You are currently browsing the category archive for the ‘Meta’ category.

alt. titel: Det våras för sheriffen

Det är lika bra att ställa sig upp och erkänna det med en gång – detta kan mycket väl komma att vara den mest partiska text jag någonsin skriver. Blazing Saddles en sådan djupt rotad del av min barndom att jag absolut inte kan förhålla mig objektiv till filmen. Så ni får ta följande kärleksförklaring för vad den är värd.

Bara för att förklara omständigheterna: någon gång, jag minns inte när, såg jag en film på TV tillsammans med min pappa och min lillebror. Jag tror inte att jag var så värst gammal, kanske inte ens tio år, det kan ha varit under en julhelg och jag har för mig att det var min pappa som intygade att detta skulle vara en rolig film (allt detta kan också mycket väl vara inbillade efterhandskonstruktioner…).

Fakta i fallet är dock att Det våras för sheriffen visade sig vara en väldigt rolig film (även om jag kanske inte tyckte att just fjärtscenen var riktigt lika hysteriskt underhållande som min lillebror) när vi nu än såg den. Vid något senare tillfälle hyrdes den (sannolikt tillsammans med en moviebox om vi inte såg den hos någon annan, familjen var videolös chockerande länge) och i brist på bättre lösningar spelades hela filmen in på kassettband. Kassettband som därefter gick runt, runt, exempelvis på långa bilresor. Så ni förstår, Blazing Saddles är något som sitter i själva min komiska och cineastiska ryggrad.

Därför räcker det med de första ackorden av ledmotivet (sjunget av Frankie ”Rawhide” Laine himself) för att jag ska börja småle. Ett leende som sedan håller i sig genom repliker som ”The way you’re lollygaggin’ around here with them picks and them shovels, you’d think it was a hundert an’ twenty degrees”, Lili von Shtupps scenframträdande och den magnifika meta-avslutningen.

Men även om nostalgiglasögonen sitter så fast på näsan att de i praktiken är en del av ansiktet när det gäller Blazing Saddles tycker jag fortfarande ärligt och uppriktigt att det är en fantastiskt underhållande komedi. Den är inte alltid vare sig subtil eller finkänslig men humorn funkar tamejfan fortfarande. I vuxen ålder tycker jag kanske inte att den utdragna fjärtscenen blivit särskilt mycket roligare på något basalt plan, men jag kan åtminstone uppskatta själva idén. Klart att kåbåjsare som käkar bönor hela tiden också måste fjärta även om man aldrig fick se det i de klassiska western-filmerna.

För den fram tills nu undrat vad fasen jag snackar om är Blazing Saddles i samma andetag en parodi på western-genren, en (bland annat) anakronistisk humorkavalkad och ett försök att peta hål på särskilt rasistiska stereotyper. Det dröjer nog inte ens fem minuter in i filmen innan ordet ”nigger” dyker upp och det är mycket tack vare Cleavon Littles prestation i (huvud)rollen som sheriffen Bart som gör att den kommer undan med det. Little osar självförtroende och kosmopolitisk säkerhet i sin snofsigt sandfärgade mockautstyrsel när han hälsar på Count Basie som plötsligt sitter mitt ute i öknen och spelar April in Paris. Det framstår med all önskvärd tydlighet att han är både smartare och trevligare än vare sig kåbåjsarna som överser järnvägsbygget eller de inskränkta invånarna i staden Rock Ridge.

Och han är definitivt smartare än maktens män som här representeras av två rollfigurer: guvernören Willam J. La Petomane (spelad av Mel Brooks själv) och juristen Headly Lamarr (spelad av Harvey Korman). Lita på att Mel Brooks ska döpa en av sina rollfigurer efter en fransk flatulist (Le Pétomane). En vad, undrar ni? Jo, min kära läsare, en flatulist är helt enkelt en person som skapar musik med sin kropp, närmare bestämt med arslet. Det handlar om någon som har sådan muskelkontroll att hen kan fisa i olika tonarter. Skämten som går ut på att folk ständigt tror att Headly egentligen heter Hedy uppskattades däremot inte av skådespelerskan som numera kanske är mest känd för att ha uppfunnit radioteknik som lett till bluetoothteknologin. Hon stämde filmbolaget medan Brooks lakoniskt kommenterade att hon ”never got the joke”.

Brooks gjorde redan i debuten The Producers ett litet försök att bryta den famösa fjärde väggen. Här dröjer det marginellt längre än omnämnandet av ”the N-word” innan en liten gumma, som får (överdrivet fejkat) stryk av elaka skurkar, tittar rakt in i kameran och frågar åskådarna ”Have you ever seen such cruelty?!”. Fortsättningen är lätt att räkna ut: Brooks inte så mycket bryter väggen som fullständigt demolerar den.

Han går därefter vidare till en riktigt smart meta-upplösning på en film vars skäligen enkla handling annars skulle vara svår att avsluta på ett vettigt sätt. Inte nog med att det allomfattande vilda western-slagsmålet plötsligt får invadera en flott musikalscen för att sedan sprida sig till hela Warner Brothers-området (här snackar vi alltså om bokstavligt talat rivna väggar). Harvey Korman får sedan sätta sig i en taxi med ordern ”Drive me off this picture” för att i nästa scen knalla in på klassiska Grauman’s Chinese Theatre som visar…you guessed it…Blazing Saddles. På duken ser han hur Cleavon Little rider fram till samma biograf och när Korman rusar ut från salongen är de åter i sina roller som Bart och Headly Lamarr, hjälten och skurken.

Till alla er som hittills avfärdat Blazing Saddles på grund av svensk televisions allt för idoga repriseringar av fjärt-scener och en biffig kille som ger en häst en rak höger, ge hela filmen en chans. Till alla er som redan sett den och därmed givetvis älskar den lika mycket som jag, är det inte snart dags för en omtitt? Jag tror att dagens avslutande betyg, till skillnad från Blazing Saddles meta-avslutning, knappast kommer som någon större överraskning.

Annonser

alt. titel: Det våras för Hitler, Producenterna, Musical-svindlerne, Per favore, non toccate le vecchiette

Den italienska titeln på Mel Brooks The Producers är något märklig. Uppmaningen (enligt Google Translate, vad annars?) ”Var snäll och rör inte de gamla damerna” är nämligen inget som hörsammas av föredetting-teaterproducenten Max Bialystock. Istället bygger hela hans rörelse på att han medelst lock, pock och ljuva ord kan lura av gamla damer deras besparingar i syfte att sätta upp den ena floppen efter den andra på Broadway samt stoppa lite mellanskillnad i egen ficka.

Katalysatorn i hela den affär som utgör filmens fokus är dock revisorn Leo Bloom. Han ser framför sig (rent teoretiskt alltså) hur en samvetslös person skulle kunna samla ihop en jäkla massa finansiärer till en pjäs, vilka alla lovas en andel av biljettförsäljningsvinsten. När så pjäsen floppar finns ju ingen vinst att ge tillbaka och ingen kommer därmed heller att ifrågasätta att andelarna som sålts uppgår till 25 000 procent av den ickeexisterande vinsten.

Max, som är fullständigt utan samvete, försöker få Leo att haka på bedrägeriet eftersom någon måste fixa den falska bokföringen. Trots att Leo till en början förvandlas till ett skrikande nervvrak vid blotta tanken på sådana olagligheter är Max övertalningsförmåga så magnifik att den harige revisorn till slut nappar med utropet ”I want everything I’ve ever seen in the movies!” Nu gäller det bara för paret att hitta en säker scen-flopp.

Mel Brooks regidebut har länge haft en viss kultstatus men jag upplever att den populära musikalen (som 2005 blev film med Nathan Lane och Matthew Broderick) åter lyfte upp originalet i rampljuset. Här spelas huvudrollerna av veteranen Samuel ”Zero” Mostel och nykomlingen Gene Wilder. Bägge har en gåva för fysisk komedi, vilken Brooks ser till att utnyttja genom att antingen låta dem hamna i handgemäng eller klänga sig fast vid varandra. Deras respektive kroppar accentueras också tack vare att Wilder ibland närmar sig Gunnar Papphammar i sin beiga rock medan Mostels rondör skyls av en midnattsblå sammetskostym.

Men förutom det rent fysiska finns en mängd övrig humor i The Producers, allt från situationskomedi, absurda personligheter och ren fars till ordvitsar och hyfsat avancerad referenskomik (Max avfärdar ”manuset” Kafkas Förvandlingen som ”Too good”). Vid ett tillfälle förekommer redan här det där fjärde väggen-brottet, vilket kom att bli ett av Brooks kännetecknande grepp.

Ska vi snacka typiska Mel Brooks-element går det tyvärr heller inte att blunda för att komikern är extremt förtjust i sina stereotypa gay-män och kurviga blondiner. Jag har svårt att avgöra vem som råkar mest illa ut här: teaterregissören Roger De Bris (efternamnet ger komiska dubbelpoäng!) eller den svenska receptionisten Ulla (”Goddag på dig”). Roger får, iförd klänning, bitcha med sin ”assistent” Carmen Ghia och bli kallad “fruit” av Max. Medan Ulla uppenbarligen tycker att det är helt ok att erbjuda sin arbetsgivare sexuella tjänster i tid och otid. En arbetsgivare som dessutom pratar i termer av att köpa henne som en “leksak”.

Personligen tycker jag aldrig att filmen lyckas lyfta sig från det faktum att dess absolut roligaste idé är en extravagant musikal med namnet Springtime for Hitler. Surrealismpotentialen i repliker som ”Will the dancing Hitlers please wait in the wings? We are only seeing singing Hitlers” är obetalbar. Men efter att Brooks, tillsammans med kompositören John Morris och koreografen Alan Johnson, bränt av denna höjdpunkt – komplett med en balett i SS-uniform och Brooks egenhändiga dubbning av den klassiska repliken ”Don’t be stupid/be a smarty/come on/join the Nazi Party” – känns det som om resten av The Producers långsamt pyser ihop som en otät hoppborg.

Jag vill gärna tro att det helt enkelt beror på att Brooks ännu inte nått sitt fulla regissörspotential med ett fast grepp om hela filmproduktionen. För läser man exempelvis citat-delen på IMDb syns det ju svart på vitt att filmen är späckad med härliga oneliners. Möjligen kan det också bero på att jag aldrig varit överdrivet förtjust i vare sig den beräknande Zero Mostel eller den hysteriske Gene Wilder. Bägge två är de lika överdrivna och högljudda men Wilder skrämmer mig alltid en smula (särskilt som han här blir knallröd i ansiktet varje gång han börjar skrika) och Mostel är inte tillräckligt hal. Kanske är det så enkelt som att han fastnar i Meet the Feebles-fällan – hans girige och bittre producent blir på något plan för allvarlig. Eller också tolkar jag in för mycket i det faktum att Mostel var svartlistad och därmed i praktiken arbetslös under flera år på 50-talet.

The Producers blev ändå en så pass stor framgång redan när det begav sig att Brooks fick chans att regissera ytterligare en film – The Twelve Chairs. Hur det gick med det får vi se imorgon.

Jag tror minsann att bloggen fått tema-tokspel under första halvan av 2019. Knappt har vi avslutat måndagarna med Hasse Ekman, lördagarna med Batman och så en hel musikalvecka innan är det dags igen. I give you…Mel en masse!

Inspirerad av ett av musikalveckans inslag, filmatiseringen av scenmusikalen The Producers, vänder vi den här gången alltså blicken mot en viss Melvin Kaminsky, mer känd som Mel Brooks (ett namn som han juridiskt bytte till redan i tonåren). Detta är en regissör som alltid haft en stark position i mitt filmliv men där jag hittills aldrig systematiskt gått igenom alla hans filmer i kronologisk ordning. Nu var det dock dags.

Mel Brooks föddes 1926 i Brooklyn, son till två inflyttade judiska föräldrar. Hans far dog när Mel bara var två år gammal och den korte gossen (1.65 lång) blev ofta retad i skolan. Som så många andra komiker lärde han sig den hårda vägen att möta livet med ett skämt eller två i beredskap. Förutom en kortare sejour i Tyskland under 1944 och 1945 tycks han från 14 års ålder ha arbetat som komiker, bland annat bland hotellen och nattklubbarna i området som kallades ”de judiska alperna” i staten New York.

Successivt rörde han sig dock närmare TV-mediet och 1949 blev han anställd av vännen Sid Caesar att skriva skämt för serien The Admiral Broadway Revue med en lön på 50$ i veckan. Under Sid Ceasar kom Mel att arbeta tillsammans med författare som Neil Simon och Carl Reiner (pappa till Rob). Flytten från New York till Hollywood kom 1960 och efter ytterligare fem år hade Mel skaffat sig ett tillräckligt stort nätverk för att kicka igång sin egen TV-serie, Get Smart. Komikern visade redan här sin förmåga att tänka framåt: ”I wanted to do a crazy, unreal comic-strip kind of thing about something besides a family. No one had ever done a show about an idiot before. I decided to be the first”.

Hans idéer om en tokrolig Hitler-musikal hade dock svårt att hitta sponsorer. Både producenter och bolag backade flera meter. Till slut lyckades Mel hitta både backning och distribution genom bland andra independent-bolaget Embassy Pictures (vilka senare jobbade med både David Cronenberg och John Carpenter). Slitet med The Producers lönade sig väl vid den 41:a Oscarsgalan när Mel kammade hem priset för bästa originalmanus och därmed slog Arthur C. Clarke och Stanley Kubricks 2001 på fingrarna. Resten är, som man brukar säga, (film)historia.

Ska vi snacka priser är Mel en av få personer som kan ställa upp en Oscar samt flertalet Emmys, Grammys och Tonys på spiselkransen. Men får han säga det själv var en av hans livs största vinster giftermålet med skådespelaren och sångerskan Anne Bancroft från 1964 till hennes död 2005. De är föräldrar till en viss Max Brooks, känd för sina zombieprestationer i form av böckerna The Zombie Survival Guide och World War Z.

I mina ögon är särskilt 70-talets Mel Brooks närmast oöverträffad inom humorgenren. Eller åtminstone var det innan denna omgång omtittar. Kanske kommer jag tvingas omvärdera min barndoms komiska juveler? Den som lever och läser får se. Häng med på en omgång Mel en masse vettja! Start som sig bör med The Producers från 1967 imorgon dag.

Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.

Själva konceptet gick ut på att poliser med ungdomligt utseende infiltrerade high schools, vilket de gjorde med större framgång än man kanske skulle ha anat eftersom de inte alltid såg så särskilt ungdomliga ut.

Som filmer betraktat ligger 21 och 22 Jump Streets styrka i medvetenheten om att det inte är någon större poäng att låtsas om något annat än att de som sagt är uppföljare till en TV-serie. Det är många hänvisningar till att någon idiot inom poliskåren ”återupplivat något 80-tals-koncept” i och med den moderna 21 Jump Street-styrkan. Där våra huvudpersoner Morton Schmidt (Johan Hill) och Greg Jenko (Channing Tatum) hamnar, snarare på grund av total polisinkompetens än att de skulle se särskilt ungdomliga ut.

Ice Cube spelar den koleriske poliskommissarien som basar över det hela och inte heller han hymlar med att styrkan ska ”embrace your stereotypes”. Själv är han som sagt en svart poliskommissarie som skriker mycket på sina underlydande. Jonah Hill var givetvis en impopulär nörd på high school och får i 21 Jump Street en chans till återupprättelse med både flickvän och avslutningsbal. Channing Tatum var lika självklart en populär idrottskille när det begav sig och måste därmed kontrastera Hills popularitet genom att få upptäcka sin inre nörd när de går undercover. I första filmen, vill säga, för när vi kommer fram till 22 Jump Street måste rollerna skifta ännu en gång får att åtminstone ge illusionen av någon slags filmisk livsgnista.

Även i uppföljaren till uppföljaren är metaelementen det som funkar bäst – poliskåren vill göra ”samma sak en gång till” (fast på college den här gången) och har pytsat in ännu mer pengar vilka gett Ice Cubes kommissarie ett flashigt kontor som får honom att likna Iron Man. I bägge filmerna har man dessutom lyckats peta in de mest tongivande skådisarna från TV-serien i ett par små men icke desto mindre prominenta biroller – Johnny Depp, Peter DeLuise och Richard Grieco.

Hill och Tatum får till en hyfsad odd couple/buddy cop-känsla sins emellan och jag tror att det bland annat är den som gör filmerna något mer underhållande än de egentligen förtjänar. För när de istället ska beskriva någon slags händelseutveckling inom ramen för sin givna genre – actionkomedin – haltar det betänkligt.

Misstaget är sannolikt att man lagt mer krut på att få till roliga metaelement, meningsutbyten och referenser än en hållbar historia och därmed finns det inget direkt driv i någon av filmerna. Hill och Tatums poliser får sticka huvudet i någon slags snara och sedan krävs det en ganska krystad övergång för att de ska kunna få loss skallarna och hoppa vidare till nästa idioti. Inte heller själva actionsekvenserna är särskilt upphetsande, under bägge filmernas jaktmoment (medelst bland annat cykel, bil och helikopter) får jag nästan skärpa mig för att inte börja fingra på snabbspolningsknappen.

21 Jump Street hamnar kanske en noslängd före sin uppföljare tack vare bättre skådisar i birollerna, främst Dave Franco och Brie Larson. I bägge filmerna dyker Nick Offerman upp som poliskapten, vilken egentligen bara är Ron Swanson i uniform (lite slappt med andra ord…).

Jump Street-filmerna ramlar i slutänden ned i samma fack som en hel del andra uppföljare eller remakes; de var bättre än jag hade vågat hoppas på. Därmed inte sagt att de var bra… Det mest bestående intrycket (förutom det faktum att Channing Tatum i vissa vinklar inte tycks ha någon hals) är nog ett allt starkare sug att återbesöka den gamla TV-serien för att se om den var så kackig som jag minns den. YouTube, to the rescue!

21 Jump Street (2012)

22 Jump Street (2014)

Är man nyfiken på att lyssna på två poddpojkar som omfamnar dessa två filmer betydligt mer helhjärtat än jag lyckades göra kan man med fördel ta del av Close Up-podden.

Lust. Som känsla ofta förknippad med sexualitet. Rått, primalt, begär. Något helt annat än det mer finstämda ”kärlek”. Men ett ord som också kan användas i betydelsen ”gör vad du har lust med”, alltså gör vad du vill.

Läs hela inlägget här »

Hasse Ekman (eller hans producent Lorens Marmstedt) var inte sämre än att lockas av tanken på att kunna utnyttja dragkraften hos en succé. Därför får vi här en comeback av både Kurre Svensson och Sture Letterström. Fast den här gången behöver Kurre inte låtsas vara Stures fästman eftersom året är 1942 och de två är militärförlagda vid gården Knättarp. För den som är bekant med deras något ojämlika relation från originalet kommer det emellertid inte som någon större överraskning att Kurre är fänrik medan Sture fått nöja sig med kocksysslan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Royal Babble

Sköna Helena orsakade inte bara Trojas förödelse, utan också den anrika skådespelarfamiljen Ankers. Idésprutan Stefan Anker får snilleblixten att sätta upp operetten Sköna Helena på Kungsteatern efter en audition från den unga men skönsjungande Sonja. Vem ska spela Paris? Han själv, förstås! Det dröjer inte länge innan Stefan hellre spenderar tid med sin protége än familjen, förförd av både hennes oskuldsfulla entusiasm och tidningarnas översvallande recensioner.

Läs hela inlägget här »

Nelson Jent är under isen. Utan jobb och partner har han å andra sidan vid blott några och tjugo skaffat sig en hjärtattack. Fast Nelson ser ingen anledning till att återuppta boxningsträningen, alternativt dra ned på vare sig mat eller cigaretter. Det var ju inte en hjärtattack hjärtattack.

Läs hela inlägget här »

Det är lika bra att erkänna det: jag har stora problem med Anna Odells X & Y. (Och det beror faktiskt inte på att jag, varje gång titeln dyker upp, blir påmind om den där MAD-serien som i original hette Spy vs. Spy.) Antingen kan jag helt enkelt tolka den problematiska känslan som ett utslag av att jag faktiskt sett en (i mina ögon) dålig film. Eller också handlar det om att innehållet stör mig och att den därmed redan per automatik bevisat sitt existensvärde.

Läs hela inlägget här »

Jag hade ingen som helst aning om att det var en ny Spider-Man-film (en till?!) på gång innan en lätt apart post credit-scen dök upp under eftertexterna i Venom. Men av någon anledning tyckte jag att den lilla snutten var både snyggt tecknad och underhållande. Därmed var en titt på Into the Spider-Verse given när tillfälle gavs.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, A Drink Before the War
Noah Berlatsky, Wonder Woman
Michael Connelly, The Poet

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser