You are currently browsing the tag archive for the ‘Kvävande småstadsliv’ tag.

alt titel: Jakten, The Hunt

Å ena sidan: en man som försöker ta skeden i vacker hand trots att livet inte varit så varsamt de senaste åren. Skild och arbetslös som lärare jobbar Lucas nu på den lokala förskolan och är en populär ”fröken”, särskilt bland pojkarna. Han försöker övertala ex-frun om lite fler dagar tillsammans med sonen Marcus. Jagar med barndomskompisarna och går promenader med spanieln Fanny.

Å andra sidan: en vuxen man som bor alldeles ensam i ett alldeles för stort hus. Har ett jobb som väl ingen vettig karl skulle nedlåta sig till? Ensam med barnen både på toaletten och i kuddrum. Utrustad med en jycke för att locka barnen och vinna deras förtroende.

Jo, ryktet sprider sig med blixtens hastighet. Särskilt i ett litet samhälle som det Lucas bor i. Snart är det en övertygande och etablerad sanning att han varit på i princip alla barnen i förskolan. Symptom som huvudvärk, mardrömmar och magont talar sitt tydliga språk. Plus det faktum att barn väl aldrig skulle ljuga om sådana saker? Inte ens om de förhörs med ledande frågor om vad Lucas gjort med sin ”tisseman”.

Det är enbart eftersom vi i publiken får börja resan i Lucas ringhörna som vi fortsätter att hålla på honom, tro på honom när han försöker hävda sin oskuld. Thomas Vinterberg ger oss i Jakten ingen som helst anledning att misstro att Mads Mikkelsen är oskyldigt anklagad och ett offer för olyckliga omständigheter. I annat fall kanske vi inte skulle sucka irriterat över vuxna som i missriktad välvilja och omtanke faktiskt inte tillåter lilla Klara att ångra det hon sade. För det gör hon förstås bara eftersom hon tycker synd om Lucas, trots det han gjort mot henne. Barn ÄR ju så känsliga för intryck…

Men även om Jakten står fast planterad på Lucas sida i konflikten lyckas den ändå sätta perspektiv på hela situationen och skapa förståelse för sammanhangen som de olika personerna befinner sig i. Om inte annat ge en knivskarp bild av hur jävla rökt Lucas är i samma sekund som anklagelsen riktas mot honom och tas på allvar från vuxenvärlden. Nu har han i och för sig några av sina gamla vänner med sig, men jag är närmast förvånad över att han inte omedelbart drar upp bopålarna och sticker. Samtidigt är det ingen större tveksamhet om att detta är en bygd där han och hans familj har djupa rötter, så att sticka med svansen mellan benen är förstås lättare sagt än gjort.

Därmed borde jag kanske heller inte bli särskilt förvånad över att Lucas inte tycks söka någon som helst psykologisk hjälp under sina vedermödor. Middagarna med jaktlaget avslöjar en förväntat grabbig stämning med nakendopp i november, rejäla supar och prefixet ”fitt-” till både det ena och det andra. En Riktig Karl må jobba som förskollärare men han sitter fanimig inte och grinar hos någon pysselkolog!

Jakten är inget mindre än ett nyanserat, välskrivet, välregisserat och välspelat drama om en situation där det är närmast slumpartat på vilken sida man kommer att befinna sig. Vems historia hör du först? Väljer du att tro på, ett barn eller en vuxen? Har du råd att tro på någon annan än barnet?

Annonser

alt. titel: Flocking

En mindre norrländsk ort. Litenheten går att se i både bra och dåligt ljus. Bra eftersom här finns en stark gemenskap – ett bröllop är en glad tillställning som hela byn deltar i. Dåligt om man råkar vara ointresserad av jakt och fotboll. Eller när en av tjejerna i den lilla avgångsklassen anmäler en klasskompis för våldtäkt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The House of the Laughing Windows, House with the Windows That Laugh, The House with Laughing Windows

Det hade inte förvånat mig om man någonstans skulle ha hittat gamla tunikor från 1200-talet med texten ”St. Sebastian hade det inte heller så roligt”. Martyrhelgonet sägs först ha dömts till döden medelst pilbeskjutning av den romerske kejsaren Gaius Aurelius Valerius Diocletianus vilken, när Sebastian överlevt och återhämtat sig, såg till att göra om och göra rätt genom att låta stena martyren till döds.

Läs hela inlägget här »

Filmen med den omöjligt långa titeln blev förra årets filmspanar-favorit från Malmö filmdagar. Själv hade jag tur och kunde hugga den på hemmaplan istället

***

Sedan skolskjutningen i Florida i februari i år har det förekommit mycket diskussion om benägenheten att sända ”thoughts and prayers” till offren. Allt för ofta stannar engagemanget där, inget GÖR egentligen något åt problemet.

Läs hela inlägget här »

Det mest anmärkningsvärda med View From the Top är sannolikt att den i alla delar (utom möjligen sin rollista) är så remarkabelt icke-anmärkningsvärd. Från dess första sekunder, när vi introduceras till den missnöjda småstadstjejen Donna Jensen, till happily-ever-after-slutet behöver vi aldrig någonsin undra eller tveka över huruvida filmen ska följa sin iögonenfallande uppenbara bana. Den är som ett sådant här småbarnståg på tivoli – runt, runt och utan några möjligheter att ta någon annan väg än den spåren dikterar. View From the Top kanske önskar att den skulle kunna vara samma thrillride som Lisebergs Nyckelpigan men dit är det mycket långt kvar.

Läs hela inlägget här »

Eftersom succéboken En man som heter Ove såldes in med fraser som ”för dig som älskade Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann!” förpassade jag snabbt Fredrik Backman till islådan. Filmatiseringen av samma succébok gjorde inte mycket för att ändra på den inställningen till Backman som författare.

Läs hela inlägget här »

Dags att återuppta bekantskapen med husguden Stephen Kings debutroman Carrie. Inte sällan slås man av det obevekliga drivet i Kings tidiga produktion och Carrie är inget undantag. Både tack vare Kings egen popularitet och Brian De Palmas filmatisering (från 1976, så när det väl började röra sig för mr King gjorde det det ordentligt) torde själva historien vara ganska så välbekant.

Läs hela inlägget här »

Filmen The Dressmaker kom från ingenstans och gjorde mig, som ingen annan film på länge, oerhört sugen på att se om den för att på något sätt bekräfta vad det var jag hade sett. När jag förstod att filmen byggde på en roman av australiensiska författaren Rosalie Ham var en förlage-läsning också given.

Läs hela inlägget här »

Med en underhållande (Gone Girl) och en riktigt bra (Dark Places) Gillian Flynn-thriller innanför västen fanns det ju ingen anledning att inte kasta sig över debuten Sharp Objects.

I Gone Girl flyttade Nick Dunne relativt frivilligt tillbaka till Missouri från hipster-New York för att kunna umgås med sin sjuka mamma. I Sharp Objects mer eller mindre beordras journalisten Camille Preaker tillbaka till Missouri av sin redaktör.

Läs hela inlägget här »

Bland en imponerande mängd musikaler, romantiska filmer och komedier från Ernst Lubitsch kapabla regissörsstol under 30-talet återfinner vi också ett ensamt drama: Broken Lullaby med Lionel Barrymore. Som av fransosen François Ozon stöpts om till den svart-vita Frantz.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Ernest Cline, Ready Player One
Harlan Coben, Six Years
Lisa Genova, Fortfarande Alice

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser