alt. titel: Sidste vilde nat med kliken

”Omtöcknad och förvirrad”. Två ord som väl skulle kunna beskriva ganska mångas tonårsperiod, åtminstone av och till. Man trevar sig fram i tillvaron, försöker komma underfund vem man är, vem man vill vara. Riktigt så stora frågeställningar sysselsätter kanske inte alla inblandade i Richard Linklaters numera kultförklarade tredje långfilm. Men man får ändå intrycket av att vissa av de beslut som tas under kvällen, natten och arla morgonen av ungdomarna vid Lee High School denna den 28 maj anno 1976 kommer att påverka deras liv långt framöver. Randy ”Pink” Floyd blir pressad av både coach Conrad och lagkamrater att underteckna ett avtal om att avhålla sig från alla sorters droger under sommaren för att få fortsätta i skolans football-lag. Mike Newhouse börjar undra om det här med att plugga juridik verkligen är hans grej.

Men som sagt, på det hela taget är det ingen storskalig dramatik som utspelas i Dazed and Confused. Richard Linklater har, som för att understryka den relativa lågmäldheten, valt att fokusera på de som ska komma att bli ”seniors” och ”freshmen” på Lee High School, det vill säga kids som kommer att gå tillsammans ett helt läsår. Nojjande över exempelvis stundande college-studier hålls därmed på en relativt avmätt nivå – detta är inte ”sista natten med gänget”.

Just i perspektivet att Dazed and Confused är en 90-talsfilm som utspelas på 70-talet känns det rimligt att se den som en kommentar till George Lucas American Graffiti, en 70-talsfilm som utspelas på 60-talet. Men samtidigt hålla i minnet att Linklater själv vad 16 bast 1976. Så istället för en sista natt, skulle man nästan kunna se det som att filmen visar upp en första eller mellan-natt. I alla fall för lyckliga presumtiva ”freshmen” som Mitch och Sabrina, vilka var och en på sitt håll får hänga med de äldre kidsen.

Trots att det sällan händer något i den här typen av filmer, även om livsviktiga saker står på spel (komma in på den coola festen, få ligga med den snygga tjejen), upplever jag att Linklater tar det hela ett steg längre. Förvisso finns här de välbekanta karaktärerna – the jock, the stoner, the hippie, the nerd, the brooder, the bitch – men det är inga direkta vattentäta skott mellan de olika grupperna. Särskilt eftersom Pink får vara något av en huvudperson och han i egenskap av starting quarterback är tillräckligt poppis för att exempelvis komma undan med att ha med sig en sådan som Mitch under kvällen. Han framstår dessutom som något av en fredsmäklare, killen som gärna går emellan när det är bråk på gång.

Jag är inte är lika förtjust i Linklaters Before-trilogi som många andra men det är ingen tvekan om att han kan detta med prat-film. Frågan är dock om Dazed and Confused blivit det fenomen den numera är, om filmen inte också visat upp så många välkända nyllen att det nästan är svårt att sortera bland dem. Vinnare i den klassen är utan tvekan Matthew McConughey i sin första större filmroll som överliggaren Wooderson. Ryktbarheten i hans släpiga ”awrijd, awrijd, awrijd” övertumfas bara av den numera ikoniska sleaze-repliken ”That’s what I love about these high school girls, man. I get older, they stay the same age”.

Har man inget annat nöje av Dazed and Confused är det en alldeles utmärkt film för ölhävarlekar. Antingen man går på numera kända skådisfejs eller, om man vill blir riktigt packad, varje gång någon säger ordet ”man”. Ni vet, odödlig vältalighet som ”Hey man, get off my case man”… Det 70-talsrockiga soundtracket är inte heller någon dålig ljudkuliss till en sådan sysselsättning.