You are currently browsing the tag archive for the ‘Smitta’ tag.

I England gör man sitt bästa för att hålla skenet uppe samtidigt som allt fler tvingas se sanningen i vitögat: svampinfektionen som orsakas av Ophiocordyceps unilateralis och skapat horder av ”hungries” (M.R. Carey-språk för zombies) går inte att mota. Inte att bota.

Trots det fortsätter den vetenskapliga expeditionen som leds av Dr. Alan Fournier med sitt uppdrag att hitta en lösning på mysteriet som i nuläget ser ut att vara på väg utrota hela mänskligheten. Det bepansrade rullande laboratoriet som döpts till Rosalie Franklin har allt efter resans gång blivit en likaledes rullande krutdurk av motsättningar mellan forskarna och militärerna som är med för att beskydda dem.

Med på färden är också Stephen Graves, till mångas mer eller mindre uttalade missnöje. Han uppfattas som en märklig ung man, svår i sociala sammanhang och håller sig gärna för sig själv. Men det är också Stephen som under ett rekognoseringsuppdrag upptäcker en anomali i mönstret av hungries. En flicka som av allt att döma inte är en ”vanlig” människa men som heller inte uppvisar de beteenden man kommit att förvänta sig av de infekterade kannibalerna. Stephen blir som besatt av att försöka förstå vad det är han har sett och hur han skulle kunna kommunicera med flickan.

Eftersom jag tyckte så pass bra om Careys The Girl with All the Gifts (både bok och film) blev jag förstås eld och lågor när jag förstod att han skrivit ytterligare en roman. Jag köpte The Boy On the Bridge helt i blindo men det visade sig som synes att den utspelas i samma apokalyptiska och smittade värld som den där vi träffade Melanie, miss Justineau och de andra. Det förekommer till och med en snabb blinkning med en referens till Caroline Caldwell, vilken konkurrerade med Dr. Fournier om platsen som vetenskaplig ledare för expeditionen.

En prequel alltså, vilket innebär att Carey i någon mån släppt de existentialistiska frågeställningarna om överlevnad kontra liv. Eftersom vi inte heller får Melanies perspektiv saknas dessutom den tydliga identitetskonflikten som låg hos henne, i egenskap av en medveten och intelligent hungry.

Tyvärr upplever jag att Carey inte haft så mycket att ersätta detta med i fallet The Boy… Huvudkonflikten ligger inledningsvis till synes mellan forskarna å ena sidan och militärerna å den andra. Lite för välbekant i zombie-genren skulle jag säga, särskilt som Carey inte gör så mycket med den. Liksom i The Girl… berättas historien ur flera personliga perspektiv, men även om olika personer förstås får fundera på olika saker tycker jag att författaren inte den här gången heller lyckats skapa olika röster. Enbart av ton och känsla går det inte att utläsa vems tankar och upplevelser jag får följa för tillfället.

Jag tror inte att The Boy… är särskilt mycket mer actionspäckad än sin kvinnliga föregångare, så den största skillnaden är kanske att det här finns något av ett mysterium i de där barn-hungries som läsaren ju redan är bekant med från The Girl… Sedan får kanske också de olika personerna fundera lite mer på vad som ligger till grund för att man handlar på ett visst sätt men det blev oturligt nog aldrig tillräckligt intressant.

The Boy… är inte illa skriven men för min del lyckades Carey inte göra tillräckligt mycket nytt av sitt briljanta koncept som jag tyckte var det absolut mest spännande med The Girl… Jag skulle också säga att förlusten av Melanie, både som koncept och person, är kännbar. Ingen av de nya medspelarna i The Boy… gör mig lika nyfiken och engagerad.

Möjligen skulle jag rekommendera att man faktiskt läser denna prequel innan The Girl…, då kanske den får mer egenvärde och spänning? Men då skulle man kanske också behöva lite mer bakgrund till själva smittan och hur den fungerar, vilket ju Caroline Caldwell lägger ut texten om i The Girl… Och så skulle man behöva hoppa över en epilog som annars blir en stor, fet spoiler för The Girl…

alt. titel: The Host

Den 13-åriga Park Hyun-seo har inte många vuxna förebilder här i livet. Hennes mamma stack från henne och fadern Gang-du strax efter födseln. Gang-du är i sin tur inte den skarpaste kniven i lådan, särskilt inte när det handlar om faderskapsskillz. Han kritiseras ofta av sina syskon Nam-il och Nam-joo men inte heller de har särskilt mycket att yvas över. Nam-il har förvisso en fin utbildning men inget jobb och har i sin bitterhet vänt sig till flaskan, under vars inflytande han blivit en sådan där typ som tycker att omvärlden är skyldig honom något. Nam-joo är å sin sida en framgångsrik bågskytt men lider av franska nerver och tvekar ofta för länge när det verkligen gäller i tävlingssammanhang. Hade det inte varit för Hyun-seos farfar, Hee-bong, kan man fråga sig hur hennes liv egentligen sett ut.

Läs hela inlägget här »

Kingdom (2019-2020, 2 säsonger och 12 avsnitt)

Tidigt 1600-tal i ett Korea som lider svårt efter invasionen av Japan på 1590-talet. Svälten härjar och alla har det allmänt svårt. Fast kanske inte alla, ändå. Det finns en aristokrati som ser till att ta för sig så gott det går, särskilt representerade av Lord Cho Hak-ju som sett till att få sin egen dotter Cho gift med kungen. Drottningen är nu dessutom gravid, varför läget ser rätt mörkt ut för den nuvarande kronprinsen Lee Chang.

Läs hela inlägget här »

Tack vare 2019 års Halloween-tema (brittisk skräck) blev regissörerna Christopher Smith och Neil Marshall mer eller mindre parhästar i min hjärna. Bägge omnämndes som fanbärare för den nya brittiska skräckvågen på 00-talet – Marshall med den egenhändigt skrivna långfilmsdebuten Dog Soldiers 2002 och Smith med diton Creep 2004. I allmänhetens ögon kom nog Marshall att springa ifrån Smith ganska så rejält med dunderhiten The Descent från 2005 men Smith har knogat på och fick ändå en del uppmärksamhet med sin Triangle från 2009.

Läs hela inlägget här »

Jag ska inte säga att jag hade några särskilda förhoppningar på nystarten av Alien-serien. Visst, de fyra första filmerna varierar från mästerliga till helt ok men jag hade inga större åsikter om Ridley Scotts försök att sparka nytt liv i sina syrablodsmonster.

Prometheus Läs hela inlägget här »

The Year of the FloodEfter att ha lämnat snömannen Jimmy i en rejäl cliffhanger i slutet av Oryx and Crake var det ju bara att kasta sig över resterande delar i Margaret Atwoods dystopiska MaddAddam-trilogi: The Year of the Flood och MaddAddam.

Men om man räknar med att omedelbart få svar på vad som händer med (den möjligen vansinnige) överlevaren från trilogins första del i The Year… blir man gruvligt besviken. Istället får vi lära känna två andra överlevare, Toby och Ren, strandsatta i ett exklusivt AnooYoo-spa, respektive en lika exklusiv Scales and Tails-sexklubb.

Läs hela inlägget här »

I deckaren Deadly Décisions, skriven av rättsantropologen Kathy Reichs, måste den rådiga hjältinnan Temperance Brennan rädda sin unge systerson Kit från en dödlig skottlossning mellan olika biker-gäng. Och det var ju tur att Kit överlevde den pärsen, för annars skulle han aldrig ha växt upp och i sin tur avla en dotter vid namn Tory Brennan.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Pestens tid

Dags att ta sig an lite klassisk Stephen King! Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag har tagit mig igenom den här tegelstenen (marginellt färre än It, gissar jag) och nu var det dags att testa den som ljudbok. Vid det här laget är historien och de enskilda personerna – Fran, Stu, Harold, Nadine, Larry, Glen och alla de andra – så välbekanta att de antagit känslan av bekvämt snuttefiltslyssnande som kan rulla i bakgrunden.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: What We Become

Det känns som om det blivit något av ett mantra att all film som kommer från Danmark och Norge är så mycket bättre än sin svenska motsvarighet. Så en dansk zombiefilm måste man förstås försöka sig på, inte minst med de norska Död snö-filmerna i ryggen.

Läs hela inlägget här »

alt titel: Evil Dead 2: Dead by Dawn

Kan George Lucas göra omtag på sina egna filmer så kan väl Sam Raimi? Fast Raimi gjorde sitt omtag ett antal år innan Lucas och kanske inte främst för att han var missnöjd med debuten The Evil Dead. Han och polaren Bruce Campbell hade först avfärdat idén att göra en uppföljare och istället satsat på en film vid namn Crimewave (medförfattad av inga mindre än Coenbröderna) som tydligen var lite för svårsmält för både publiken och kritikerna. Ingen större hit, alltså.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Selling Hitler
Hilary Mantel
, Wolf Hall

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg