alt. titel: La Tristesse, The Sadness
Ungefär en tiondel av hela Taiwans befolkning samlas i huvudstaden Taipei, dryga två och en halv miljon människor. Överhuvudtaget är Taiwan ett av världens mest tätbefolkade länder och tillhandahåller därmed en fin grogrund för smittor av alla de slag.
Fortsätt läsa ”Ku bei (2021)”Tysk ångest enligt Jörg Buttgereit: unga kvinnliga marsvinsentusiaster som håller småmulliga, medelålders män fastsurrade i en sunkig lägenhet?
Tysk ångest enligt Michal Kosakowski: nazister och bödelns påföljande skuld?
Tysk ångest enligt Andreas Marschall: Metal-klubbar? Botanisk lusta? Icke-erotiska ”orgier”? Vagina dentata?
***
Men det dessa tre herrar unisont hävdar måste vara själva kärnan i tysk ångest, är teatraliskt överspel, billiga specialeffekter och halvtaffliga produktioner. Det är i alla fall det som fyller större delen av delarna i episodfilmen German Angst, där Jörg Buttgereit regisserat och skrivit ”Final Girl, Michal Kosakowski regisserat och skrivit (tillsammans med Goran Mimica) ”Make a Wish” och Andreas Marschall regisserat och skrivit ”Alrune”.
Fortsätt läsa ”German Angst (2015)”
Det finns många som gladeligen utnämnt alla finlandsfärjeturer i historien till helvetet på jorden. De ändlösa bufféerna, karaoken, mogendansen och fyllan. Sådana personer kan förstås inte föreställa sig att det finns andra som faktiskt gillar allt det. Men nu finns det en gång för alla sådana som kompisarna Madde och Zandra som ärligt och uppriktigt älskar allt det som Baltic Charisma bjuder på under en 24-timmarskryssning via Åland. För dem representerar färjan lyx, flärd samt ledighet från verkligheten i Kista och tunnelbanan. På Baltic Charisma träffar man schlagerkändisar som Dan Appelgren om man bara ställer upp på karaoken. Kanske till och med kan lära känna dem lite mer…intimt, så att säga.
Fortsätt läsa ”Färjan (2015)”
Jag hade nästan hunnit glömma bort att jag redan läst de två första delarna i Madeleine Bäcks Vandrar-trilogi – Vattnet drar och Jorden vaknar – när jag väl snubblade över Berget offrar. Kanske berodde det också på att jag efter Jorden vaknar kände mig ganska nöjd med en bok-duo och inte hade något större behov av en trilogi.
Uppföljardags! Madeleine Bäcks Vattnet drar var utan tvekan tillräckligt välskriven för att jag omedelbums ville ta mig an Jorden vaknar.
Kanske borde jag i fallet Year’s Best Hardcore Horror ha frångått min tradition av informationssökning först efter bokläsning eller filmtittning? I nuläget tänkte jag nämligen på ordet ”hardcore” som bara något lite tuffare skräck, oklart exakt hur. Hade jag sett att Red Room Press specialiserar sig på ”horror, suspense, dark crime, and dark erotica fiction” hade jag kanske inte blivit lika överraskad när det visar sig att i princip alla historierna i antologin inte är särskilt mycket läskigare än ”vanlig” skräck, bara kläggigare och innehåller mer (explicita) sexscener.
Collegekompisarna Paxton och Josh backpackar sig genom Europa men att döma av deras beteende när de väl kommer till Amsterdam har de primärt haft siktet inställt på droger och tjejer, snarare än anrik kultur. Eller också är det bristen på det förra i tidigare länder som gör att de beter sig som två rövhåliga kalvar på grönbete i den nederländska huvudstaden.
Om Tony Philips bara fått lite mer tid på sig hade han kanske kunnat bli en brittisk Fox Mulder. Alltså någon som ägnar sitt liv åt att försöka återfinna en alien-bortförd nära anhörig. För tre år sedan försvann nämligen Tonys pappa Sam i ett starkt ljussken. Men så en dag står Sam plötsligt på tröskeln till Tonys skola, livs levande, för att hämta sin son. Kanske hade Tonys mamma Rachel rätt ändå när hon hävdade att Sam bara var ett vanligt kräk som utan en ord stack från hustru och barn?
alt. titel: Beyond the Darkness, Buried Alive, Blue Holocaust, In quella casa…buio omega
Om jag säger att den beryktade video nasty-regissören Joe D’Amato hann regissera nästan 30 filmer mellan 1979 och 1983 samt dessutom fota de flesta av dem ger det kanske en aning om den generella produktkvaliteten? D’Amato började som kameraman i branschen redan i början av 1950-talet och jag blir mäkta förvånad över att upptäcka att karln faktiskt fotade What Have You Done to Solange som ju var riktigt snygg.
Kent har bott hela sitt liv med sin mamma på Blidö, i skärgården utanför Norrtälje. Fast just nu bor Kent ensam eftersom modern ligger på lasarettet med en allvarlig stroke. En typisk gammpojke, vår Kent – lite överviktig, lite oföretagsam. För tillfället sjukskriven från jobbet på Ica-lagret på grund av mamma-situationen som bland annat gett upphov till ett rejält magsår. Försöker försiktigt skämta med den snygga Lucinda på pizzerian. Hon skrattar mest för att vara snäll och är tyvärr intresserad av Fred. Kents enerverande granne som dock har ett stråk av farlighet över sig (vilka kvinnor faller inte för det?!)
Men på Kents ägor står en gammal lada och det är något märkligt med den ladan. Eller snarare: något märkligt gömmer sig under ladan. Efter att ha hittar underjordiska gångar som tycks sträcka sig över hela Blidö börjar Kent att bete sig konstigare och konstigare samtidigt som Fred är övertygad om att hans granne sitter och tjuvhåller på en värdefull skatt som med den starkes rätt förstås borde tillhöra Fred. Fortsätt läsa ”Inmurad (2012)”
Rörliga bilder och tryckta ord 