The Polar Express (2004)

Det är första advent och traditionsenligt bjuder bloggen på en tvättäkta julfilm. I år blir det dessutom tre till, en varje adventssöndag. Mycket nöje!

***

alt. titel: Polarexpressen

Förra året bjöd bloggen på jultågsfilm första advent i form av Hallmark-klägget The Christmas Train. Så varför inte göra om konststycket? Alltså skriva om en jultågsfilm, inte försöka mäkta med ytterligare dravel från Hallmark. Bakom The Polar Express hittar vi pålitliga namn som Robert Zemeckis, Tom Hanks och Alan Silvestri, så det måste ju innebära att vi nu snackar kvalitet av högsta klass?

Musikalvecka: In the Heights (2021)

I början av In the Heights får vi lära oss att ”sueñito” betyder ”liten dröm”. Men ingen av de Wahington Heights-invånare vi möter drömmer särskilt små drömmar. Usnavi vill återvända till Dominikanska republiken och köpa tillbaka sin pappas gamla affärsverksamhet. Vanessa vill bli modedesigner medan Benny vill ta över sin chefs taxiverksamhet. Chefen, Mr. Rosario, drömmer i sin tur om att kunna bekosta dottern Ninas studier vid Stanford. Salongägaren Daniela hoppas på bättre affärer med en flytt av salongen till Bronx. Guidade av Usnavi får vi stifta bekantskap med Manhattan-kvarteren och alla dess invånare under tre heta juli-dagar.

Musikalvecka: Aladdin (2019)

Två barn ombord på en liten båt beundrar en större båt. Men varför gör de det, undrar deras pappa? Deras egen båt är precis lagom stor för deras familj. Om barnen bara sätter sig vid hans fötter ska han berätta en saga för dem. Kommer sagans sensmoral att handla om att inte gapa över för mycket och vara sig själv? Har påven en toppig hatt och Disney världsherraväldeambitioner?

Musikalvecka: Moana (2016)

alt. titel: Vaiana, Oceania

Navigare necesse est. Att segla är nödvändigt. Det är en livsfilosofi som Moanas folk på den lilla polynesiska ön Motunui absolut inte svär sig till. Moanas far försöker ständigt få sin äventyrliga dotter att förstå att livet inte kan bli mer perfekt än det är just på ön, med gott om kokosnötter i palmerna och fisk i lagunen. Och så har hon ett ansvar gentemot öns befolkning eftersom hon en dag ska ta över sin pappas ledarroll.

Musikalvecka: High Society (1956)

alt. titel: En skön historia, Fint folk flørter

Alla avundas överklassens fina folk, the rich and famous. Men just på grund av det flockas också gamarna. Exempelvis till Newport, där Tracy Lord, blott 26 år gammal, ska gifta sig för andra gången! Eftersom Mr. Lord för närvarande har en allmänt känd kärleksaffär med en balettflicka och inte lever tillsammans med sin familj har redaktören för SPY Magazine (”Its finger on the pulse and its ear to the ground”) inga större problem att hitta en utpressningsvinkel. Om familjen Lord inte vill ha hela den solkiga affären uppblåst i tidningen får de ta skeden i vacker hand och bjuda in reportern Mike Connor samt fotografen Liz Imbrie till både sitt hem och bröllopet.

Musikalvecka: Calamity Jane (1953)

alt. titel: Västerns vilda dotter, La terreur blonde, Vestens vildkat, La blonde du Far-West, Schwere Colts in zarter Hand, Non sparare, baciami!, Doris Day en el Oeste

Vad gör den smutsiga kvinnan i skinnkläder på Chicagos raffinerade gator? Som skräckslaget ryggar tillbaka från ett butiksfönster fullt med peruker i tron att de är resultatet av en indiansk skalpmassaker? Jomen det är ju så klart Martha Jane Cannary, mer känd som Calamity Jane, som rest hela vägen från Deadwood i Dakotaterritoriet för att övertala den skönsjungande Adelaid Adams att uppträda i hemstaden. Varför Adams, som är tillräckligt känd för att förekomma på cigarettbilder (hett eftertraktade av Deadwoods manliga invånare), skulle följa med Calamity är oklart men något måste hon ju försöka med. Utan hennes löfte om Adams hade Deadwood-publiken annars sannolikt skjutit ned saloonägaren Henry Miller när det visade sig att hans inbokade artist Ms. Frances Fryer egentligen var en Mr. Francis Fryer.

Musikalvecka: On the Riviera (1951)

alt. titel: På Rivieran

Om man nu ändå ska sätta sprätt på en sjuhelvetes massa pengar, kan man väl lika gärna göra det på en plats som är ”bright and gay”? Varför inte den franska rivieran? Och när du ändå är där, varför inte passa på att se Jack Martins show på Côte d’Azur?

Musikalvecka: Encanto (2022)

Första filmen ut i 2022 års musikalvecka. Nytt och animerat!

***

alt. titel: Encanto, la fantastique famille Madrigal

Den stora familjen Madrigal är inte bara magiskt begåvade samt begåvade med ett magiskt hus, utan också beskyddare av hela det omgivande lilla colombianska samhället. Superstarka Luisa hjälper till med allt från förflyttning av åsnor och pianon till stenbrytning och husbyggen. Förutom en ändlös räcka av felfria hår-dagar har perfekta Isabel också gröna fingrar och får hela byn att blomstra. Fingerfärdiga Julieta kan baka och laga mat som är både närande och helande för allt som kan fattas den mänskliga kroppen. Och över hela familjer regerar den respektingivande Abuela, Julietas mamma samt Luisa och Isabels mormor. Den första att få ta emot Madrigal-familjens magiska krafter.

Dags för sång och dans!

Den vane bloggläsaren förstår med denna titel att det är dags för den årligen återkommande musikalveckan. Som vanligt tillsammans med bloggkollegan Filmitch och med start imorgon — annandag påsk. En av årets bästa veckor, om ni frågar mig. I år framträder en två-tre trender, utan att det var riktigt meningen. Först och främst har vi ett knippe 50-talsproduktioner, lättsamma och färgglada saker.

Well, kanske jag skulle säga att ”lättsam och färgglad” faktiskt är det helt igenom övergripande temat eftersom de andra två elementen den här veckan består av dels Disney, dels den oförliknelige sång- och dansmannen Lin-Manuel Miranda. Ni som kan er Lin-Manuel förstår också att det här förekommer en viss överlappning.

Häng med, alla ni som kan behöva lite lättsamhet och färgsprakerier i vardagen

tick, tick…BOOM! (2021)

alt. titel: Tick, Tick…Boom!

Jonathan Larson är en jagad man. Likt en reproduktionspanisk kvinna hör han bokstavligt talat den biologiska klockan ticka iväg i sekunder, minutrar…år. Om en vecka, den fjärde februari 1990, fyller han 30 år. 30!! Och vad har han egentligen åstadkommit i sitt liv? En skruttlägenhet i New York, obetalda räkningar, jobb på en diner och ett evighetsprojekt i form av den dystopiskt futuristiska rockoperan Superbia. Som han själv uttrycker det: ”At 30, you stop being a writer who waits tables and become a waiter with a hobby”. Stephen Sondheim hade sin första Broadway-show när han var 27. Just sayin’…