Den irländska ön Inisherin är så liten att öborna hänvisar till Irland som ”fastlandet”. Kanske ligger den i närheten av de västra Aran-öarna: Inishmore, Inishmaan och Inisheer? Den ligger i alla fall så nära ”fastlandet” att det går att skåda det pågående inbördeskriget (mellan den provisoriska regeringen och IRA) med blotta ögat. Det viktiga är dock att ön är så pass liten att öborna inte har mycket att välja på när det gäller umgänge.
Därför är det inte så konstigt att Pádraic Súilleabháin känner sig helt roderlös i tillvaron när hans bästa vän, Colm Doherty, plötsligt bestämmer sig för att de inte kan vara vänner längre. Colm känner ett behov av att gå vidare i livet och skapa något av Bestående Värde. Och ska han kunna göra det kan han ju inte ägna timmar åt att lyssna på Pádraics, ärligt talat outhärdligt trista, utläggningar om ö-vardagen? Colm har insett att han inte är det minsta intresserad av om Pádraic hittade ”stringy bits” i hästskiten eller åsneskiten.
Men Colms ställningstagande kommer som en fullkomlig överraskning och kalldusch för hans vän. Pádraic börjar ifrågasätta hela sin tillvaro, inte minst relationen till de övriga ö-invånarna – tycker alla att han är tråkig? Och sedan när är det inte tillräckligt att vara en vanlig, enkel, hygglig karl?!
Brittisk-irländske pjäs- och manusförfattaren, samt regissören, Martin McDonagh påbörjar konflikten mellan sina manliga bästisar lite tokroligt. Colin Farrells Pádraic kommer glad i hågen till den vanliga pubrundan prick två bara för att mötas av en surmulen Colm (i form av Brendan Gleeson) som tvärvägrar att prata med just honom. Den första frågan från alla runtomkring är ”Have you’ve been rowing?” och den ställs på ett sådant sätt att man förstår att det kanske inte vore första gången de två rykt ihop under en blöt kväll.
Lite tokroligt, men bara på ytan. Jag skrattar åt de prosaiska meningsutbytena men kan samtidigt inte undgå att se Pádraics sårade förvirring över den obegripliga situationen. Det finns forskning som indikerar att ett mellanmänskligt avvisande stimulerar samma delar i hjärnan som rent fysisk smärta. Och i det här fallet blir ju inte Colms avvisande mindre smärtsamt av att Pádraic tvingas inse att det kanske är flera som uppfattar honom som ”dull”.
Denna insikt drar igång något hos den annars så timide och oförarglige mannen. Utifrån informationen att Colm blivit motvilligt imponerad av en utskällning, vilken levereras i höggradigt whiskeyberusat tillstånd, bestämmer sig Pádraic för att det får vara slut med hyggligheten. Och så eskalerar tokroligheten obönhörligt till något som nästan kan liknas vid en grekisk tragedi. Fast på Irland anno 1923, då.
För nästan fem år sedan drämde McDonagh till rejält med Three Billboards… Utgångspunkten för The Banshees of Inisherin är som synes inte lika tragisk, medan förhållandet är det omvända när det kommer till upplösningen. Däremot känns fokuset på trasiga småsamhällen och den bitska dialogen igen, de makabra vändningarna likaså. Filmmakaren skyggar inte för att lägga in hårdföra och realistiska detaljer i en historia som annars eventuellt skulle kännas allt för lättviktig, trots den rent emotionella smärtan som visas upp.
Colin Farrell börjar ha ganska många bra rolltolkningar under bältet, men banne mig om inte hans Pádraic ändå är den bästa hittills. Mitt hjärta ömmar, både för hans uppenbara oförmåga att hantera det faktum att hans värld förlorat en av sina grundpelare och de ganska ogenomtänkta beslut som följer på det.
I någon mening får ju Brendan Gleesons Colm vara berättelsens skurk eftersom det är han som tar initiativ till brytningen och det på ett inte särskilt hyggligt sätt. Samtidigt skapar Gleeson också en porträttering som gör att jag någonstans ändå får en viss förståelse för hans bevekelsegrunder. Det kan inte vara lätt att dagarna i ända röra sig på nivån ”hästskit” när man drömmer om sfärernas musik. Där Pádraic boat in sig i den trygghet som ett litet samhälle kan erbjuda, upplever Colm enbart samma samhälles begränsningar.
Samtidigt får Colms hantering av situationen och sitt (eventuellt överlägsna) intellekt en fin klangbotten i Pádraics syster Siobhán. Hon är utan tvekan den skarpa kniven i familjelådan men ändå hyfsat omtänksam mot sin omgivning, då inte minst sin bror. Kerry Condon och Colin Farrell utgör ett naturligt syskonpar, där jag utan problem uppfattar att de kamperat ihop hela livet. De känner varandra utan och innan på ett i grunden bekvämt vis.
Brittiske Ben Davis står för fotot och vore jag chef för Irlands turistbyrå skulle jag hoppa jämfota av förtjusning över denna rent ut sagt skamlösa propaganda när det kommer till ön och dess omgivningar. Som filmtittare vill jag i alla fall åka dit NU. Känna den friska vinden i håret, sitta på den lilla puben och dricka en pint av vad som ser ut att vara ale i toppklass, vandra längs med de dramatiska klipporna och kontemplera den rödglödgade solnedgången.
På samma sätt som Three Billboards… levererar The Banshees… allt jag önska vad gäller skådespeleri, manus och bildspråk. Dagens film lyckas dessutom på ett ännu bättre sätt får mig att skratta med gråten i halsen, möjligen för att historien inte tar sin början i våldtäkt och mord på en ung flicka. Finns inget annat att göra än att klämma i med ett toppbetyg. Det här är en film jag vill se om. Snart.
alt. titel: 
Mellanstor stad – check. Främsta arbetsgivaren är den lokala fabriken – check. En pojke som vill något mer än att sluta som sin arbetarklassfarsa – check. En kompis som hatar sin alkisfarsa och tar varje chans till slagsmål för att bli av med sina aggressioner – check. En kompis som misstas för att ha en utvecklingsstörning av omgivningen – check. Den ständiga fokuseringen på att få sig ett ligg – check. En pojke som inser att bara jaga efter pengar och ytlig social status båtar föga – check. En pojke som träffar en upptagen flicka vilken icke desto mindre fångar hans uppmärksamhet och får honom att inse vad som är viktigt här i livet – check. Ett ytterst medvetet soundtrack (David Bowie, Roxy Music och Elton John) för att spegla tidsanda och samtidigt återkalla manusförfattarnas egen ungdom – check.
I sin ”Mina kompisar”-bok deklarerade den unga Hanna tydligt vad som var hennes barndoms högsta önskan i barnsligt präntade blyertsbokstäver: ”INTE bo i Alingsås!”
Rörliga bilder och tryckta ord 