You are currently browsing the category archive for the ‘Musikal’ category.
alt. titel: G – som i gemenskap
Dags att skotta igen ett enormt hål i min ungdomsallmänbildning! Anno 1983 var jag blott elva år gammal, tillika hästtjej. Därmed tog det ett tag innan G som koncept registrerades på min radar. Om jag inte minns helt fel var det i en artikel i Kamratposten om Niels Jensen där jag för första gången insåg att det funnits en jättejättepopulär film som hette G. Och eftersom det här fortfarande var 80-tal och jag ärligt talat inte brydde mig tillräckligt mycket för att jaga rätt på både en VHS-kassett och något att spela den i har det alltså dröjt innan jag rättat till misstaget.
Tre grabbar står redo att ta studenten och greppa världen om skrevet för att verkligen börja Leva. Nå, Robban hoppade ju av redan i vintras för att skaffa kneg men det har gått lite halvknackigt med den saken. Både enklare och skönare att lulla omkring som en övervintrad hippie, vilken missat bussen till Woodstock, och langa lite hasch istället.
Men Alexander och hans band Barn vet precis vart de vill vara – med en tredje osannolikt framgångsrik LP-skiva under bältet och spelningar med Bowie i Madison Square Garden. Alex har ju mer eller mindre fixat kontrakt med Stockholms slemmigaste manager i polotröja och enorma pilotbrillor, så vägen från att eventuellt, kanske, möjligtvis få spela in en första singel till världsberömmelse är mest en formsak i deras ögon.
En som tror på sina kompisars musikaliska förmågor är blondlockige Kim. Han hänger på klubben G som ägs av Kristoffer. Kristoffer tycker att han och Kim borde åka på Greklandssemester tillsammans men Kim vill samtidigt hemskt gärna vara med tre-veckors-flickvännen Mia. Det tycker förresten Kims mamma också, enligt henne är det ”både naturligare och trevligare” att Kim åker till Grekland med Mia istället.
Upplägget i G är inte mer komplicerat än att vi får följa grabbarna i deras respektive spår under…tja, ska vi säga ett par veckor? Mest speltid får Robban och hans knarkproblem med svikarkompisar och tuffe MC-langaren Sudden. Vad blir i slutänden viktigast för Robban – den sköra haschgemenskapen i Vasaparken eller ett hederligt jobb som ger valkar i nävarna?
Därefter får Alexander ta plats eftersom vägen till kändisskap givetvis inte alls är spikrak och beströdd med LP-konvolut. Den slemmige managern vill föga förvånande handplocka russinen ur kakan och istället låta Alexander bli sångare i populära Nürnberg 47. Ett band som med sin överdrivet nollställda och blekblonda stil ser ut att höra hemma i Berlinkällare snarare än i svenska folkparker där de måste dela repertoar med Kurt-Hugos. Vad är viktigast för Alexander – ihålig berömmelse eller musikergemenskapen med kompisarna?
I jämförelse med allt detta utmålas Kims relationsproblem som förhållandevis lättviktiga. Till viss del beror det också på att de (i alla fall så här i efterhand) omges med ett visst löjets skimmer. Efter ett bråk dem emellan slänger Mia ur sig: ”Sudden är i alla fall ingen bög!”. Klipp till Kim på väg till gymmet iförd korta, avklippta jeansshorts och ett litet färgglatt linne. Hans attraktion till Kristoffer framstår som lätt egendomlig med tanke på att denne porträtteras av en Magnus Uggla som verkar vara med i en helt annan film än övriga inblandande. Han har anlagt Errol Flynn-mustasch och en forcerad air som jag skulle vilja karakterisera som ”pilsnerfilmsfjolla”, om nu ett sådant koncept finns. Till det kommer vid ett tillfälle någon slags overall och ett par knallröda stövlar som får honom att se ut som Sveriges meste schlagerbilmekaniker.
Filmens tydligaste perspektiv handlar givetvis om drömmar om eller längtan efter gemenskap, i vilken form det än månde vara. Utöver det undrar jag om Staffan Hildebrand hade ett särskilt horn i sidan till mödrar? De enda vuxenfigurerna i G är nämligen två fullkomligt inkompetenta mödrar (Robban och Kims) samt en trygg och förtroendeingivande fader (Mias).
Extra uppenbart blir denna skillnad i fallet Robban. Hans mamma kan inte göra mycket mer än att tjata på sonen, ge efter samt vägra inse att hennes lille älskling kan göra något som helst fel trots att han kommer hem med polisen i släptåg efter en knarkrazzia. Detta beteende ställs mot Mias pappa som tar sig an den vilsne ynglingen och låter honom arbeta för brödfödan. Tydligt ställda krav är förstås precis vad Robban behöver och resultatet låter inte vänta på sig: en nyklippt knegare med lagom mycket skit under naglarna som dessutom avslutat sitt haschmissburk utan problem.
Då kan man till slut fråga sig vad filmen gör under musikalveckans banér? Jomen, särskilt med Alexander-vinkeln förekommer självklart en hel del musik i filmen. Både från scenen och på dansgolvet trakteras vi med det bästa ett svenskt och synthigt 80-tal förmådde prestera. Hundarna brinner med Nürnberg 47 (som ju egentligen var Reeperbahn). Nattens drömmar med Nasa. Dessutom finns ett antal låtar som specifikt hör till Kim och väl kan ses som en slags drömmar eller uttryck för hans sinnesstämning. Freestyle sjunger om Nattens dockor medan Kim prövande smeker mannekängdocksbröst. Eva Dahlgren följer med in på gymmet och utmanar den unge mannens sexualitet med Sexhets.
Om förra årets musikalvecka kunde innehålla Sing Street finns det inget som hindrar G från att kvala in i år. Utöver det vet jag inte om det är så stor idé att jämföra de bägge filmerna. Inte minst eftersom det blir stor skillnad på en film som ska utspelas på 80-talet där filmteamet kunnat välja musik som i backspegeln hållit för tidens tand och en film som verkligen ÄR från 80-talet med allt vad det innebär av fjäderfrillor, smala slipsar och vita kavajer. G blir föga förvånande ett roligt och ganska taffligt tidsdokument. Välmenande och tillrättalagd. Men någon särskilt bra film är den inte.
Vad än Filmitch hittat på idag tror jag inte att det är svenskt 80-tal. Men man vet ju aldrig…
Annonser
alt. titel: Trollkarlen från Oz
Att spela in fantasifull och färgglad musikal i slutet av 30-talet var fanimig ingen lek, det var en business på liv och död. Bokstavligt talat. Det går ju allehanda rykten om Poltergeist-förbannelsen men när det gäller den folkkära klassikern The Wizard of Oz lyckades man helt på egen hand skada eller äventyra en försvarlig del av skådespelarnas fysiska hälsa.
Maskören Jack Dawn var en av de första att använda skumlatex och det tog över en timme att skala bort fågelskrämmemasken från Ray Bolgers ansikte. Han fick till slut permanent inristade linjer i ansiktet av den eskapaden. Den gröna ansiktsfärgen som Margaret Hamilton fick bära i rollen som den onda häxan innehöll försvarliga mängder koppar och hon lyckades dessutom vid ett tillfälle få brännskador på både händer och ansikte. Den förste Tin Man, Buddy Ebsen, sminkades med hjälp av aluminium-pulver vilket ledde till att han efter nio dagars filmande fick föras till sjukhus med andnöd och kramper. Och ni vet den där scenen när härligt fluffig snö faller över vallmo-fältet för att väcka Dorothy, Toto och Lion? Asbest…
The Wonderful Wizard of Oz var en barnbok som författades av Frank L. Baum vid pass 1900 och redan efter två år hade den blivit så populär att det gjordes en musikal av historien. När boken övergick till public domain 1956 hade den sålt i mer än tre miljoner ex. Men under de åren hade den å andra sidan fått rejäl draghjälp av minst tretton uppföljare och nio spin-off-verk i form av novellsamlingar, musikaler och pjäser skrivna av Baum själv, minst tjugofyra ytterligare uppföljare eller spin-off-böcker av andra författare plus sex filmer, musikaler eller TV-serier. Det känns som om det skulle kunna finnas fog för att tala om en ”bauming business” för all things Oz.
Exakt varför Baums böcker och värld blev så ohyggligt populära är inte helt lätt att utröna. Tydligen spekuleras det i att det skulle ha något att göra med att The Wonderful Wizard of Oz var den första tydligt amerikanska sagan, till skillnad från klassiker som bröderna Grimm, H.C. Andersen eller Lewis Carrolls historier om Alice. Förutom Oz utspelas nämligen handlingen på för målgruppen välbekanta ställen som Omaha och Kansas. Och vi känner ju alla till det klassiska mantrat: ”There’s no place like home…”
Trots att denna klassiska musikal aldrig varit någon jättefavorit för min del känner jag ändå att jag har svårt att förhålla mig helt neutral till den. Den är så pass välrefererad i tusen och en olika sammanhang (från Buffy the Vampire Slayer och Zardoz till Who Framed Roger Rabbit) och sångerna är så pass välbekanta att helheten skapar, om inte annat, en illusion av nostalgi.
Den allra första början är något svårsmält eftersom den kräver att en då 17-årig Judy Garland ska bete sig som hon vore max 10 eller 12 (hennes konkurrent om rollen var USA:s 10-åriga lilla solstråle, Shirley Temple) när hon bara måste berätta för sin tant och farbror hur elak kärringen Gulch varit mot lilla Toto (den stackars jycken Terry får större delen av filmen finna sig i att bli mer eller mindre ihjälklämd i Garlands armar).
Men snart får Dorothy en chans att drömma sig bortom regnbågen och det är enligt min mening ett smart drag att lägga in den klassiska sången så tidigt. Judy Garlands karakteristiskt mörka röst bryter liksom upp bilden av den lilla flickan Dorothy så mycket att man därefter inte har så mycket annat val än att acceptera henne som en drömlik barnkvinna. Hennes osäkra åldersstatus passar väl in i det faktum att allt som utspelas i Oz lika gärna skulle kunna vara ett hjärnspöke medan Dorothy ligger utslagen i spåren av den vilda tornadon.
Lyckas man inte, likt Dorothy och hela hennes hus, bli bortsvept av fantasifullheten och färgexplosionen som är The Wizard of Oz gissar jag att den kan vara en ganska svår film att svälja. Munchkins i märkliga frisyrer (allt ”hår” skulle mycket väl också kunna vara Jack Dawns skumlatex) och med heliumröster, Billie Burke som häxan Glinda i gräddbakelseklänning men som inte gör mycket nytta för någon, Margaret Hamilton som en ultrastereotyp och kacklande häxa, inte bara ett utan flera deus ex machina-incidenter, omdömen rörande tänkande vilka skulle kunna tolkas som oerhört akademiker-föraktande samt övertydliga livsvisdomar (”If I ever go looking for my heart’s desire again, I won’t look any further than my own back yard”).
Men själv har jag inga större problem att trycka i mig ytterligare en tittning på Dorothys äventyr. Nu var exempelvis första gången jag insåg hur mycket inspiration Tim Burton måste ha plockat åt sig när han gjorde Charlie and the Chocolate Factory. Och med tanke på musikalens klassikerstatus kanske man borde se till att göra den till en del av sin filmiska allmänbildning? Tro mig, en hel del annat kommer att blir så mycket roligare om man känner igen referenserna.
Lyckades även Filmitch fångas av trollkarlens nostalgiska äventyr? Klicka här för omedelbart svar.
Så var det alltså dags att se må bra-ångvälten i vitögat igen. Jag var ju inte överdrivet förtjust i den första filmen men med bloggkollegan Fiffis idoga försäkranden att Mamma Mia! Here We Go Again faktiskt var bättre kunde jag inte med att dissa eländet osett.
Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga. Läs hela inlägget här »
Dublin på 1980-talet. De unga, både välutbildade och mindre så, flyr Irland. Undan arbetslöshet, alkoholism och den övervakande religionen. Kvar finns barn, gamla och de som inte har lika enkelt att dra upp bopålarna och bara schappa. Som Conors föräldrar, vilka sitter mer eller mindre fast i ett stort hus och har tre barn att försörja. En inte helt idealisk situation för ett par som eventuellt enbart gifte sig för att kunna ligga med katolska kyrkans välsignelse.
P
å 60-talet i den franska kuststaden Rochefort drömde alla om kärlek. På 80-talet i den amerikanska kuststaden Los Angeles drömmer ingen om kärlek, utan är bara om fame and fortune. Or do they?!
När jag flyttade upp till Umeå för att börja på universitetet var jag i många avseenden en TV-mässig oskuld, uppväxt på ettan, tvåan och, under en mycket kort period, fyran. Det var dock en situation som snabbt kunde åtgärdas med hjälp av korridorsboende och en gemensam TV som fick in både trean, femman och ZTV.
alt. titel: Showtime
Redan Shakespeare skaldade ”All the world’s a stage” och det är ett motto som både Bob Fosse och Joe Gideon har tagit till sitt hjärta i All That Jazz. Hur ska man annars tolka en av allt att döma självbiografisk film om en koreograf och regissör? En man med en repetitiv morgonrutin av dusch, ögondroppar, samarin och lite uppåttjack vilken avslutas med jazzhands och en bekräftelse i spegeln: ”It’s show time!”?
alt. titel: Guldrushens glada dagar
Ända sedan Homer Simpson besviket utropade ”Why did they have to screw up a perfectly serviceable wagon story with all that fruity singing?!” medan Marge och Lisa beundrade Lee Marvins “marvelous splits” har jag varit nyfiken på Westernmusikalen Paint Your Wagon.
alt. titel: Wedding Bells
Det pågår en hel del stenkastning mot den moderna filmindustrin – filmerna är utslätade, uppföljarna oräkneliga och historierna så lövtunna att man ibland kan misstänka att deras tillblivelse handlar om helt andra saker än artistisk kreativitet. Men som vanligt räcker det med en smula rotande för att inse att inget av detta är nya fenomen.
That’s what HE said!