You are currently browsing the tag archive for the ‘Pratfilm’ tag.
Vem hade kunnat tro att en pratfilm om påvar skulle bli så uppmärksammad? Och på Netflix, icke desto mindre?!
- Best Performance by an Actor in a Leading Role
- Best Performance by an Actor in a Supporting Role
- Best Adapted Screenplay
***
Kan man sin påvliga historia är det inte mycket som kommer som en överraskning i The Two Popes. Till och med jag kunde påminna mig utfallet i 2005 års konklav efter Johannes Paulus II:s död, eftersom valet av tyske Joseph Ratzinger (aka Benedictus XVI) tycktes dela den katolska kyrkan (och resten av världen) i två läger. Antingen en vinstlott i form av återgång till en mer fundamentalistisk värdegrund och striktare efterlevnad. Eller ett kvävande bakslag för de reformistiska vindar som ändå börjat blåsa under den tidigare påvens styre.
Det är inte särskilt svårt att förstå att något är allvarligt fel mellan högutbildade brittiska paret Perry och Gail (för oss som tvingas titta på, alltså). Istället för att stöna av välbehag när Perrys händer far över hennes kropp i den där marockanska hotellsängen börjar Gail gråta. Sammanbitet och med tillkämpad älskvärdhet äter de senare middag med varandra, en middag som avbryts av att Gail får ett jobbsamtal på mobilen. Det är svårt att avgöra om Perry tycker att det är skönt att bli av med den gemensamma middagspressen eller blir irriterad över att hon prioriterar jobbet framför deras försök att hitta gnistan.
Joni har precis börjat på college. Skulle man kunna tänka sig att hon som en första uppgift på kursen i kreativt skrivande ska berätta om ”My last summer”?
Ytterligare ett kortare avbrott i Brontë-bonanzan för att släppa fram en premiärsugen film. Nästan intajmad med internationella kvinnodagen dessutom.
***
alt. titel: Alla tiders kvinnor
Det sägs att det krävs en by för att uppfostra ett barn. Dorothea Field hoppas att det ska räcka med tre kvinnor för att klara biffen som är hennes femtonårige son Jamie. Hon är orolig för att Jamie rör sig bort från henne, en rörelse som borde kunna te sig fullt naturlig. Men ända sedan Jamies far lämnade dem har mor och son varit ett tajt litet team. Fram tills nu, vill säga.
Det har gått nio år sedan vi lämnade Jesse och Celine i Celines parisiska lägenhet. Hon sjöng Nina Simone för honom. Han tycktes vara rätt inställd på att missa sin flight tillbaka till staterna och familjen. Fansen har varit på helspänn, hur gick det egentligen?! Och äntligen har Richard Linklater, Ethan Hawke och Julie Delpy gjort gemensam sak och gått undrarna till mötes.
Uppföljare är känsliga saker. I nio fall av tio känns de krystade, blir oundvikligt sämre än föregångaren eftersom produktionsteamet egentligen inte haft något nytt att säga och därför kört samma koncept som i ettan, bara mer. Allt för uppenbart handlar det i princip alltid om att fortsätta mjölka pengar ur en publik som gillade vad de fick första gången.
Kanske uppföljarnas heliga graal därmed blir att göra en fortsättning på en film som egentligen inte handlade om någonting till att börja med? Då finns det liksom inget koncept att ösa på mer av i en tvåa.
alt. titel: Bara en natt
Undrar om Before Sunrise hade blivit en lika bra film utan Wien? Ifall Jesse och Céline varit tvungna att under tolv timmar knalla omkring i säg, Västerås eller Nyköping? Eller någon motsvarande halvstor och rätt vanlig stad på den europeiska kontinenten.
Om svaret på gårdagens filmfestivaltitel var till synes enkelt gäller raka motsatsen för The Comedy. Den är faktiskt varken särskilt rolig i sig eller handlar om något som skulle kunna vara roligt. Vill man vara riktigt, riktigt snäll skulle man eventuellt kunna fundera på om det finns kopplingar till Divina Commedia (någon form av relativ paradisisk upplösning kan möjligen skönjas i dunklet) men så snäll känns bara motiverat att vara inför något som producerats av tioåringar.
Det finns nämligen inte särskilt mycket att skratta åt när det gäller den icke-komiska filmens huvudperson. Jag uppfattar aldrig hans namn, men IMDb tillhandahåller ”Swanson”. Man tycker sig förstå att han är uppvuxen med en rejäl förmögenhet i ryggen men har valt att inte göra något särskilt med sitt liv.
När man väl börjar tänka på det finns de överallt. Barn. Flickor. Framförallt flickor i tio-elvaårsåldern. Walter har svårt att tänka på något annat hur gärna ha än vill. De stöter ihop med honom på bussen, står framför honom i rulltrappan och mitt över gatan från hans vardagsrumsfönster ligger en skolgård.
Plågsamt medveten om att det han tänker på är fel och att han redan suttit av ett tolvårigt fängelsestraff gör Walter sitt allra bästa för att försöka bli ”normal”, vilket för honom innebär att kunna se en ung flicka utan att tänka på…det där. Eller gör han det? Han säger till sin terapeut att han vill bli normal, undrar hur lång tid det tar, men kanske finns det ändå en del av honom som inte vill ge upp de där känslorna. Han gjorde ju aldrig illa flickorna och eftersom de följde med honom måste de ju ändå, på något sätt, ha velat det själva.
That’s what HE said!