för att…just det…casha in på en tidigare succé.

Men för all del, innan dess har vi serverats Hasse Ekman själv i blondlockig peruk och åsett hur svenska klantnazister tvingats byta ut ”Heil Hitler!” till det mindre uppseendeväckande ”Hej Hildur”. Bara det sista påhittet är värt en betygsstjärna helt på egen hand.

Annonser

alt. titel: Royal Babble

Sköna Helena orsakade inte bara Trojas förödelse, utan också den anrika skådespelarfamiljen Ankers. Idésprutan Stefan Anker får snilleblixten att sätta upp operetten Sköna Helena på Kungsteatern efter en audition från den unga men skönsjungande Sonja. Vem ska spela Paris? Han själv, förstås! Det dröjer inte länge innan Stefan hellre spenderar tid med sin protége än familjen, förförd av både hennes oskuldsfulla entusiasm och tidningarnas översvallande recensioner.

Läs hela inlägget här »

Nelson Jent är under isen. Utan jobb och partner har han å andra sidan vid blott några och tjugo skaffat sig en hjärtattack. Fast Nelson ser ingen anledning till att återuppta boxningsträningen, alternativt dra ned på vare sig mat eller cigaretter. Det var ju inte en hjärtattack hjärtattack.

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att erkänna det: jag har stora problem med Anna Odells X & Y. (Och det beror faktiskt inte på att jag, varje gång titeln dyker upp, blir påmind om den där MAD-serien som i original hette Spy vs. Spy.) Antingen kan jag helt enkelt tolka den problematiska känslan som ett utslag av att jag faktiskt sett en (i mina ögon) dålig film. Eller också handlar det om att innehållet stör mig och att den därmed redan per automatik bevisat sitt existensvärde.

Läs hela inlägget här »

Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Bloody Bird, Sound Stage Massacre, Stage Fright, StageFright, StageFright: Aquarius

Ingen kan säga annat än att regissören Peter vet att fånga tillfället i flykten. Vad göra när en mordisk mentalpatient flytt och av allt att döma redan tagit en av pjäsens kostymörer av daga med en hacka? Jomen självklart ser Peter till att ändra lite i manus så att historiens fiktive seriemördare helt plötsligt är en mordisk mentalpatient. Dessutom låsa in ett urval skådespelare på teatern för lite intensivrepetition och muta bort deras eventuellt moraliska tveksamheter (alla vet ju att skådespelare är kyrkråttsfattiga). Synd bara att mördaren hunnit smita in innan dess och hans andra offer blir den person som fått i uppdrag att gömma nycklarna.

Läs hela inlägget här »

De personer som i Himmelstrand befann sig utkastade på ett vidsträckt fält under en klarblå himmel kunde alltid ta sin tillflykt i det faktum att det hela säkert bara var en dröm. När som helst skulle de vakna upp i den verkliga världen med Ica-butiker, campingplatser och vardagsbestyr.

Läs hela inlägget här »

I många av sina tidigare skriverier har John Ajvide Lindqvist satt en ära i att placera den obekanta skräcken i bekanta miljöer (vampyrer i Blackeberg, zombies i skärgården) men Himmelstrand går i mer eller mindre diametralt motsatt riktning.

Läs hela inlägget här »

Var 1989 ett ovanligt bra svenskt år för komediserier? Eftersom jag själv har superdålig koll på årtal och enbart går på magkänsla skulle jag ha gissat att jag först såg snällisserien En himla många program för att ett par år senare byta upp mig till den lite mer vågade Lorry. Men de hade premiär samma år och på samma kanal (SVT1).

Läs hela inlägget här »

En lineup som innehåller namn som Sarah Michelle Gellar, Jennifer Love Hewitt, Freddie Prinze Jr, Ryan Phillippe, Selma Blair, Brandy, Joshua Jackson och Reese Witherspoon – could it BE more 90’s?! En klassisk betoning som för övrigt återupprepas i en av dagens filmer.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser