Firestarter (2022)

alt. titel: Eldfödd, Brandstifter, Ojos de fuego, Llamas De Venganza

Charlie McGee påminner i sin moderna tappning en del om en viss Carrie White. Charlie passar inte riktigt in i skolan med sin air av hemundervisad amish-knäppis. Hennes kläder är omoderna och urvuxna och det är allmänt känt att det McGeeska hemmet varken rymmer dator, surfplatta eller wifi. Som hon skamset måste påminna sin lärare: ”I don’t have Google”.

Vilket gör skolan till en alldeles fantastisk grogrund för Charlies knoppande krafter (även det i likhet med Carrie och hennes upplevelser på Bates High School). I en miljö där rödhåriga rövhål till klass”kompisar” får kalla en för ”loser” och ”freak” utan att en enda vuxen säger till på skarpen, är det så konstigt att man lackar ur? Att man förlorar kontrollen? Att man slår ifrån sig?

Men det lilla eldfängda utbrottet på skolans toalett gör att Charlie fångas upp på den radar som hennes föräldrar Andy och Vicky ända sedan dotterns födelse försökt att undvika. Kapten Hollister, chef för den hemlighetsfulla organisationen ”The Shop”, kallar in den bäste de har för att fånga in flickan: John Rainbird.

Tack vare Stephen King-Halloween-temat förra året var det inte så länge sedan jag såg om den gamla Firestarter, från 1984. Med originalet i så pass färskt minne var jag nyfiken på hur denna remake skulle stå sig, eftersom 80-talsrullen lämnade en del övrigt att önska, både som film och som adaption.

”Heaven and hell” skulle man kanske kunna sammanfatta det som. Firestarter anno 2022 ska tydligen än så länge ha samlat på sig ”generally unfavorable reviews” vilket låter en smula orättvist. Hantverksmässigt tycker jag nämligen att Keith Thomas lyckas ganska bra med sin andra långfilm. Här finns länge en tragik och gravitas som möjligen känns igen från debuten The Vigil, vilken ju sysselsatte sig med tokroliga ämnen som Förintelsen. Jag gillade att Firestarters förtexter utnyttjade möjligheten att beskriva experimenten med ”Lot 6” och samtidigt lyckades inkorporera en smula 80-talskänsla med ”Stephen King-fonten” i rött.

Det Thomas möjligen inte lyckas lika bra med är det otvetydiga myset som Kings förlaga bjuder på. Eller kanske inte direkt mys, men åtminstone en slags grundläggande trygghet i mänskliga relationer. Zac Efron gör i mina ögon ingen dålig rolltolkning som Charlies pappa men han är ganska långt ifrån att vara mysig och trygg. Snarare en smula distanserad och ytterst saklig. John Beasleys Irv Manders är inte enbart en rar farbror som tar sig an en far och hans dotter, utan en man med en djup livsskuld och -sorg.

Denna Firestarter-remake avviker successivt allt mer från originalet och jag vet inte riktigt hur smart det faktiskt var av manuset att plocka in superhjälte-vinkeln. Å ena sidan en vinkel som i dagsläget är närmast omöjlig att blunda för. Å andra sidan en vinkel som gör filmen välbekant. Så fort vi får superhjälte-vibbarna från Charlie börjar också Firestarter löpa i de vanliga hjulspåren för en sådan historia. Kapten Hollister skulle lika gärna ha kunnat heta överste William Stryker.

Å tredje sidan fokuserade ju även Kings bok en hel del på detta med övernaturliga krafter och förmågan att kontrollera dem. Skillnaden är sannolikt att superhjältenarrativet inte var lika allestädes närvarande i det tidiga 80-talets filmlandskap som nu, när vi har exempelvis nära 30 MCU- och 10 DCEU-filmer i ryggen. Så istället för att, som i originalfilmen, påminnas om Regan och The Exorcist, handlar referenserna nu snarare om Eleven och Stranger Things.

Och det är inte utan att jag sitter och saknar en prestation som Millie Bobby Browns. Inte för att Drew Barrymore levererade stordåd, men tyvärr är heller inte Ryan Kiera Armstrong någon dunderhit i rollen som Charlie. Särskilt inte som filmen drar superhjälte-vinkelns alldeles för långt och det helt plötsligt inte tycks finnas några begränsningar alls för hennes krafter.

Vi serveras också en något utökad eller skruvad version av relationen mellan Charlie och John Rainbird, spelad av Michael Greyeyes. Han är kanske inte riktigt lika skrämmande som George C. Scott, men gör ändå ett ganska bra jobb. Tyvärr hänger jag inte riktigt med på hans roll i upplösningen, där det känns som om manuset tar lite väl många genvägar. Egentligen är filmen helt föredömliga dryga 90 minuter lång, men den blir forcerad mot slutet. I det avseendet hade den kunnat få vara längre.

Jag tycker fortfarande att Keith Thomas får visa att han kan sitt skräck-hantverk, även om jag hade önskat något som hade kunnat lätta upp det fullständiga gravallvaret. I stämning, spänning och effekter tycker jag att remaken slår Mark L. Lesters original på fingrarna. Emellertid faller Scott Teems manus isär allt mer ju närmare slutet vi kommer, men det är kanske inte mer att vänta från mannen som gav oss Halloween Kills?

Annons