You are currently browsing the tag archive for the ‘High school’ tag.

Bara att par år senare hade systrarna Ginger och Brigitte definitivt kategoriserats som ”emo” av sina jämnåriga på Bailey Downs high school. Nu är de mest bara konstiga, även om den gloende killklicken givetvis inte undgått att notera att Ginger fått bröst värdiga deras uppmärksamhet.

Annars är pubertet något som systrarna skyr som pesten, tillsammans med den bedövande vanligheten i förortslivet. De anstränger sig för att vara så avvikande som möjligt och svär att de vid första bästa tillfälle ska ta sig bort från såväl mamma och pappa som tonårs-vardagen. Deras värsta mardröm är att bli ”average”. Men som Ginger svärande kommenterar går det tyvärr inte att göra mycket åt den förrädiska kvinnokroppen och till slut kommer hennes mens – ”the curse”.

Ginger ska dock drabbas av en helt annan förbannelse när hon en kväll attackeras av ett vilt djur, sannolikt samma monster som dödat en hel del hundar i trakten. Hennes skador läker märkligt snabbt och hon börjar få hår på konstiga ställen. Hon tar sig för att röka majja och hångla upp Jason, killen systrarna tidigare avfärdat som en idiot. Hur osannolikt det än verkar, kan Birgitte inte dra någon annan slutsats än att hennes syster håller på att förvandlas till en varulv.

När jag nu hade klämt i alla fall två varulvsfilmer som på ett eller annat sätt satt likhetstecken mellan hamnskiftet och sexualitet (The Howling och The Company of Wolves) kändes det ganska naturligt att följa upp med Ginger Snaps. Jag minns att jag hyrde den på video när det begav sig, att den då visade sig vara riktigt bra för att vara en fullkomligt okänd rulle samt att det är en titel som fortsatt att få uppmärksamhet.

På ett sätt skulle man nästan kunna se Ginger Snaps som en föregångare till It Follows. Ginger blir förvisso inte ”smittad” genom att ha oskyddat sex men smittar däremot i sin tur via denna kanal. I sitt varulvstillstånd blir hon också okvinnligt företagsam rent sexuellt även om det hon längtar efter egentligen visar sig vara att rasera hela sin tillvaro.

I det avseendet är det heller inte svårt att uppfatta filmens försök att gnaga på det kluster som är samhällets föreställningar och bilder av flickor och kvinnor. Det är mycket ”å ena sidan, å andra sidan” när det gäller just kvinnligheten för Ginger, med Brigitte som ofrivillig åskådare. Kanske sammanfattas temat absolut bäst i repliken ”A girl can only be a slut, a bitch, a tease, or the virgin next door”. Bägge systrarna vill inta något annat än de trötta rollerna, Ginger gör det men blir också straffad för det. Hon är samtidigt både syster och någon som förgör allt hon älskar och tidigare brytt sig om. Inte mycket återstår av barndomshemmet när hon till slut ligger blödande på flickrumsgolvet.

Regissören John Fawcett (som också skrev manus tillsammans med Karen Walton) visste redan från början att han ville göra en “metamorphosis movie and a horror film. He also knew that he wanted to work with young girls”. Det är ett koncept som kanske låter tveksamt när man formulerar det så men som fungerar överraskande bra, kanske för att berättande och manus verkligen inte hymlar med likhetstecknen som sätts mellan Gingers förbannelser, både den naturliga och den övernaturliga.

Till saken hör också att skådespelarna Emily Perkins och Katherine Isabelle är tillräckligt duktiga för att porträttera ett systerskap som är både ömsint, plågsamt, bekräftande och destruktivt. De flankeras av Mimi Rogers klämkäcka pyssel-mamma som inget hellre vill än hjälpa sina flickor med den svåra starten på vuxenlivet. Att låta John Bourgeois, som spelar pappan, aldrig säga ett ord till sina döttrar är också ett smart drag för att ytterligare distansera deras växtvärk.

Fawcett valde att satsa på fysiska effekter och makeup snarare än den hyfsat nymornade CGI-tekniken, vilket förstås var klokt när man inte hade Matrix, Star Wars eller LOTR-budget att leka runt med. Tyvärr blir det slutgiltiga monstret lite för stelt och överdrivet och handlingen lider av att det hela drar ut för långt på tiden. Med en speltid på nästan 110 minuter tror jag att Ginger Snaps hade tjänat på att tajtas upp en smula. Men bortsett från de detaljerna är den en genusmässigt innovativ varulvsrulle som fortfarande håller ihop med nära 20 år på nacken.

Anna Shepard är less på vardagstristessen. Sega morgnar, skola, skäll från den strikte biträdande rektorn Arthur Savage, jobb på den lokala bowlinghallen och en bortgången mamma. Om hon nu någon gång trodde att livet skulle vara en lång räcka glassiga Hollywood-slutscener är den illusionen för länge sedan brusten. Enda sättet att fly vardagen är att strunta i de förväntade universitetsstudierna och istället resa ut i världen. Det var emellertid inte riktigt den framtid pappa Tony hade utstakad för sin dotter. Därför blir stämningen vid samåkningsmorgonen, när Annas kompis John råkar avslöja resplanerna, extremt tryckt.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Terror på Elm Street 4, Terror på Elm Street 4 – Freddys mardröm, Søvnløse nætter

Jaaaa, 80-tal! Karatemontage! Enorma frillor! Spandex! Midjekorta skinnjackor! Freddy Kreuger!

Självklart gick det inte att ta kol på Freddy med vare sig knivhandske eller vigvatten! Särskilt inte som en av de överlevande från Dream Warriors har en hund som kan pinka Freddy-uppväckande eld… Nej, kära läsare ni sover inte och läser en galnings recension, detta händer verkligen. I filmen alltså.

Läs hela inlägget här »

Mitt intryck är att man (lite slarvigt) hänvisar till de franska Lumière-bröderna Louis och Auguste när det gäller filmmediets födelse. Men ska det vara lite noggrannare visar det sig att det ”första” som förevisades i Paris 1895 var (1) projicerade, (2) rörliga och (3) fotografiska (4) bilder för (5) mer än en person åt gången. Detta var möjligt genom uppfinningen cinématograph som alltså kunde fungera som både en kamera och en projektor.

Läs hela inlägget här »

I likhet med pappa Stephen King (och ett gäng andra, ”vanliga” författare förstås) har Joe Hill gett sig på att skriva seriemanus. I Kings fall är det hela lite av en kantboll eftersom Creepshow (tecknad av Bernie Wrightson) utgår från manuset till episodfilmen med samma namn. Med tanke på att de bägge kom 1982 skulle man också kunna tänka sig att serien och filmen så att säga skulle gå hand i hand och ge varandra lite draghjälp hos publiken.

Locke & Key 1 Läs hela inlägget här »

Booyah! Produktionsbolaget med det motsägelsefulla namnet ”Original Film” strikes again med en uppföljare till en TV-serie samt en uppföljare till uppföljaren. 21 Jump Street löpte mellan 1987 och 1991 och hade sannolikt inte haft mycket cred idag om det inte vore för att de första säsongerna innehöll poliskonstapeln Tom Hanson, spelad av en viss Johnny Depp.

Läs hela inlägget här »

Till TV-serien Extreme Home Makeover kunde man snart börja upprätta en sorts checklista på sådant som sannolikt gav en familj bättre chanser att få sitt hus löjligt pimpat. Ju fler alternativ, desto bättre. Arbetslöshet, ovanligt stor barnaskara, föräldrar som tagit värvning, svår sjukdom, naturkatastrofer, funktionsnedsättningar och varför inte en död förälder eller två?

Läs hela inlägget här »

Lika bra att kasta sig över ännu en film om två fajtande bröder. Som fredag följer på onsdag följer WarriorThe Fighter. Men Warrior låter med en gång ana något tyngre och grymmare genom gråtintande miljöer, uppgörelser med misshandlande fäder och en titel formulerad i närmast anfallande feta bokstäver, vitt mot svart. Efter bara ett par minuter framstår plötsligt David O. Russells film som en Bullerby-idyll, trots crackberoende och white trash.

Läs hela inlägget här »

Ibland ser jag filmer som det är svårt att lägga ut texten om. Det kanske inte ens går att komma på ett helt stycke om vad jag tyckte om filmen ifråga. Då får man nöja sig med enradare, vilka i praktiken är enmeningar. Alltså någon form av film-sammanfattning i en enda mening. Säg inte att jag inte kan vara sparsmakad med orden… Av naturliga skäl tenderar detta att drabba filmer som av olika orsaker inte var särskilt bra, alternativt lite lagom mellanmjölkiga. Läs hela inlägget här »

Lady Bird fick gå lottlös från Oscarsgalan, vilket kännes fullt rimligt med tanke på konkurrensen.

***

Hörni alla filmtittare, ni vet den där tjejen som inte riktigt känner att hon passar in i high school-hackordningen och bara längtar tills den dan hon kan vända sin trista småstad ryggen till förmån för storstadens kulturella puls? Gissa vad, här kommer hon en gång till!

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, The Given Day
Dean R. Koontz
, The Bad Place
Neil Gaiman, Anansi Boys

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg