Musikalvecka: Second Chorus (1940)

alt. titel: Dans efter noter, Dans etter noter, To Mænd og een Kvinde, Swing-Romanze, Swing Romance, Follie di jazz, Swing it, Amor de mi vida

December 1940. Förvisso ett helt år kvar till Pearl Harbor men världsläget torde ändå ha varit av den arten att den amerikanska biopubliken hade behov av lite lättsam underhållning. Lite sång, lite dans, lite romans. Men nog måste det ändå ha gått att fylla det behovet med något lite mer substantiellt än Second Chorus?!

Handlingen är lövtunn, nästintill genomskinlig. Intrycket är att Paramount Pictures nöjde sig med att knuffa upp Fred Astaire, Burgess Meredith, Paulette Goddard och Artie fucking Shaw på scenen och sedan slänga åt dem ett knippe slumpartade repliker som skulle ge sken av någon slags romans- och konkurrenshistoria.

Upptakten är i och för sig lite småkul – mästeröverliggaren Danny O’Neill driver collegebandet ”O’Neills Perennials” och har därför fullt medvetet sett till att både han och bandmedlemmarna missat sina tentor under sju års tid. Det är nämligen mycket enklare att tjäna pengar som ett collegeband än att behöva konkurrera med proffs som Artie Shaw. Collegemiljön är dessutom ”cultural, relaxed and gay”.

Ännu enklare blir det när Danny och rumskompisen Hank lyckas snärja den smarta Ellen Miller som sin sekreterare. Hon är så pass bra på att sälja in bandet att de börjar tjäna storkovan. Tyvärr leder Danny och Hanks konkurrens om Ellens gunst till att de bägge två till slut tvingas ta sin examen och börja jobba i sina fäders företag. De anställningarna glöms dock bort i en grisblink när de bägge två reser till New York för att fortsätta att tävla om både Ellen och en plats i Artie Shaws band.

Second Chorus uppvisar ett ganska intressant tidsfenomen. Jag tror i och för sig att filmer om vuxna karlar som gömmer sig för alla former av ansvar i collegets varma famn torde ha varit mer eller mindre omöjliga att sälja in bara ett år senare. Men det står också snart klart att särskilt Danny är en fullblodsegoist, vars horribla beteende publiken förväntas svälja eftersom han är Fred Astaire och en Skön Snubbe.

Han skyr inga medel att i praktiken förstöra andra människors chanser och livssituation för att få som han vill. Men det framställs hela tiden som något humoristiskt och därmed harmlöst. När Ellen till en början inte är det minsta intresserad av att ta jobbet som bandets sekreterare ser han till att hon får sparken från sitt nuvarande jobb. Det är också han som lämnar in den godkända uppsatsen som belönar Hank med den där collegeexaminationen som de bägge försökt undvika, enkom i syfte att få Ellen för sig själv.

Som tittare får man därmed leta efter försonande drag i Second Chorus på annat håll än i manus, dialog och händelseutveckling. Fred Astaire är så klart en publikmagnet i sig, men själv har jag aldrig varit särskilt förtjust i hans dansstil (stepskor är ett djävulens skodon). Och Artie Shaw var en bättre musiker än skådespelare, om vi säger så.

Nej, den enda man helhjärtat kan njuta av i den här genomskinliga bagatellen är den dåvarande Mrs. Charlie Chaplin, Paulette Goddard. Hon är tuff och charmig även om hon lika självklart som obegripligt i slutänden faller för Astaires Danny (”She gave her unspoken ’yes’!”). I verkliga livet fastnade hon dock för hans sidekick – två år efter skilsmässan från Chaplin gifte hon sig med Burgess Meredith. För att avsluta giftermålskarriären med författaren Erich Maria Remarque av alla människor.

Musikaliskt kan man som sagt njuta av Artie Shaw och hans klarinett. Sångerna är för det mesta mer lättlyssnade än minnesvärda även om Second Chrous kan ståta med en Johnny Mercer-låt som dessutom blev Oscars-nominerad.

Man kan för all del dra igång Second Chorus om man inte har något bättre för sig, särskilt som den finns lätt tillgänglig tack vare Public Domain. Men det var banne mig roligare att läsa på lite om Paulette Goddard på Wikipedia och se att Artie Shaw kallade Fred Astaire för en ”humorless Teutonic man”.

Dagen till ära har jag musikalsällskap av bloggkollegan Filmitch och hans måndagsstandard ”Veckans låt”. Hoppa över och se vad han bjussar på, vettja.