You are currently browsing the tag archive for the ‘Kvävande småstadsliv’ tag.
The Secret Supper (2004)
Jag undrar om Dan Brown kunde ana vad han satte i rullning med The Da Vinci Code. Inte bara en i sig närmast ofattbart populär bok, utan en som också visade på suget efter historiska mysterier, märkliga religiösa grupper, konstsymbolik och katolska illgärningar.
En av efterföljarna är alltså The Secret Supper av spanske författaren Javier Serra. Hans grej har varit att förlägga sin handling till Leonardo Da Vincis samtid. En före detta inkvisionspräst, fader Agostino Leyre, kommer till Milano efter rykten om vanhelgande åsikter och gamla sekter. Han hoppas också att få träffa en högst hemlighetsfull informant – Sanningssägaren – vilken kommunicerat med Rom i form av kluriga gåtor. Väl på plats börjar han ana att allt inte står rätt till i det dominikanska munkklostret och kyrkan Santa Maria Delle Grazie där Leonardo i egen hög person är i full färd med att avsluta sin fresk Den sista nattvarden.
Javier Serra har med största sannolikhet gjort en rejäl läxa när det handlar om att beskriva fader Leyres sena 1400-talssamtid med maktkamper inom såväl kyrka som stat. Jag önskar bara att han gjort samma läxa när det kommer till att bygga och berätta en spännande historia. Möjligen vinner boken på mer oavbrutna läsperioder än jag hade möjlighet till men på det hela taget upplevde jag romanen som rörig och därför jobbig att ta sig igenom. Gåtorna som skulle lösas drunknade emellanåt i de politiska träskmarkerna och tappade därmed även de det lilla intresse jag lyckades uppamma för dem.
Nej, hellre tar jag en omläsning av Dan Browns fartfyllda äventyr.
Vi mot er (2017)
När vi nu ändå hade klämt in Fredrik Backmans Björnstad i jobbets bokcirkel och han inte visade sig vara den Hundraårings-ulv i fårakläder som jag fruktat kunde jag ju lika gärna testa uppföljaren Vi mot er när jag ändå hade ångan uppe.
Det visade sig vara ett misstag. Trots att jag beklagade mig över bristen på djupdykningar i första boken hade jag ändå inte blivit så pass engagerad i alla Björnstadarnas livsöden att jag brann av längtan att få veta vad som skulle ”hända sedan”. Med Maya som blev våldtagen. Med Kevin som våldtog. Med Ramona som serverade öl och höll koll på ortens vinddrivna hockeyexistenser. Kort sagt med alla lojaliteter till höger och vänster vilka på gott och ont påverkas av en småstadsmentalitet som sedan många år präglats på sin evinnerliga hockeyklubb.
Några spelare har flyttat till Hed, det kommer en ny tränare, enlokalpolitiker äntrar arenan. Allt det hade möjligen kunnat vara intressant om det inte vore för Backmans framställning. Författaren är för all del flink med att ta pulsen på samtidsfenomen och ibland också mänsklig psykologi. Men språket, söte Jesus, språket!
I Björnstad hade jag vissa invändningar mot ”tilltalet hos en allvetande berättare” samt ”överdrivet förebådande och illavarslande formuleringar”. Hur skulle jag kunna veta att Backman bara värmde upp inför vad som komma skulle i Vi mot er? Romanen består inte av så mycket annat än korta stycken som jag antar ska vara lite så där sorgset och poetiskt iakttagande. Att Backman här och var strösslar ut sin patenterade bitska humor hjälper inte ett dyft. Det slutar med att jag sitter och suckar inför var och varannan sida. Möjligen ska jag se det som ett kvitto på författarens historieberättande förmåga att jag ändå river igenom hela härligheten. Men hädanefter betackar jag mig både för Björnstad och hockey.
I sin ”Mina kompisar”-bok deklarerade den unga Hanna tydligt vad som var hennes barndoms högsta önskan i barnsligt präntade blyertsbokstäver: ”INTE bo i Alingsås!”
alt. titel: Julfritt
Äkta paret Nora och Luther Krank har bestämt sig för att skippa det här med julen i år. Dottern Blair är ju ändå inte hemma, så varför inte ta helledigt på en kryssning till varmare breddgrader, långt ifrån ett snöigt och kylslaget Illinois?
Det ska tydligen vara hemvändarfilmer i höst. Men Lantisar lyckas i alla fall göra det jag önskade från Jag kommer hem igen till jul – rensa bort allt utom ett eller möjligen två olika teman för filmen och nöja sig med det.
alt. titel: Rösten från andra sidan, Rødt chok, Avdøde advarer
Lilla Christine drunknade en kylslagen dag och föräldrarna John och Laura har nu tagit sin tillflykt till ett nästan lika kylslaget Venedig där John arbetar med att renovera en kyrka. Vet ni vad som mer är kylslaget? Relationen mellan makarna, vilket förstås inte är särskilt förvånande. Men Lauras beteende blir som en omvänd hand efter hon pratat med två äldre brittiska systrar varav den ena påstår sig vara synsk. Hon har sett Christine skrattande sitta mellan sin mamma och pappa.
Therese Frisk hoppade knappast jämfota av lycka när det stod klart att familjen skulle flytta till den lilla bruksorten Gränshammar. Men vad annat finns att göra när maken John fått chansen till ett toppjobb på Gränshammar Steel och Therese insett att ekonomjobbet i storstaden sakta håller på att ta livet av henne.
Är man inne i ett serie-il torde det vara närmast en självklarhet att ta sig an boken som en av Sveriges mesta skräckförfattare, Anders Fager, producerat tillsammans med tecknaren Daniel Thollin. Thollin är knappast någon duvunge i de här sammanhangen, bland annat står han bakom Uppsala-serien 1000 ögon. Tillsammans med Fager har han också skapat barnboken Den elaka vikarien.
alt titel: Jakten, The Hunt
Å ena sidan: en man som försöker ta skeden i vacker hand trots att livet inte varit så varsamt de senaste åren. Skild och arbetslös som lärare jobbar Lucas nu på den lokala förskolan och är en populär ”fröken”, särskilt bland pojkarna. Han försöker övertala ex-frun om lite fler dagar tillsammans med sonen Marcus. Jagar med barndomskompisarna och går promenader med spanieln Fanny.
alt. titel: Flocking
En mindre norrländsk ort. Litenheten går att se i både bra och dåligt ljus. Bra eftersom här finns en stark gemenskap – ett bröllop är en glad tillställning som hela byn deltar i. Dåligt om man råkar vara ointresserad av jakt och fotboll. Eller när en av tjejerna i den lilla avgångsklassen anmäler en klasskompis för våldtäkt.
alt. titel: The House of the Laughing Windows, House with the Windows That Laugh, The House with Laughing Windows
Det hade inte förvånat mig om man någonstans skulle ha hittat gamla tunikor från 1200-talet med texten ”St. Sebastian hade det inte heller så roligt”. Martyrhelgonet sägs först ha dömts till döden medelst pilbeskjutning av den romerske kejsaren Gaius Aurelius Valerius Diocletianus vilken, när Sebastian överlevt och återhämtat sig, såg till att göra om och göra rätt genom att låta stena martyren till döds.
That’s what HE said!