Everything Everywhere All at Once (2022)

Om Evelyn Wang tänkt efter hade hon sannolikt sagt att vartenda beslut hon någonsin tagit i sitt liv varit till det sämre, att alla möjligheter alltid förblivit oförlösta snarare än realiserade. Men egentid för att tänka efter är inte en lyx som Evelyn kan unna sig. Hon försöker istället med allt större desperation hålla igång familjens tvätteri, ett företag som för tillfället är utsatt för en granskning av IRS (så många kvitton!).

Dessutom är hennes åldrade far Gong Gong på besök från Kina, vilket innebär en ytterligare press eftersom han aldrig accepterat Evelyn eller hennes livsval. Och som om detta inte vore nog är den handfallne maken Waymond inte till någon större hjälp (allt ska man behöva göra själv!). Dottern Joy envisas i sin tur med att vilja släpa med sig flickvännen Becky, allt medan hon beklagar sig över att modern aldrig accepterat henne eller hennes livsval.

Evelyn ser alltså inte särskilt många ljusglimtar i sitt liv, inte mycket som känns rimligt eller rättvist. Men besöket hos den sura handläggaren på IRS blir plötsligt avbrutet av en kontakt från ett helt annat universum. Evelyn tvingas nu, i en inlärningskurva modell backhoppsbacke, ta in att det inte bara finns ett multiversum utan att det också är hotat av en ond och kaotisk kraft.

I min filmvärld kom Everything Everywhere All at Once från ingenstans men samlade på en oerhört kort tid på sig tillräckligt med momentum för att mitt intresse skulle explodera i ett glittrigt konfettimoln. Jag bänkade mig inför en titt utan att egentligen veta mycket mer än att det skulle vara någon slags multiversumhistoria (och jag torde vara expert på slikt efter att ha hängt med Stephen Strange och America Chavez i två timmar) samt att Michelle Yeoh stod på rollistan.

Lyckligtvis tyckte jag mycket om det jag fick från multiversumhistorien och Michelle. Upptäckten att Russo-bröderna står som producenter kändes i efterhand ganska naturligt, eftersom Everything… framför sin berättelse på ett sätt som starkt påminner om brödernas tidigare produktion tillsammans med Dan Harmon, Community. I grunden innehåller filmen nämligen en relativt vardaglig historia som vi dessutom känner igen från många andra håll och kanter: en medelålders person måste finna sig tillrätta i sitt liv och i sina relationer med såväl föräldrar, som livspartners och avkomma.

Regissörerna och manusförfattarna Dan Kwan och Daniel Scheinert (tillsammans blir de ”Daniels”, tidigare ansvariga för den något specialla Swiss Army Man) snitsar sedan till den här vardagligheten, genom att i sann Community-anda klä den i en fantasirik multiversum-kostym. Jag gillar att jag aldrig behöver förstå exakt hur allt funkar eller om det hänger ihop, men att alla mumbo-jumboförklaringar och -detaljer ändå ger filmen djup och stadga. En smula överraskad inser jag dessutom att möjligheten till femtielva miljarders Marvel och Evil Dead-referenser gjorde att Doctor Strange faktiskt blev lite baktung jämfört med Everything… Dagens film serverar en helt ny historia, vilket innebär att jag aldrig behöver fundera över om Racacoony är en obskyr Marvelhjälte som dök upp i två nummer av Blade under det tidiga 80-talet.

Samtidigt ger multiversum-vinkeln goda möjligheter till snygga klipp, humoristiska kontrasteringar och övergångar samt smarta kopplingar och repriseringar. Cirkelformen går exempelvis igen ända från början (för vad är väl multiversum om inte en enda stor rundgång?); som en spegel, ett fönster, en svart ring av tusch eller varför inte en bagel?

Michelle Yeoh flankeras främst av Ke Huy Quan som spelar Waymond och Stephanie Hsu i rollen som Joy. Jag måste erkänna att jag skrattade högt när jag insåg att Quan var ingen mindre än Short Round från Indiana Jones and the Temple of Doom. Han är dessutom nio år yngre än Yeoh, vilket skapar en rätt intressant dynamik mellan Evelyn och Waymond. Hsu ersätter Awkwafina som Joy och jag upplever att det var ett bra val. Jag gillar Awkwafina men tror att hennes särpräglade stil hade gjort Everything… för skruvad.

Men jag blev faktiskt ännu mer förtjust över närvaron av Jamie Lee Curtis IRS-handläggare. Ett perfekt byråkratporträtt, iförd karpaltunnelhandledsstöd, en senapsgul polotröja över ett par lagomt sladdriga tantbröst och en oklanderligt kalibrerad magvalk som pöser över byxlinningen. I en mer medveten, artsy-fartsy och quirky version av Everything… hade samma figur spelats av Tilda Swinton, men Curtis fyller den nuvarande rollen fulländat.

Visst blir det hela ibland en smula sentimentalt, särskilt som Evelyn alltså har tre personer i sitt liv som hon måste sluta fred med innan vi kan anse oss helt klara. Samtidigt har jag alltid haft svårt att värja mig mot filmer som understryker vikten av snällhet, knasighet, humor och omtanke istället för kantighet, alienering och brutalitet. Historier där man aldrig är ”för snäll för sitt eget bästa”, utan bara…snäll.

Everything… är både snygg och smart berättad. Dess bärande allegorier eller teman är som sagt i grunden tydliga men intrikat sammanvävda. Filmen är dessutom tillräckligt full med detaljer och humor (varav en del hyfsat barnförbjuden) för att utan problem höja sig över den till synes enkla grunden.

Extraction (2020)

Det känns inte särskilt långsökt att föreställa sig en halvlullig ölkväll under arbetet med Avengers-filmerna Infinity War eller Endgame. Stuntkoordinatorn Sam Hargrave lutar sig fram mot regissören Joe Russo och Chris Hemsworth: ”Hörni grabbar, ni är så jäkla fina kompisar. Vet ni…vet ni…vet ni…vad jag verkligen skulle vilja göra när vi är klara med det här?” Joe och Chris småflinar lite mot varandra, de har hört visan förut, så Joe säger: ”Du…kanske skulle vilja göra en egen film, Sam?” Och Sam ba’ ”Jaaaaaa, hur kunde du veta det?! Det skulle vara så himla läckert att göra en film tillsammans, bara vi tre! Joe, du är ju bra på manus och Chris, du får spela huvudrollen och så skulle vi kunna göra alla de här sketacoola stuntsen, fast helt utan sperkrafter!”

Fortsätt läsa ”Extraction (2020)”

Avengers: Endgame (2019)

När till och med Anthony och Joe Russo, bröderna bakom Avengers: Endgame, på sitt twitterkonto (@Russo_Brothers) uppmanar alla sina följare att #DontSpoilTheEndgame blir det svårt för sådana som jag. Inte för att jag är patologiskt sugen på att spoila filmer för alla och envar men för att den senaste Marvel-installationen (och någon slags slutpunkt för de hittills 21 filmerna) är nästintill omöjlig att skriva om utan att avslöja något som någon någonstans antagligen kommer att uppfatta som den avgörande pusselbit vilken gör det omöjligt för hen att uppskatta filmen på det sätt hen hade önskat. Men jag gör ett försök med förbehållet att jag förutsätter att alla som läser denna text åtminstone kommit sig för att se Avengers: Infinity War.

Fortsätt läsa ”Avengers: Endgame (2019)”

Avengers: Infinity War (2018)

Den senaste Avengers-filmen har en upptakt som skulle fått mig att sätta popcornen i halsen om jag suttit med detta perfekta biosnacks i näven. Som det var nu kunde jag bara svära inombords när Tony Stark börjar snacka barn med Pepper Potts. Skulle det här bli vad som väntade – en film om ”livspussel” och de tokroliga situationer som kan uppstå när Iron Man dyker upp med babykräkfläckar på dräkten?

Fortsätt läsa ”Avengers: Infinity War (2018)”

The Return of the Living Dead (1985)

the-return-of-the-living-deadVad kan vi lära oss av skräckfilmer? En hel massa saker förstås, bland annat att det är rätt korkat att uttryckligen förklara att det är din värsta mardröm att bli biten och uppäten levande av en massa gamla gubbar. För är det något man kan vara säker på i fortsättningen så är det att det kommer att förekomma en massa bitska farbröder.

Fortsätt läsa ”The Return of the Living Dead (1985)”

Captain America: Civil War (2016)

Captain America 2016På ett sätt är historien om Steve Rogers, aka Captain America, en sinnebild för ett i viss mån schizofrent USA. Å ena sidan fick han alla sina krafter eftersom han litade på vad hans regering sade måste göras för att kunna vinna ett avgörande krig. Å andra sidan har han vid pass sin tredje film (eller femte, beroende på hur man räknar) lärt sig den hårda vägen att den ende man kan lita på är sig själv och möjligen också ett fåtal av sina vänner.

Fortsätt läsa ”Captain America: Civil War (2016)”