You are currently browsing the tag archive for the ‘Tom Savini’ tag.

alt. titel: Rosemary’s Killer, Pitchfork Massacre, The Graduation, Forke des Todes

Ja, herregud, var skulle slasher-genren varit utan Tom Savini? Platt intet! I fallet The Prowler är det alltså inte bara regissörens efternamn (Joseph Zito) som kopplar ihop filmen med den tidigare Maniac, utan också en entusiastisk effektsmakare. Och även om dagens mördare kanske inte är riktigt lika uppfinningsrik när det kommer till vapen som Frank Zito måste man erkänna att han gör gott bruk av det han har.

Men medan den militärklädde gestalten mördar av hjärtats lust har Lisa definitivt tröttnat på avslutningsdansen. Sheriffbiträdet Mark har bara ögon för den präktiga Pam, trots att Lisa gör tappra försök att avleda hans uppmärksamhet och ”råkar” spilla ned Pams klänning. Lisas egen dejt Paul tillber redan den vite porslinsguden på killarnas toalett trots att klockan är bara barnet. Men det är klart, vad skulle det vara för dans om inte bålen var rejält spetsad?

Så Lisa gör som alla skulle göra i hennes situation – hon stormar ut från lokalen bara sekunder innan en av de vaktande lärarna ber alla hålla sig kvar inomhus på grund av en kringsmygande typ med oklart uppsåt. Av med balklänningen för att hoppa i den kvällssvala poolen eftersom det tydligen är kutym vid Avalon Bays college att ha på sig bikini istället för underkläder. Det är den sista blöta stackars Lisa kommer att få uppleva…

Nej, det skulle väl inte vara mycket till klassisk slasher om folk inte betedde sig som idioter. Faktiskt mest hela tiden när det kommer till The Prowler. Med det sagt måste jag emellertid erkänna att jag blev positivt överraskad av dagens film. Mördaren i sin stridsmundering, kängor och hjälm är en sjukt bra slasher-gestalt och det känns nästan märkligt att The Prowler inte fått komma tillbaka fler gånger. Ok, han får ett ganska otvetydigt slut, men säg den slasher-franchise som låtit sådana petitesser hindra sig?

Medan jag tittar på filmen köper jag både konceptet med den försmådde, hämnande älskaren och i alla fall en del av de mer eller mindre krystade omvägarna som handlingen måste ta för att dumpa den ena tonåringen efter den andra i mördarens knä. De mångtaliga funktions-odugliga dörrarna var dock kanske inte en en av dem…

Det är först så här i efterhand som de gapande hålen blir milt sagt uppenbara. Varav det kanske allra största är: knatar mördaren omkring med en liten florist-kylväska eftersom hen lämnar ett övertydligt visitkort i form av en färsk, röd ros hos sina kvinnliga mordoffer? Det är minst lika uppenbart att filmen inte ansträngt sig överhövan för att göra historien till någon djupt känd krigstraumaparallell, vilket kanske hade gjort den lite mer aktuell i ett Vietnam-perspektiv. Men Zito verkar bara ha velat casha in lite sköna slasher-stålars när nu det tåget börjat komma upp i tidig 80-tals-fart. Och för min del funkade det som sagt helt ok.

Final girl: Pam MacDonald är en så typisk final girl att hon nästan blir mer stereotyp än Laurie Strode. Hon dejtar Mark som ju är vuxen och har ett jobb, så jag får en distinkt känsla av att det finns ett hägrande giftermål vid horisonten. Hon fixar och donar med dansen, serverar bål men tackar bestämt nej när det bjuds starkare varor.

Historik/psykologi: Även om jag som sagt gillade konceptet med WWII-soldaten som tar livet av sin otrogna käresta ska man nog inte tänka allt för mycket på varför han sätter igång med att mörda igen efter 35 år bara för att det ska hållas en ny skoldans.

Vapen: Bajonetten är klart otrevlig, så även hötjugan. Dock betydligt mer oklart varför mördaren är utrustad med den senare.

Killer-o-vision: Upplever att Zito faktiskt använder PoV-greppet mest för att lura publiken en smula. Det är definitivt inte lika tydligt som i exempelvis The Burning.

Publicerad tidigare på bloggen i juli 2018

***

Hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

På ett sätt kan man säga att jag såg Friday the 13th alldeles för sent, jag hade börjat på universitetet och den eminenta föreningen Filmstudion i Umeå bjöd på en lucia-visning som det året råkade infalla på en fredag. Jag var alltså lite väl gammal för att bli genuint skrämd av Tom Savinis trollkonster.

Samtidigt kan man säga att jag såg filmen alldeles tillräckligt sent. Jag hade nämligen vid det här laget börjat bekanta mig med skräckfilm och kunde därför se det skönt nostalgiska i denna slasherns urtyp. Istället för att bli irriterad på alla välbekanta grepp och troper tyckte jag att de var ganska rara och charmiga. Ett kärt återseende på något sätt trots att det var första gången jag såg filmen.

Den lilla upptakten från 1958, när två lägerledare vid Camp Crystal Lake ”smyger” undan för att idka köttsligt umgänge, lyckas jag alltid glömma bort. Nej, för min del börjar Friday the 13th på riktigt när den käcka Annie gör entré i den lilla stadens diner och konfronteras av en mur med ogästvänliga ansikten när hon frågar efter vägen till Camp Crystal Lake. Hög komedifaktor där, som dock snart övertrumfas av ”Crazy Ralphs” uppenbarelse och yranden om den förbannelse som vilar över ”Camp Blood”.

Sedan är det ju bara att luta sig tillbaka och vänta på att de där ögonen som smyger runt och spanar på de unga lägerledarna (”slavar” känns som ett mer adekvat uttryck med tanke på hur mycket de får jobba) ska kicka igång händelserna på riktigt.

För min del är Friday 13th framförallt Tom Savinis film, jag fångas betydligt mer av make up och specialeffekter än klippning eller manus. Visst är det intressant att Mark Nelsons Ned torde vara slasher-genrens första ”practical joker victim” men jag har svårt att inte enbart störa mig på vilket totalt rövhål han verkar vara. Samtidigt ska sägas att stämningen mellan honom samt Kevin Bacons Jack och Jeannine Taylors Marcie är precis så avslappnad och naturlig som syftet var med att fixa tre skådisar som redan kände varandra.

Friday the 13th är en bra slasher, inte tu tal om den saken. Men eftersom jag aldrig blir rädd försvinner förstås en del av poängen med att se den. Det är inte ens så att Betsy Palmers Pamela Voorhees är särskilt obehaglig. Ärligt talat blir jag till och med lite överraskad när jag läser mig till att regissör Sean S. Cunningham inte ville att hennes skådespeleri skulle vara ”over the top” – i det avseendet skulle jag säga att han misslyckades i sin ambition. Däremot är den avgörande scenen oväntat effektiv när filmen helt plötsligt övergår i slow motion.

Jag ska inte påstå att jag visste precis vad som skulle hända när jag såg Friday the 13th första gången den där lucia-kvällen i Umeå. Däremot var jag som sagt tillräckligt skäckfilmsvan för att slutklämmen skulle berövas sin chockeffekt. Återigen – den är bra gjord och välplacerad men jag blir inte rädd.

Omtitt 2020:
Såklart jag inte kunde undgå en omtitt på denna allra mest kända slasher, vid sidan av Carpenters Halloween. Som jag skrev i originalinlägget påminner min egen relation till de två filmerna ganska mycket om varandra också. Eftersom jag upptäckte filmens underbara värld först som universitetsstudent har jag aldrig upplevt den där, kanske mer förlåtande, tonårskonsumtionen. Dessutom hade jag redan innan jag såg dem, via andra filmer, snappat upp många av troperna som filmerna var först med att sätta .

Därför blev mina egna tittar på läskigaste-skräckfilmerna-ever av förklarliga skäl absolut inte just det. Alltså läskiga (samma öde vidhäftar tyvärr också filmer som The Exorcist och Rosemary’s Baby). Men samtidigt har jag nu, efter ytterligare ett antal år, konsumerat tillräckligt mycket film för att jag ska vara lite bättre på se att deras klara förtjänster.

Därför blev denna senaste titt på original-Friday the 13th en väldigt trevlig filmupplevelse eftersom jag nu också såg den i sin rätta plats i slasher-kronologin. Halloween är kanske en bättre film, men Friday the 13th är faktiskt förbannat underhållande. Samt dessutom berömvärt effektiv i perspektivet slasher. Den masar inte runt, utan kommer snabbt till saken och det är faktiskt inte särskilt svårt att förstå dess ikon-status. Därför känns det helt uppenbart att jag också måste sätta den på samma piedestal som Halloween och alltså lägga till en halv stjärna till betyget.

Final girl: Allas vår Alice Hardy.

Historik/psykologi: Det klassiska snedsteget är förstås att vanemässigt sätta Jason som mördaren även i denna första film. Men mamma Pamelas motiv är mer renodlat hämndinriktade och har i sin tur, givetvis, resulterat i ren och skär galenskap.

Vapen: Uppfinningsrikedomen är ganska stor hos mördarmamman — allt från knivar, till yxor, till pilar. Hon är en veritabel Kajsa Warg

Killer-o-vision: Jamenvisst, fredags-filmen är väl inte en av slasher-genrens portalverk för inte?

alt. titel: Maniac – kvindemorderen, Maniac – dødens budbringer

Dagens föräldrar ska kanske inte ha riktigt så dåligt samvete för anklagelser om att de spenderar mer tid med näsan i mobilen än att titta till sina barn. Anno 1980 blev mödrar uppenbarligen så uppslukade av samtalen med sina väninnor att de inte noterade att deras telning cyklade förbi dem och ut från lekplatsen trots stränga tillsägelser om att stanna där.

Olydnaden hade kunnat ta en ände med förskräckelse om det inte varit för att galningen för dagen, Frank Zito, inte är stort mer än ett barn själv. Ett barn som desperat söker sin döda mors kärlek och i den processen tar livet av snart sagt varenda kvinna han stöter på samtidigt som han mumlar fraser som ”This is what you like?” eller ”I never wanted to hurt you”. För att göra det hela aningens mer pikant tar han sina offers skalper och naglar fast dem på ett stadigt växande gäng skyltdockor som han förvarar i sin lägenhet.

Maniac har kallats för en av filmhistoriens bästa slashers och har med åren anammat en otvetydig kultstatus, så dess plats i årets Halloween-tema kändes ganska given. Som synes av årtalet är det en ganska tidig slasher och den passar väl kanske bäst in i subgenren genom en räcka mer eller mindre spektakulära och grisiga kvinnomord. Med ett notabelt undantag – Tom Savini får skallen bortblåst å det mest magnifika och för min del blev den effekten (fejkhuvud+matrester+fejkblod=massa klägg) filmens stora behållning.

Ska man fastna på riktigt för Maniac behöver man sannolikt bli mer fascinerad av Frank Zito, spelad av Joe Spinell, än jag blev. Spinell gör för all del en bra prestation i att porträttera en man, vilken framstår som minst sagt labil (affischens antydan om en råbarkad, mordgalen macholasse är inte sanningsenlig för att uttrycka det milt). Men jag blev aldrig indragen i hans psykiska ohälsa. Kanske kändes hans ”mommy issues” lite för välbekanta i sammanhanget? Trots det måste jag ändå erkänna att Lustig lyckas säga väldigt mycket med ganska lite – via bilderna på Franks vägg, hans inre dialoger och några suggestiva rörelser serveras tittaren såväl Madonnan som Horan plus ett ansenligt oidipuskomplex.

Maniacs andra lockelse ligger sannolikt i den lätt igenkännliga 70-talskänslan – regissören William Lustigs New York är ogästvänligt, kallt, ödsligt och fullt med braskande tidningsrubriker om ”Maniac mutilates nurse”. Men även här fallerar filmen för min del eftersom jag inte är särskilt förtjust i den råa gerillastilen. Aningens mer polish à la Eyes of Laura Mars är nog mer min melodi.

Men innan jag blir alltför magsur måste jag nämna slutscenen, som vid sidan av Tom Savinis huvudexplosion, också hade något visst. Helt plötsligt tycker jag att det händer något med framställningen och nerven, där det mesta tidigare gått ut på att Joe Spinell stalkar kvinnor och pratar med sig själv vilket aldrig blir direkt läskigt eller otäckt. För min del lyckades inte William Lustig särskilt bra med den där Hitchcock-spänningen, det vill säga när tittaren bara har att invänta det oundvikliga.

Vill man ha en film som på allvar är ”dark and gritty” och så ”bleak” att världen synes sakna alla försonande drag, är Maniac ett bra val. För min del ser jag med viss bävan fram emot remaken med Elijah Wood (minus gummifötter får jag anta) från 2012.

Final girl: Fotografen Anna. Hennes närvaro i filmen är för övrigt lätt obegriplig eftersom Frank uppvisar dittills oanade sociala färdigheter, vilka får en skitsnygg kvinna att på nolltid bli hals över huvud förälskad i den svettige och blekfete mannen.

Historik/psykologi: Misshandlande och prostituerad mor som brukade stänga in sin son i en garderob och bränna honom med cigaretter. Alltid ett pålitligt recept för en patenterat Galen™ kvinno-seriemördare.

Vapen: Pluspoäng för stor uppfinningsrikedom! Frank Zito visar sig kunna hantera allt från pianotråd till bajonetter och hagelbrakare.

Killer-o-vision: Nope, så mycket får vi inte krypa in i Franks skalle.

alt. titel: Puzzle, Man Without a Memory, Dødens puslespil

Sara vet inte vart Ted tagit vägen och hon har hunnit bli rejält förbannad på sin tölpaktige make där hon går och väntar i Portofino. De var precis nygifta och han skulle ju snart följa efter henne när de skildes åt i New York! Nå, nygift eller inte, Sara har börjat trösta sig med Reinhardt istället. Men så dyker Ted upp från ingenstans (noga räknat från London) som en inte särskilt glad överraskning.

Läs hela inlägget här »

I likhet med pappa Stephen King (och ett gäng andra, ”vanliga” författare förstås) har Joe Hill gett sig på att skriva seriemanus. I Kings fall är det hela lite av en kantboll eftersom Creepshow (tecknad av Bernie Wrightson) utgår från manuset till episodfilmen med samma namn. Med tanke på att de bägge kom 1982 skulle man också kunna tänka sig att serien och filmen så att säga skulle gå hand i hand och ge varandra lite draghjälp hos publiken.

Locke & Key 1 Läs hela inlägget här »

Traumaalt. titel: Dario Argento’s Trauma

Det är kanske tur att Dario Argento såg till att sätta in sitt eget namn i titeln på dagens film. Eller inte, för då hade jag fortfarande kunnat leva lycklig i tron att Trauma var ett slags studentprojekt. Skapat av ett gäng skräckfilmsentusiaster som lyckats kapa åt sig oväntat mycket stålars till läbbiga dekapiteringseffekter. Entusiaster som just fattat att det finns ett slasher-koncept som heter ”point of view” och som de tycker är jävligt häftigt även om de inte riktigt vet att hantera det på ett vettigt sätt.

Läs hela inlägget här »

Nog passar det väl ändå utmärkt att starta upp bloggens semester-mode med en klassisk sommar-slasher på en klassiskt datumbunden fredag?

***

Och hur kunde jag göra annat fredagen den 13:e, särskilt som den 2017 inföll i Halloween-månaden oktober, än att titta på filmen med samma namn på en lite halvskrapig VHS-kopia? Och i möjligaste mån bortse från det faktum att det finns absolut ingenting i själva filmen som skulle motivera dess titel.

Läs hela inlägget här »

Idag är det dan före dan och bloggen kommer att få sig lite välförtjänt julledighet. Vi ses igen onsdagen den 27 december om jag inte drunknat i glöggkaret alternativt förvandlats till en pepparkaka och blivit uppäten. Vilketdera skulle vara ett blidare öde än att tvingas se dagens film en gång till…

***

alt.titel: Johannes Robert’s Forest of the Damned

Det enda Forest of the Damned är bra för torde vara som bekräftelse på regeln att man ska hålla sig jävligt långt borta från filmer som ligger under 3,0 på IMDb:s användarbetyg.

Läs hela inlägget här »

När jag inte var överdrivet positiv över den första Creepshow-filmen, så klassiker den nu än må anses vara, fick jag ett tips från en bloggkollega att för en gångs skull istället sikta in mig på en uppföljare. Hr. Pappa brukar veta vad han pratar om när det gäller den här typen av filmer och därför tog det inte så lång tid innan jag försökte mig på Creepshow 2.

Läs hela inlägget här »

creepshow

Vid pass 80-talets början hade George A. Romero mest gjort ganska allvarsamma filmer – Night of the Living Dead, Martin, The Crazies och Dawn of the Dead. Kanske var det samarbetet med en ung skräckförfattare som gjort raketkarriär ungefär jämsides med Romero som resulterade i något avsevärt lättsinnigare?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Det röda fältet
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg