You are currently browsing the tag archive for the ‘Kvävande småstadsliv’ tag.

alt. titel: Stephen King’s Storm of the Century

Precis innan århundradets storm slår till på Little Tall Island slår något annat till. Den första av öborna att se André Linoge är gamla Martha Clarendon, älskad pianolärarinna till många av öns barn. Han är också den siste hon ser eftersom han strax slår ihjäl henne med det rovgiriga varghuvudet av silver som pryder hans käpp.

Att han sedan i lugn och ro sedan sitter och väntar in både vittnen till mordet (kommunchefen Robbie Beals) och slutligen lagens långa arm (polisen Mike Anderson samt polisassistenten Alton ”Hatch” Hatcher) antyder att Mr. Linoge inte är någon vanlig brottsling. Han är allt för villig att låta sig låsas in i det lilla häktet, men inte innan han sagt ett par av invånarna på ön ett sanningens ord.

Allt eftersom stormen blir värre och värre, allt eftersom den skalar bort lager efter lager av civilisationens bekvämligheter, börjar också de märkliga dödsfallen hopa sig. Mannen i häktet lämnar bara ifrån sig en enda liten gnutta information: ”Give me what I want and I’ll go away”. Men vad är det han egentligen vill med invånarna på Little Tall Island?

I likhet med Golden Years och Sleepwalkers är Storm of the Century ingen adaption, utan ett originalmanus från vår Halloween-tema-författare. Golden Years drogs ju med en eller ett par små brister om vi ska uttrycka oss milt men det verkar banne mig som om King kanske lärde sig ett och annat på kuppen. För om vi snackar TV-produktioner kopplade till King är Storm of the Century inte så dum. Faktiskt riktigt bra om jag nu ska ta i med storsläggan.

Storm of the Century återvänder till 1992 års Dolores Claiborne och hennes Little Tall Island. I någon mening skulle man också kunna säga att King återvänder hela vägen tillbaka till Salem’s Lot och hans älskade småstadssammanhållning. Ni vet, den där som kan vara lika stärkande som den kan vara kvävande. Som så lätt övergår i ren mobbmentalitet. Små samhällen vet att bevara och skydda sina respektive hemligheter men det innebär samtidigt att en hel del smutsigheter kan pågå under ytan tack vare omgivningens tysta acceptans.

En månghövdad rollista hjälper till att skapa en hyfsat trovärdig mängd ortsbefolkning (se och lär, Tommyknockers) och högst upp hittar vi ett par pålitliga namn. Tim Daly är den rekorderlige Mike Anderson, college-grabben som både skyddar lag och ordning samt ser till att öns invånare har något att sätta på bordet. Daly har en lagomt vardaglig och rustik utstrålning som gör att han kan springa omkring i flanellskjorta och vadderad väst utan att göra bort sig fullkomligt. En man som med allt kortare mellanrum måste utropa ”I don’t know!” och det på ett sätt som gör att man förstår att osäkerhet kan vara hans största fiende. Nå, hans näst största…

Jeffrey DeMunn är stadens starke man, en relativt skitviktig typ som är full av sin egen betydelse men som också bryr sig om samhället han styr över. Inte helt olik en viss framtida Big Jim Rennie (wait for it…). Och så har vi Colm Feore som ytterst belevad skurk, vilken inte allt för ofta behöver visa upp sig iförd halvdan make up eller CGI. Med honom i rollen som Linoge önskar jag att rollbesättarna till The Stand hade varit lika smarta när det kom till Randall Flagg.

Jag kan inte avgöra i hur stor utsträckning regissören (och före detta stuntmannen) Craig R. Baxley enbart fyller i de förutbestämda fälten som numrerats av King i manuset men låt oss säga att tillsammans har de skapat en miniserie (tre avsnitt om ca 85 mins vardera) som faktiskt funkar helt ok både vad gäller uppbyggnad, förebådande, tempo och dynamik.

Jag gillar hur stormen börjar lite så där stillsamt med att driva igen stadens gator, för att därefter i tur och ordning plocka trafikljusen, strömmen, hemmen, bilarna, hamnen och till slut det allra mest ödesmättade – fyren. Jag gillar också hur det långsamt blir allt tydligare vad det är Linoge egentligen är ute efter rent bildmässigt. Oväntat subtilt för att vara en TV-produktion måste jag säga. Banne mig om det inte till och med är den första produktionen i hela Halloweentemat som dessutom kan skryta med en ganska bra Maine-atmosfär. Jag kan förstås inte alls avgöra hur pass autentisk deltagarnas dialekt är men jag gissar att den är rejält tillhyfsad eftersom jag förstod vad alla sade utan undertexter.

Absolut, här finns en del överflödigt fett som skulle ha gått att röra runt i och suga bort. Inte minst den alldeles för långa epilogen. Men på det hela taget är det en i grunden enkel och ganska tajt historia som utrustats med lagom mycket King-vaddering vad gäller mellanmänskliga relationer och övernaturlig påverkan.

Förlaga: Originalmanus
Cameo: Dyker upp som advokat och reporter i ett par fiktiva TV-inslag

alt. titel: Les vampires de Salem, Der Schrecken im Marsten-Haus, Brennen muß Salem, Le notti di Salem, La hora del vampiro, El misterio de Salem’s Lot

Man får ändå säga att Stephen Kings adaptions-karriär kickstartade ganska rejält. Carrie publicerades 1974, Brian De Palmas filmversion hade premiär 1976. Salem’s Lot publicerades 1975 och tycks ha köpts upp ganska omgående, det tog bara ett tag att komma fram till att romanens omfång inte gjorde sig i filmformat. Ergo: miniserie på två avsnitt.

Dracula, eller Kurt Barlow som han heter i den här versionen (säger man namnet snabbt skulle det nästan lika gärna kunna vara Count Orlok), har med benägen hjälp förflyttat sig från Transsylvanien till Jerusalem’s Lot (’Salem’s Lot i folkmun) i Maine. Men en modern amerikansk småstad hyser ändå vissa likheter med en rumänsk bondby, särskilt med ett kråkslott på en av de omkringliggande kullarna. Över Salem’s Lot ruvar Marsten-huset som torde vara precis så hemsökt som traktens ungar vill göra gällande när det är dags att utmana varandra.

Författaren Ben Mears är beredd att gå längre än så. Efter en omskakande upplevelse i barndomen har han aldrig riktigt kunnat släppa fasan som ruvar i det gamla huset och nu är han tillbaka för att om möjligt kunna skriva av sig sitt trauma. Men Mears har en poäng med konstaterandet ”Evil houses attracts evil men” eftersom Marsten-huset inte längre står tomt. Det har köpts upp av den elegant distingerade Richard Straker och hans (än så länge frånvarande) parter Kurt Barlow som planerar att öppna en antikaffär i Salem’s Lot. Men lika snabbt som affärens lager fylls på, börjar stadens invånarantal att tunnas ut.

Kings roman är en riktigt lyckad blandning av Dracula, The Haunting of Hill House och Invasion of the Body Snatchers. Kan detsamma sägas om adaptionen?

Det var så pass länge sedan jag såg Tobe Hoopers miniserie att jag inte ens kan minnas om jag någonsin sett den i ett sträck. Det ska tydligen ha varit The Texas Chain Saw Massacre som landade honom regissörsjobbet, vilket jag ställer mig något frågande till. Detta eftersom allt det som är bra och funkar med Hoopers debutfilm är sådant som på 70-talet definitivt ansågs för magstarkt för den amerikanska TV-publiken.

Därför är Salem’s Lot fullkomligt blodlös, istället försöker den bygga någon slags stämning. Jag vet inte om det är TV-mediet som jag ska skylla på i detta fall men det hela punkteras ganska rejält av en i mina ögon slarvig eller otajt klippning. Många är de utdragna scener som sannolikt ska bygga denna stämning men som snarare blir märkliga då ingen sådan skapas, samtidigt som kompositören Harry Sukmans musik brölar för fullt och signalerar att ”nu jävlar ska ni bli rädda!” (Men ett par slingor låter så pass välbekanta att jag undrar om inte Wojciech Kilar lät sig inspireras?) Inte heller hjälper det att vissa klipp uppenbart ska agera mini-cliffhangers inför ett reklamavbrott.

Dialogen är stundtals rätt stel och skådespeleriet är inte av den kalibern att deltagarna lyckas förmedla sina Kingska tankebanor. Jag kan exempelvis förstå att David Soul var hot shit efter att ha spelat en av huvudrollerna i Starsky and Hutch i fyra år men jag får knappast intryck av att hans Ben Mears upplever obegriplig fasa bara genom att Soul stirrar intensivt på Marsten-huset och svettas en smula.

Bonnie Bedalia är bättre och hennes Susan Norton är charmig. Däremot förstår jag inte varför manuset bemödat sig att ge henne mer vuxenhet genom ett jobb som lärare när det samtidigt rånar henne på all egen agens, bland annat tack vare att hennes egen far blir en av Bens partners i vampyrjakten (istället för romanens fristående läkare). King ger också sina läsare en betydligt mer psykologiskt rationell anledning till att hon gör det där oförlåtligt korkade draget (som förvisso är standard i skräckfilmer).

Jag blir inte heller särskilt betagen av draget att i princip kopiera Nosferatu-vampyrens gnagar-lika utseende. Det enda jag konstaterar är att greve Orlok uppenbarligen var smurf-blå i hyn när han nu uppträder på färg-film. Svårigheten ligger möjligen i att många av de otäcka bilder som King målar upp med sitt språk är svåra att översätta till filmmediet. Exempelvis att Barlow har en ”rich, powerful voice” och ett ”white, grinning face like something out of a Frazetta painting”.

Nästan det enda som riktigt funkar är Hammer-vibbarna som Marsten-huset utstrålar när våra tappra till slut tar sig in dit. Dödgrävaren Mike Ryersons vampyr utstrålar åtminstone en gnutta farlighet. James Mason klarar oftast av att vara den obehagligt jovialiske kosmopolit som romanens Richard Straker också är och utgör därmed ett bra tillskott till rollbesättningen. Jag förhåller mig mer ambivalent gentemot Fred Willard som mäklaren Larry Crockett; å ena sidan är det roligt att se Willard i en tidig roll, å den andra släpar han tyvärr på ett rejält Christopher Guest-bagage vilket ytterligare naggar bort en bit av den där ”stämningen” som Hooper siktade på.

Det ryktas om en remake från James Wan med It-manusförfattaren Gary Dauberman som regissör. Vete fan om det är något att se fram emot, ens med miniserie-besvikelsen i ryggen.

Förlaga: Salem’s Lot (1975)
Cameo: –

Bonus: ”Jerusalem’s Lot” och ”One for the Road” (1975 & 1977, Night Shift 1978)
Förutom själva romanen finns det två noveller som utgör några slags tie-ins skulle man väl kunna kalla dem. ”Jerusalem’s Lot” är dels ett försök till en dokument-novell (berättelsen utgörs av dagboksanteckningar och brev), dels en tidig Lovecraft-ripoff (alltså innan ”Crouch End”). Novellen är inte dålig på något sätt men jag har svårt att se den som något annat än en liten skrivövning (dokument-stilen, Lovecraft-vibbarna och ett ålderdomligt språk).

”One for the Road” är i sin tur en kort sak som utspelas ett par år efter romanen och de som vet att vårda sin hälsa håller sig långt borta från Salem’s Lot. Det vet inte korkade storstadsbor och mot bättre vetande går Booth och Tookey med på att hjälpa Gerard Lumley vars fru och dotter sitter insnöade i en bil mitt i det övergivna Salem’s Lot. Booths röst är rösten från alla dessa äldre King-berättare och den rullar därför på i bekant mak. Inget märkvärdigt, men helt ok.

Kanske var de ändå till någon nytta, de där 15 åren uppe i Umeå? Om inte annat inbillar jag mig att en viss bekantskap med den västerbottniska dialekten och kynnet gjorde det något lite lättare för mig att komma in i Karin Smirnoffs Jag for ner till bror.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Sidste vilde nat med kliken

”Omtöcknad och förvirrad”. Två ord som väl skulle kunna beskriva ganska mångas tonårsperiod, åtminstone av och till. Man trevar sig fram i tillvaron, försöker komma underfund vem man är, vem man vill vara. Riktigt så stora frågeställningar sysselsätter kanske inte alla inblandade i Richard Linklaters numera kultförklarade tredje långfilm. Men man får ändå intrycket av att vissa av de beslut som tas under kvällen, natten och arla morgonen av ungdomarna vid Lee High School denna den 28 maj anno 1976 kommer att påverka deras liv långt framöver. Randy ”Pink” Floyd blir pressad av både coach Conrad och lagkamrater att underteckna ett avtal om att avhålla sig från alla sorters droger under sommaren för att få fortsätta i skolans football-lag. Mike Newhouse börjar undra om det här med att plugga juridik verkligen är hans grej.

Läs hela inlägget här »

Mellanstor stad – check. Främsta arbetsgivaren är den lokala fabriken – check. En pojke som vill något mer än att sluta som sin arbetarklassfarsa – check. En kompis som hatar sin alkisfarsa och tar varje chans till slagsmål för att bli av med sina aggressioner – check. En kompis som misstas för att ha en utvecklingsstörning av omgivningen – check. Den ständiga fokuseringen på att få sig ett ligg – check. En pojke som inser att bara jaga efter pengar och ytlig social status båtar föga – check. En pojke som träffar en upptagen flicka vilken icke desto mindre fångar hans uppmärksamhet och får honom att inse vad som är viktigt här i livet – check. Ett ytterst medvetet soundtrack (David Bowie, Roxy Music och Elton John) för att spegla tidsanda och samtidigt återkalla manusförfattarnas egen ungdom – check.

Läs hela inlägget här »

The Secret Supper (2004)

Jag undrar om Dan Brown kunde ana vad han satte i rullning med The Da Vinci Code. Inte bara en i sig närmast ofattbart populär bok, utan en som också visade på suget efter historiska mysterier, märkliga religiösa grupper, konstsymbolik och katolska illgärningar.

Läs hela inlägget här »

I sin ”Mina kompisar”-bok deklarerade den unga Hanna tydligt vad som var hennes barndoms högsta önskan i barnsligt präntade blyertsbokstäver: ”INTE bo i Alingsås!”

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Julfritt

Äkta paret Nora och Luther Krank har bestämt sig för att skippa det här med julen i år. Dottern Blair är ju ändå inte hemma, så varför inte ta helledigt på en kryssning till varmare breddgrader, långt ifrån ett snöigt och kylslaget Illinois?

Läs hela inlägget här »

Det ska tydligen vara hemvändarfilmer i höst. Men Lantisar lyckas i alla fall göra det jag önskade från Jag kommer hem igen till jul – rensa bort allt utom ett eller möjligen två olika teman för filmen och nöja sig med det.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Rösten från andra sidan, Rødt chok, Avdøde advarer

Lilla Christine drunknade en kylslagen dag och föräldrarna John och Laura har nu tagit sin tillflykt till ett nästan lika kylslaget Venedig där John arbetar med att renovera en kyrka. Vet ni vad som mer är kylslaget? Relationen mellan makarna, vilket förstås inte är särskilt förvånande. Men Lauras beteende blir som en omvänd hand efter hon pratat med två äldre brittiska systrar varav den ena påstår sig vara synsk. Hon har sett Christine skrattande sitta mellan sin mamma och pappa.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

John Matthews, Ascension Day
Walter Tevis, The Queen's Gambit
Hugh Laurie, The Gun Seller

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg