alt. titel: Maniac – kvindemorderen, Maniac – dødens budbringer

Dagens föräldrar ska kanske inte ha riktigt så dåligt samvete för anklagelser om att de spenderar mer tid med näsan i mobilen än att titta till sina barn. Anno 1980 blev mödrar uppenbarligen så uppslukade av samtalen med sina väninnor att de inte noterade att deras telning cyklade förbi dem och ut från lekplatsen trots stränga tillsägelser om att stanna där.

Olydnaden hade kunnat ta en ände med förskräckelse om det inte varit för att galningen för dagen, Frank Zito, inte är stort mer än ett barn själv. Ett barn som desperat söker sin döda mors kärlek och i den processen tar livet av snart sagt varenda kvinna han stöter på samtidigt som han mumlar fraser som ”This is what you like?” eller ”I never wanted to hurt you”. För att göra det hela aningens mer pikant tar han sina offers skalper och naglar fast dem på ett stadigt växande gäng skyltdockor som han förvarar i sin lägenhet.

Maniac har kallats för en av filmhistoriens bästa slashers och har med åren anammat en otvetydig kultstatus, så dess plats i årets Halloween-tema kändes ganska given. Som synes av årtalet är det en ganska tidig slasher och den passar väl kanske bäst in i subgenren genom en räcka mer eller mindre spektakulära och grisiga kvinnomord. Med ett notabelt undantag – Tom Savini får skallen bortblåst å det mest magnifika och för min del blev den effekten (fejkhuvud+matrester+fejkblod=massa klägg) filmens stora behållning.

Ska man fastna på riktigt för Maniac behöver man sannolikt bli mer fascinerad av Frank Zito, spelad av Joe Spinell, än jag blev. Spinell gör för all del en bra prestation i att porträttera en man, vilken framstår som minst sagt labil (affischens antydan om en råbarkad, mordgalen macholasse är inte sanningsenlig för att uttrycka det milt). Men jag blev aldrig indragen i hans psykiska ohälsa. Kanske kändes hans ”mommy issues” lite för välbekanta i sammanhanget? Trots det måste jag ändå erkänna att Lustig lyckas säga väldigt mycket med ganska lite – via bilderna på Franks vägg, hans inre dialoger och några suggestiva rörelser serveras tittaren såväl Madonnan som Horan plus ett ansenligt oidipuskomplex.

Maniacs andra lockelse ligger sannolikt i den lätt igenkännliga 70-talskänslan – regissören William Lustigs New York är ogästvänligt, kallt, ödsligt och fullt med braskande tidningsrubriker om ”Maniac mutilates nurse”. Men även här fallerar filmen för min del eftersom jag inte är särskilt förtjust i den råa gerillastilen. Aningens mer polish à la Eyes of Laura Mars är nog mer min melodi.

Men innan jag blir alltför magsur måste jag nämna slutscenen, som vid sidan av Tom Savinis huvudexplosion, också hade något visst. Helt plötsligt tycker jag att det händer något med framställningen och nerven, där det mesta tidigare gått ut på att Joe Spinell stalkar kvinnor och pratar med sig själv vilket aldrig blir direkt läskigt eller otäckt. För min del lyckades inte William Lustig särskilt bra med den där Hitchcock-spänningen, det vill säga när tittaren bara har att invänta det oundvikliga.

Vill man ha en film som på allvar är ”dark and gritty” och så ”bleak” att världen synes sakna alla försonande drag, är Maniac ett bra val. För min del ser jag med viss bävan fram emot remaken med Elijah Wood (minus gummifötter får jag anta) från 2012.

Final girl: Fotografen Anna. Hennes närvaro i filmen är för övrigt lätt obegriplig eftersom Frank uppvisar dittills oanade sociala färdigheter, vilka får en skitsnygg kvinna att på nolltid bli hals över huvud förälskad i den svettige och blekfete mannen.

Historik/psykologi: Misshandlande och prostituerad mor som brukade stänga in sin son i en garderob och bränna honom med cigaretter. Alltid ett pålitligt recept för en patenterat Galen™ kvinno-seriemördare.

Vapen: Pluspoäng för stor uppfinningsrikedom! Frank Zito visar sig kunna hantera allt från pianotråd till bajonetter och hagelbrakare.

Killer-o-vision: Nope, så mycket får vi inte krypa in i Franks skalle.