Norra Latin (2017)

Tamar kommer in på Norra Latin-gymnasiets prestigefyllda teaterprogram. Men omplaceringen från det trygga Östersund till storstaden visar sig vara mer krävande än Tamar förväntat sig i sina skådespelardrömmar. Istället för en hel klass med gelikar har hon svårt att hitta kompisar – alla känner ju redan varandra i sina egna små klickar och ingen av dem tycks särskilt sugna på att bjuda med Tamar. Den enda hon umgås lite med är Angelica, vilken ganska omgående visar sig vara en sådan här skitsnackartyp som gottar sig i andra olyckor och som man inte kan lita på för fem öre.

Inte som Clea Borglund, klassens stjärna och född med skådespelarskeden i munnen genom sin mamma. Clea har redan det liv som Tamar drömmer om, med roller i julkalendrar och ett perfekt Insta-konto. Ihop med coole Tim, son till ännu coolare nästan-Hollywoodskådisen Jack Helander. Det far och son också delar tycks vara något av en bad boy-aura, men säg när den sortens utstrålning låg den sortens män i fatet?

Nu ska dock detta första läsår visa sig innehålla fler utmaningar för Tamar, Clea och deras klasskompisar än utfrysningar, tonårsskitsnack, en ohälsosam festarkultur och härsklystna lärare. Det ryktas nämligen att Erling Jensen, en av skolans före detta elever som försvann på 40-talet, hemsöker korridorer och aula.

Sara Bergmark Elfgrens Norra Latin hade fått tillräckligt översvallande lovord för att jag skulle bli nyfiken. Jag har dessutom aldrig haft några principiella invändningar mot böcker som eventuellt riktar sig mot en lite yngre läsekrets, snarare tvärtom. Har jag åtminstone alltid berömt mig själv med, men nu börjar jag undra om den fristen löpt ut.

Jag hade nämligen gärna velat ha något lite matigare. Författarens beskrivning av en nutida tonårsvardag upplever jag förvisso som detaljerad (på rätt sätt och nivå, vilket jag tackar för) och trovärdig. Men det kanske bara beror på att jag egentligen inte har en susning om vad kidsen gör eller hur de pratar nu för tiden? Känslolägen är inte sällan uppvridna till 11 och här tacklas både osunda förhållanden, missbruk och psykisk ohälsa. Till samtidsproblematiken kan också läggas hänvisningar till en kulturscen som exponerades mindre smickrande i upprop som #tystnadtagning. Allt detta tycker jag att Bergmark Elfgren väver ihop på ett ganska organiskt sätt, utan allt för överdrivna pekpinnar. (Med ett notabelt undantag mot slutet när en av våra två huvudpersoner blir orimligt vältalig när hon läser lusen av en av sina lärare.)

Tyvärr lyckas Norra Latin skapa mer intresse hos mig som läsare för just denna samtids- och tonårsvardag än för sina övernaturliga (spök-)element när min preferens i normala fall brukar vara precis tvärtom. Samtal som ska vara vuxna, kanske till och med lite ålderdomliga, och mystiskt skrämmande låter i mina öron väl stela. Jag har svårt att ge mig hän och tro på allt det övernaturliga som händer. I slutänden känner jag att jag inte riktigt hänger med i mytologin och jag är benägen att skylla detta på att jag helt enkelt inte blev tillräckligt engagerad i just den. Jag hade önskat lite mer driv, lite mer jävlaranamma.

Norra Latin är välskriven och lättläst, det håller jag absolut med om. Just den här gången hörde jag nog dock inte riktigt till målgruppen. Det är fullt möjligt att jag hade älskat den om jag själv varit lite närmare huvudpersonernas ålder.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: