You are currently browsing the tag archive for the ‘Smitta’ tag.

alt titel: Evil Dead 2: Dead by Dawn

Kan George Lucas göra omtag på sina egna filmer så kan väl Sam Raimi? Fast Raimi gjorde sitt omtag ett antal år innan Lucas och kanske inte främst för att han var missnöjd med debuten The Evil Dead. Han och polaren Bruce Campbell hade först avfärdat idén att göra en uppföljare och istället satsat på en film vid namn Crimewave (medförfattad av inga mindre än Coenbröderna) som tydligen var lite för svårsmält för både publiken och kritikerna. Ingen större hit, alltså.

Och då är det kanske lika så gott att satsa på ett redan etablerat koncept? Men Raimi vore ju inte Raimi om han inte hade stora ambitioner och ett första manusutkast placerade hjälten Ash i medeltiden. Samtidigt Raimi var också van vid att rätta munnen efter matsäcken och när budgeten väl var kirrad (tack vare Stephen King och Dino De Laurentiis) fanns det bara kosing nog att i princip göra en remake av The Evil Dead.

Fast ändå inte riktigt. Den här gången är det bara Ash och flickvännen Linda som kommer till (bryter sig in i?) den ödsligt belägna stugan och inom max fem minuter är skogens onda kraft väckt till liv av boken som nu bytt namn till det mer sinistra Necronomicon Ex Mortis. Linda blir besatt och dekapiterad av Ash spade. Ett drag som inte visar sig vara så smart när Lindas huvud (efter att Ash blivit både nedslagen, besatt och plågad av skogens ondska) biter sig fast i Ash tumme och därmed överför en del av demonsmittan till hans högra hand.

Och vad säger bibeln i en sådan situation? ”Om din högra hand är dig till förförelse, så hugg av den”. Fast Raimi vore ju inte Raimi om han i det läget inte samtidigt ger Ash tillgång till en motorsåg. Ash högerhand fortsätter dock att leva sitt eget liv och kryper snart omkring i väggarna trots den tidigare ägarens försök att hålla kroppsdelen fången med en hink och en trave böcker (varav den översta (förstås) är Hemingways A Farewell to Arms).

Inte så mycket att bygga en hel långfilm på säger ni? Sitt lugnt ned i båten, färska själar för demonerna att knapra i sig är på väg i form av professorsdottern Annie, hennes pojkvän Ed samt rednecktyperna Jake och Bobby Joe (som namnet till trots är en kvinna).

Visst, Evil Dead II är i mångt och mycket ”bara” en mer elaborerad och genomarbetad version av originalet. Men tack vare att Raimi skrev (om) manuset tillsammans med en gammal high school-kompis vid namn Scott Spiegel (senare bland annat producent av Hostel-trilogin) blev stämningen den här gången avgjort mer humoristisk än läskig.

Den här gången ska vi alltså skratta snarare än förfäras när Ash och de andra blir fullkomligt dränkta av blodfontäner med ett tryck som om de kom från en brandspruta. Bruce Campbell repriserar sin Ash från originalet och medan han kanske inte känns helgjuten i rollen som försteälskare (pianospelande och med öppen skjorta, roarrrr…) är han desto bättre på att leverera klassiska oneliners (”Groovy…”) och fysisk humor när han måste kämpa mot sin egen besatta högerhand. Campbell var helt ok i The Evil Dead men här når han en helt ny nivå av naturlig lättsamhet i sitt skådespel.

Och visst skrattar man, i Evil Dead II tycker jag mig än tydligare se Raimis karakteristiska stil av komiskt överdrivet våld och halsbrytande makabriteter (inspirerad av Coenbröderna? Som i sin tur inspirerade Peter Jackson till Braindead?). Det har dessutom funnits betydligt fler dollars att sätta sprätt på när det gäller effekter jämfört med originalet och nog måste man säga att Evil Dead II använt dem till det yttersta.

Bland annat får vi en hel del fina stop motion signerat bland andra Doug Beswick (som tidigare hade jobbat med både The Empire Strikes Back och The Terminator) vilka ger filmen en tydlig air av klassisk Ray Harryhausen. Charmigt! Ska vi namedroppa lite till är Greg Nicotero på make up-sidan också värd ett omnämnande.

Evil Dead II hade så lätt kunnat bli en trött upprepning av en tidigare succé men blir mycket mer än så. Som demonkräckis lämnar den kanske en del övrigt att önska men i alla andra avseenden är den top notch.

Demonstatus:
Föga förvånande har vi förstås samma evil spirits här som i första filmen. Skillnaden är kanske att de den här gången kan besätta enskilda kroppsdelar och verkar ännu mer förtjusta i att håna sina mänskliga offer? Plus uppvisa en eventuell förmåga till hemsökelse av stugan såtillvida det inte bara är hallucinationer från Ash sida? En eventuell demonsmitta funkar dock högst oregelbundet eftersom Bobby Joe sväljer ett helt demonöga utan att förvandlas.

Nu har demonernas mytologi också utvecklats till att de är oerhört intresserade av att äta mänskliga själar. Möjligen vill de också kidnappa själarna till en egen dimension och Necronomicon tjänar därmed som en slags dimensionsportalöppnare. Boken innehåller också en profetia om hur en ”hero from the sky” förgör ondskan. Med hjälp av sin motorsågsarm…

Annonser

alt titel: Demons 2, Demons 2: The Nightmare Continues, Demons 2: The Nightmare Returns, Demons 2: The Nightmare Is Back

Ok, nu snackar vi ett heeeelt annat upplägg jämfört med original-Dèmoni. Istället för en sliten storstadsbiograf har vi ett fönsterbemängt och ultramodernt storstadshöghus (hej, Poltergeist III!). Istället för ett soundtrack med Saxon och Accept har vi ett soundtrack med The Smiths och The Cult.

Och det är väl ungefär så långt den samlade påhittigheten hos Dario Argento, Lamberto Bava, Franco Ferrini och Dardano Sacchetti sträcker sig. I övrigt har vi i princip exakt samma zombieupplägg som i första filmen.

Nej, förresten, lite mer har man faktiskt lyckats klämma ur sig. Nu rullar det en film på TV (på alla hyresgästernas TV-apparater! Minns ni den gamla goda tiden när alla såg samma sak på TV vare sig man ville eller inte?) som eventuellt skulle kunna utspela sig i den värld som vi lämnade i originalet. Fyra ungdomar smiter in i ”the forbidden zone” där de hittar ett demonlik. En av tjejerna (givetvis, tjejer existerar väl bara för att krångla till saker och ting?) har struntat i att plåstra om sitt skärsår som är ganska rejält eftersom blodet rinner från handen på henne. Ur hand i mun, heter det ju och den väntade munnen tillhör förstås demonliket som inte är dödare än att det vaknar till liv igen.

Superbortskämda Sally har under tiden fått ett vredesutbrott i en av höghusets lägenheter och beslutat att straffa alla sina kompisar genom att strunta i sin egen födelsedagsfest. (Tji fick hon, eftersom ingen ens tycks märka att hon är frånvarande). Nu sitter hon och tittar på TV-filmen när den återuppväckta demonen plötsligt tränger ut genom TV:n och in i Sally. Sally bestämmer sig för att röja upp lite bland sina otacksamma kompisar och nu har vi fullskalig zombiemayhem.

Det var kanske inte rimligt att förvänta sig att Lamberto Bava skulle ha blivit en bättre regissör på den korta tid som hann förlöpa mellan original och uppföljare. Om det ens hann förlöpa någon tid alls? Tack vare att det mesta i filmen är remarkabelt ospännande känns Dèmoni 2 stundtals väldigt lång. Å ena sidan hålls ett visst intresse vid liv eftersom det, jämfört med biografen, finns en större byggnad att sprida ut sig i – här kan man gömma sig i både hisschakt och garage. Å andra sidan finns det den här gången spår i berättandet som inte leder någon vart alls.

Sallys föräldrar är ute och dricker öl samtidigt som de livligt hoppas att dotterns fest inte går allt för vilt till och sedan ser vi aldrig till dem mer. Större delen av filmen står det en stackars hunsad festdeltagare utanför huset och inväntar en viss Jacob vars bilgäng motsvarar Rippers i originalet. Det enda som sedan händer är att Jacob krockar med den oroliga modern till lille Tommy som är ensam hemma i lägenheten och inte svarar i telefonen. Gissa varför…

Demonsminkningen har förvisso utvecklats mer än Bavas regi, men vad hjälper det när defilment inte är läskigt på någon fläck? Dess status i skräckgenren får inte heller mycket till stöd från en demonvarelse vilken skulle passat bättre som en lätt efterbliven gremlin-kusin från the old country.

Det finns dock en tredje sida till allt detta och det är gänget som från början befinner sig i husets gym. Under ledning av den muskulöse Hank (till förvillelse lik den stilettbärande hallicken Tony från originalet, vilket är föga förvånande eftersom bägge rollerna spelades av en viss Bobby Rhodes) tar sig barbröstade män och gympadressbeprydda kvinnor ned till garaget där de gör halvhjärtade försök till ett last stand. Förutom killarna som inte kan få nog av att lyfta skrot och därmed blir ihjälklämda i sina gymmaskiner. Det är ändå något visst med 80-talets träningsmode, vilket inte minst Eric Prydz var nog så medveten om.

Demonstatus:
Jag kan tycka att själva demonstarten är bättre och mindre slumpartad än i originalet. Här görs det tydligare att smittan sprids genom filmen och TV-apparaterna. TV-filmen innehåller en rätt lång VO som möjligen skulle kunna ge mer information men tyvärr var ljudet på min kopia alldeles för dåligt för att jag skulle höra vad som sades.

I likhet med originalet är det besatthet som gäller (vad vi kan se) och någon slags metamorfos. En utveckling är att demonernas blod (enligt Wikipedia ska det dock vara “bile”) både är Alienfrätande och kan sprida smittan. Dessutom kan även djur besättas.

När ”historien” i princip bara blir en upprepning av originalet blir också zombiekopplingen ännu tydligare. För vad är väl mer zombie än ett gäng osmittade under belägring som undan för undan faller offer för de hungriga horderna?

alt. titel: Demons

Gratis är ju som bekant gott. På Berlin-biografen Metropol samlas bland andra kompisarna Cheryl och Kathy, kompisarna George och Ken, ett äldre bröllopsdagsjubilarpar, hallicken (?) Tony med hororna (?) Rosemary och Carmen, ett tonårsdejtingpar samt den blinde mannen Werner och hans ledsagarinna Liz för en smygfilmvisning.

Ken har inte prioriteringarna helt rätt när han från början främst är intresserad av den superhäftiga motocrosshojen som av oklar anledning står uppställd i biograflobbyn. Men George, som vet vad som är viktigt här i livet, ser till att de två strax istället limmar på Cheryl och Kathy.

Werner snuddar vid masken som hänger på hojens handtag och eftersom alla blinda är typ Daredevil känner han genast att det är något fel med den. Men Liz, som släpat med sig stackars Werner för att hon ska kunna hooka upp med sitt ragg, bryr sig inte överhövan. Det gör inte heller Rosemary (vars röda spandexbyxor och allmänna framtoning skär sig lite med hennes mormors-namn. Även om hon inte vore prostituerad borde hon heta Classy eller något liknande…) som får en liten reva i kinden när hon provar masken och skrattar tillsammans med Carmen och Tony.

Kathys förhoppning att det inte ska bli en skräckfilm kommer strax på skam när vi får följa ett gäng ungdomar som i starkt blåljus besöker en ensligt belägen ruin. Där hittar de en mask och en bok i en slags stenlåda. (Kommentarerna att de skulle ha hittat Nostradamus kista får mig att ifrågasätta deras mest rudimentära förmåga till storleksuppfattning eftersom lådan är typ en meter lång och Nostradamus såvitt jag vet aldrig har varit känd för att vara kortväxt). Boken levererar halvkvädna visor om att demoner är ondskans verktyg och att masken kan få folk att bli demoner, vilka därigenom förpestar världen.

Rosemary är vid det här laget lite störd och stressad över att hennes sår på kinden inte vill sluta blöda och går till toaletten. Ungefär i höjd med att filmen som visas tycks gå över i en slasher med glimmande knivblad och skvättande blod börjar något helt annat skvätta ur Rosemary. Föga förvånande förvandlas hon snabbt till en demon med röda ögon, huggtänder huller om buller i käften, långa klor och dräglandes något grönt klägg. Hennes första offer blir Carmen men snart är paniken ett faktum bland det högst varierande antalet biobesökare (beroende lite på vilken typ av scen som filmas).

Redan i förtexterna förstår man att här ska det bli åka av. Jag menar, vad annat kan man förvänta sig av en film med soundtrack från både Saxon och Accept?! Nä, tänkte väl det… Här signaleras en nivå av coolhet som i och för sig rimmar helt och fullt med motocrosscyklar, röda spandexbrallor och ett bilburet ligistgäng vars ledare kallas för ”Ripper”.

För att nå ett vettigt underhållningsvärde skulle Dèmoni för min del ha behövt åtföljas av lite sällskap och rejäla mängder öl. En film där man kan skratta åt alla idiotierna och snacka lite skit när det inte händer så mycket. Ett par visuella grepp låter ana filmen som Dèmoni hade kunnat bli – de Twin Peaks-liknande röda sammetsdraperierna som tycks oändligt stora och demongänget som kommer smygande i motljus och dimma (vilket demongäng reser utan en rökmaskin?!) uppför biograftrappan. Men förutom draperierna är exempelvis biografsalongen så torftig att det enda jag kan tänka på är att stolarna ser grymt obekväma ut. Och visst är demoneffekterna slafsiga så det räcker (det syns å andra sidan också att man lagt ned både mer och mindre ansträngning på dem) men scenerna saknar nerv och blir närmast långtråkiga efter ett tag.

Korsklippningen mellan den eskalerande situationen i salongen och filmen-i-filmen lyckas inte riktigt få till det, bara nästan. Den svarte Tony drar givetvis stilett och den enda filmens kvinnor kan bidra med är att skrika ”Do something!”.

Dèmoni är nog gjord med en annan publik än mig själv i åtanke. En yngre sådan, som bättre kan roas av ren body count, bröst, uttryckta ögon och spetsningar på armeringsjärn. Men för all del, det är inte alla som törs lägga in en Dawn of the Dead-blinkande deus ex machina-helikopter. Kudos, Lamberto Bava!

Demonstatus:
Tanken bakom gratisvisningen är något oklar – om Rosemary aldrig hade provat masken och fått sitt sår, hade då inget hänt? Det är dock intressant att demonerna benämns som en ”pestilence” vilka ska sprida sin smitta över världen eftersom Dèmoni därmed använder samma zombieöverföringsgrepp som The Evil Dead. Här gäller alltså enbart besatthet.

Till skillnad från zombies är det dock mer oklart vad som krävs för att ta kål på monstren och vi har också en förvånansvärt snabb evolution till ett mer avancerat monster. Notera dock mängden — ett (1) sådant monster — för det är sannolikt exakt så många man hade råd med.

Lika omöjligt som det vore att hoppa över en titt på The Exorcist i ett sådant här tema vore det att inte inkludera Sam Raimis The Evil Dead-trilogi. På sitt sätt, och inom sitt splattergebit, en lika stor klassiker som Friedkins exorcism-rulle vågar jag påstå utan att skämmas.

Tillsammans med Matrix-Keanus Constantine var det Evil Dead-filmerna som väckte idén till årets Halloween-tema. Jag försökte först låta dem följa med in under förra årets zombie-paraply men insåg snabbt att seriens monster inte alls är zombies utan demonbesatta.

Lika klassisk som filmen The Evil Dead är i sig, är väl historien om dess tillkomst? Filmvärlden älskar som bekant entusiastiska visionärer som Sam Raimi och Bruce Campbell, två grabbar som mer än något annat ville göra en skräckfilm. Tack vare old school-crowdfunding (det vill säga böna och be släktingar och vänner om pengar) lyckades de skrapa ihop tillräckligt med kosing för att regissera sin allra första långfilm.

En inspelning som tycks ha innehållit vartenda nybörjarmisstag som kan göras, som av Raimi själv kallats ”twelve weeks of mirthless exercise in agony” men som ändå på något sätt resulterade i en underhållande skräckfilm. Kanske för att Sam Raimi hade ”det” som regissör? En slags fingertoppskänsla som fick honom och teamet att bygga allehanda billiga nödlösningar på plats ute i skogen för att uppnå det efterlängtade resultatet?

Universitetsstudenterna Ash, Linda, Scotty, Shelly och Cheryl tar sig en liten tripp till Tennessee för att campa och mysa i en rustik stuga. Medan Ash och Linda samt Scotty och Shelly dragit sig undan för lite par-mys tycker sig singel-Cheryl uppleva diverse märkligheter och höra röster utifrån den mörka skogen. Under middagen (när paren myst klart) slås dock källarluckan upp som av egen kraft och där nere hittar gänget både en konstig bok och en bandinspelning.

Genom inspelningen får de veta att boken är en uråldrig sumerisk skrift, vars titel Naturum De Mortum (vilken i och för sig låter mer latinsk än sumerisk) kan översättas med De dödas bok. Tyvärr ger sig arkeologen som spelade in sig själv på att läsa ur den egendomliga luntan och åkallar därmed något ondskefullt från de omkringliggande skogarna. Snart är Cheryl inte bara hysterisk och rädd utan också trädvåldtagen och besatt, ett tillstånd som verkar oroväckande smittsamt.

Som synes är själva historien i The Evil Dead enklast möjliga. Fokus ligger istället på det visuella berättandet med bland annat en slags demon-POW genom skogen, kläggiga splattereffekter och generösa mängder fejkblod (så sirapsbemängt att det tog Bruce Campbell timmar att tvätta av sig kletet).

Trots att detta är en skräckfilm känns själva stämningen på något sätt ändå ganska lättsam och härlig. Underhållningsvåld när det är som bäst, helt enkelt. En rolig detalj (spoileralert!) är att vi i den här filmen aldrig får någon final girl. Istället är det Bruce Campbells Ash som bara blir allt tröttare och blodigare när han tvingas ”ta hand” om sina kompisar.

Vad som väl inte känns så himla härligt är det redan nämnda trädvåldtäkten men det är möjligt att man kan skriva upp den på kontot ”ungdomligt oförstånd” hos två tjugoåriga (manliga) filmnördar? Det är om inte annat den enda stora invändningen jag har till en beprövad favorit som vunnit i charm det den förlorat i överraskningsmomenten jämfört med första gången jag såg den.

Demonstatus:
Det är kanske inte så konstigt att jag först tänkte på de demonbesatta i The Evil Dead som zombies. Här är det aldrig snack om att försöka exorcera någon av de drabbade, det enda som hjälper är total styckning.

Exakt vilken typ av demoner som besätter vårt lilla gäng är något oklart eftersom filmen nämner både Sumer som ligger i Irak och Kandar som av allt att döma ligger i Iran. Men det viktiga i The Evil Dead är förstås inte att hitta på en invecklad demonmytologi utan vad de besatta kan hitta på. Utmärkade är att de älskar att håna och plåga sina mänskliga offer, låtsas vara befriad från sin demon för att sedan skratta åt den dumme jäveln som gick på den lätta.

Frågan är dock om det är flera demoner på g här eller om det bara är en enda kraft som kan dela upp sig. Det tycks nämligen hela tiden finnas en övergripande ondska ute i de vida skogarna som exempelvis leder till attackerande träd. Men mäktig är den helt klart eftersom det känns som vi här får minst besatthet, tvångsföreställningar och förtryck.

Bara lugn, redan imorgon dag är Brontë-systrarna tillbaka med en sista bok.

***

train-to-busanalt. titel: Train To Busan

Det är lite tajt just nu för koreanske fondförvaltaren Seok-Woo. Världens finansmarknader är i gungning och oroande besked kommer om ett av de företag som han handlar med. Sell, sell, sell! Tyvärr går det inte riktigt lika lätt att göra sig av med hans andra flaskhals i livet, dottern Su-an. Det är nästan så man undrar om Seok-Woo kräver vårdnaden om Su-an i skilsmässan från sin föredetta fru bara för att jävlas. För oss tittare framstår hon nämligen inte som något särskilt attraktivt investeringsobjekt för den unge finansmannen.

Läs hela inlägget här »

resident-evil-retributionTänk om Resident Evil: Retribution kunde vara lika påhittig som sin titelsekvens. För den som har sin Resident Evil: Afterlife (kunde Paul W.S. Anderson efter ”apocalypse”, ”extinction” och ”afterlife” inte komma på några fler ord som antyder död och förintelse?) i färskt minne (och vem har inte det, jag bara undrar?!) minns kanske att vi lämnade Alice och Claire på skeppet Arcadia som inte var så mycket annat än en enda stor Umbrella-fälla (hey, that rhymes!).

Läs hela inlägget här »

Till helgen hade den senaste Resident Evil-filmen premiär, Resident Evil: The Final Chapter. För att fira denna epokgörande händelse passar jag på att skriva om de tidigare fem filmerna (nota bene: jag har aldrig kommit närheten av dataspelet som filmerna bygger på). Innehållet i särskilt del ett och tre ger dessutom anledning att återuppliva 2016 års Halloween-header (och, i ettans fall, zombiekategorierna) under dessa dagar. Härliga tider!

***

resident-evilDet i zombiekretsar famösa årtalet 2002 innebar förutom 28 Days Later också starten på en filmserie som kanske inte varit lika stilbildande men ändå visat sig vara mer långlivad (hittills).

Läs hela inlägget här »

Till skillnad från den mer flytande vampyrgenren skulle jag säga att zombiegenren genomgått tre relativt tydliga skiften — från voodoo till långsamma och smittsamma till snabba och smittsamma. (Varför jämföra vampyrer med zombies? Inte av någon bättre anledning än att jag numera känner mig hyfsat välbekant med de båda typerna av odödingar. I den mån den nya sortens zombies verkligen är odöda och inte bara smittsamma kannibaler….) Bland vampyrerna fanns exempelvis redan tidigt ett drag av tragisk hjälte, den största förändringen torde i så fall vara de på senare år så populära “snälla” eller “vegetariska” vampyrerna (Hej Angel, Edward, Bill och allt vad ni nu heter).

zombie-pic-1

Läs hela inlägget här »

the-girl-with-all-the-giftAldrig hade jag gissat att årets Mud, ’71 eller Sicario på Malmö Filmdagar också skulle visa sig vara en zombierulle. Som om filmgudarna bestämt sig för att Halloweentemat anno 2016 behövde piffas till med en sprillans ny film. Som i och för sig bygger på en bok av britten Mike Carey (som också skriver seriemanus plus förvandlat sin egen bok till manus), men inte heller den har särskilt många år på nacken. En historia som snabbt plockats upp av den brittiska filmindustrin med andra ord och det är den väl värd.

Läs hela inlägget här »

maggieOk, så om somnambulist är någon som går i sömnen, vad är då en necroambulist? Det passande namnet har man gett till det pandemivirus som härjar runt på den nordamerikanska kontinenten. Någon slags samhällelig kontroll finns fortfarande men den måste förstås till stor del gå ut på att försöka hålla smittan i schack.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg