You are currently browsing the tag archive for the ‘Kvävande småstadsliv’ tag.
Utan ett direkt tips hade jag aldrig stött på författaren (och musikern och konstnären…) med det outtalbara efternamnet, Maggie Stiefvater. Det trots att hon är närmast ofattbart produktiv, med 13 publicerade böcker sedan 2008.
Annonser
Det är sommar någonstans i Västerbotten, en liten by vid namn Ecksträsk. Ingen, förutom den allmänt ogillade Albert och handlaren Efraim, är vad man skulle kunna kalla rik. För Nils och Agda framstår därför Nils noggrant uppbyggda tjärdal som en ren välsignelse, en källa till inte bara mat och kaffe på bordet utan kanske till och med en ny kappa till Agda. En sådan där med pälskrage som hon suktat efter i Viskadalspriskuranten.
alt. titel: No profanar el sueño de los muertos, Don’t Open the Window, Let Sleeping Corpses Lie, The Living Dead at Manchester Morgue
Det kan synas som en oändligt sjumilakliv mellan 40- och 70-talet men då ska vi komma ihåg att vi redan passerat milstolpar som Mathesons I Am Legend och Romeros Night of the Living Dead.
***
George stänger sin antikaffär för helgen och försöker fly storstaden osanitära gator. Men ute på den engelska landsbygden går det snart åt helsicke med hans helgplaner eftersom hans motorcyckel blir påbackad av Edna. George är först oväntat generös genom att avvärja alla Ednas försök att ersätta honom för nödvändiga reparationer, för att sedan vända på en femöring och bli brysk och sur när de väl sitter i bilen tillsammans. “I’ll drive!”
Det är svårt att komma ifrån intrycket att J.K. Rowling med The Causal Vacancy verkligen ansträngt sig för att berätta en historia förlagd så långt ifrån magiska slott, trollkarlar och drakar som det bara är möjligt.
Istället tillhandahåller hon höggradig realism i en liten småstad i sydvästra England där det finns gott om missnöjda tonåringar, misshandlande föräldrar, otrogna makar, socialfall och missbruksproblem.
Ok, vad tror ni om det här? I den numera förlorade filmen ”Charlie Chan in Space” råkar den berömde detektiven Charlie Chans ”number one son” Lee snubbla ombord på ett rymdskepp. Han möter en utomjordisk vetenskapsman som försökt odla fram det ultimata husdjuret, Mogwais. Problemet är att vetenskapsmannen inte är särskilt bra på det han gör och därför bara lyckats skapa djur som måste hanteras på ett visst sätt för att inte freaka ut fullständigt och göra något mycket värre än att pinka på mattan.
Jag får tacka Fiffi så mycket för den här filmen — hade det inte varit för hennes lovord hade jag nog inte tagit mig iväg till bion efter en hektisk Oscarsnatt. Och det var ju tur det!
***
Runt Oscarsgalan gällde det stora snacket varför filmer som bedöms Oscarsvärdiga är så vita. Runt Guldbaggegalan gällde ett kanske något mindre snack varför svenska filmer måste vara så misäriga. Visst, svensk film lider säkert fortfarande under oket som skapades av Ingemar Bergman och som stipulerar att fin film måste handla om uppslitande gräl, ångestsex och tystnad. Det är inte en åsikt jag känner någon större sympati för.
Dags för den första texten som inte är en recension av vare sig vampyrrelaterad film eller bok. Istället rör den synen på (ut)bildning hos Bram Stoker, Charlaine Harris och Stephanie Meyer.
***
Återigen hoppar jag på bloggkollegornas decennietema som hunnit fram till 70-talet. Den här gången är det jag och Movies-Noir som skriver om en klassisk 70-talsrulle.
***
A memory from your lonesome past keeps us so far apart/Why can’t I free your doubtful mind and melt your cold cold heart
Mer (udda) sportfilmer (eller i alla fall filmer om udda sporter)! Lenas text på Moving Landscapes om Whip It påminde mig om att det faktiskt var en film som jag också både sett och skrivit om för inte så länge sedan. Mycket nöje. (Psst, Filmitch och Fripps filmrevyer har också skrivit om filmen.)
***
Man kanske kunde tänka sig att Brooke Cavendar skulle ha insett att äldsta dottern Bliss i själ och hjärta inte var någon pageant-flicka när hon äntrade scenen i blåfärgat hår. Men Brooke är en kvinna som inte ger upp så lätt och Bliss får vackert finna sig i att prova ut klänningar samt hitta på vackra tal om vad som inspirerar henne.
Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. FilipåFredrik. Vem hade kunna tro att de utskällda ungdomarna i magplasket (ja, det går inte att komma runt detta faktum) Ursäkta röran (vi bygger om) på kort tid skulle bli två av Sveriges mest omtyckta underhållare.
Men de står inte bara framför kameran, utan skriver också böcker, varav Tårtgeneralen är deras skönlitteraturdebut. Eller skönlitteratur och skönlitteratur, skrönan om den kortlivat (ungefär ett år) Köpingsboende Hasse P sägs av honom själv vara uteslutande sanning. I alla fall när det gäller vad han har sagt och gjort, och det är ett minst sagt osminkat porträtt som framträder.
That’s what HE said!