You are currently browsing the tag archive for the ‘Fred Astaire’ tag.
Efter att under ungefär ett år hängt med den utmärkta Buffypodden och tittat mig igenom snart alla sju säsongerna av Joss Whedon-serien Buffy the Vampire Slayer (visad i USA mellan 1997 och 2003) var det dags för ett litet experiment inom ramen för musikalveckan.
Välkommen till Los Angeles! Staden där allas drömmar går i uppfyllelse i sprakande technicolor. Nähä, inte det…? Mja, L.A. kan säkert framstå som det förlovade landet, vilket dryper av mjölk och honung, men det är inte alla förunnat att ta för sig av godsakerna. Fråga bara Mia Dolan. Hon flyttade från Boulder City för att bli skådis men har egentligen inte kommit närmare sin dröm än att hon jobbar i caféet på Warner Brothers-området. Plus sprungit på ett oräkneligt antal auditions där hon inte sällan blir avpolleterad efter att ha fått ur sig någon enstaka replik.
En gång är ingen gång. Härmed gör bloggkollegan Filmitch och jag därför en insats för att göra påskmusikalveckan till förhoppningsvis både en vana och en tradition. Förra året försökte vi oss bland annat på så skilda alster som Easter Parade med Judy Garland och Fred Astaire, The Devil’s Carnival med Paul Sorvino och Mamma Mia! med Meryl Streep.
Länkar leder allt som oftast antingen till Spotify eller Youtube.
Om ni gillade temat förra året finns stora möjligheter att det även den här gången finns något matnyttigt att ta med sig till TV-soffan. Om ni inte gillade gillade temat förra året kanske vi har lyckats bättre i år? Only one way to find out…
Häng med på sång och dans, första inlägget kommer imorgon!
Dags att avsluta musikaltemat och jag gör det som jag inledde det hela — med en gammal goding. Har den lyckats motstå tidens tand lika bra som Easter Parade? Jag vill också passa på att tacka Filmitch för ett synnerligen trevligt initiativ, det har varit lika spännande att ta del av hans val som det var att se mina egna.
***
En notorisk gambler som inte bara missar sitt eget stundande bröllop, utan som dessutom (när han väl lyckats övertala den försmådda brudens far att fortsätta förlovningen) är otrogen. Visst låter det som upplagt för en musikal?! Kanske en modern sådan, typ Rent (eller varför inte Lease – Everyone Has AIDS?) men här snackar vi glittrande och svartvitt 30-tal och därmed blir den på ytan deprimerande och tragiska historien något mer lättsam. Sensmoralen är att inga problem (inte ens kärleksproblem) är för stora för att inte kunna lösas med sång, dans och att rätt personer säger att de älskar varandra.
Bloggkollegan Filmitch och jag har tidigare förenats i (nästan) villkorslös kärlek till Disneymusikalen Mary Poppins. Så när det från samma håll kom ett förslag om att dedicera en hel vecka till genren var jag inte sen att hoppa på musikaltåget. Varje dag publicerar vi texter om varsin musikal, med start i dagens gemensamma påskinspirerade verk. Mycket musiknöje!
***
Holiday Inn har mycket musikalhistoria på sitt samvete. Det var den första film där Bing Crosby uppförde sin odödliga White Christmas, en melodi som gick vidare och fick en helt egen film 1954. Kanske blev man inspirerad av Easter Parade eftersom även denna sång förekom i Holiday Inn och alltså också fick en ”egen” film 1948 med Fred Astaire och Judy Garland.
alt. titel: Värdshuset fritiden
Idag är det den amerikanska storhelgen Thanksgiving. En i grunden rätt sympatisk helg som är tänkt att användas till tacksägelse över att man lever och har hälsan inom familjens trygga hank och stör. Filmmässigt verkar den snarare ge upphov till svårartade Norén-situationer, våldsamheter och depression.
That’s what HE said!