You are currently browsing the category archive for the ‘Meta’ category.

Om Stephen King är en framgångsrik författare vars filmadaptioner sällan blivit några större succéer kan nästa det motsatta sägas om sci-fi-nestorn Philip K. Dick (K:et står för Kindred, vilket ju inte är ett jättevanligt namn). Inte så att Dick är en författare med begränsad framgång, men jag gissar att gemene man är betydligt mer välbekanta med filmer som Blade Runner, Total Recall och Minority Report än dess litterära förlagor.

Ett förhållande som jag tänkte ändra på för egen del och vilken bättre utgångspunkt för det projektet än The Man in the High Castle, Dicks enda Hugo-vinnare?

Från filmerna som bygger på Dicks skriverier är det lätt att se att författaren gärna uppehåller sig vid teman som handlar om verklighet kontra chimär samt identitet. På ett sätt kan man nog säga att The Man… passar väl in i det universat med sin alternativa historia. Här möts läsaren av en värld där Tyskland och Japan med förenade krafter vunnit andra världskriget, bland annat tack vare att Roosevelt mördades 1933. Som en konsekvens av det har vinnarna delat upp USA mellan sig, med Japan som herrar över väst medan Tyskland styr i öst.

Istället för bibeln har många istället vänt sig till I Ching men japanernas fascination för americana håller i sig. Därför är Musse Pigg-klockor och gamla coltrevolvrar hårdvaluta. På bägge sidorna av kontinenten läser emellertid alla en subversiv bok, The Grasshopper Lies Heavy, en alternativhistoria om hur världen hade kunnat se ut om Tyskland och Japan hade förlorat kriget… Wicked meta, dude!

Alltså, jag förstår verkligen inte den här boken. Förutom en rätt rolig metadiskussion mellan två av personerna huruvida alternativhistoria (där de då förstås hänvisar till The Grasshopper…) kan anses vara sci-fi eller inte fick jag inte ut någonting. Någon egentlig händelseutveckling går inte att tala om eller också upptäckte jag den inte.

The Man… innehåller förvisso ett rikt persongalleri (japaner, amerikaner, spioner och nazistiska lönnmördare) som alla gör saker men jag ser som sagt inte poängen med det de gör. Är de bara verktyg för Dick när han vill beskriva sin alternativvärld eller har de något högre syfte? Försöker författaren säga något mer abstrakt om politik eller filosofi undflyr det mig även om det diskuteras friskt på sidorna.

Slutet, där det framkommer att det egentligen var I Ching som skrev The Grasshopper…, var lika obegripligt det. Menar Dick att hans egen alternativa värld egentligen inte var verklig och att Sanningen alltid kommer fram? Vilket i så fall är en rätt märklig inställning till historia kan jag tycka. Om det inte hade varit så att Japan och Tyskland på något sätt försökt att lura mänskligheten att de vann kriget när de egentligen förlorade? Hur nu det skulle ha gått till, det känns lite svårt att konspirera sig fram till att vinna ett krig.

Nej, det här var ingen hit. Men det är bara att gå på’t igen, för inte kan det väl vara så att androider drömmer om elektriska får?

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Därefter skalar filmen ned berättelsen till att bli en förhållandevis traditionell caming-of-age-historia där Peter Parker måste komma underfund med och acceptera den han är (eller ”komma hem” om man så vill). Det otraditionella är givetvis att han inte ”bara” ska bli en vanlig svennebananknegarvuxen, utan Spider-Man himself. Vem är egentligen Spider-Man och kommer Peter Parker klara av att vara bara Peter? Till sin essens är den här historien så pass grundläggande och enkel att filmen skulle kunna klara biffen på 70-80 effektiva minuter istället för 130.

Lyckligtvis är utfyllnaden av en sådan kvalitet att Spider-Man: Homecoming absolut inte känns långdragen eller krystad. Slutfajten är till och med kortare än vad som är brukligt i den här typen av superhjältefilmer, där det senaste exemplet i raden tyvärr var Wonder Woman.

De extra minutrarna är allt som oftast komiska och medan de kanske inte direkt orsakade upprepade anfall av ROLOL:s eller ens stillasittande LOL:s i biofåtöljen var de rätt underhållande. Den finns en hel del referenser till de övriga Marvel-hjältarna, särskilt då Avengers. Ett rånargäng får ha på sig Avengers-masker och Captain America gör bror-duktig-präktiga videofilmer om betydelsen av att vara fysiskt aktiv eller varför det är dumt att få kvarsittning.

Spidey själv måste komma överens med alla sina dräkter, både de hög- och lågteknologiska varianterna. Skurken är i sin tur utrustad med lite halvklantiga underhuggare och Peters bästpolare Ned, spelad av Jacob Batalon, är ofta både charmig och rolig när han äntligen får vara ”guy in a chair!” eller frågar om Spider-Man lägger ägg.

Skurken för dagen är den inledningsvis hederlige entreprenören Adrian Toomes, lämpligt nog spelad av Michael Birdman Keaton, som tvingas se sitt levebröd snappas upp mitt för näsan på honom. Denna bottenlösa orättvisa leder honom in på brottets bana, utrustar honom med en blomstrande vapenhandlarrörelse samt ett par kick ass-vingar vilka skapats med hjälp av utomjordisk teknologi. Jag undrar banne mig om inte de här vingarna blev min absoluta favorit i filmen, på samma sätt som det var omöjligt att inte älska Doc Ocs extra armar (eller tentakler eller vad man nu ska kalla dem) i Tobey Maguires andra film.

Och på tal om Tobey, hur klarar sig då den nästan nye Peter Parker, Tom Holland (vi fick som sagt träffa honom helt kort i Civil War)? Riktigt bra kan jag tycka, inte minst eftersom han med sitt utseende i alla fall lurade mig att tro att han låg betydligt närmare sin rollfigurs 15 år än han egentligen gör (å andra sidan var Tobey 27 och Andrew Garfield 29 när de skulle förställa omogna gymnasiegrabbar). Tom satsar mer på ett snacksaligt och valpigt övermod än sina föregångare, men i likhet med Jacob Batalon lyckas han göra det personlighetsdraget charmigt snarare än påträngande och enerverande.

Med Adrian Toomes som filmens huvudskurk skulle jag också vilja påstå att det som till viss den skiljer Spider-Man: Homecoming från många andra superhjältefilmer är dess klassperspektiv. Toomes är ursprungligen en vanlig, hederlig arbetare, en tvättäkta family man. Han matchas av Spider-Mans arbetarklasshjälte vilken, när det kommer till kritan, inte tycks vara helt missnöjd med att kunna agera ”your friendly neighborhood Spider-Man” i Queens där han kan lämna tillbaka stulna cyklar och hjälpa små tanter. Toomes påpekar mycket riktigt att han straffas för ett beteende som mäktigare män (*host* Tony Stark) inte bara kommer undan med utan ofta applåderas för. Skillnaden är förstås att Toomes girigt siktar in sig på snöd vinning medan Peter Parkers Spidey står för det som är Rätt.

Spider-Man: Homecoming är en film som verkligen inte behöver skämmas för sig, vare sig som Spider-Man-film eller en del av MCU. Jag upplever den dessutom som förhållandevis  modern i både ett jämställdhets- och jämlikhetsperspektiv. Ett medvetet grepp som säkert får vissa att gnissla tänder över den allenarådande ”PK-maffian” men som för min del kändes rätt sympatiskt.

Jag ser dock fram emot att kunna se om filmen, dels för att jag skulle vilja ha åtminstone Civil War i färskare minne, dels för att jag den här gången inte var riktigt på humör för en lätt dumglad labrador-Spidey. Därav det något snåla betyget som har all potential i världen att höjas.

Jag har tidigare lagt ut texten om de fem senaste Spider-Man-filmerna (en snabb sammanfattning: pappor, pinglor och personlighet), de inläggen kan du läsa genom att klicka här.

Tom Holland drog en hel del bloggare till biograferna:
Fiffis filmtajm
Flmr
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Filmparadiset
Toppraffel!

Någon gång under det tidiga 00-talet plockade jag åt mig en okänd fantasyroman på ett antikvariat för en tjuga. Ganska snart var jag helt fångad historien och stämningen i The Scar. Författaren China Miéville har sedan dess tillhört en av mina husgudar. Det tog ett tag för mig att förstå att Miéville tillhörde en rörelse som allmänt benämndes ”the new wierd” men om man nu vill få lite koll på både ny och gammal ”weird”, vad tjänar då syftet bättre än en tegelstenstjock antologi redigerad av våra steampunk-bekanta Ann och Jeff VanderMeer?

Läs hela inlägget här »

Nu är det snart dags för Twin Peaks hett erfterlängtade come back i TV:n. Men hur står sig originalet så här dryga 25 år senare?

***

Trots att Twin Peaks enligt Wikipedia började visas på svensk TV nästan ett år innan jag började plugga i Umeå kommer serien alltid att vara outplånligt förknippad med sena TV-kvällar i ett nedsläckt korridorkök. Efter upplösningen i sista avsnittet, som i frånvaro av nedladdning, streamingtjänster och sociala medier kom som en total överraskning, gungade frånvaron länge under fötterna. Hur läskigt var det inte?! Vad betydde det?! Vad hade egentligen hänt?!

Twin Peaks har sedan dess behållit positionen av ett unikum bland TV-serier i min skalle — välgjort, innovativt och suggestivt. Jag har återsett enstaka avsnitt när tillfälle uppstått men aldrig suttit igenom bägge säsongerna igen. Men eftersom True Detective påminde mig om David Lynch och Mark Frost klassiker var det den titten som fick mig att återigen peta in skiva efter skiva i DVD-spelaren. Läs hela inlägget här »

alt. titel: The LEGO Batman Movie

Filmspanarna

Det är synd om Jokern. Här är han omgiven av inkompetenta superskurkollegor som Calendar Man och Condiment King (vars superkraft består i att kunna spruta ned sina motståndare med en dosis senap och ketchup). Inte ens när de förenar sina krafter lyckas de genomföra en enda kupp utan att den evinnerlige Batman besegrar dem som vanligt.

Läs hela inlägget här »

gremlins-2alt. titel: Gremlins 2 – Det nya gänget

I modernitetens tidevarv behövde vi inte vänta sex år på uppföljaren till Gremlins, det var bara att trycka in en ny skiva i spelaren och köra (undras hur många år det kommer att ta innan den referensen kommer att vara helt obegriplig?).

Läs hela inlägget här »

Lite nu och då grips man (eller ja, jag då) av en obönhörlig längtan efter den dumroliga humorn från Wisconsin-trojkan vid namn ZAZ, mer kända som bröderna David och Jerry Zucker samt Jim Abrahams. De kände varandra sedan high school och försökte på 70-talet få Hollywood intresserad av en film som egentligen bara var en samling mer eller mindre roliga sketcher (inte helt olik exempelvis Movie 43 med andra ord).

Efter sju sorger , åtta bedrövelser och ett antal avhoppade finansiärer fick de ihop vad som blev Kentucky Fried Movie (som jag inte sett) i regi av ingen mindre än en nymornad John Landis. Efter det tycks det ha varit relativt raka rör med välkända titlar som Airplane!, Top Secret, The Naked Gun och Hot Shots!

Airplane Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet är amerikanskt 50-tal och Eddie Mannix jobbar åt Capitol Pictures Studio. Trots att TV-hotet lurar vid horisonten är filmindustrin fortfarande ett nav i kulturlivet och Capitol Pictures drar sitt strå till stacken med mastodontfilmer, westerns, musikaler och melodramer.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaJag och filmspanarkollegan Filmitch upptäckte i samband med ett kommentarsutbyte rörande mexikanske regissören Alejandro González Iñárritus 21 Grams att vi bägge hade Birdman osedd. Och det blir ju alltid lite lättare med draghjälp när det gäller vissa filmer. Själv kände jag mig inte alls säker på filmen som tydligen skulle vara för Michael Keaton vad Pulp Fiction var för John Travolta.

Läs hela inlägget här »

Shadow of the VampireHar jag nu sett 20– och 70-talets Nosferatu är det väl inte mer än rätt att avsluta med denna…tja, vad ska man kalla den…uppföljare, remake, the-making-of, väldigt egna version av F.W. Murnaus klassiker.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg, Engelsfors-trilogin
Gillian Flynn, Sharp Objects

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg