You are currently browsing the tag archive for the ‘The Burning’ tag.

alt. titel: Sommarlägret, Acampamento Sinistro, Massacre au camp d’été, Campamento del terror, Nightmare Vacation, Blutiger Sommer

Sleepaway Camp är en film som, likt The Burning, bekräftar bilden av amerikanska sommarläger som helvetet på jorden. Angela är en minst sagt tyst och introvert typ som anländer till Camp Arawak med sin kusin Ricky. För ingen annan anledning än det faktum att hon inte säger ett pip blir hon påhoppad av (1) stug”kompisen” Judy (”Why don’t you shower with the rest of us? You queer, or something”?), (2) stugvärden Meg (vars jobb det alltså är att hålla koll på kidsen!), (3) lägrets killgäng (”Hey Angela, why are you so fucked up?!”) och, slutligen, (4) kökschefen Artie.

Artie är en särskilt härlig och sympatisk figur, vilken knappt kan hålla de värsta drägeltendenserna i schack vid åsynen av de nya lägerdeltagarna. Efter att ha kategoriserat dem som ”young, fresh chicken” bränner han av en harang som torde förtjäna en vinnarpokal i världsmästerskapen i creepiness: ”Where I come from, we call them baldies. Makes your mouth water. [—] There ain’t no such thing as too young, only too old”. Kudos, Artie!

Lyckligtvis är dock Artie den förste att falla offer för mördaren som härjar på Camp Arawak och aldrig någonsin har väl ett straff varit mer välförtjänt. Den anonyme rättskämpen fortsätter sedan att gå fram som en slåttermaskin bland alla de som på olika sätt varit taskiga mot andra lägerdeltagare, kanske alldeles särskilt mot Angela. Men lägerchefen Mel vet minsann vem som är ansvarig och han tänker banne mig inte låta någon tvinga hans läger att stänga på grund av en räcka plågsamma men uppenbara ”olyckshändelser”. En bedömning som den lokale polisen ställer sig allt mer tveksam till.

Till en början känner jag mig tveksam till Sleepaway Camp. För det första den intetsägande titeln – alla slasherläger värda namnet är väl sådana där man ska övernatta? Inte särskilt mycket skräckpotential i att alla åker hem och sover… Varför vi får panoreringar över ett höstövergivet Camp Arawak som är till salu är också oklart – ska det tolkas som ett förebådande? Fullkomligt onödigt i så fall skulle jag vilja påstå. Sedan får vi en enormt överspelad uppeggning av problemet för dagen: en båtolycka resulterar en död far och ett dött syskon, med ett överlevande syskon. Plus en småknasig kvinna som snarare ser ut att höra hemma i en film av John Waters eller Tim Burton.

Men när Angela och Ricky väl anlänt till Camp Arawak går det undan och jag kan inte låta bli att bli glatt överraskad av både valet att använda ”riktiga” barn i rollerna, filmens driv och dess ruggiga dödsscener. Alla specialeffektscash gick sannolikt åt till avslutningens praktfulla protes-dolme, varför man tagit det smarta beslutet att snarare fokusera på själva effekten av attackerna. Vilka därmed kan lösas med ett schysst make up-jobb.

En annan sak som gör att Sleepaway Camp sticker ut en smula från 80-tals-slasher-högen som jag har i bakhuvudet är att killarna objektifieras i minst lika hög, om inte högre, grad än tjejerna. Det är en remarkabelt hög andel remarkabelt små T-shirts på remarkabelt välskulpterade överkroppar samt lika remarkabelt tajta shorts, vilka omsluter remarkabelt muskulösa rumpor och lår. För en gångs skull är det killarna som kör näckande nattbad, inte tjejerna. Vad jag känner mig lite mer osäker på är syftet med detta, om tanken är att det ska spela in i själva upplösningen eller att filmteamet med regissör och manusförfattare Robert Hiltzik i spetsen helt enkelt föredrog att drägla över killar?

Jag ska inte påstå att Sleepaway Camp var en bättre film än vare sig exempelvis Friday the 13th eller Prom Night. Men den samlar en hel del pluspoäng (och slår därmed bland annat The Burning på fingrarna i lägerslashergenren) tack vare klassiska teaserrepliker som ”Oh, it’s you. What do you want? Arrrgggghhhh [dödsstön]”, Felissa Roses (som spelar Angela) enorma, mörka ögon samt avslutande ansiktsuttryck, att filmen är så pass urflippad som den ändå är och, som sagt, ett antal riktigt innovativa dödsscener.

Final girl: Angela. Or is she?!

Historik/psykologi: Sleepaway Camp levererar en slutvändning som är så fullskiten med psykologiska förklaringsmodeller att den nära nog drattar på ändan. Filmen är också en av de, där vår final girl faktiskt är synonym med mördaren. Så två till priset av en, skulle man kunna säga. Jag skulle dock vilja påstå att Robert Hiltzik blivit lite väl entusiastisk i sitt manusskrivande och tryckt ihop två olika förklaringsmodeller som inte leker särskilt bra tillsammans.

Å ena sidan ska ”Angela” alltså ha blivit galen av att uppfostras som en flicka av sin prilliga faster när hen egentligen är en pojke. Å den andra verkar filmen också vilja antyda att det har betydelse att ”Angela” och broderns pappa befann sig i ett homosexuellt förhållande vid tiden för sin död och att syskonen (eventuellt?) såg honom och hans älskare ha sex. En enorm HBTQ-röra med andra ord där Hiltziks högsta prio sannolikt inte var konsekvens i vart han riktade sina anklagande pekfingrar.

Vapen: Toppbetyg till uppfinningsrikedom i det här avseendet måste jag säga! Skållning, dränkning, halshuggning, ilskna getingar. Kudos, Angela!

Killer-o-vision: Oh, yes! Ingen lägerslasher är komplett utan den.

alt. titel: Rosemary’s Killer, Pitchfork Massacre, The Graduation, Forke des Todes

Ja, herregud, var skulle slasher-genren varit utan Tom Savini? Platt intet! I fallet The Prowler är det alltså inte bara regissörens efternamn (Joseph Zito) som kopplar ihop filmen med den tidigare Maniac, utan också en entusiastisk effektsmakare. Och även om dagens mördare kanske inte är riktigt lika uppfinningsrik när det kommer till vapen som Frank Zito måste man erkänna att han gör gott bruk av det han har.

Men medan den militärklädde gestalten mördar av hjärtats lust har Lisa definitivt tröttnat på avslutningsdansen. Sheriffbiträdet Mark har bara ögon för den präktiga Pam, trots att Lisa gör tappra försök att avleda hans uppmärksamhet och ”råkar” spilla ned Pams klänning. Lisas egen dejt Paul tillber redan den vite porslinsguden på killarnas toalett trots att klockan är bara barnet. Men det är klart, vad skulle det vara för dans om inte bålen var rejält spetsad?

Så Lisa gör som alla skulle göra i hennes situation – hon stormar ut från lokalen bara sekunder innan en av de vaktande lärarna ber alla hålla sig kvar inomhus på grund av en kringsmygande typ med oklart uppsåt. Av med balklänningen för att hoppa i den kvällssvala poolen eftersom det tydligen är kutym vid Avalon Bays college att ha på sig bikini istället för underkläder. Det är den sista blöta stackars Lisa kommer att få uppleva…

Nej, det skulle väl inte vara mycket till klassisk slasher om folk inte betedde sig som idioter. Faktiskt mest hela tiden när det kommer till The Prowler. Med det sagt måste jag emellertid erkänna att jag blev positivt överraskad av dagens film. Mördaren i sin stridsmundering, kängor och hjälm är en sjukt bra slasher-gestalt och det känns nästan märkligt att The Prowler inte fått komma tillbaka fler gånger. Ok, han får ett ganska otvetydigt slut, men säg den slasher-franchise som låtit sådana petitesser hindra sig?

Medan jag tittar på filmen köper jag både konceptet med den försmådde, hämnande älskaren och i alla fall en del av de mer eller mindre krystade omvägarna som handlingen måste ta för att dumpa den ena tonåringen efter den andra i mördarens knä. De mångtaliga funktions-odugliga dörrarna var dock kanske inte en en av dem…

Det är först så här i efterhand som de gapande hålen blir milt sagt uppenbara. Varav det kanske allra största är: knatar mördaren omkring med en liten florist-kylväska eftersom hen lämnar ett övertydligt visitkort i form av en färsk, röd ros hos sina kvinnliga mordoffer? Det är minst lika uppenbart att filmen inte ansträngt sig överhövan för att göra historien till någon djupt känd krigstraumaparallell, vilket kanske hade gjort den lite mer aktuell i ett Vietnam-perspektiv. Men Zito verkar bara ha velat casha in lite sköna slasher-stålars när nu det tåget börjat komma upp i tidig 80-tals-fart. Och för min del funkade det som sagt helt ok.

Final girl: Pam MacDonald är en så typisk final girl att hon nästan blir mer stereotyp än Laurie Strode. Hon dejtar Mark som ju är vuxen och har ett jobb, så jag får en distinkt känsla av att det finns ett hägrande giftermål vid horisonten. Hon fixar och donar med dansen, serverar bål men tackar bestämt nej när det bjuds starkare varor.

Historik/psykologi: Även om jag som sagt gillade konceptet med WWII-soldaten som tar livet av sin otrogna käresta ska man nog inte tänka allt för mycket på varför han sätter igång med att mörda igen efter 35 år bara för att det ska hållas en ny skoldans.

Vapen: Bajonetten är klart otrevlig, så även hötjugan. Dock betydligt mer oklart varför mördaren är utrustad med den senare.

Killer-o-vision: Upplever att Zito faktiskt använder PoV-greppet mest för att lura publiken en smula. Det är definitivt inte lika tydligt som i exempelvis The Burning.

Bara för att vara tydliga: detta är inte en text om sex olika slashers. Det är heller inte en text om sex-slashers om en sådan undergenre nu skulle existera (who am I kidding, klart den gör det…). Däremot är det lite lösa tankar kring porträtteringen i av sex i tre olika, men mer eller mindre ikoniska, slashers. Inför årets Halloween-tema varken kunde eller ville jag hoppa över omtittar på John Carpenters original-Halloween, Sean S. Cunninghams original-Friday the 13th samt Tony Maylams The Burning.

Carpenter sätter, vad jag kan se, normen för vad som gäller för en final girl med sin Laurie Strode. Här kan jag bara anta att föregångaren Jess i Black Christmas var lite för vuxen och kapabel för passa i den mallen. Laurie är ordentlig, på gränsen till tant-prudentlig (de där vita strumpbyxorna!!). Absolut ingen social paria men heller inte särskilt bekväm när det kommer till det motsatta könet. Hon slår omedelbart ifrån sig när kompisen Annie försöker fixa en dejt med killen som Laurie erkänt att hon är lite intresserad av.

Lauries kompisar Annie och Lynda är desto mer intresserade av att ägna sig åt the nasty och vi bjuds också på det sedvanliga under-täcket-guppandet med Lynda och Bob. Jag uppfattar hela akten som något bägge två är med på och tycker om. Lynda är en generellt sett glad och sorglös personlighet. Till viss del skulle man kunna kontrastera detta mot scenen mellan Michaels syster och hennes pojkvän i inledningen, anno 1963. Här är pojkvännen lite mer på, lite mer tvingande, men inte så att det känns som ett solklart övergrepp. Systern tycks dessutom vara glad och nöjd även efter vad som måste vara ett av världshistoriens kortaste samlag.

Jag tänker att grejen med Halloween och sex är att (begäret efter) de köttsliga relationerna får både Annie och Lynda att framstå som oansvariga. Kruxet är inte att de har sex, utan att det får dem att överge både plikter och vanlig, jäkla hänsyn. VSB: Lynda och Bob kryper utan problem ned i sängen hos föräldrarna till Annies barnvaktsuppdrag för kvällen. Ett uppdrag som hon i sin tur lämpar över på präktiga Laurie eftersom hon måste åka och hämta pojkvännen Paul. Annie och Lyndas fokus på sex(uella relationer) gör det lättare för Michael att plocka dem, en och en. Deras nakenhet gör förstås dessutom känslan av utsatthet än mer påtaglig. Jämfört då med Laurie som inte har mycket annat för sig än att behålla kläderna på, sticka och lyssna på Tommy och Lindsey som ser the boogeyman tvärs över gatan.

Förflyttar vi oss till Camp Crystal Lake och två år senare uppfattar jag inte ens detta problematiserande av sex. De enda vi får se ha det är Jack och Marcie och i likhet med Lynda och Bob verkar de bägge två tycka det är ganska mysigt. De nonchalerar inga plikter eller ansvar i sammanhanget och det är ju också betydligt fler än bara de som faller offer för mördarens uppfinningsrikedom. I detta fall är alltså sex (eller längtan efter det) ingen omedelbar dödsdom som i Halloween.

Samtidigt lägger manuset in en liten anings ambivalens i detta (för att uttrycka det milt) eftersom Friday the 13ths hela raison d’être eller upphov är två ungdomar som har (otillåtet) sex. I Halloween är det högst oklart om det är åsynen av systems sexuella drifter som triggar Michael eller om han förr eller senare tagit till kniven ändå. Så icke vid Camp Blood – hade de där första lägerledarna kunnat hålla begären i schack hade lille Jason Vorhees aldrig drunknat till att börja med. Så i det avseendet höjer efterföljaren ett avsevärt mer moraliserande varningens pekfinger till publiken.

Så är vi då framme vid The Burning, filmen som fick mig att börja fundera på allt detta. För ärligt talat, sex- eller genus-vinkeln är faktiskt otroligt obekväm i denna film. Vilken som av en ren händelse råkar ha ett manus författat av Harvey Weinstein… Nu ska man kanske inte dra allt för stora växlar på ett tidshopp på 30 år men lite undrar man ju.

Alltnog. Förutom att det hela inleds med killgäng som tillåts drägla över BH-lösa och bikinitrosklädda tjejer innehåller The Burning två tydliga relationer eller scener med sexuellt innehåll. Till att börja med har vi Karen och Eddie som smyger iväg från lägerelden, men hon tvekar ändå. Han blir successivt allt mer påstridig och när hon definitivt säger ifrån blir han fly förbannad. Efteråt, när det ser ut som om Karen eventuellt tagit så illa vid sig att hon stuckit från lägerplatsen helt på egen hand, formulerar Eddie det lite förtroget till Todd, man-to-man, att han ”maybe came on a little strong”. Maybe, Eddie. Maybe…

Så har vi då Sally och hennes biffige mobbar-kille Glazer. Sally straffar i mina ögon omedelbart ut sig genom att inte göra mycket mer än att skratta när han ger sig på mobboffret par preferance, Alfred. Men det ursäktar förstås inte att Glazer vid flera tillfällen mer eller tvingar till sig kyssar från sin käresta. Hon måste handgripligen hålla honom ifrån sig men lämnar samtidigt minst sagt tvetydiga signaler eftersom hon alltid avslutar interaktionerna med förtäckta löften och gäckande leenden. När de till slut hamnat i sovsäcken tillsammans ute i skogen kan han inte genomföra samlaget och hon får trösta. Alltså inte samma obekväma situation som mellan Eddie och Karen men heller inget som signalerar att sex varken är särskilt kul eller njutbart. Vilket i mina ögon gör att The Burning skiljer sig ganska rejält från sina föregångare.

Det är också lockande att se innehållet (även det som inte gäller sex) i The Burning som en aktiv kommentar till Friday the 13th och slasher-stereotyperna. Men eftersom filmen kom redan 1981 undrar jag hur många stereotyper det egentligen fanns att förhålla sig till så pass tidigt?

I likhet med Friday the 13th är det dessutom många fler som faller under Cropsys häcksax än enbart nuppande tonåringar, så jag ska kanske inte tolka in allt för mycket i detta. Det tittaren dock tydligt tar med sig från alla tre filmerna är förstås att det om inte annat är bra mycket säkrare att inte ha sex än att ha det. En trop som tycks ha landat betydligt bättre i det tidiga 80-talet än föregångaren Black Christmas vuxnare attityd där vår final girl Jess bevisligen haft (oskyddat?) sex.

Oavsett hur det framställs skulle jag vilja påstå att sex, eller åtminstone löftet om det, är ett viktigt element inom slashergenren. Och även om Scream-Randys absolut första skräckfilms-regel är ”You can never have sex” utgör avhållsamhet långtifrån någon garanti för överlevnad. Så varför inte passa på att ha lite trevligt innan man får en pil genom halsen?

Ok, detta är den sista introduktionen till Slasherween, scout’s honour! Imorgon blir det en regelrätt recension

***

Jag inser att jag sticker ut hakan en smula genom att ta mig an vad som torde vara en extremt genomforskad genre utan att anstränga mig överhövan för att ta del av någon av denna forskning. Men som jag resonerat under tidigare teman – jag vill hellre se filmerna än att läsa om dem och det är ytterst sällan jag hinner med bådeoch. Så jag hoppas att ni har överseende med att jag oftast bara utgår från tidigare nämnda podd (Evolution of Horror), Wikipedia och mina egna funderingar i inläggen.

Men särskilt mycket mer ambitiös behöver en bloggare ärligt talat inte vara för att i alla fall plocka upp genrens mest utmärkande kännetecken, regler, troper eller vad man nu väljer att kalla dem.

Så vilka är de då? Tja, vill man göra det enkelt för sig är det väl bara att lyssna på Jamie Kennedys Randy i meta-klassikern Scream:

  • You can never have sex.
  • You can never drink or do drugs.
  • Never, ever, ever under any circumstances say, ”I’ll be right back”.

Detta är dock kanske att göra det lite väl enkelt. De allra flesta talar hellre om en något större uppsättning troper:

  • En mindre grupp ungdomar blir i tur och ordning mördade av något slags monster.
  • Monstret kan ta många olika former, verkliga eller övernaturliga, men bör vara utrustat med någon form av skarpslipat och falliskt vapen.
  • Filmens huvudsakliga drama kommer från morden.
  • Morden ska innebära någon form av vedergällning eller straff.
  • Last man standing är en final girl. Hon är ren och jungfrulig och därmed i alla fall till synes säker från vedergällningen. I slutet av filmen har hon ofta tillskansat sig mördarens falliska vapen och därmed blivit maskuliniserad. Det torde vara värt att påpeka att begreppet i sig, ”final girl”, lanserades av Carol J. Clover i Men, Women, and Chainsaws från 1992.

Utifrån de här punkterna har jag i vanlig ordning försökt hitta några kategorier för att underlätta resonemangen kring temafilmerna. I år handlar det om huruvida det finns någon final girl, mördarens historiska eller psykologiska bevekelsegrunder, vilka vapen som används och huruvida det förekommer killer-o-vision (alltså mördar-PoV), ett vanligt visuellt grepp i sammanhanget. Or is it?! Only one way to find out…

De kloke läsaren förstår nog att jag med tanke på kategorierna härmed måste utfärda är stor, fet spoilervarning för i princip alla temats filmer. Jag har inte vinnlagt mig om att avslöja precis allt om alla filmerna, men skriver samtidigt om det som intresserar mig i dem och inte sällan hänger det ihop med upplösningen eller avslutande vändningar.

Så med det i åtanke, återkom gärna under den kommande månaden (med start imorgon) för hänga med ut och vada i slasher-träsket. Vem vet vad vi kommer att hitta för godbitar, alternativt ruttnande fisklik?

Innan dess är ni givetvis varmt välkomna att kika på vilka filmer som ingått i bloggens tidigare Halloween-teman. Eller varför inte läsa om de slashers (inklusive deras föregångare) som redan förekommit på bloggen och som därmed inte dyker upp under det här temat?

2011 – Klassiska skräckhistorier
2012 – Fjälliga fasor
2013 – Hammer Film Productions
2014 – Found Footage och Kroppssnattande
2015 – Vampyrer
2016 – Zombies
2017 – Demoner
2018 – Italiensk skräckfilm
2019 – Brittisk skräckfilm

Peeping Tom
Blood and Black Lace
Bird With the Crystal Plumage
Cat O’ Nine Tails
What Have You Done to Solange?
Black Christmas
Profondo Rosso
The Toolbox Murders
Tourist Trap
Dressed to Kill
The Boogey Man
The Burning
The New York Ripper
ANoES – hela serien i ett tema
Scream – hela serien i ett inlägg
I Know What You Did Last Summer & I Still Know What You Did Last Summer
The Toolbox Murders (2004)
Black Christmas (2006)

alt. titel: Terror på Elm Street 2 – Freddys hämnd, Morderisk mareridt 2

Vad ska Jesses stackars föräldrar ta sig till med sin son? Han vaknar skrikande av mardrömmar, badande i svett. Han råkar i trubbel med skolans coach för halvnakna improviserade brottningsmatcher. Han smyger sig in i sin lillasysters rum om nätterna. Just det, han drar omkring i staden under regniga nätter och beställer öl på sjaskiga barer också.

Läs hela inlägget här »

På temat ”fordon” kan vi det här året notera uppskjutningen av den första rymdfärjan Columbia och i Gåsefjärden går U137 på grund. Något som kan skicka ut användarna på en helt annan resa är crack, vars användande rapporteras för första gången i bland annat USA.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Angie Sage, Magyk
Dean R. Koontz
, Breathless
Mo Yan, Det röda fältet
Patricia Highsmith, Strangers on a Train

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg