You are currently browsing the tag archive for the ‘Kvävande småstadsliv’ tag.

Det mest anmärkningsvärda med View From the Top är sannolikt att den i alla delar (utom möjligen sin rollista) är så remarkabelt icke-anmärkningsvärd. Från dess första sekunder, när vi introduceras till den missnöjda småstadstjejen Donna Jensen, till happily-ever-after-slutet behöver vi aldrig någonsin undra eller tveka över huruvida filmen ska följa sin iögonenfallande uppenbara bana. Den är som ett sådant här småbarnståg på tivoli – runt, runt och utan några möjligheter att ta någon annan väg än den spåren dikterar. View From the Top kanske önskar att den skulle kunna vara samma thrillride som Lisebergs Nyckelpigan men dit är det mycket långt kvar.

Donna vill alltså till varje pris komma bort från sitt stentrista Nevada med en avdankad showgirl till mamma och en ändlös räcka halvalkade styvfäder i en trailerpark. Vägen till ett annat liv går genom hennes heta dröm att bli flygvärdinna. Hon börjar smått, på bolaget Sierra, vilket klär upp sina medarbetare som om de arbetade på Hooters. Efter ett tag får hon chansen att tillsammans med kollegorna Christine och Sherry chansen att söka till utbildningen som hålls av det mer prestigefyllda Royalty Airlines.

Men det finns en distraktion från det hägrande paradiset och han heter Ted. En avhoppad jurist som hon träffat under tiden på Sierra. Men Donna tänker inte låta något, inte ens Kärleken, stå mellan henne och hennes Drömmar. Därför säger hon adjöss till Ted och påbörjar utbildningen tillsammans med Christine. Målet är också hennes mantra: ”Paris, First Class, International”. Men det ska visa sig att Christine inte är en lika bra kompis till Donna som Donna är till Christine.

Ok, så det här var verkligen det lättviktigaste av det lättviktiga. De få farthinder som Donna stöter på är så låga och körs över med en sådan snigelhastighet att de knappt känns i stötdämpningen. Det är nästan (men bara nästan) beundransvärt hur människan lyckas gå genom en hel film med ett sådant minimalt mått av karaktärsutveckling. Faktiskt är den helt icke-existerande. Inte hjälper det då heller att såväl tonåriga som vuxna Donna spelas av den då 30-åriga Gwyneth Paltrow. Ständigt snäll och hjälpsam, idogt arbetande och smart nog för att fixa sina drömmars utbildning utan några större problem. Det är som om hela filmteamet, inklusive manusförfattaren, lutat sig tillbaka och satt allt sitt hopp till Gwyneth-charmen anno tidigt 00-tal.

Lika omedelbart uppenbart är det att den där Christine, hon är inte att lita på. I och för sig som alltid bra spelad (så gott det nu går) av Christina Applegate men tänk så mycket mer spännande (hey, allt är relativt) det hade kunnat blivit om man bara bytt plats på de två skådespelerskorna. Mark Ruffalo spelar Ted och efter alla hans lite småmelankoliska och skrynkliga rolltolkningar känns det oerhört ovant att se honom i något som kan liknas vid en hunkroll.

Förutom de här tre bjuder View from the Top på Candice Bergen, Mike Myers, Rob Lowe och Kelly Preston. En märkligt kompetent samling för att regisseras av en för min del fullkomligt anonym brasilianare vid namn Bruno Barreto. På det ett manus av en Eric Wald som har denna enda långfilm på sitt CV.

Det som jag kanske störs mest av i den här typen av lättuggade (ok då, pureade) romcoms är det faktum att när det förväntade slutet inträffar, med kyss och ömhetsbetygelser (kom igen, ni KAN inte betrakta det som en spoiler…), finns det aldrig någon som helst tveksamhet. Aldrig någon nojja över att det som i nuet kan tyckas som det självklara valet kanske inte är det om tio år. View From the Top bjuder i och för sig på en slutkläm i det avseendet som är feministisk så det räcker men samtidigt så idiotiskt och osannolikt släpphänt att den knappast hjälper det menlösa helhetsintrycket.

Annonser

Eftersom succéboken En man som heter Ove såldes in med fraser som ”för dig som älskade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann!” förpassade jag snabbt Fredrik Backman till islådan. Filmatiseringen av samma succébok gjorde inte mycket för att ändra på den inställningen till Backman som författare.

Läs hela inlägget här »

Dags att återuppta bekantskapen med husguden Stephen Kings debutroman Carrie. Inte sällan slås man av det obevekliga drivet i Kings tidiga produktion och Carrie är inget undantag. Både tack vare Kings egen popularitet och Brian De Palmas filmatisering (från 1976, så när det väl började röra sig för mr King gjorde det det ordentligt) torde själva historien vara ganska så välbekant.

Läs hela inlägget här »

Filmen The Dressmaker kom från ingenstans och gjorde mig, som ingen annan film på länge, oerhört sugen på att se om den för att på något sätt bekräfta vad det var jag hade sett. När jag förstod att filmen byggde på en roman av australiensiska författaren Rosalie Ham var en förlage-läsning också given.

Läs hela inlägget här »

Med en underhållande (Gone Girl) och en riktigt bra (Dark Places) Gillian Flynn-thriller innanför västen fanns det ju ingen anledning att inte kasta sig över debuten Sharp Objects.

I Gone Girl flyttade Nick Dunne relativt frivilligt tillbaka till Missouri från hipster-New York för att kunna umgås med sin sjuka mamma. I Sharp Objects mer eller mindre beordras journalisten Camille Preaker tillbaka till Missouri av sin redaktör.

Läs hela inlägget här »

Bland en imponerande mängd musikaler, romantiska filmer och komedier från Ernst Lubitsch kapabla regissörsstol under 30-talet återfinner vi också ett ensamt drama: Broken Lullaby med Lionel Barrymore. Som av fransosen François Ozon stöpts om till den svart-vita Frantz.

Läs hela inlägget här »

Utan ett direkt tips hade jag aldrig stött på författaren (och musikern och konstnären…) med det outtalbara efternamnet, Maggie Stiefvater. Det trots att hon är närmast ofattbart produktiv, med 13 publicerade böcker sedan 2008.

Läs hela inlägget här »

tja%cc%88rdalenDet är sommar någonstans i Västerbotten, en liten by vid namn Ecksträsk. Ingen, förutom den allmänt ogillade Albert och handlaren Efraim, är vad man skulle kunna kalla rik. För Nils och Agda framstår därför Nils noggrant uppbyggda tjärdal som en ren välsignelse, en källa till inte bara mat och kaffe på bordet utan kanske till och med en ny kappa till Agda. En sådan där med pälskrage som hon suktat efter i Viskadalspriskuranten.

Läs hela inlägget här »

let-sleeping-corpses-liealt. titel: No profanar el sueño de los muertos, Don’t Open the Window, Let Sleeping Corpses Lie, The Living Dead at Manchester Morgue

Det kan synas som en oändligt sjumilakliv mellan 40- och 70-talet men då ska vi komma ihåg att vi redan passerat milstolpar som Mathesons I Am Legend och Romeros Night of the Living Dead.

***

George stänger sin antikaffär för helgen och försöker fly storstaden osanitära gator. Men ute på den engelska landsbygden går det snart åt helsicke med hans helgplaner eftersom hans motorcyckel blir påbackad av Edna. George är först oväntat generös genom att avvärja alla Ednas försök att ersätta honom för nödvändiga reparationer, för att sedan vända på en femöring och bli brysk och sur när de väl sitter i bilen tillsammans. “I’ll drive!”

Läs hela inlägget här »

casual-vacancyDet är svårt att komma ifrån intrycket att J.K. Rowling med The Causal Vacancy verkligen ansträngt sig för att berätta en historia förlagd så långt ifrån magiska slott, trollkarlar och drakar som det bara är möjligt.

Istället tillhandahåller hon höggradig realism i en liten småstad i sydvästra England där det finns gott om missnöjda tonåringar, misshandlande föräldrar, otrogna makar, socialfall och missbruksproblem.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Persuader
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam
Åsa Schwarz, Lust

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser