You are currently browsing the tag archive for the ‘Nunna’ tag.
Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.
Och nej, Freddy är kanske inte en demon på samma nivå som Paimon eller Valak. Han tillhör inte den katolska demonkanon (eller någon annan demonkanon heller, för den delen). Samtidigt skulle jag vilja påstå att åtminstone några av filmhistorierna siktar i den riktningen, alternativt uttryckligen nämner ”the d-word”.
Ska man se till vad Wes Craven väljer att lägga fokus på upplever jag att han är snarare är intresserad av Freddy som ett uttryck för mänskliga frågeställningar, frustrationer eller rädslor. Hans Freddy är det undflyende hjärnspöket, vilket främst bör besegras medelst mentala krafter. Mind over matter.
Kanske resulterar den strävan också i att Craven som sagt vänder 180 grader mellan originalet och New Nightmare i vad som göder Freddy eller kanske snarare vad som kan besegra honom. Förvägra honom energi, tilltro, rädsla eller vad man nu vill kalla det, alternativt fånga honom i berättelsens garn som kan artikulera och därmed ge utlopp för rädslan?
Generellt skulle jag säga att övriga filmer, med tyngdpunkten i Freddy vs Jason, väljer att fokusera på originalets linje. Alltså att ju mer man grottar i och ältar rädslan, desto tydligare och farligare blir den. Paradoxalt nog diskuterar Craven egentligen samma symptom i samband med New Nightmare i Never Sleep Again (Heather Langenkamp hade under en period verkligen en stalker som låtsades vara Freddy) men valde alltså ändå att göra sin helomvändning.
Freddys eventuella demonvarande blir dock tydligare i andra filmer än Cravens egna. Man kan tänka sig att detta sägs implicit redan i Freddy’s Revenge eftersom han i någon mening kan besätta Jesse för att utföra sina dåd. Eller att ett frö sås i Dream Warriors med nunnemamman Amanda Kreugers katolska konnotationer. The Dream Master fortsätter i den riktningen genom att lägga fokus på Freddys samlande av själar och att slutstriden står i en kyrka.
Full demonutblomning skulle jag vilja påstå att vi har i The Dream Child där Amanda Kreuger benämner sin son som en ”curse on the whole of humanity”, ”not one of God’s creatures” och där den nyfödde alienvarelsen åtminstone kan sätta en ära i att vara ett högst normbrytande spädbarn. Lite demonvibbar får i alla fall jag också av Freddys försök att korrumpera den unge Jacob, bland annat genom att föda honom med själaoffer.
Freddy’s Dead torde vara mest explicit i detta avseende eftersom filmen skapar en helt egen hittepå-mytologi med drömdemoner som letar efter lämpliga offer att besätta. Bara genom att besätta en människa som är rejält ”twisted” kan de också utöva sina krafter som gör drömmar till verklighet. (En intressant skillnad här är att jag uppfattar att Cravens originalhistoria säger att Freddy kan invadera och förvrida drömmar samt skapa en realitet I dem medan många av de efterföljande filmerna, Freddy’s Dead icke minst, säger att Freddys kraft är att skapa realitet AV drömmar.)
Och var dväljs demoner om inte i helvetet? Dit Freddy går för att hämta upp sin trogne Jason och Freddy vs Jason är som sagt den film där Freddys utseende antar sin mest demonlika form med otäcka ögon (ett grepp man i och för sig testade redan i Freddy’s Revenge) och en mun full med spetsiga gaddar. Ska man tänka sig att även Jason i denna version också är någon form av demon, bara av en annan form eftersom Freddy kan påverka också hans drömmar?
Generellt skulle jag dessutom vilja hävda att Freddys demonstatus förtydligas allt eftersom hans hämndmotiv blir luddigare. Vilket i sin tur blir en smula paradoxalt eftersom han samtidigt knyts allt starkare till Springwood, Elm Street och huset med nummer 1428. Men den förstnämnda förändringen är förstås inte särskilt märklig eftersom en demon knappast behöver någon anledning för att utöva sin fruktansvärda makt.
Därmed sätter jag punkt för detta tema. Alltid trevligt med lite skräckfilm i den annars så grådaskiga januari. Se det som en försmak av vad som komma skall i oktober och bloggens traditionsenliga Halloween-tema. På onsdag är vi tillbaka i gamla hjulspår igen och minsann ligger det då inte en del Oscarspotential i luften?
Och så förstås, den obligatoriska uppställningen:
A Nightmare on Elm Street (1984)
A Nightmare on Elm Street 2: Freddy’s Revenge (1985)
A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)
A Nightmare on Elm Street 4: The Dream Master (1988)
A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child (1989)
Freddy’s Dead: The Final Nightmare (1991)
Wes Craven’s New Nightmare (1994)
Freddy vs. Jason (2003)
A Nightmare on Elm Street (2010)
Never Sleep Again: The Elm Street Legacy (2010)
alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt
”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”
Med tanke på att det inte gått jättelänge sedan ett gäng av Alice och Dans kompisar dog och Dan själv nästan höll på att stryka med har paret återhämtat sig förvånansvärt väl. De går ut high school, planerar en lång Europa-resa tillsammans och har ett nya kompisar. Men Alice är orolig eftersom hon återigen börjat ha drömmar som hon inte kan kontrollera. Men hur skulle Freddy kunna hitta en väg tillbaka efter att ha sett sig själv i spegeln i The Dream Master?!
Jo, ”the dream child” är förstås ingen annan än Alice och Dans son som under större delen av filmen vilar tryggt i mammas mage. Or does he?! Det visar sig förstås att även ofödda barn kan drömma. Har de samtidigt en vän med en ”funny hand” kan vad som helst hända.
Men trots att skämtarkompisen Mark i ett läge undrar om Alice inte ska fundera på att ”…not having a baby” och Dans föräldrar erbjuder sig att adoptera sitt barnbarn står Alice bergfast vid sin övertygelse att barnet är hennes och att det ska födas till varje pris. Detta i kombination med en slags hiskelig röd djävulstunnel, komplett med pulserande väggar, gör det allt för lätt att se The Dream Child som en 90 minuter lång antiabort-film. Inte supersmakligt enligt min mening…
Den här övertydligheten gör också att The Dream Child inte är en särskilt bra eller spännande film och jag tycker heller inte att man lyckas förvalta den initialt goda idén med ”the bastard son of a hundred maniacs” i dess inledning.
Bästa effekt
Gillar man Burtonska Beetlejuice-effekter finns många guldkorn att hämta i The Dream Child. Inte för att jag ogillar Beetlejuice, men det hela skär sig en aning för min del. The Dream Child lyckas helt enkelt inte förena Burtons gotiska stil med sin stämning. Så den här gången blev det svårt att hitta en bästa effekt. Det är nästan så jag snarare fastnar för saker som egentligen inte är effekter, exempelvis hur Dan plötsligt hör sin mamma ondgöra sig över sin vanartige son över bilradion eller att Alice i en kort, kort scen blir överfallen av Robert Englund och inte Freddy.
Sämsta effekt
Ja, här fanns det då förstås en massa att välja på – alla enormt högt skurna baddräkter (hur kunde man någonsin tyckt att det var snyggt?!), hur Westin-hospitalet genomgått en märklig förändring sedan Dream Warriors och numera ser ut som om det borde heta Arkham, hur Dan Jordan blir ett med en mardrömslik motorcykel (ärligt, hur smart är det att hoppa på en vilt främmande motorcykel när man vet att man befinner sig i en Freddy-mardröm?!) eller Greta Gibsons hamsterkinder efter Freddys tvångsmatning. Men ska vi gå på fjantigaste vinner utan tvekan den enorma och pulserande vaginan som hotar att uppsluka Freddys offer.
Föräldrar/Vuxna
Med ett dream child måste det förstås finnas utrymme för dream parents? Klart att vi fortfarande har de parodiskt dåliga föräldrarna, främst i form av Gretas pushiga morsa som vill att dottern ska bli fotomodell. Hon närmar sig nästan en slags Disney-skurks-stil à la Cruella de Vil (eller varför inte återigen kasta ett getöga åt Beetlejuice?) och det blir därmed svårt att ta henne på allvar.
Men Alices pappa har å sin sida ryckt upp sig och börjat gå till AA, kanske för att grunda för det faktum att hans egen dotter uppenbarligen bestämmer sig för att bli en avsevärt bättre förälder än vad som hittills skådats i serien. Möjligen borde Amanda Kreuger också räknas in i den här skaran även om hon tar ansvar som en vuxen snarare än att måna om sin egen avkomma. För hon vet ju att Freddy inte är ”one of God’s creatures”.
Drömmar
Det känns som om mer än halva filmen tilldrar sig i något slags drömstadium, vilket i och för sig inte är så konstigt om vi nu tänker oss att lille Jacob drömmer i princip konstant. Och som vanligt är drömmarna förstås designade antingen efter offrets önskningar eller det de fruktar. Samtidigt känns det som om det huvudsakliga fokuset allt för ofta ligger på Alices försök att kommunicera med Jacob, vilket förtar stämningen.
Freddy
En rolig gubben i lådan. I The Dream Master tryckte man på Freddy ett par solbrillor, här får han åka skateboard och bli ”Super Freddy”. Jag tror vi kan sluta låtsas nu, gott folk. Samtidigt genomgår själva Freddy-idén en intressant förändring eftersom det nu antyds att han aldrig varit vad man kanske skulle kunna kalla för en ”riktig” människa. Säg adjö till den realistiske (och därför läskigare) fula gubben som mördar barn i sitt pannrum. Säg hej till en slags Alien-liknande varelse som rimligtvis aldrig skulle kunna få ett vaktmästarjobb i hela sitt liv.
I likhet med The Dream Master har både Freddys återuppståndelse och död drag av deus ex machina. Det är helt uppenbart att filmmakarna kallt räknar med att publiken vid det här laget slutat bry sig om någon slags konsekvens i det här avseendet. Freddy dyker upp, mördar och blir efter lämplig tidsrymd förvisad från ungdomars drömvärld för en tid.
Protagonisten
The Dream Child håller kvar vid Lisa Wilcox Alice från The Dream Master. Ett bra val i så motto att Wilcox fortfarande lyckas vara en nästan bättre skådis än den här filmen förtjänar. Men här förändras hon från kick ass-tjej som måste försvara sitt eget liv (och kanske några kvarvarande kompisars) till pissed off-mama som likt en björnhona slåss för sin avkomma. Inte lika roligt, kan jag meddela. Alices enda bidrag i The Dream Child blir tyvärr inte stort mer än en påkostad Pro Life-propaganda.
alt. titel: Terror på Elm Street 3, Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, Morderisk mareridt 3, Mareridt på Elm Street: Dream Warriors
Uppföljarna fortsätter i stadig takt. Här har man dock lika abrupt som mellan originalet och Freddy’s Revenge bytt spår. Vi är förvisso fortfarande kvar på Elm Street men nu i form av ”the last of the Elm Street children”, det vill säga de olyckliga avkommorna till de blodtörstiga föräldrarna som futtade på Freddy Kreuger.
Kidsen är inte bara olyckliga för att de har mordiska föräldrar utan också för att de är hemsökta av fruktansvärda mardrömmar. I Springwood förekommer en sannskyldig epidemi av tonårssjälvmord och de som inte lyckas i första försöket hamnar på Westin Hospital. Men hjälp är på väg, i form av en ung men synnerligen välrennomérad drömexpert. Och vem är det om inte allas vår Nancy Thompson?!
Nancy försöker inte bara hjälpa de utsatta tonåringarna utan utvecklar också förvånansvärt snabbt en relation med läkaren Neil Gordon. Tillsammans försöker de lista ut hur de ska bryta förbannelsen över Elm Street-barnen, med benäget bistånd av Nancys pappa Donald Thompson och en mystiskt uppdykande nunna.
Hmm, Dream Warriors blev tyvärr lite av en besvikelse. Jag mindes filmen som ganska rolig och häftig men vid denna omtitt kändes den ärligt talat rätt platt. Historien tecknar de allra ytligaste av personporträtt. Den enda vi känner sedan innan är Nancy men här blir problemet att jag knappt känner igen Heather Langenkamp från originalet. Hon är stel och teatralisk och inte alls den bad ass-I’m into survival-tjej vi (och inte minst Freddy) fick möta då. Den ende som kommer ur detta med hedern i behåll är John Saxon vilken återupprepar rollen som Donald, om än något lite mer sliten. Därför är han värd lite triviabonus vad gäller namnet på baren där han sitter och super. Little Nemo’s är en blinkning till en av de allra första serierna någonsin – Little Nemo in Slumberland som trycktes mellan 1905 och 1926.
Bästa effekt
I likhet med Freddy’s Revenge blir det lite för mycket och lite för synligt för att egentligen någon effekt ska bli riktigt bra. Men den klart läskigaste är nog fortfarande när den marionettbyggande Phillip får liksom senorna utdragna från både armar och ben för att dompteras av Freddy. Miljömässigt har filmen lyckats bäst med bilkyrkogården där bilhögarna sträcker sig upp mot himlen och den rostangripna lacken på den gamla cadillacen ser bra mycket otrevligare ut än Freddys egen uppenbarelse.
Sämsta effekt
Som sagt, lite för mycket stop motion-Harryhausen-bonanza (vilket dock var fullt medvetet). Det spadviftande skelettet som Neil Gordon och Donald Thompson måste slåss mot är ingen skönhet men samtidigt rätt charmigt. Detsamma gäller det levande badrummet som attackerar Kristen Parker i början av filmen. Det är väl lika bra att ta tjuren vid hornen och helt enkelt utse de ganska trista armarna som introducerar Jennifer Caulfield till TV:ns underbara värld. Welcome to prime time, bitch!
Föräldrar/Vuxna
Nu är vi tillbaka till de rent ondsinta vuxna och som av en händelse är de flesta kvinnor… De främsta exemplen torde vara Elaine Parker, Kristens mamma, och den kvinnliga läkaren Elizabeth Simms. Frånskilda Elaine är mest irriterad på sin besvärliga dotter och sannolikt enbart tacksam över att Kristen hamnar på Westin. Då kan hon ju ta hem karlar utan att bli avbruten (ett beteende som påminner en del om Tinas mamma från orginalet). Doktor Simms å sin sida lyssnar inte det minsta på när ungdomarna försöker förklara sina drömmar. Hon vill säkert bota dem, men bara på sina villkor.
På andra sidan står Neil Gordon och Nancy (för hon måste väl nästan räknas som vuxen nu?) där han är betydligt mer omtänksam om patienterna är kollegan Simms (en egenskap han för övrigt delar med biträdet Max, spelad av ”Larry” Fishburne). Han får också vara förnuftets röst som ska övertala alla tonåringar att självmord är ”the coward’s way out”. Men det är Nancy snarare än ungdomarna som lyckas få honom att förstå vad det är man slåss emot så hans omvändelse känns lite ”fuskig” i sammanhanget. Neil Gordon och Donald Thompson spelar däremot en klart större roll i Freddys besegrande än vuxna tidigare gjort.
Drömmar
Eftersom alla tonåringarna befinner sig på hispan på grund av sina mardrömmar blir det förstås mycket drömsnack. Simms oförstående hållning att drömmar enbart är utslag av moraliska konflikter och problematisk sexualitet ställs mot vad både vi i publiken och protagonisterna vet är realitet. Simms förespråkar att man ska acceptera sina drömmar men den vägen leder förstås bara till döden i Freddy-land. Just det är en helt ok tankemässig kontrastering men tyvärr lyckas inte filmen omsätta drömkänslan särskilt bra i sin historia, om jag ska jämföra med både originalet och Freddy’s Revenge.
Osäkerheten huruvida Dream Warriors befinner sig i verklighet eller dröm är inte lika påtaglig och den blir därmed inte heller lika läskig. Istället blir det mycket fokus på de olika personernas drömkrafter och det hela utvecklar sig till någon slags action- eller fantasyrulle med skräckinslag. Jag förstår poängen med att skapa individuella dödsfall för alla deltagarna men de är samtidigt så otroligt uppenbara att man mest sitter och väntar på hur de ska realiseras snarare än att bli indragen i den historia som Dream Warriors vill berätta.
Freddy
Mer synlig, mindre trasig, mer snacksalig och med ett slätare fejs hjälper Freddy själv inte direkt till för att skapa den här surrealistiska drömkänslan som är så viktig för att seriens grundläggande skräckelement ska funka. Dream Warriors förflyttar honom från både hans kära pannrum och ungdomarnas egna drömmar, vilket i sin tur gör hans attacker mindre intima och skrämmande. Det känns symptomatiskt att filmen nästan är slut innan vi får höra det karakteristiska skrapljudet av knivar mot rör. Däremot fortsätter Dream Warriors att på oklara grunder försöka knyta Freddy till Nancys hus på Elm Street. Lika oklart är vad som egentligen tar kål på honom den här gången – hans egna knivar eller vigvatten? Oavsett vad kan vi emellertid vara säkra på en sak, he will most certainly be back.
Jag upplever att han nu blivit mindre av en undflyende ruttenhet (ni vet, fädrens synder, och allt det där…) och mer av en närmast tokrolig actionfigur. Det blir heller inte helt klart hur tidslinjen ser ut här eftersom ungdomarna alla är ganska mycket yngre än Nancy, men samtidigt har föräldrar som ska ha deltagit i Freddys mord.
MEN: det måste delas ut pluspoäng för starten på mytologin att Freddy är ”the bastard son of a hundred maniacs”. Just det konceptet, inklusive blotta tanken på Amanda Kreugers helvetesdygn hos de kriminella galningarna, är briljant och rysansvärt i all sin enkelhet.
Protagonisten
Dream Warriors är mer av en gruppeffort men ska man utse en protagonist måste det väl bli Kristen. Nancy står den här gången vid sidlinjen och coachar. Tyvärr blir båda kvinnorna ganska platta i det att de inte har så värst mycket att jobba med. Kanske hade det känts sökt, men jag hade gärna sett lite mer hänvisningar från Nancys sida till originalet och att man hade försökt återkalla en del av dess stämning. Förutom förmågan att dra in andra människor i sina drömmar vete tusan om Kristen har så värst mycket mer att komma med. Förutom en riktigt taskig morsa då förstås.
alt. titel: Djävlarna
Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?
En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…
10. Ida
Det är Polen, det är svart-vitt, det är 60-tal. Och ändå tyckte jag mycket om nunnenovisen Idas resa i sökandet efter vad som hänt hennes föräldrar under andra världskriget. Ibland händer det!
“Do you have sinful thoughts sometimes?”
9. Återträffen (NY)
Trots att jag inte är riktigt säker på att jag och Anna Odell kommer särskilt bra överens var Återträffen ändå ett intressant filmiskt och berättande experiment. Vem vill bli kallad för mobbare? Läs hela inlägget här »
alt titel: Annabelle 2: Creation
Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!
alt. titel: Huset som Gud glömde
Det finns filmer som blir en del av ett fenomen som sväller över alla bräddar. Filmen The Amityville Horror startade förvisso inte hajpen kring ett visst hus med adressen 112 Ocean Avenue på Long Island men måste ändå ses som en av grundbultarna i ett anmärkningsvärt livskraftigt intresse.
Året som inte ligger så värst långt bort präglades bland annat av ekonomisk kris i Europa och Edward Snowden ruskar om getingboet ordentligt i början av juni.
Utöver current events bör 2013 nog kunna utnämnas till ett av de mest extrema biopic-BOATS-åren hittills. Av de filmer jag hunnit se kan en tredjedel hänföras till denna kategori. Men trenden tycks inte mattas av. Snart börjar det kanske vara enklare att hålla reda på vilka filmer som inte är BOATS eller remakes/uppföljare/prequels än tvärtom?
Jag har fina minnen av min mormor. För mig var hon världens snällaste, bland annat säkert eftersom jag jämförde henne med min betydligt striktare farmor. Om hon var lika genomhygglig som Philomena Lee kan jag därför inte riktigt avgöra men eftersom Judi Dench lilla tant har min mormors korta krullfrisyr är känslan omedelbar. Det är klart att jag gillar Philomena.
Och när filmen om henne, journalisten Martin Sixsmith och sökandet efter hennes son är gjord av en stabil veteran (imponerande 72 bast!) som Stephen Frears är det klart att jag gillar den också.
alt. titel: The Nun
Ett antal kvinnor som gick i samma katolska internatskola i närheten av Barcelona är 15 år senare alla ångestridna och pillerknaprande vrak. Och det beror inte på syster Ursulas linjalsmisk, fredagsfisken eller de nakna kuddkrigen (för det är väl det flickor gör på katolska internatskolor?) Något så hemskt hände att de alla svor på att aldrig någonsin tala om det och det vet vi ju hur effektiv tystnad är som skräckbesvärjare. En efter en börjar kvinnorna dö på de mest horribla sätt och det är upp till Eve, dotter till den forna internateleven Mary, att lösa mysteriet.
That’s what HE said!