Sakrament är en helig, av Gud instiftad, rit, ceremoni eller kulthandling. Ett annat ord för samma sak är mysterier. Och nog är det något mystiskt med den välordnade boplatsen mitt ute i skogsdjungeln som kallas ”Eden Parish” av sina invånare. Eller så är det det enda sätt på vilket cyniska storstadsjournalister som Sam och Jake kan se idyllen.
För visst är det något misstänkt med människor som bara går omkring och är så jävla nöjda och tacksamma hela tiden?! Särskilt som denna attityd med jämna mellanrum understryks genom högtalarmeddelanden från ”Father” som önskar alla en fin dag, fylld av fred, kärlek och solidaritet. God bless you all!
Alltså, det är ju inte så att invånarna i Eden inte FÅR prata med Sam och Jake. Men man måste ju vara lite försiktig. Media har ju en tendens att vinkla allting i det mest negativa sken. Och i USA finns det både en och annan myndighet som skulle ta varje tillfälle i akt att slå ned på det lilla samhället. Komma med sin imperialism, sina soldater och vapen och splittra familjer. Tvinga tillbaka alla till den tillvaro de en gång flytt från, full med droger, fattigdom, våld, girighet och rasism.
Titten på Ti Wests senaste film X påminde mig om att jag drogs med några luckor i den mannens filmografi och The Sacrament var en av dem. Wests egen version av händelserna kring Jim Jones och massjälvmorden i Jonestown (egentligen ”Peoples Temple Agricultural Project”) i Guyana 1978. West har i sitt manus ändrat namn och tidsperiod men i allt väsentligt är det Jonestownmassakern som utspelas framför våra ögon.
Och det via ett found footage-grepp eftersom (nästan) det hela filmas av antingen Jake eller en tredje besökare, Patrick. Till en början sneglar jag lite misstänksamt på The Sacrament för den sakens skull. Found footage inte sällan dras med en del logiska luckor, men i det här fallet hänger det faktiskt (nästan) ihop. Jag måste också applådera det faktum att West tycks ha valt greppet för att det blir ett vettigt sätt att berätta hans historia på och inte som ett sätt att spara pengar på produktionen. Bildutsnitt och vinklar synes alltid genomtänkta, det blir aldrig omotiverat skakigt och fotot är generellt snyggt.
Som vanligt lyckas West också klämma bra prestationer ur sina skådisar. A.J. Bowen och Joe Swanberg må inneha några slags huvudroller som Sam och Jake men det tunga lasset axlas av Gene Jones i rollen som Father. Hans sävliga sydstatsdialekt är på pricken och leveransen lyckas skapa en slags hypnotisk stämning som inte bara påverkar de som befinner sig i hans omedelbara närhet, utan går rakt genom rutan. Han är jovialisk på ett obehagligt oförsonligt sätt som passar perfekt med rollen som den ultraparanoide sektledaren.
Det jag möjligen kan fråga mig är vad Ti West (och kanske också producent Eli Roth) vill med sin film. Det är ingen regelrätt dokumentär eller BOATS om Jonestown eftersom så pass mycket är förändrat jämfört med de verkliga händelserna. Handlar det om att visa upp hur farlig den blinda tilltron kan bli eller att isolationism aldrig kan vara svaret? Att det alltid finns en punkt när en sådan strävan övergår i regelrätt paranoia och att steget därefter, rakt ned i kaninhålet, är förledande enkelt att ta?
Nackdelen med att fokusera händelserna kring utbölingarna Sam och Jake (och Patrick) är att vi aldrig riktigt får lära känna Edens invånare innan de tvingas klunka i sig förgiftad saft eller inte ser någon annan utväg än att skära halsen av sina egna barn. Vi hinner aldrig få tillräckligt grepp om samhället för att förstå huruvida det de facto finns en djup klyfta mellan de som verkligen trivs i Eden och de som känner sig förtryckta eller om det är något som bubblar upp till ytan först när det dyker upp utomstående.
Nå, trots de här funderingarna blev jag tillräckligt berörd av The Sacrament för att ha svårt att se filmen som något exploaterande. West jobbar däremot lika skickligt som alltid med att bygga upp en obehaglig stämning och en spänning som skruvas allt tajtare. Filmen kändes kanske inte lika lekfull och påhittig som X men är en solid dramathriller.
Familjen Perron (pappa, mamma och inte mindre än fem döttrar) flyttar in i ett nytt hus som är ödsligt beläget (check). Trogna jycken Sadie vägrar dock att korsa tröskeln på kåken som tydligen inköptes osedd på auktion (check). Snart hittar man dörren till en förseglad källare (check). Fåglar tenderar till att hela tiden leka kamikaze mot huset (check). Yngsta dottern April skaffar sig snart låtsaskompisen Rory som ingen annan kan se (check) och på mamma Carolyn uppstår det hela tiden mystiska blåmärken som inte enbart kan vara uppkomna under föräldrarnas vildsinta sexliv (check).
För att inse skillnaden mellan John Carpenters ”
The show must go on, ända in till det bittra slutet. Så även på The Yankee Pedlar Inn som trots förestående konkurs och nedläggning fortfarande håller andra våningen öppen för gäster. De få som nu letat sig fram till vad som förefaller vara en rätt anonym småstad i nordöstra USA.
Samantha börjar så smått ångra att hon tog det här, i backspegeln misstänkt, välbetalda barnvaktsjobbet. Framförallt som uppdragsgivaren inte dyker upp till deras första träff, sedan visar sig bo mitt ute i ingenstans och dessutom har ljugit om jobbet. Det är nämligen inget barn som ska vaktas utan en åldrig moder, vilken dock försäkras (återigen, i backspegeln, misstänkt ivrigt) inte vara till något besvär alls.
Rörliga bilder och tryckta ord 