Mermaids (1990)

alt. titel: Kärleksfeber, Mermaids – Hvordan selge sko til en havfrue, Skønne sild, Les sirènes, Meerjungfrauen küssen besser, Les 2 sirènes, Sirenas

Det var väl kanske givet att Charlotte Flax förr eller senare skulle hamna i närheten av ett kloster med tanke på allt kringkuskande hon tvingas till av sin mamma Rachel. Rachel är en levnadsglad kvinna som inte tar någon skit från vare sig chefer eller döttrar. Passar inte galosherna drar hon raskt på sig ett nytt par, i en ny stad. I det avseendet är Rachel den ultimata amerikanen: för henne är bilen en livsviktig del i det hon ser som sin frihet.

En frihet som däremot inte inbegriper hennes döttrar Charlotte och Katie eftersom de är så illa tvungna att haka på sin mamma när hon drar upp bopålarna för femtielfte gången. Nu har de alltså hamnat på östkusten, i den lilla staden Eastport. För en gångs skull är som sagt Charlotte fullt nöjd med flytten eftersom de hyr sitt hus av det närliggande klostret och hennes största önskan är att bli nunna. En önskedröm som i befinner sig i svår konkurrens med hennes heta längtan efter den överjordiskt snygge Joe som arbetar som alt-i-allo vid klostret.

Den senaste titten på Mermaids i en oräknelig rad av omtittar. En film som jag av någon anledning fastnade stenhårt för redan när jag såg den första gången (rätt säker på att det var vid Filmstudion i Umeå) och sedan dess använt som snutte-film.

I vanliga fall kan jag bli less på uppväxtskildringar (särskilt när de kombineras med en berättarröst), men tillsammans med Charlotte är det något som klaffar. Kanske för att Winona Ryder vid den här tidpunkten fortfarande gjorde den typen av roller bra men samtidigt inte spelat dem så ofta att man hunnit bli less på henne? Överhuvudtaget är den centrala rollbesättningen, med Ryder, Cher och Christina Ricci i centrum, fullkomligt oslagbar. Numera är det med en viss sorg jag blir påmind om vilken otroligt bra skådis Cher kunde vara när hon sätter den sidan till. Föga förvånande är hon perfekt som den kärlekstörstande Rachel, en kvinna som allt för ofta blandar ihop kärlek med sex. Förutom precis mot slutet är det också främst hon som får personifiera filmens 60-tal i sina fantastiska klänningar och våldsamt touperade hår eftersom hennes äldsta dotter (Ryder) klär sig så som man föreställer sig att en framtida nunna skulle klä sig.

Jag skulle kunna tro att det är lätt att hänga med Charlotte i hennes tonårsvedermödor eftersom de blir lite extra skruvade tack vare hennes religiösa ambitioner. Hon trånar inte bara efter Joe som vilken tonårstjej som helst, utan lider alla helvetets kval på grund av sin ”syndiga” dragning till honom. Samtidigt blir det en intressant kontrastering mellan henne och mamma Rachel eftersom Rachel är allt det som Charlotte i sitt nunneperspektiv vill ta avstånd från. Plus att Rachel utrustats med en del specifika detaljer där hennes ”kokkonst” står i första rummet. Ytterligare en kontrastering till Rachel står Bob Hoskins skoförsäljare Lou Landsky för. Han är en osannolik friare för den utåtriktade kvinnan, men bringar samtidigt en stabilitet och trygghet till relationen. Jag tror att det är välgörande för Mermaids att den sparar de stora dramerna till Charlottes tonårsförälskelse men låter Rachels relation (kanske för första gången?) bli något mer stadgat.

Ännu en härlig film från det superstarka 90-talet, alltså. Har du aldrig sett Mermaids kan jag definitivt rekommendera en titt.

Prey for the Devil (2022)

Den bestämda syster Euphemia läxar upp den unga nunnan Ann: ”We are here to comfort, pray and show mercy!” Bara för att sedan, likt abbedissan i The Sound of Music, tvingas se på medan hennes protegé ändå går sin egen väg.

Fortsätt läsa ”Prey for the Devil (2022)”

The Bells of St. Mary’s (1945)

alt. titel: Klockorna i S:t Mary, Sct. Mary’s klokker, Klokkene i St. Mary, Leo McCarey’s The Bells of St. Mary’s

Ingrid Bergmans syster Benedict instruerar sina elever att det är en kristelig plikt att tala sanning, så det är väl lika bra att inleda denna text med en slags bikt. Den främsta anledningen till att jag blev nyfiken på The Bells of St. Mary’s är den i mina ögon odödliga Monty Python-sketchen med Ken Ewing och hans musikaliska möss. Ni vet, han som tränat ett gäng vita möss att pipa melodin till ”The Bells of St. Mary’s” under inflytande av…rätt sorts uppmuntran.

Fortsätt läsa ”The Bells of St. Mary’s (1945)”

Les diaboliques (1955)

alt. titel: De djävulska, Det onde spill, Rædslernes hus, Die Teuflischen, Diabolique

Michel Delassalle styr sin internatskola med järnhand och ett ständigt öga på plånboken. Eleverna får dåligt med mat och lärarnas middagsvin ransoneras hårt. Men både eleverna och de anställda (manliga) lärarna kommer enkelt undan om man jämför deras situation med dels Christina Delassalle, dels Michels älskarinna Nicole Horner. Också de lärare på skolan, ska tilläggas.

Fortsätt läsa ”Les diaboliques (1955)”

Fun with Freddy — You are all my children now

Jag såg ANoES-filmerna i samband med 2017 års Halloween-tema som sysselsatte sig med demoner, men som genomgången gjort tydligt kan serien lika gärna kategoriseras som en sorts slashers. Nedan funderingar kommer dock från att jag hade frågan “Är Freddy Kreuger en demon?” i bakhuvudet under tittarna.

Fortsätt läsa ”Fun with Freddy — You are all my children now”

Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child (1989)

alt. titel: Terror på Elm Street 5, Terror på Elm Street 5 – The Dream Child, Freddys sidste mareridt

”Nämen hörni, den där idén om ’the bastard child of a hundred maniacs’, glömde vi inte bort den lite i The Dream Master? Och nu har vi ju råd att göra en ny film eftersom vi fått backning av ett gäng kristna pro life-grupper. Vad säger ni, vi slänger ihop en nunna med en tonårsmamma som bestämt sig för att behålla sitt barn även om det riskerar att bli en ny Freddy Kreuger. Awesome!”

Fortsätt läsa ”Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street 5: The Dream Child (1989)”

Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)

alt. titel: Terror på Elm Street 3, Terror på Elm Street 3 – Freddys återkomst, Morderisk mareridt 3, Mareridt på Elm Street: Dream Warriors

Uppföljarna fortsätter i stadig takt. Här har man dock lika abrupt som mellan originalet och Freddy’s Revenge bytt spår. Vi är förvisso fortfarande kvar på Elm Street men nu i form av ”the last of the Elm Street children”, det vill säga de olyckliga avkommorna till de blodtörstiga föräldrarna som futtade på Freddy Kreuger.

Fortsätt läsa ”Fun with Freddy: A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors (1987)”

The Devils (1971)

alt. titel: Djävlarna

Ok, något gjorde uppenbarligen kristendomen och 1600-talets kyrkvälde till ett extremt smakligt byte för den brittiska filmindustrin i slutet av 60- och början av 70-talen. För vad sägs om uppställningen Witchfinder General och The Blood on Satan’s Claw, nu också kompletterad med Ken Russells The Devils?

Fortsätt läsa ”The Devils (1971)”

2013 års tio bästa filmer — the remake

En lista som redan varit publicerad men som jag kunnat uppdatera en smula, Håll utkik efter filmer som är märkta (NY)…

10. Ida
Det är Polen, det är svart-vitt, det är 60-tal. Och ändå tyckte jag mycket om nunnenovisen Idas resa i sökandet efter vad som hänt hennes föräldrar under andra världskriget. Ibland händer det!

“Do you have sinful thoughts sometimes?”

Ida, with Dawid Ogrodnik and Agata Trzebuchowska

9. Återträffen (NY)
Trots att jag inte är riktigt säker på att jag och Anna Odell kommer särskilt bra överens var Återträffen ändå ett intressant filmiskt och berättande experiment. Vem vill bli kallad för mobbare? Fortsätt läsa ”2013 års tio bästa filmer — the remake”

Annabelle: Creation (2017)

alt titel: Annabelle 2: Creation

Dockmakaren Samuel Mullins är så oerhört lycklig med hustrun Esther och solskensdottern Annabelle. Dockaffärerna går lysande och de bor allesammans i ett stort och vackert hus på den kaliforniska landsbygden. Happy, happy, joy, joy!

Fortsätt läsa ”Annabelle: Creation (2017)”