You are currently browsing the tag archive for the ‘Nunna’ tag.
alt. titel: Djävlarna
Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?
Brittiske kritikern Mark Kermode brinner uppenbarligen för filmen och har bland annat sett till att hittills bortklippt material återfunnits. I en liten pamflett som åtföljer min påkostade DVD-utgåva från BFI utnämner Kermode The Devils till ”a genuinely breathtaking work, the jewel in the crown of Russell’s magnificent career”. Efter att ha återbesökt mina texter om de två Russell-filmer jag hittills sett – The Lair of the White Worm och Tommy – kan jag lugnt konstatera att min uppfattning om både The Devils och Ken Russell som filmskapare skiljer sig radikalt från Kermodes.
Alltså… Nej, jag fattar fan inte vad Russells grej är. I Tommy fanns åtminstone The Who-musiken att försöka njuta av. The Devils bjuder istället på en dissonant anstormande kakafoni från kompositören Peter Maxwell Davies (”electrifying” enligt Kermode). Själva historien är å andra sidan förhållandevis rättfram i den historiska filmen, eftersom den i grunden faktiskt är en BOATS.
Den inledande textskylten, ”the major events depicted in the film actually took place”, antyder förstås att vi ska komma att få se något som kommer att pröva vår lättrogenhet. Anno 1634 håller kardinal Richelieu som bäst på att försöka centralisera makten i Frankrike, bland annat genom ett skoningslöst utrotningskrig mot de protestantiska hugenotterna. Han har lättingkungen Ludvig XIII i ett fast grepp så när som på en liten detalj. Kungen hyser ett obegripligt tycke för staden Loudun och dess stridbare styresman, prästen Urbain Grandier. Ludvigs faiblesse för Loudun gör att han inte tillåter Richelieu att helt enkelt invadera staden och riva ned dess befästningar.
Men den röde kardinalen skulle givetvis inte vara den sluge politiker han är om han inte hade andra vapen i sin arsenal än brutal styrka. Som om ett guds finger vore inblandat har ursulinerabedissan Jeanne des Anges uttalat vaga anklagelser mot en djävulens hantlangare. Han besöker henne om natten samt utövar oheliga gärningar på klosteraltaret med både henne och nunnorna. Efter lite handgriplig ”övertalning” är klostret fullt av exorcismrusiga nunnor som, förutom att onanera med krucifix, inget hellre vill än att anklaga just Grandier för att vara satans sändebud. Prästens fiender i staden är förstås inte heller sena att haka på hysterin.
De historiska händelser som Russell visar upp i sin film har alla skett – häxprocessen i Loudun är väl dokumenterad och bara en i en lång rad av liknande episoder på många ställen i Europa under 1600-talet. Ett sådant kyrkligt övergrepp är förstås mumma att gå tillbaka till när man vill porträttera maktfullkomlighet på alla möjliga nivåer.
Som Ken Russell. Såvitt jag kan förstå låter han Oliver Reeds Grandier proklamera för frihet över allt annat. Prästen vill inte inordna Louduns styre under vare sig kyrka eller stat. Den kung som ändå står på Grandiers sida framställs av regissören som en moraliskt tveksam goddagspilt. En bortskämd odåga, vilken fyller sitt hov med surrealistiskt fåfänga nöjen som att skjuta prick på folk i fågelkostymer (förstås ackompanjerad av en atonal version av Bye, Bye Blackbird). Det är inte en fråga om stat mot kyrka, utan en fråga om självstyre mot centralmakt.
Jag tycker mig alltså inte ha några större problem att förstå vilket budskap Russell vill förmedla med The Devils. Det däremot som står i vägen för min möjlighet att uppskatta budskapet är hur han väljer att förmedla det. I sak kan jag villiga instämma i alla Kermodes superlativ om filmen: breathtaking, fiery, exuberant, exotic. Haken är att jag inte upplever dem som positiva.
Jag klarar inte av att uppskatta Russells orgastiska och orgasmiska scener med full frontal-nunnor som rullar runt på golvet i demonisk frenesi och torrjuckar på kristusstatyer. Eller överdrivna tortyr- och rättegångsscener inför en flämtande publik. Eller dödsdansande karnevalsstämning i en stad som inte bara hemsöks av demoner utan också av pesten. Det hela är bisarrt överdimensionerat på ett sätt som inte ger mig något. Men jag har ju som vanligt svårt för filmer som beskriver ett tillstånd snarare än ett händelseförlopp. För min del har inte Russell klarat av att skapa tillräckligt mycket innehåll för att ge stadga åt den vittspännande yta som tycks vara hans huvudsakliga fokus.
Det hindrar dock inte att jag låter mig storligen imponeras av denna yta. Både kulisser och kostymer, signerade Derek Jarman och Shirley Russell, är helt fantastiska. Det är klart att det finns något oerhört häftigt i att visa upp ett franskt 1600-tal som påminner mer om Fritz Langs Metropolis än medeltida befästningar. Grandiers enorma obsidiansvarta kyrka står i stark kontrast till nunneklostrets sterilvita kakel. Richelieus bibliotek, i vilket han låter sig rullas runt på en liten vagn som Hannibal Lecter (sans munkorg), påminner mest om ett fängelse vilket förstås understryker den gode kardinalens syn på kunskap och information.
Till en sådan (över)dramatiserad framställning måste förstås komma lika (över)dramatiserade skådespelarinsatser. Oliver Reed visade redan i The Damned att han inte är det minsta främmande för sådant och kastar sig därför med liv och lust in i rollen som Grandier. Problemet är att Russells manus inte låter mig förstå hur Reeds närmast sedeslöse rucklare plötsligt Ser Ljuset och Kärleken, både till kvinnan (Gemma Jones som Madeleine De Brou) och till Gud. Processen med att tvätta bort det ursprungliga ”anti-” från hans framväxande hjälte är högst oklar.
Glenda Jackson hade varit med i två tidigare Russell-filmen men tackade nej till rollen som Jeanne des Anges med hänvisning till att hon inte var inte var intresserad av att spela ”any more neurotic sex starved parts”, varför äran gick till Vanessa Redgrave. Och även om Jacksons uttalande möjligen säger något om Russells syn på kvinnorollens funktion i sina filmer ska ingen skugga falla över Redgraves imponerande jobb med den minst sagt utmanande rollen.
För egen del står det dock klart att jag och mr. Russell är långt ifrån en match made in heaven. När det gäller The Devils platsar filmen knappast i ett skräckfilmstema. Skulle möjligen vara om katolska kyrkan skulle rådda ihop ett sådant. I så fall kan vi vara rätt säkra på att även Witchfinder General skulle beredas plats.
Annonser
En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…
10. Ida
Det är Polen, det är svart-vitt, det är 60-tal. Och ändå tyckte jag mycket om nunnenovisen Idas resa i sökandet efter vad som hänt hennes föräldrar under andra världskriget. Ibland händer det!
“Do you have sinful thoughts sometimes?”
9. Återträffen (NY)
Trots att jag inte är riktigt säker på att jag och Anna Odell kommer särskilt bra överens var Återträffen ändå ett intressant filmiskt och berättande experiment. Vem vill bli kallad för mobbare? Läs hela inlägget här »
alt titel: Annabelle 2: Creation
Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!
alt. titel: Huset som Gud glömde
Det finns filmer som blir en del av ett fenomen som sväller över alla bräddar. Filmen The Amityville Horror startade förvisso inte hajpen kring ett visst hus med adressen 112 Ocean Avenue på Long Island men måste ändå ses som en av grundbultarna i ett anmärkningsvärt livskraftigt intresse.
Året som inte ligger så värst långt bort präglades bland annat av ekonomisk kris i Europa och Edward Snowden ruskar om getingboet ordentligt i början av juni.
Utöver current events bör 2013 nog kunna utnämnas till ett av de mest extrema biopic-BOATS-åren hittills. Av de filmer jag hunnit se kan en tredjedel hänföras till denna kategori. Men trenden tycks inte mattas av. Snart börjar det kanske vara enklare att hålla reda på vilka filmer som inte är BOATS eller remakes/uppföljare/prequels än tvärtom?
Jag har fina minnen av min mormor. För mig var hon världens snällaste, bland annat säkert eftersom jag jämförde henne med min betydligt striktare farmor. Om hon var lika genomhygglig som Philomena Lee kan jag därför inte riktigt avgöra men eftersom Judi Dench lilla tant har min mormors korta krullfrisyr är känslan omedelbar. Det är klart att jag gillar Philomena.
Och när filmen om henne, journalisten Martin Sixsmith och sökandet efter hennes son är gjord av en stabil veteran (imponerande 72 bast!) som Stephen Frears är det klart att jag gillar den också.
alt. titel: The Nun
Ett antal kvinnor som gick i samma katolska internatskola i närheten av Barcelona är 15 år senare alla ångestridna och pillerknaprande vrak. Och det beror inte på syster Ursulas linjalsmisk, fredagsfisken eller de nakna kuddkrigen (för det är väl det flickor gör på katolska internatskolor?) Något så hemskt hände att de alla svor på att aldrig någonsin tala om det och det vet vi ju hur effektiv tystnad är som skräckbesvärjare. En efter en börjar kvinnorna dö på de mest horribla sätt och det är upp till Eve, dotter till den forna internateleven Mary, att lösa mysteriet.
That’s what HE said!