You are currently browsing the tag archive for the ‘High school’ tag.

Under 60-, 70- och första halvan av 80-talet var Bronx ingen särskilt trevlig plats att befinna sig på. De som kunde, flydde de nordliga New York-kvarteren och snart gapade byggnader och affärslokaler tomma. Fastighetsägare drog slutsatsen att det var billigare att elda upp sina investeringar för försäkringspengar, andra hus brann säkert också av andra orsaker.

Det här var dock en utveckling som stadsdelen lyckades vända någon gång mot slutet av 80-talet och sedan dess har man jobbat hårt för att återuppväcka Bronx. Men som bland annat svenska skolor nu för tiden är medvetna om, kan det ta tid att förändra allmänhetens syn på ett solkat varumärke.

Därför är det kanske inte så konstigt att folk på den rika privatskolan Mailor-Callow generellt reagerar när Jamal Wallace berättar var han bor någonstans. Detta trots att Jamal alltså är född i mitten av 80-talet och därmed fått uppleva stadsdelens uppsving från, snarare än dess spiralrörelse ned i, ett husbrandshelvete. Kanske heller inte så konstigt att skolans engelskalärare tror att de uppsatser som Jamal lämnar in är fejk. Killen är ju en basketspelare. Från Bronx…

Men förutom att ha en hjärna som kan producera provresultat goda nog för att Mailor-Callow ska headhunta honom till sin verksamhet och en längtan att skriva har Jamal också blivit vän med en eremitisk äldre man. En man som visar sig kunna en hel del om skrivandets ädla konst och som därför hjälper Jamal att förfina sitt eget skrivande. En process som också hjälper den unge mannen att försöka hitta en egen plats i tillvaron.

På pappret skulle Finding Forrester kunna vara vilken typisk underdog-tonårsidentitets-historia som helst. Jag vet att vana filmtittare redan ser nyckelscenerna framför sig: det febriga skrivandet som måste hållas hemligt eftersom ingen i Jamals närhet ändå skulle förstå vad det betyder för honom, konflikterna i den nya skolan, frustrerande skrivövningar med den eremitiske mannen, försöken från skolkamraterna att utestänga honom, bråket med pojkvännen till den snygga och trevliga Claire, Den Avgörande Slutmatchen, den triumfatoriska slutscenen när Jamal får Rätt mot sin ogine lärare.

Hade Finding Forrester innehållit alla dessa hade den kanske blivit mer omtalad när den kom men sannolikt också glömts bort lika snabbt. För ärligt talat, har vi inte sett den filmen redan? Flera gånger till och med? Men nu är det Gus Van Sant som sitter i regissörsstolen och han är tillräckligt kompetent för att inte fastna i fällorna som manuset (från debutanten Mike Rich) eventuellt hade riggat upp.

För en av de saker som gör Finding Forrester anmärkningsvärd (men som sannolikt också gjorde att filmen försvann från radarn väldigt snabbt när den kom) är att den sällan tar de mest uppenbara dramaturgiska vägarna när den ska berätta sin historia. På något sätt lyckas Van Sant förmedla för Jamals historia och filmens stämning utan att vi som tittare alltid behöver få nyckelscenerna via dropp rakt in i hålvenen. En boktrave och en hastigt förstulen rad i en anteckningsbok räcker för att vi ska förstå Jamals litterära längtan.

Något annat som gör filmen anmärkningsvärd är samspelet mellan Rob Browns Jamal och Sean Connerys eremit. Jag satte mig ned med Finding Forrester eftersom jag fått tips från en pålitlig källa att detta skulle vara en av Connerys bästa rollprestationer. Ett påstående jag är böjd att hålla med om även om min Connery-erfarenhet hittills främst bygger på Indiana Jones och James Bond, knappast de mest subtila av filmer. Men minst lika mycket av filmens känsla ligger som sagt i relationen mellan Connery och hans unge protége Brown.

Det är föga förvånande också här filmen är som bäst, när de båda sitter tvärs emot varandra med varsin skrivmaskin och snackar författande. Bäringen i de scenerna gör att jag framförallt ser Finding Forrester som en film om skrivande och som en sådan är den både känslosam och tankeväckande.

Men Finding Forrester lider samtidigt av en avsevärd obalans, för jämsides med de här scenerna har vi också de där klassiska och därmed rätt oinspirerade händelserna jag nämnde tidigare. Det finns en Viktig Slutmatch vars sport-spänning känns oerhört malplacerad i sammanhanget (Micke Rich gick föga förvånande också vidare med att skriva manus till sportfilmer). Det finns ett Triumfatoriskt Klimax vad avslutande applådåskor känns minst lika malplacerade, på gränsen till att behöva beläggas med skämskuddevarning. Det finns dessutom ögonblick och teman som får mig att önska att filmen inte kommit efter mer välkända produktioner som Fight Club, Good Will Hunting eller True Romance.

De här svagheterna till trots tycker jag att det är synd att Finding Forrester inte är mer omtalad. Enbart rollprestationerna från Brown och Connery är värda ett bättre öde.

Annonser

Det kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.

Bad Moms Läs hela inlägget här »

Som ofta konstaterats i den utmärkta podden Snedtänkt händer det inte sällan att Det Ironiska Förhållningssättet biter sig själv i svansen. Man närmar sig en bok, en film, en genre med utgångspunkt i att man sannolikt kommer att få ta del av något riktigt uselt men att det ändå kan vara underhållande för stunden. Dessutom är det förstås ok för någon med min egen högtstående smak att pröva på det usla eftersom jag ju gör det Ironiskt.

Läs hela inlägget här »

Spider-Man: Homecoming börjar tacknämligt nog inte om från allra första början en tredje gång. Kanske har filmbolagen fått så pass mycket förtroende för sin publik att de faktiskt vågar lita på att vi den här gången kommer ihåg att Peter Parker är lite av en nörd som ständigt trånar efter ouppnåeliga tjejer och hur Spidey fick sina krafter? Fan tro’t, men hur som haver kastas vi lika abrupt som Peter Parker själv in i händelserna som utspelades i Captain America: Civil War där den nye Spidey ju gjorde ett kort gästspel.

Läs hela inlägget här »

Det är knappast någon större hemlighet att musik gör stor skillnad för hur man uppfattar en film. Detsamma gäller filmens själva upptakt. Så när Kenny Loggins drar igång med ”Now I gotta cut loose, footloose!” och förtexterna (adekvat 80-tals-bulliga) börjar rulla framför en massa dansanta fötter signalerar Footloose rätt tydligt att detta inte kommer att bli en film som slutar i gråt och tandagnisslan.

Läs hela inlägget här »

Welcome. The first rule of supernatural YA-books is: you do not NOT include the Love Story of the Century. The second rule of supernatural YA-books is: you do not NOT make a movie adaptation of said supernatural YA-book.

Läs hela inlägget här »

Tänka sig, det gick tydligen att klämma fram ytterligare en chosen-one-ungdomsserie. Berättaren i Kami Garcia och Margaret Stohls första bok i serien The Caster Chronicles, Beautiful Creatures, är den unge sydstataren Ethan Wate. Han har levt hela sitt liv i staden Gatlin i South Carolina där invånarna hela tiden tycks vara mer intresserade av vad som har hänt och bevara allt precis som det alltid har varit än av nya idéer.

Läs hela inlägget här »

me-and-earl-and-the-dying-girlGreg går sista året på high school i Pittsburgh och skulle sannolikt se fram mot chansen att dra därifrån så fort som möjligt om det inte vore för att han fruktar att college kommer att bli ännu värre. Inte blir det bättre av att hans mamma ständigt kommer dragandes med en collegematrikel som är tjock som sju svåra år och åtta inkunablar.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaDet kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.

Bad Moms Läs hela inlägget här »

Movie 43Movie 43 är en film som jag kanske hade uppmärksammat tack vare en imponerade cast (Kate Winslet, Richard Gere, Kristen Bell, Justin Long, Anna Faris, Hugh Jackman, Uma Thurman, Chris Pratt, Halle Berry och Chloe Moretz för att nämna några) och det faktum att en av regissörerna heter Peter Farrelly. Ni vet, han som med brorsan Bobby gjort Dumb & Dumber, Kingpin och There’s Something About Mary.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Jeffery Deaver, The Kill Room
John Ajvide Lindqvist, Rörelsen

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg