You are currently browsing the tag archive for the ‘George C. Scott’ tag.

Nå, hjärnan har tydligen inte roligare än den gör sig. I det här fallet tyckte min egen att det kanske hade börjat bli lite väl tradigt med alla Brontë-filmerna och serverade därför en liten mindfuck bara för att kolla om jag var vaken.

Jag satt nämligen och väntade på en förvånansvärt ung Mr. Rochester i Cillian Murphys skepnad. Kunde ju vara lite ovanligt och fräscht om än inte särskilt bokstavstroget. Men så dyker en storvuxen och mustaschprydd man upp som helt uppenbart absolut inte är Cillian Murphy. Det är då jag inser att min hjärna narrats en smula genom att översätta Ciarán Hinds till Cillian Murphy. Två skådisar som inte har så mycket mer gemensamt än att de bägge är utrustade med distinkt irländska förnamn som börjar på “C”.

Alltnog, innan Mr. Rochester dyker upp har vi fått de välbekanta beskrivningen av hur den unga Jane Eyre först far illa under sin fasters hårda styre och sedan far illa lite till vid Lowood Institution innan hon kommer till Thornfield Hall som guvernant. Men trots eller kanske tack vare denna hårda behandling är den unga kvinnan nyfiken på världen och inte rädd för att säga sin mening.

I likhet med sin arbetsgivare kan man konstatera. I ett ömsesidigt utbyte av åsikter om den enas pianospel och den andres attraktionskraft och personlighet kanske det ändå spirar något som börjar likna kärlek, banne mig.

I likhet med versionen från 1970 är detta en TV-film och jag inbillar mig att det märks i detaljer som att alla rum är alldeles för väl upplysta eller att Janes frisyr inte verkar lida nämnvärt av att vara på resande fot i två dagar och sova utomhus. Ljussättning och kameravinklar är teknikaliteter som man inte tycks ha lagt ned alltför mycket innovationskraft på.

Men det gör faktiskt inte så mycket. Antingen hänger det bara på skådespeleriet eller också är det en kombination mellan skådespeleri och dialog som gör att jag upplever denna version som klart bättre jämfört med den som kom 27 år tidigare. Samtalen flyter avsevärt lättare och känns ofta helt naturliga, snarare än ett rent reciterande av stolpiga 1800-talsrepliker. Bland annat tyckte jag att Mrs. Fairfax i Gemma Jones porträttering blev en riktigt trevlig husfru, utrustad med en svada som flöt på bra. Däremot känns den unga skådespelare som spelar Adele som alldeles för gammal att pladdra på som en femåring och sitta i knät på sin förmyndare.

Nu ska man väl inte hänga upp sig allt för mycket på ålder, men det är svårt att låta bli med den här historien. Jane ska alltså vara knappa 20 och Mr. Rochester över 40. Susannah York var ungefär 30 mot George C. Scotts dryga 40. Problemet är bara att George C. Scott framstår som minst 60… Då funkar det faktiskt bättre med Hinds dryga 40 år mot Samantha Mortons ynka 20, kanske för att Morton framstår som betydligt mer av en jämlike mot den burduse mannen. Och att Hinds inte känns som om han vore 60.

De två har dessutom ett bra utbyte sins emellan även om jag nog inte skulle gå så långt som att hävda att jag känner av någon direkt gnista. En kärlek som är “all cosuming” ser jag därmed inte heller röken av.

Däremot blir jag inte riktigt klok på upplösningen i den här versionen. Jane flyr (helt enligt mallen) den bigamistiske Mr. Rochester och hamnar hos missionärshelgonet St. John Rivers och hans syster Diana. Rupert Penry-Jones verkar ärligt talat vara en skittrevlig kille om än väl fokuserad på sin indiska mission. Inte heller kommer det något slumpartat arv Jane till del.

Jag kan alltså inte riktigt se någon bra anledning till att Jane dumpar St. John, särskilt inte för att hasta tillbaka till Mr. Rochester som vad hon vet fortfarande lever i högönsklig gift välmåga. I boken upplever jag att hennes arvspengar gör att hon faktiskt hamnar betydligt närmare Mr. Rochesters nivå och att det är det som gör deras relation möjlig. Här saknas helt de incitamenten. Upplösningen blir i det avseendet lite påklistrad — Jane och Mr. Rochester får varandra på slutet bara för att det ska vara så.

Men som sagt, trots allt en inte helt oäven version särskilt inte med tanke på att det är en TV-film. Det jag tar med mig härifrån är främst Samantha Mortons Jane som är en minst lika bra om än väldigt annorlunda hjältinna jämfört med Joan Fontaine anno 1943.

Aldrig hade väl den unga Jane Eyre trott att hon skulle känna sig så välsignad senare i livet. Uppvuxen hos en snål faster blir hon avpolleterad snarast möjligt hos den hårdhjärtade Mr. Brocklehurst och välgörenhetsinrättningen Lowood. Här straffas flickorna genom att få håret avklippt och tvingade att stå mitt i klassrummet på en pall för att vara androm till varnagel.

Trots att Janes bästa vän Helen snart avlider tack vare sina svaga lungor blir Jane kvar tio år vid Lowood. Men så snart hon kan söker hon sig därifrån och hamnar då på Thornfield Hall som guvernant till lilla Adele. Och vid Thornfield finns också husets herre, den vresige Mr. Rochester. Jane har inga problem att se bortom den där vresigheten och upptäcka en man väl värd att älskas.

Tja, vi vet väl alla vid det här laget vad som händer sedan? Frieri, avbrutet bröllop, galen fru, flykt, ytterligare ett frieri och sedan ljuv samstämmighet mellan Jane och Mr. Rochester när han är tillbörligen kväst och den galna Bertha på tryggt avstånd i graven.

I denna TV-version blir jag återigen påmind om hur vansinnigt ofta folk far fram och tillbaka med häst och vagn i den här typen av kostymdramer. Är det bara så att man tänker mer på det för att den skiljer sig från “vanligt” bilåkande eller är det ett berättargrepp som används i högre utsträckning i periodfilmer? Oklart, kan man önska sig en avhandling om ämnet?

Alltnog, även i detta fall står det ett respektabelt team bakom produktionen. Regissören Delbert Mann hade redan 1955 vunnit en Oscar för filmen Marty och musiken är faktiskt skriven av ingen mindre än John Williams som först 1974 började sitt långvariga samarbete med Steven Spielberg i och med The Sugarland Express.

Dagens huvudpersoner porträtteras av veteranen George C. Scott och den något mer okända Susannah York. De skulle dock komma att (nästan) mötas igen 14 år senare i A Christmas Carol där Scott spelade Ebeneezer Scrooge och York Mrs. Cratchit.

Till en början blir det knepigt, utseendemässigt känns det som om Scott snarare borde vara Yorks far än hennes kärleksintresse. En åldersskillnad som i och för sig är mer i linje med någon slags 1800-tals-realism (för att inte tala om att Charlotte matchade Mr. Rochesters dryga 40 år med Janes 19) men som inte gör mycket för att skapa en gnista mellan Jane och Mr. Rochester. Såvida man nu inte känner gnistor från incest-vibbar. En snabb koll avslöjar att det faktiskt “bara” skiljer 12 år dem emellan (vilket med särskilt 1800-tals mått mätt får anses som föga remarkabelt) men skadan är redan skedd.

Kanske kan det också vara så att ingen av dem är särskilt investerad i att vara den andres allt uppslukande älskade? Allt eftersom filmen framskrider blir det nämligen allt tydligare att här har vi en ensamble som inte agerar mot varandra så mycket som de läser sina repliker rakt upp och ned. Mr. Rochesters lilla monolog inför sin galna hustru är egentligen ganska fin men ger noll återklang hos mig tack vare Scotts förhållandevis nollställda leverans. Och då hjälps det inte att han sedan i ett ögonblick av ruelse med all lungkraft han kan åstadkomma skriker förtvivlat efter “Janeaaaaa”, när hon redan lämnat Thornfield Hall.

Utöver att vara en fullt funktionsduglig adaption och kostymdrama vet jag tyvärr inte om jag tar med mig så mycket mer från just den här versionen av Charlotte Brontës roman än ett tydligt fokus på scenen där Jane avböjer det generösa erbjudandet att leva som Mr. Rochesters älskarinna så länge hans fru fortfarande är i livet. En påverkan från det sena 60-talets women’s lib-rörelse, kanske?

Christmas wreathVarför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!

***

Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.

Läs hela inlägget här »

Lite efter de övriga listorna, men hey, det är ju semester! Då är det tillåtet att ta det lugnt.

Året då hugande konspirationsteoretiker får ännu mer vatten på sin bog när svenska regeringen beslutar att man varken ska bärga eller täcka över de omkomna eller själva vraket av M/S Estonia.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert A. Heinlein, The Moon is a Harsh Mistress
Tom Clancy, The Hunt for Red October
Mary Elizabeth Braddon, Lady Audley's Secret
Neil Gaiman, The Ocean at the End of the Lane
Jonas Gardell, En komikers uppväxt

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg