The Bells of St. Mary’s (1945)

alt. titel: Klockorna i S:t Mary, Sct. Mary’s klokker, Klokkene i St. Mary, Leo McCarey’s The Bells of St. Mary’s

Ingrid Bergmans syster Benedict instruerar sina elever att det är en kristelig plikt att tala sanning, så det är väl lika bra att inleda denna text med en slags bikt. Den främsta anledningen till att jag blev nyfiken på The Bells of St. Mary’s är den i mina ögon odödliga Monty Python-sketchen med Ken Ewing och hans musikaliska möss. Ni vet, han som tränat ett gäng vita möss att pipa melodin till ”The Bells of St. Mary’s” under inflytande av…rätt sorts uppmuntran.

Samtidigt inser jag förstås att en film med Ingrid Bergman och Bing Crosby från 1945 sannolikt inte kommer att ha särskilt mycket gemensamt med en Terry Jones i vit kavaj och träklubbor i nävarna anno 1969, förutom själva titeln. Så är det också.

I Leo McCareys film är upptakten istället ankomsten av Bing Crosbys fader O’Malley till St. Mary’s och skolan som hör till församlingen. Med en halmhatt käckt på svaj låter Crosby publiken ana att han inte är någon strikt och traditionell präst. Samtidigt har han ingen tidigare erfarenhet av att vara, som hushållerskan mrs. Breen uttrycker det, ”up to your neck in nuns”.

För även om fader O’Malley med omedelbar verkan kliver in som någon slags rektor eller överlärare (tidigare pedagogisk kompetens eller erfarenhet? Noll, nada, zilch) är det i praktiken nunnorna, med syster Benedict i spetsen, som de facto står för det pedagogiska innehållet vid St. Mary’s. Men eftersom The Bells of St. Mary’s är snällisfilmernas snällisfilm behöver vi aldrig oroa oss för att konflikterna dem emellan ska vara annat än godmodiga. Eller åtminstone civiliserat förda i en sann anda av att vilja förstå den andras utgångspunkt.

Speltiden löper över ungefär ett läsår och följer två huvudspår: risken för att St. Mary måste stänga skolan eftersom den är sliten och församlingen saknar pengar för upprustning samt utvecklingen hos den unga Patricia som fader O’Malley tar hand om efter en snyfthistoria, levererad av den unga flickans mor.

Utöver detta förekommer säsongsbetonade inslag, varav det mest framstående torde vara ett julspel framfört av ett gäng näpna elever. En i mina ögon tyvärr närmast outhärdlig scen som jag hade mycket svårt att se poängen med. Och historiemässigt vet jag väl inte om jag överhuvudtaget hade särskilt mycket att hämta i The Bells of St. Mary’s. Den lullar liksom på, men läsårsupplägget gör att filmen stundtals nästan blir en slice of life-berättelse. Vilket i sin tur gör att speltiden på 126 minuter känns lite i överkant.

Det som däremot finns att hämta är skådisprestationer och intressanta teman. De senare blir för min del svåra att skilja från filmens produktionsår – det känns ganska givet att McCarey och manusförfattaren Dudley Nichols anno 1945 finner det för gott att lägga tonvikten på den oundvikliga övergången från gammalt till nytt, huruvida det nya verkligen fortfarande är ”a man’s world”, att inte alltid vika sig i en fajt men att samtidigt kunna hålla inne med sina slag och bli kompis med motståndaren efteråt, att ta ansvar för sina handlingar och inte fly från problem samt att rakryggad stå upp för det som är rätt även om det känns svårt i stunden. Med denna uppräkning ska också förstås att filmen knappast tar sig an några utmanande religiösa spörsmål (däremot ett par rätt intressanta pedagogiska dito).

I det perspektivet blir filmens största behållning samtalen mellan Crosby och Bergman om dessa olika teman. Särskilt Bergman visar vilken fenomenal skådis hon är i en roll som kanske inte bjuder på så värst många psykologiska utmaningar. Hennes syster Benedict är evinnerligt trosfast, förstående, kärleksfull. Hennes största karaktärs”överraskning” får vara att hon är en hejare på baseball.

Samtidigt bjussar hon på en oemotståndlig naturlighet som gör att jag smälter lika mycket som den snikne byggherren Horace P. Bogardus när hon fyrar av ett av sina många bländande leenden. Scenen när hon ska försöka lära en av sina elever självförsvarets ädla, pugilistiska konst är precis lika onödig för handlingen som ovan nämnda julspel, men med den skillnaden att jag njuter ohejdat av Bergmans prestation. På samma sätt får faktiskt också filmen i sig en viss lätthet, tack vare ett övergripande stämning av gott humör, uthållighet och en smula humor.

Förutom Bergman och Crosby innehåller The Bells of St. Mary’s ett par andra kända fejs, främst Una O’Connor som den bistra mrs. Breen och Henry Travers som mr. Bogardus. Travers fick till och med chans att vara lite självrefererande eftersom biografen i Bedford Falls visar just The Bells of St. Mary’s i It’s a Wonderful Life där ju Travers spelar ängeln Clarence som får sina vingar.

Mja. ska jag gå på rent omtittningsvärde vinner nog Terry Jones och hans musikaliska möss. The Bells of St. Mary’s var intressant som tidsdokument och för Bergmans skull men i övrigt vete tusan om jag riktigt förstår den där Oscarsnomineringen som McCarey fick för sin regi.

Les diaboliques (1955)

alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique

Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.

Fortsätt läsa ”Les diaboliques (1955)”

Fun with Freddy — You are all my children now

Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.

Fortsätt läsa ”Fun with Freddy — You are all my children now”

Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child (1989)

alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt

”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”

Fortsätt läsa ”Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child (1989)”

Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

alt. titel: Terror på Elm Street 3, Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, Morderisk mareridt 3, Mareridt på Elm Street: Dream Warriors

Uppföljarna fortsätter i stadig takt. Här har man dock lika abrupt som mellan originalet och Freddy’s Revenge bytt spår. Vi är förvisso fortfarande kvar på Elm Street men nu i form av ”the last of the Elm Street children”, det vill säga de olyckliga avkommorna till de blodtörstiga föräldrarna som futtade på Freddy Kreuger.

Fortsätt läsa ”Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)”

The Devils (1971)

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

Fortsätt läsa ”The Devils (1971)”

2013 års tio bästa filmer — the remake

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Ida
Det är Polen, det är svart-vitt, det är 60-tal. Och ändå tyckte jag mycket om nunnenovisen Idas resa i sökandet efter vad som hänt hennes föräldrar under andra världskriget. Ibland händer det!

“Do you have sinful thoughts sometimes?”

Ida, with Dawid Ogrodnik and Agata Trzebuchowska

9. Återträffen (NY)
Trots att jag inte är riktigt säker på att jag och Anna Odell kommer särskilt bra överens var Återträffen ändå ett intressant filmiskt och berättande experiment. Vem vill bli kallad för mobbare? Fortsätt läsa ”2013 års tio bästa filmer — the remake”

Annabelle: Creation (2017)

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Fortsätt läsa ”Annabelle: Creation (2017)”

The Amityville Horror (1979)

alt. titel: Huset som Gud glömde

Det finns filmer som blir en del av ett fenomen som sväller över alla bräddar. Filmen The Amityville Horror startade förvisso inte hajpen kring ett visst hus med adressen 112 Ocean Avenue på Long Island men måste ändå ses som en av grundbultarna i ett anmärkningsvärt livskraftigt intresse.

Fortsätt läsa ”The Amityville Horror (1979)”

2013 års tio bästa filmer

Året som inte ligger så värst långt bort präglades bland annat av ekonomisk kris i Europa och Edward Snowden ruskar om getingboet ordentligt i början av juni.

Utöver current events bör 2013 nog kunna utnämnas till ett av de mest extrema biopic-BOATS-åren hittills. Av de filmer jag hunnit se kan en tredjedel hänföras till denna kategori. Men trenden tycks inte mattas av. Snart börjar det kanske vara enklare att hålla reda på vilka filmer som inte är BOATS eller remakes/uppföljare/prequels än tvärtom?

Fortsätt läsa ”2013 års tio bästa filmer”