You are currently browsing the tag archive for the ‘Fred Astaire’ tag.
alt. titel: Semester i Miami, Tre piger på viften
Streamingtjänster som Netflix haussar ju knappast sitt eget utbud av filmer som är äldre än, säg, tio år. Men de finns där, så när Moon Over Miami dök upp, alldeles lagom till en musikalvecka, och dessutom lockade med kändisar som Betty Grable på rollistan behövde jag inte fundera särskilt länge.
Däremot funderar jag en del på filmens inledning eftersom den gör sitt allra bästa för att etablera att vi inte alls befinner oss i det soliga Florida utan i Texas. Det görs så överdrivet att filmen antingen försöker sig på en liten mindfuck (ska publiken bli orolig över att de ser på fel film ”Whaaaaat, hette den inte Moon Over MIAMI?!”?) eller också inte litar på att publiken ska fatta att vi inledningsvis inte befinner oss i Miami.
Alltnog, på Tommy’s TEXAS Burgers arbetar Susan Latimer och hennes två systerdöttrar Kay och Barbara. Men inte så länge till. De väntar alla tre ivrigt på ett stort arv som tyvärr, sedan skattmasen och advokaterna fått sitt, förvandlats till ynka 4 287 dollars och 96 cent. Det är ju knappast cash som tre kvinnor kan pensionera sig på, men däremot alldeles tillräckligt för Kays briljanta backup-plan.
Till tonerna av ”Oh me, oh Mi-ami” drar alla tre till Florida, där de checkar in på det berömda Flamingo Hotel (vilket så sent som 1935 hade en charmerande ”No Jews policy”). Genom att låtsas vara en rik arvtagerska ska Kay fånga sig en giftassugen miljonär, vilken alltså inte bara ska vara villig att försörja Kay utan också hennes moster och syster. Ganska snart visar det sig att planen till och med går lite för bra eftersom Kay uppvaktas ivrigt av kompisarna Phil McNeil och Jeffery Bolton. Männen är så i gasen att de aldrig lämnar den andre ensam med henne och därmed utan möjlighet till ett frieri, lite så där i avskildhet.
Moon Over Miami har som synes allt en klassisk musikal bör innehålla rent storymässigt – kärlek, and plenty of it! Plus några missförstånd längs med vägen, vilka förstås klaras upp med en närmast surrealistisk enkelhet under de sista minutrarna (”Jaha, du älska mig inte? Jamen, vad bra för jag insåg just att jag egentligen älskar din syster”).
Det som lockade med Moon Over Miami var väl främst rollistan där vi återfinner både Betty Grable som Kay Latimer och Don Ameche som Phil McNeil. Plus Robert Cummings som Jeffery Bolton där jag inte hade det blekaste minne av att han var med i Hitchcocks Saboteur trots att det inte var så länge sedan jag såg den. Nå, han gjorde i och för sig ett ganska blekt intryck där.
Men som vanligt bjuder äldre film på en hel del överraskningar när man väl börjar gräva lite i dem. Moster Susan spelas exempelvis av Charlotte Greenwood, född 1890, och enligt egen utsago, den enda kvinna i Hollywood som kunde ”kick a giraffe in the eye” (hon var 174 cm lång). I ett dansnummer med Jack Haley (fucking Tin Man från The Wizard of Oz!) får 50-åringen också visa upp sina benviftartalanger.
Dansnumren koreograferades av den kände Hermes Pan som hade samarbetat med Fred Astaire på 30-talet. Här skapar han ett antal både intima dansnummer och påkostade massdansscener. Tyvärr bygger flera av dem på att Betty Grable, tillsammans med bröderna Steve, Nick och Frank Condos, ska stepdansa (denna mest avskyvärda av dansstilar). Moon Over Miami bjuder dock också på den ögonbrynshöjande ”Solitary Seminole”. Kanske inte lika brutalrasistisk som Holiday Inns ”Abraham” men här har vi alltså en danstrupp som ser ut att ha svarta peruker på sig och sjunger ”Deek deek, pow wow” till musik som är klart mer swing än traditionell seminole. Numret förde med sig den lilla extrabonusen att bli hårdklippt under Hays-koden, i många stater helt bortklippt från filmen.
Moon Over Miami tillhör den typen av musikal som var rolig att se eftersom den känns så tidstypisk. Bilderna från Miami är i sådan gräll technicolor att jag nästan är lite rädd för att bli blind på kuppen. Florida framställs som paradiset på jorden där det enda man behöver bekymra sig för är avslagen champagne, att inte hänga med i congadansen eller att partygästerna somnar efter tre dagar av dansande och supande. Tidsandan är uppsluppet sexistisk där en äldre man ogenerat kan flörta med sin sons fästmö (”All the girls call me Willie”) och det är romantiskt när Don Ameche ger Betty Grable negativa komplimanger samt talar om vad hon egentligen känner och tycker.
Många av skådisarna är bra var och en på sitt håll men de enda som har någon slags dynamik sins emellan var Haley och Greenwood. Och medan Moon Over Miami var kul som ett tidsdokument är handlingen alldeles för infantil för att filmen som helhet ska bli särskilt underhållande. Det bästa jag kan säga om filmen är att den är lika harmlös som en tand- och klolös kattunge (fast där höll ju inte Hays-censuren med, uppenbarligen). Don Ameche och Robert Cummings uppdykande för att störa den andres uppvaktande av Betty Grable ackompanjeras inte sällan av en ledsam typ wah-wah-wah-ljudeffekt. Alla känslouttryck skruvas upp till 11. En båtracingscen pågår i evigheter. Och så var det ju det där förbannade steppandet…
Idag har musikalkollegan Filmitch däremot följt corona-restriktionerna och hållit sig betydligt närmare hemmavid.
Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.
Välkommen till Los Angeles! Staden där allas drömmar går i uppfyllelse i sprakande technicolor. Nähä, inte det…? Mja, L.A. kan säkert framstå som det förlovade landet, vilket dryper av mjölk och honung, men det är inte alla förunnat att ta för sig av godsakerna. Fråga bara Mia Dolan. Hon flyttade från Boulder City för att bli skådis men har egentligen inte kommit närmare sin dröm än att hon jobbar i caféet på Warner Brothers-området. Plus sprungit på ett oräkneligt antal auditions där hon inte sällan blir avpolleterad efter att ha fått ur sig någon enstaka replik.
En gång är ingen gång. Härmed gör bloggkollegan Filmitch och jag därför en insats för att göra påskmusikalveckan till förhoppningsvis både en vana och en tradition. Förra året försökte vi oss bland annat på så skilda alster som Easter Parade med Judy Garland och Fred Astaire, The Devil’s Carnival med Paul Sorvino och Mamma Mia! med Meryl Streep.
Länkar leder allt som oftast antingen till Spotify eller Youtube.
Om ni gillade temat förra året finns stora möjligheter att det även den här gången finns något matnyttigt att ta med sig till TV-soffan. Om ni inte gillade gillade temat förra året kanske vi har lyckats bättre i år? Only one way to find out…
Häng med på sång och dans, första inlägget kommer imorgon!
Dags att avsluta musikaltemat och jag gör det som jag inledde det hela — med en gammal goding. Har den lyckats motstå tidens tand lika bra som Easter Parade? Jag vill också passa på att tacka Filmitch för ett synnerligen trevligt initiativ, det har varit lika spännande att ta del av hans val som det var att se mina egna.
***
En notorisk gambler som inte bara missar sitt eget stundande bröllop, utan som dessutom (när han väl lyckats övertala den försmådda brudens far att fortsätta förlovningen) är otrogen. Visst låter det som upplagt för en musikal?! Kanske en modern sådan, typ Rent (eller varför inte Lease – Everyone Has AIDS?) men här snackar vi glittrande och svartvitt 30-tal och därmed blir den på ytan deprimerande och tragiska historien något mer lättsam. Sensmoralen är att inga problem (inte ens kärleksproblem) är för stora för att inte kunna lösas med sång, dans och att rätt personer säger att de älskar varandra.
Bloggkollegan Filmitch och jag har tidigare förenats i (nästan) villkorslös kärlek till Disneymusikalen Mary Poppins. Så när det från samma håll kom ett förslag om att dedicera en hel vecka till genren var jag inte sen att hoppa på musikaltåget. Varje dag publicerar vi texter om varsin musikal, med start i dagens gemensamma påskinspirerade verk. Mycket musiknöje!
***
Holiday Inn har mycket musikalhistoria på sitt samvete. Det var den första film där Bing Crosby uppförde sin odödliga White Christmas, en melodi som gick vidare och fick en helt egen film 1954. Kanske blev man inspirerad av Easter Parade eftersom även denna sång förekom i Holiday Inn och alltså också fick en ”egen” film 1948 med Fred Astaire och Judy Garland.
alt. titel: Värdshuset fritiden
Idag är det den amerikanska storhelgen Thanksgiving. En i grunden rätt sympatisk helg som är tänkt att användas till tacksägelse över att man lever och har hälsan inom familjens trygga hank och stör. Filmmässigt verkar den snarare ge upphov till svårartade Norén-situationer, våldsamheter och depression.
That’s what HE said!