The Banshees of Inisherin (2022)

Den irländska ön Inisherin är så liten att öborna hänvisar till Irland som ”fastlandet”. Kanske ligger den i närheten av de västra Aran-öarna: Inishmore, Inishmaan och Inisheer? Den ligger i alla fall så nära ”fastlandet” att det går att skåda det pågående inbördeskriget (mellan den provisoriska regeringen och IRA) med blotta ögat. Det viktiga är dock att ön är så pass liten att öborna inte har mycket att välja på när det gäller umgänge.

Därför är det inte så konstigt att Pádraic Súilleabháin känner sig helt roderlös i tillvaron när hans bästa vän, Colm Doherty, plötsligt bestämmer sig för att de inte kan vara vänner längre. Colm känner ett behov av att gå vidare i livet och skapa något av Bestående Värde. Och ska han kunna göra det kan han ju inte ägna timmar åt att lyssna på Pádraics, ärligt talat outhärdligt trista, utläggningar om ö-vardagen? Colm har insett att han inte är det minsta intresserad av om Pádraic hittade ”stringy bits” i hästskiten eller åsneskiten.

Men Colms ställningstagande kommer som en fullkomlig överraskning och kalldusch för hans vän. Pádraic börjar ifrågasätta hela sin tillvaro, inte minst relationen till de övriga ö-invånarna – tycker alla att han är tråkig? Och sedan när är det inte tillräckligt att vara en vanlig, enkel, hygglig karl?!

Brittisk-irländske pjäs- och manusförfattaren, samt regissören, Martin McDonagh påbörjar konflikten mellan sina manliga bästisar lite tokroligt. Colin Farrells Pádraic kommer glad i hågen till den vanliga pubrundan prick två bara för att mötas av en surmulen Colm (i form av Brendan Gleeson) som tvärvägrar att prata med just honom. Den första frågan från alla runtomkring är ”Have you’ve been rowing?” och den ställs på ett sådant sätt att man förstår att det kanske inte vore första gången de två rykt ihop under en blöt kväll.

Lite tokroligt, men bara på ytan. Jag skrattar åt de prosaiska meningsutbytena men kan samtidigt inte undgå att se Pádraics sårade förvirring över den obegripliga situationen. Det finns forskning som indikerar att ett mellanmänskligt avvisande stimulerar samma delar i hjärnan som rent fysisk smärta. Och i det här fallet blir ju inte Colms avvisande mindre smärtsamt av att Pádraic tvingas inse att det kanske är flera som uppfattar honom som ”dull”.

Denna insikt drar igång något hos den annars så timide och oförarglige mannen. Utifrån informationen att Colm blivit motvilligt imponerad av en utskällning, vilken levereras i höggradigt whiskeyberusat tillstånd, bestämmer sig Pádraic för att det får vara slut med hyggligheten. Och så eskalerar tokroligheten obönhörligt till något som nästan kan liknas vid en grekisk tragedi. Fast på Irland anno 1923, då.

För nästan fem år sedan drämde McDonagh till rejält med Three Billboards… Utgångspunkten för The Banshees of Inisherin är som synes inte lika tragisk, medan förhållandet är det omvända när det kommer till upplösningen. Däremot känns fokuset på trasiga småsamhällen och den bitska dialogen igen, de makabra vändningarna likaså. Filmmakaren skyggar inte för att lägga in hårdföra och realistiska detaljer i en historia som annars eventuellt skulle kännas allt för lättviktig, trots den rent emotionella smärtan som visas upp.

Colin Farrell börjar ha ganska många bra rolltolkningar under bältet, men banne mig om inte hans Pádraic ändå är den bästa hittills. Mitt hjärta ömmar, både för hans uppenbara oförmåga att hantera det faktum att hans värld förlorat en av sina grundpelare och de ganska ogenomtänkta beslut som följer på det.

I någon mening får ju Brendan Gleesons Colm vara berättelsens skurk eftersom det är han som tar initiativ till brytningen och det på ett inte särskilt hyggligt sätt. Samtidigt skapar Gleeson också en porträttering som gör att jag någonstans ändå får en viss förståelse för hans bevekelsegrunder. Det kan inte vara lätt att dagarna i ända röra sig på nivån ”hästskit” när man drömmer om sfärernas musik. Där Pádraic boat in sig i den trygghet som ett litet samhälle kan erbjuda, upplever Colm enbart samma samhälles begränsningar.

Samtidigt får Colms hantering av situationen och sitt (eventuellt överlägsna) intellekt en fin klangbotten i Pádraics syster Siobhán. Hon är utan tvekan den skarpa kniven i familjelådan men ändå hyfsat omtänksam mot sin omgivning, då inte minst sin bror. Kerry Condon och Colin Farrell utgör ett naturligt syskonpar, där jag utan problem uppfattar att de kamperat ihop hela livet. De känner varandra utan och innan på ett i grunden bekvämt vis.

Brittiske Ben Davis står för fotot och vore jag chef för Irlands turistbyrå skulle jag hoppa jämfota av förtjusning över denna rent ut sagt skamlösa propaganda när det kommer till ön och dess omgivningar. Som filmtittare vill jag i alla fall åka dit NU. Känna den friska vinden i håret, sitta på den lilla puben och dricka en pint av vad som ser ut att vara ale i toppklass, vandra längs med de dramatiska klipporna och kontemplera den rödglödgade solnedgången.

På samma sätt som Three Billboards… levererar The Banshees… allt jag önska vad gäller skådespeleri, manus och bildspråk. Dagens film lyckas dessutom på ett ännu bättre sätt får mig att skratta med gråten i halsen, möjligen för att historien inte tar sin början i våldtäkt och mord på en ung flicka. Finns inget annat att göra än att klämma i med ett toppbetyg. Det här är en film jag vill se om. Snart.

Inland (2020)

Jo, nog har den vår namnlösa protagonist hamnat i inlandet alltid. I vad som synes vara ett spontanbeslut lämnar hon storstaden, pendeltåg och bubbelhäng med tjejkompisarna för pojkvännen Emils hemort i Lappland (även den namnlös men filmen är inspelad i Arjeplog).

Fortsätt läsa ”Inland (2020)”

Under the Dome (2013)

Lost-producenten Brian K. Vaughn är inte främmande för att låta saker och ting ta sin lilla tid, vilket givetvis inte var så dumt när det var dags att göra en adaption av Stephen Kings tegelsten från 2009, Under the Dome.

Fortsätt läsa ”Under the Dome (2013)”

Storm of the Century (1999)

alt. titel: Stephen King’s Storm of the Century

Precis innan århundradets storm slår till på Little Tall Island slår något annat till. Den första av öborna att se André Linoge är gamla Martha Clarendon, älskad pianolärarinna till många av öns barn. Han är också den siste hon ser eftersom han strax slår ihjäl henne med det rovgiriga varghuvudet av silver som pryder hans käpp.

Fortsätt läsa ”Storm of the Century (1999)”

Salem’s Lot (1979)

alt. titel: Les vampires de Salem, Der Schrecken im Marsten-Haus, Brennen muß Salem, Le notti di Salem, La hora del vampiro, El misterio de Salem’s Lot

Man får ändå säga att Stephen Kings adaptions-karriär kickstartade ganska rejält. Carrie publicerades 1974, Brian De Palmas filmversion hade premiär 1976. Salem’s Lot publicerades 1975 och tycks ha köpts upp ganska omgående, det tog bara ett tag att komma fram till att romanens omfång inte gjorde sig i filmformat. Ergo: miniserie på två avsnitt.

Fortsätt läsa ”Salem’s Lot (1979)”

Jag for ner till bror (2018)

Kanske var de ändå till någon nytta, de där 15 åren uppe i Umeå? Om inte annat inbillar jag mig att en viss bekantskap med den västerbottniska dialekten och kynnet gjorde det något lite lättare för mig att komma in i Karin Smirnoffs Jag for ner till bror.

Fortsätt läsa ”Jag for ner till bror (2018)”

Dazed and Confused (1993)

alt. titel: Sidste vilde nat med kliken

”Omtöcknad och förvirrad”. Två ord som väl skulle kunna beskriva ganska mångas tonårsperiod, åtminstone av och till. Man trevar sig fram i tillvaron, försöker komma underfund vem man är, vem man vill vara. Riktigt så stora frågeställningar sysselsätter kanske inte alla inblandade i Richard Linklaters numera kultförklarade tredje långfilm. Men man får ändå intrycket av att vissa av de beslut som tas under kvällen, natten och arla morgonen av ungdomarna vid Lee High School denna den 28 maj anno 1976 kommer att påverka deras liv långt framöver. Randy ”Pink” Floyd blir pressad av både coach Conrad och lagkamrater att underteckna ett avtal om att avhålla sig från alla sorters droger under sommaren för att få fortsätta i skolans football-lag. Mike Newhouse börjar undra om det här med att plugga juridik verkligen är hans grej.

Fortsätt läsa ”Dazed and Confused (1993)”

Cemetery Junction (2010)

Mellanstor stad – check. Främsta arbetsgivaren är den lokala fabriken – check. En pojke som vill något mer än att sluta som sin arbetarklassfarsa – check. En kompis som hatar sin alkisfarsa och tar varje chans till slagsmål för att bli av med sina aggressioner – check. En kompis som misstas för att ha en utvecklingsstörning av omgivningen – check. Den ständiga fokuseringen på att få sig ett ligg – check. En pojke som inser att bara jaga efter pengar och ytlig social status båtar föga – check. En pojke som träffar en upptagen flicka vilken icke desto mindre fångar hans uppmärksamhet och får honom att inse vad som är viktigt här i livet – check. Ett ytterst medvetet soundtrack (David Bowie, Roxy Music och Elton John) för att spegla tidsanda och samtidigt återkalla manusförfattarnas egen ungdom – check.

Fortsätt läsa ”Cemetery Junction (2010)”

X2: Korta lågvattenmärken (2004 & 2017)

The Secret Supper (2004)

Jag undrar om Dan Brown kunde ana vad han satte i rullning med The Da Vinci Code. Inte bara en i sig närmast ofattbart populär bok, utan en som också visade på suget efter historiska mysterier, märkliga religiösa grupper, konstsymbolik och katolska illgärningar.

Fortsätt läsa ”X2: Korta lågvattenmärken (2004 & 2017)”

Min pappa Marianne (2020)

I sin ”Mina kompisar”-bok deklarerade den unga Hanna tydligt vad som var hennes barndoms högsta önskan i barnsligt präntade blyertsbokstäver: ”INTE bo i Alingsås!”

Fortsätt läsa ”Min pappa Marianne (2020)”