You are currently browsing the tag archive for the ‘Charlize Theron’ tag.

alt. titel: A Woman’s Face

Vad är det som får guvernanten Anna Paulsson att rycka till som om någon kört in en strumpsticka i skinkan på henne? Ingenjör Harald Berg (komplett med golfbyxor, rutiga strumpor samt en prydlig liten tjusarmustasch) försöker ju bara skämta lite med den unga kvinnan genom att kalla henne ”bedragerska”. Hur ska Harald Berg kunna veta att Anna Paulsson för bara några månader sedan hette Anna Holm och var en erfaren utpresserska?

Anna Holm var en kvinna som hatade både livet och mänskligheten. Tack vare en svår brännskada i ansiktet ser omgivningen henne som ett monstrum. Så då kan hon väl lika gärna bete sig så hemskt som hon ser ut?

Anna Paulsson är däremot någon som fått en andra chans tack vare den godhjärtade doktor Wegert. Han har dock förmanat att han enbart kan göra något åt hennes utsida – förändringen på insidan måste hon själv stå för. Och det är anmärkningsvärt lätt för Anna att komma igång med den där förändringen. Det räcker med en björnkram och ett par blöta pussar från hennes lille skyddsling Lars-Erik den där först kvällen på Forsa bruk för att den kallhamrade brottslingen ska lösas upp av tårar. Och vi kan därmed också raskt räkna ut hur det går med det tidigare överenskomna upplägget, att Anna skulle se till att Lars-Erik råkar ut för en liten…olyckshändelse så att den nedrige Torsten istället får ärva konsul Barrings förmögenhet,.

Tredje gången gillt för både Ingrid Bergman och Gustaf Molander, den här gången utgående från en fransk pjäs. Och det måste sägas, först som sist, de bjuder verkligen på tre vitt skilda historier. Swedenhielms var en (allvarlig) komedi medan Intermezzo var ett rent kärleksdrama. Och så kommer nu då En kvinnas ansikte dragandes med någon slags sedeslärande thriller.

Tyvärr är detta senaste exempel också den svagaste i trojkan. Det är för all del fullt blås vad gäller händelseutveckling, men manuset brer på tjockt med övertydliga repliker som förklarar exakt vad som är på gång. I detta är jag är helt enig med en av de samtida kommentarerna: ”Det blir för mycket av det sagda. Det är det osagda man saknar”. De filmiska greppen för att dölja Annas ansikte, både som van- och återställd, känns också allt för krystade. Ungefär som när Hollywood slänger fram vaser, cigarrer, konjakskupor och gud vet vad för att undvika skymten av pubeshår eller genitalier.

Till detta kommer en Ingrid Bergman som spelar över på ett högst olyckligt sätt i rollen som Anna Holm. Jag vet inte om jag låter mig distraheras av den överdrivna sminkningen (man undrar var hon förlagt sin Fantomen på operan-mask) men hon är inte det minsta övertygande som en hård och bitter kvinna, märkt såväl på utsidan som insidan av ett liv tomt på kärlek och omtanke. Som Anna Paulsson är hon å andra sidan alltför slätstruken. Bergman lyckas aldrig göra sin Anna till något mer än kvinnan som en gång var vanställd och nu fruktar att hennes förflutna ska komma ikapp henne. Och då har jag inte ens nämnt det faktum att Allan Wegert måste vara en av världens bästa plastikkirurger med tanke på att Anna Paulssons ansikte synes helt utan skavanker. Alternativt att kvinnan är en fullkomlig djävul vid sminkbordet om morgnarna.

Då finns det något lite mer att hämta i detta förflutna och Annas skurkgäng, bestående av ockraren Miller samt utpressarna Nyman, Greven och vackra Herman. Porträtterade i tur och ordning av Sigurd Wallén, Erik ”Bullen” Berglund, Gösta Cederlund och Magnus Kesster. Tillsammans med Georg Rydeberg som en läbbigt slipprig Torsten Barring tycks de åtminstone ha haft ganska roligt när de dricker grogg, röker cigarrer och skrockar över sin egen oärlighet.

Till sist bör påpekas att denna films engelska titel inte ska förväxlas med den amerikanska filmen med samma namn från 1941. Där är det istället Joan Crawford som spelar Anna i regi av George Cukor. Och apropås det där med inget-nytt-under-solen i fallen Nicole Kidman i The Hours och Charlize Théron i Monster: ”Miss Crawford takes a radical step as a screen glamour girl to allow the makeup necessary for facial disfiguration in the first half…”.

Annonser

En bit in i Mission: Impossible – Fallout, Ethan Hunts senaste äventyrskrönika, börjar jag fundera på i vilken av filmerna som Charlize Theron var skurken med det luddiga syftet för alla sina illdåd. Handlade det inte om en hårddisk av något slag? Och kanske en kidnappningssituation?

Läs hela inlägget här »

Inte för att Marlo hade några högtflygande drömmar för sitt liv. Men var denna vardagstrall verkligen allt som erbjöds? En dotter som började titta lite för kritiskt på sig själv, sina prestationer och sin kropp. En son med någon form av ”atypisk” neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. En ”out of the box-kid” som enligt den fina skolan skulle behöva en lärarassistent. Om skolan tillhandahåller en sådan hjälp? Nej, nej, det var bara ett råd i all välmening, att hitta och anlita en dylik assistent är naturligtvis upp till det problematiska barnets föräldrar.

Läs hela inlägget här »

Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.

Läs hela inlägget här »

Det kändes ju givet att som Queen-fan fastna för en trailer där en stentuff Charlize Theron pucklar på folk till höger och vänster till tonerna av Killer Queen. I’m there, no questions asked!

Läs hela inlägget här »

Ur vägen Akilles, Theseus, Herakles och Perseus, det finns en ny superhjälte på agoran!

Den grekiska mytologin är i mångt och mycket uppbyggd av hjältar och hjältedyrkan, varav majoriteten föga förvånande är män. I den mån kvinnor finns på plats är det i form av hjälte-hustrur, hjälte-döttrar eller hjälte-mödrar. Har man tur kan det finnas en slags moralisk hjältinna här och var.

Läs hela inlägget här »

winters-waralt titel: The Show White Chronicles: The Huntsman: Winter’s War

Mirror, mirror on the wall. Who’s the dullest of them all?

Tja, något förvånande i alla fall inte denna prequel/uppföljare till den stentrista Snövit-remaken som kom för några år sedan. Kan man bara acceptera en del rätt konstruerade vändningar för att få historien att röra sig framåt samt en välputsad CGI-fest (föga förvånande) av flytande metall och spetsig is var det här rätt underhållande.

Läs hela inlägget här »

Snow WhiteÅtminstone castingmässigt tycks Snow White… bestå av alldeles för många missade chanser. När det gäller hjältinnan själv fanns bland andra Felicity Jones och Alicia Vikander med i leken innan producenterna bestämde sig för Kristen Stewart. Även om jag tyckte Kristen, till skillnad från inte mindre än fem vampyrrullar, gjorde ett hyfsat jobb i Adventureland vet jag vem av de tre jag skulle ha föredragit och det var inte hon.

Läs hela inlägget här »

2003 års toppnyhet är givetvis att Knivsta blir Sveriges 290:e kommun, eller vad säger du Jojjenito?

På andra håll i världen invaderar amerikanska och brittiska trupper Irak den 19 mars och i december tas Saddam Hussein tillfånga.

Läs hela inlägget här »

Mad Max Fury RoadI en avlägsen och (givetvis) dystopisk framtid har biologi blivit hårdvaluta. Gröna växter är förbehållna priviligierade rövarbaroner och deras avelskvinnor. Mänskliga kroppar levererar så väl arbetskraft som blod, mjölk och välskapta barn. Alla produkter som tillhör de som har makt att ta för sig. Vilket i det här fallet betyder den maskbeklädde Immortan Joe och hans kumpaner People Eater och Bullet Framer.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Fredrik Gustafsson, The Man From the Third Row
Javier Sierra, The Secret Supper
Hans Olov Öberg, Någon att lita på
Harlan Coben, Gone for Good

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser