You are currently browsing the tag archive for the ‘High school’ tag.

alt. titel: Terror på Elm Street 4, Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm, Søvnløse nætter

Jaaaa, 80-tal! Karatemontage! Enorma frillor! Spandex! Midjekorta skinnjackor! Freddy Kreuger!

Självklart gick det inte att ta kol på Freddy med vare sig knivhandske eller vigvatten! Särskilt inte som en av de överlevande från Dream Warriors har en hund som kan pinka Freddy-uppväckande eld… Nej, kära läsare ni sover inte och läser en galnings recension, detta händer verkligen. I filmen alltså.

Som låter Kincaid, Joey och Kristen (nu spelad av en helt annan skådis än Patricia Arquette vid namn Tuesday Knight) från film no. 3 överleva precis lagom länge för att Kristen ska kunna lämna över sin drömdragarkraft till Alice. Som i sin tur blir en slags Jesse (ni minns väl Freddy’s Revenge?) i det att hon orsakar sina vänners allt mer innovativa Freddy-dödar.

Nå men det här var ju spännande… Till skillnad från Dream Warriors blev The Dream Master till en bättre film än jag mindes den. Ska man kanske tänka sig att Renny Harlin som regissör och Brian Helgeland på manussidan hade något med saken att göra? Å andra sidan var faktiskt Frank Darabont inblandad i manuset till Dream Warriors

Visst, filmen är fortfarande supercheesy, mer tokrolig eller actionbetonad än läskig och det är väldigt mycket i historien som inte alls hänger ihop eller som man får ta för givet (som Freddys återkomst exempelvis). Men så länge man klarar av det bjuds man på lite innovativa kameraåkningar, ett par bra exploderande fönster-scener och jämfört med Dream Warriors en rätt fin dynamik mellan tre av filmens tjejer. Plus att jag insåg hur mycket jag hade saknat high school-miljön i Dream Warriors.

Bästa effekt
The Dream Master har till viss del övergett det myckna bruket av stop motion och som ett resultat finns det faktiskt ett par riktigt fina effekter här. Min favorit blev nog den Cronenbergska insektsomvandlingen, ett rättvist straff när man inte kan hålla en skivstång på korrekt sätt!

Sämsta effekt
Men visst finns det fortfarande en hel del riktigt sunkiga effekter att välja mellan. Förstapriset får nog gå till Freddy som suger livet ur den astmasjuka Sheila. Wanna suck face?!

Föräldrar/Vuxna
Var skulle Elm Street och Freddy vara utan alla superusla föräldrar? Ja, ok, Freddy skulle kanske i så fall fortfarande pedofilmörda barn så det var kanske inte en så bra retorisk poäng… Men återigen blir det smått parodiskt i all sin övertydlighet. Brooke Bundy repriserar sin roll som Kristens utleda mamma. Den här gången går hon all in när hon inte vill prata med hänvisning till att ”we went over this in therapy” och drogar sin egen dotter för att få lite lugn och ro. Då kan hon ju stå där och skrika när Kristen tagits av daga av Freddy…

Men för en gångs skull har vi nu också en otrevlig far, tillhörande Alice och brorsan Rick. Han hunsar sin egen dotter och försöker inte ens dölja att han har med sig en flaska i en brun papperspåse när han kommer hem från jobbet.

I övrigt är de enda vuxna på plats lärare som ser ut att själva somna av sina urtrista och oinspirerade lektioner.

Drömmar
Mja, jag tror kanske inte att vi ska börja syna det här i sömmarna nu. Tack vare att man introducerat Kristens drömkraft att kunna ”kalla” på folk som själva inte alls sover har The Dream Master i praktiken satt alla regler ur spel. Det tycks exempelvis inte vara någon som helst skillnad om man sover eller är medvetslös, Freddy kan komma åt dig när som helst.

Man kan ju också fråga sig varför ingen reagerar på döda tonåringar som tycks ha bukarna fullkomligt söndertrasade eller drunknat inuti sina egna vattensängar. Det kan ju knappast synas vara särskilt naturliga dödar eller ens påhittiga självmord.

Freddy
Alltså, när The Dream Master placerar Freddy på en badstrand i fullt dagsljus iförd solbrillor tror jag man kan säga att filmen övergett alla ambitioner att göra honom till en otäck antagonist. Dessutom tvingas han bete sig ganska korkat eftersom filmen inte verkar veta vad som egentligen är hans ultimata drivkraft.

I ettan var det väl hämnd på de föräldrar som orsakade hans död, i Freddy’s Revenge behövde han Jesse för att kunna komma tillbaka och avsluta hämnden vilket han också arbetade hårt för i Dream Warriors. Nu, i The Dream Master, är han ju nästan i hamn. Men snarare än att få frid eller bli något slags allsmäktigt drömmonster som inte behöver vara begränsad till Springwood, Elm Street och det famösa huset (som nu helt plötsligt blivit Freddys ”hem”) vill han fortsätta att äta själar. Och för att göra det behöver han Kristen som kan dra in ständigt nya offer i sina drömmar. Alltså verkar det ganska obegripligt att han dödar Kristen med bara Alice kvar i hans drömvärld. För det känns ju väl osannolikt att han skulle ha räknat med att Kristen skulle föra över sin kraft till Alice?

Protagonisten
Det är ganska roligt att filmen gör en slags Psycho och börjar med Kristen för att sedan växla över till Alice (det skadar inte heller att Lisa Wilcox är en bättre skådespelare än Tuesday Knight). Genom att Alice kan härbärgera alla sina döda vänners drömkrafter får vi en rätt bra (hey, jag sade inte trovärdig) utveckling av hennes personlighet. Från den hunsade och närmast patologiskt rädda flickan som inte ens vill se sig i spegeln till en tjej som kan hantera nunchakus och inte är rädd för att bära bizarrostora nitarmband. Alice blir alltså en helt ok Freddy-besegrare även om sätten hon gör det på är totalt ad hoc och slumpartade.

Mitt intryck är att man (lite slarvigt) hänvisar till de franska Lumière-bröderna Louis och Auguste när det gäller filmmediets födelse. Men ska det vara lite noggrannare visar det sig att det ”första” som förevisades i Paris 1895 var (1) projicerade, (2) rörliga och (3) fotografiska (4) bilder för (5) mer än en person åt gången. Detta var möjligt genom uppfinningen cinématograph som alltså kunde fungera som både en kamera och en projektor.

Läs hela inlägget här »

I likhet med pappa Stephen King (och ett gäng andra, ”vanliga” författare förstås) har Joe Hill gett sig på att skriva seriemanus. I Kings fall är det hela lite av en kantboll eftersom Creepshow (tecknad av Bernie Wrightson) utgår från manuset till episodfilmen med samma namn. Med tanke på att de bägge kom 1982 skulle man också kunna tänka sig att serien och filmen så att säga skulle gå hand i hand och ge varandra lite draghjälp hos publiken.

Locke & Key 1 Läs hela inlägget här »

Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.

Läs hela inlägget här »

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Läs hela inlägget här »

Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer WarriorThe Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.

Läs hela inlägget här »

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga. Läs hela inlägget här »

Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.

***

Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!

Läs hela inlägget här »

Under 60-, 70- och första halvan av 80-talet var Bronx ingen särskilt trevlig plats att befinna sig på. De som kunde, flydde de nordliga New York-kvarteren och snart gapade byggnader och affärslokaler tomma. Fastighetsägare drog slutsatsen att det var billigare att elda upp sina investeringar för försäkringspengar, andra hus brann säkert också av andra orsaker.

Läs hela inlägget här »

Det kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.

Bad Moms Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Moonlight Mile
Mo Yan, De röda fälten
Marion Zimmer Bradley, The Mists of Avalon

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg