You are currently browsing the tag archive for the ‘Smitta’ tag.

alt. titel: The Host

Den 13-åriga Park Hyun-seo har inte många vuxna förebilder här i livet. Hennes mamma stack från henne och fadern Gang-du strax efter födseln. Gang-du är i sin tur inte den skarpaste kniven i lådan, särskilt inte när det handlar om faderskapsskillz. Han kritiseras ofta av sina syskon Nam-il och Nam-joo men inte heller de har särskilt mycket att yvas över. Nam-il har förvisso en fin utbildning men inget jobb och har i sin bitterhet vänt sig till flaskan, under vars inflytande han blivit en sådan där typ som tycker att omvärlden är skyldig honom något. Nam-joo är å sin sida en framgångsrik bågskytt men lider av franska nerver och tvekar ofta för länge när det verkligen gäller i tävlingssammanhang. Hade det inte varit för Hyun-seos farfar, Hee-bong, kan man fråga sig hur hennes liv egentligen sett ut.

Nu har åtminstone Gang-du någon slags försörjning för sig och dottern eftersom han jobbar tillsammans med Hee-bong i dennes lilla kiosk vid Han-flodens strand i Seoul. Men det är en lokalisering som ska visa sig ödesdiger den dagen ett enormt monster kravlar upp ur floden och börjar glufsa i sig folk till höger och vänster. Däribland Hyun-seo. Men Gang-du får i och med katastrofen ett slags faderskapsuppvaknande och i sin övertygelse om att dottern fortfarande är vid liv samlar han hela sin dysfunktionella familj för att rädda henne.

Under andra halvan av 00-talet började det snackas ganska mycket om en sydkoreansk monster-film. Då visste i alla fall inte jag att filmen var regisserad av den Bong Joon-ho, bara att det var en snackis som man borde se. Då hade jag i och för sig sett i alla fall ett par filmer från landsmannen Park Chan-wook men särskilt van vid sydkoreansk film var jag verkligen inte. Inte heller vid Bong Joon-hos svartsynta komiska ådra. The Hosts speciella blandning av teman och stämningar hade därför svårt att hitta en bohåla i mitt hjärta.

Men nu, nästan 15 år senare, och några ytterligare filmer under bältet var det dags att ge The Host en ny chans. Jag gillade ju Parasit, kanske var det bara så enkelt att jag inte fattade storheten med Bong Joon-hos monsterrulle när det begav sig?

Lyckligtvis kan jag nu till viss del svara ”ja” på den frågan. Lite mer förberedd tycker jag att det var betydligt lättare att uppfatta och uppskatta alla olika lager och historier som Bong Joon-ho vill berätta. Några av dem känns igen från Parasit – fokus på familjen med en skruvad och smått destruktiv sammanhållning, faderskapsproblematiken, sonen som i sin tur inte uppskattar sin far innan det är för sent och klasskampen. Här är de emellertid kompletterade med bilder av den Lille Mannen mot det mäktiga Systemet, både i perspektivet av familjen Park mot militär och polis men också Sydkorea mot USA.

Hela historien börjar nämligen med ett amerikanskt militärlabb där en kallsinnig forskare tvingar sin stackars labbassistent att dumpa en massa kemikalier rakt ned i avloppet enbart för att flaskorna var dammiga. Att de därmed i praktiken dumpas rakt ut i Han-floden bekymrar honom inte särdeles mycket. Även senare under filmen görs det tydligt att särskilt amerikaner (men även WHO) kommer in och börjar styra och ställa som om de ägde landet.

Så här i Corona-tider får förstås också The Host en alldeles särskild aktualitet eftersom monstret ryktas sprida ett livsfarligt virus, varvid Gang-du betraktas som patient zero. Under stora delar av filmen går Seouls invånare omkring med munskydd och hostningar får folk att panikslaget backa undan. I en tragikomisk scen, som väl beskriver Bong Joon-hos bitska humor, får en man spotta i en vattenpöl som med hjälp av en framrusande buss strax får stänka ned alla de som försökte hålla sig undan hans hostningar och snörvlanden.

Så absolut stora kliv framåt i min relation med The Host. Filmen har dock fortfarande ett par skavanker som jag inte riktigt kan komma överens med och det var också främst de jag mindes från min första titt. Tempot hackar från gång till annan och någonstans i mitten känns det som om det hela liksom börjar om från början igen. Buskisinslag blir banne mig aldrig lättare att svälja, oavsett hur många gånger jag stöter på dem.

Och även om själva designen av monstret är coolt, som en supermutationshybrid mellan en apa, en ormhuvudfisk och en Guillermo del Toro-vampyr, är dess fruktansvärt dåliga animering mitt allra tydligaste minne. Jag kan alltså inte ens ursäkta det hela med att ”Nå, 2006 var det det bästa vi någonsin sett”. Svagheterna ligger främst i monstertexturen och dess förmåga att smälta in i omgivningen. Rörelsemönstret funkar riktigt bra men kommer man lite närmare påminner skinnet mest om gamla bildäck och hela varelsen saknar påtagligt fysisk tyngd, trots att det kan välta lastbilar på löpande band.

The Host är just nu för min del en film som egentligen är som bäst när den inte ska vara en renodlad monster-film, utan avhandlar allt det som följer i monstrets spår. Scenen där familjen tagit skydd i Hee-bongs kiosk och delar en måltid på snabbnudlar tillsammans med den försvunna Hyun-seo var både vacker och hjärtskärande i all sin enkelhet. Med tanke på hur Bong Joon-ho väljer att avsluta sin historia, undrar jag om inte det är hans inställning också.

Kingdom (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

Tidigt 1600-tal i ett Korea som lider svårt efter invasionen av Japan på 1590-talet. Svälten härjar och alla har det allmänt svårt. Fast kanske inte alla, ändå. Det finns en aristokrati som ser till att ta för sig så gott det går, särskilt representerade av Lord Cho Hak-ju som sett till att få sin egen dotter Cho gift med kungen. Drottningen är nu dessutom gravid, varför läget ser rätt mörkt ut för den nuvarande kronprinsen Lee Chang.

Läs hela inlägget här »

Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.

Läs hela inlägget här »

Jag ska inte säga att jag hade några särskilda förhoppningar på nystarten av Alien-serien. Visst, de fyra första filmerna varierar från mästerliga till helt ok men jag hade inga större åsikter om Ridley Scotts försök att sparka nytt liv i sina syrablodsmonster.

Prometheus Läs hela inlägget här »

The Year of the FloodEfter att ha lämnat snömannen Jimmy i en rejäl cliffhanger i slutet av Oryx and Crake var det ju bara att kasta sig över resterande delar i Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi: The Year of the Flood och MaddAddam.

Men om man räknar med att omedelbart få svar på vad som händer med (den möjligen vansinnige) överlevaren från trilogins första del i The Year… blir man gruvligt besviken. Istället får vi lära känna två andra överlevare, Toby och Ren, strandsatta i ett exklusivt AnooYoo-spa, respektive en lika exklusiv Scales and Tails-sexklubb.

Läs hela inlägget här »

I deckaren Deadly Décisions, skriven av rättsantropologen Kathy Reichs, måste den rådiga hjältinnan Temperance Brennan rädda sin unge systerson Kit från en dödlig skottlossning mellan olika biker-gäng. Och det var ju tur att Kit överlevde den pärsen, för annars skulle han aldrig ha växt upp och i sin tur avla en dotter vid namn Tory Brennan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pestens tid

Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: What We Become

Det känns som om det blivit något av ett mantra att all film som kommer från Danmark och Norge är så mycket bättre än sin svenska motsvarighet. Så en dansk zombiefilm måste man förstås försöka sig på, inte minst med de norska Död snö-filmerna i ryggen.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Evil Dead 2: Dead by Dawn

Kan George Lucas göra omtag på sina egna filmer så kan väl Sam Raimi? Fast Raimi gjorde sitt omtag ett antal år innan Lucas och kanske inte främst för att han var missnöjd med debuten The Evil Dead. Han och polaren Bruce Campbell hade först avfärdat idén att göra en uppföljare och istället satsat på en film vid namn Crimewave (medförfattad av inga mindre än Coenbröderna) som tydligen var lite för svårsmält för både publiken och kritikerna. Ingen större hit, alltså.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Demons 2, Demons 2: The Nightmare Continues, Demons 2: The Nightmare Returns, Demons 2: The Nightmare Is Back

Ok, nu snackar vi ett heeeelt annat upplägg jämfört med original-Dèmoni. Istället för en sliten storstadsbiograf har vi ett fönsterbemängt och ultramodernt storstadshöghus (hej, Poltergeist III!). Istället för ett soundtrack med Saxon och Accept har vi ett soundtrack med The Smiths och The Cult.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Imperium
Diana Wynne Jones
, House of Many Ways
Mats Strandberg, Hemmet

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg