Ett, tu…TV-serier! #22

Chernobyl (2019, 1 säsong och 5 avsnitt)

Dags att pilla lite på ett barndomstrauma. Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig när jag drog igång första avsnittet av Chernobyl. Men jag vet i alla fall att jag inte förväntat mig att bli så pass berörd som jag blev. Dels eftersom jag som sagt fick ett fladder av den där obehagliga känslan från mitten av 80-talet när svenska ungar inte tordes gå ut när det regnade. Dels eftersom miniserien, signerad Johan Renck och Craig Mazin, är så välgjord att man som tittare inte kan undfly tröstlösheten inför ett fullkomligt obeboeligt område, fullt med förgiftade hus och fordon.

Incubo sulla città contaminata (1980)

alt. titel: Rædslernes blodige by, Nightmare City, City of the Walking Dead, Invasion by the Atomic Zombies

Varför nöja sig med en Umberto Lenzi-film från 1980 när man kan få två?! Dags för Nightmare City.

Med start på flygplatsen och ett oidentifierat, militärt Hercules-plan invaderas staden av närmast odödliga monster. De har en omänsklig aptit på blod, kan bara tas av daga genom våld mot huvudet och deras tillstånd smittar. Zombies? Nej, nej, inte skulle väl Umberto Lenzi ta till så enkla knep för att skapa en kläggig ”skräck”film?!

Godzilla (2014)

Sci-fi-nestorn Arthur C. Clarke har skrivit en novell som heter ”The Nine Billion Names of God” och jag kan inte låta bli att fundera på om Godzilla står med på den listan. Det klassiska vidundret utnämns nämligen den här gången, ”for all intents and purposes”, till gud.

Huruvida den tvåbenta ödlan besitter gudalika krafter som omnipotens eller allvetande kan man ju diskutera. I nuläget är kanske mängden tillbedjare inte så imponerande. Klart är i alla fall att den är jäkligt stor och betydligt mer lik den japanska ursprungs-Godzilla jämfört med Roland Emmerichs mer snabbfotade kritter anno 1998.

Yume (1990)

alt.titel: Akira Kurosawas dömmar, Dreams, Akira Kurosawa’s Dreams

En liten pojke råkar bli vittne till rävarnas bröllopsprocession i solregnet. Eller råkar och råkar, han verkar springa ut i skogen i akt och mening att se den eftersom hans mamma varnade honom för just det. Hon påpekade också att rävarna inte gillar att ha åskådare. Men hemma igen har han all anledning att ångra sig eftersom modern meddelar att en räv var där och lämnade en hälsning och en kniv till pojken. Om han inte lyckas få rävarnas förlåtelse för sitt etikettsövertramp är han inte välkommen tillbaka hem (och då är det ju rätt uppenbart vad kniven är tänkt att användas till).

The Marksman (2005)

Wesley Snipes namnlöse soldat är en jäkel på att smyga runt och märka ut mål för bombning inne i fiendeland. Till en början tycks det nya uppdraget — att rädda gisslan och märka ut ett kärnkraftverk — gå som smort men efter ett tag reagerar soldatens kattlika instinkter. Det går för lätt…

The Marksman tycks mest vara resultatet av ett gäng killar som kommit över en bättre begagnad kopia av ”Filmmakeri för dummies”. Regissören lärde sig att filma i slo-mo och motljus när det ska vara dramatiskt samt att hackigt zooma in när man vill understryka något. Manusförfattarna lärde att använda repliker som ”The sonofabitch did it!” och inleda med ett rafflande scenario som egentligen visar sig vara en övning. Och kompositören (allvarligt, vem döper sin son till ”Music Department”?) lärde sig att understryka den hackiga inzoomningen med slagverk och utöver det sannolikt ladda ned copyrightfri generisk action-musik.