Firestarter (2022)

alt. titel: Eldfödd, Brandstifter, Ojos de fuego, Llamas De Venganza

Charlie McGee påminner i sin moderna tappning en del om en viss Carrie White. Charlie passar inte riktigt in i skolan med sin air av hemundervisad amish-knäppis. Hennes kläder är omoderna och urvuxna och det är allmänt känt att det McGeeska hemmet varken rymmer dator, surfplatta eller wifi. Som hon skamset måste påminna sin lärare: ”I don’t have Google”.

Vilket gör skolan till en alldeles fantastisk grogrund för Charlies knoppande krafter (även det i likhet med Carrie och hennes upplevelser på Bates High School). I en miljö där rödhåriga rövhål till klass”kompisar” får kalla en för ”loser” och ”freak” utan att en enda vuxen säger till på skarpen, är det så konstigt att man lackar ur? Att man förlorar kontrollen? Att man slår ifrån sig?

Men det lilla eldfängda utbrottet på skolans toalett gör att Charlie fångas upp på den radar som hennes föräldrar Andy och Vicky ända sedan dotterns födelse försökt att undvika. Kapten Hollister, chef för den hemlighetsfulla organisationen ”The Shop”, kallar in den bäste de har för att fånga in flickan: John Rainbird.

Tack vare Stephen King-Halloween-temat förra året var det inte så länge sedan jag såg om den gamla Firestarter, från 1984. Med originalet i så pass färskt minne var jag nyfiken på hur denna remake skulle stå sig, eftersom 80-talsrullen lämnade en del övrigt att önska, både som film och som adaption.

”Heaven and hell” skulle man kanske kunna sammanfatta det som. Firestarter anno 2022 ska tydligen än så länge ha samlat på sig ”generally unfavorable reviews” vilket låter en smula orättvist. Hantverksmässigt tycker jag nämligen att Keith Thomas lyckas ganska bra med sin andra långfilm. Här finns länge en tragik och gravitas som möjligen känns igen från debuten The Vigil, vilken ju sysselsatte sig med tokroliga ämnen som Förintelsen. Jag gillade att Firestarters förtexter utnyttjade möjligheten att beskriva experimenten med ”Lot 6” och samtidigt lyckades inkorporera en smula 80-talskänsla med ”Stephen King-fonten” i rött.

Det Thomas möjligen inte lyckas lika bra med är det otvetydiga myset som Kings förlaga bjuder på. Eller kanske inte direkt mys, men åtminstone en slags grundläggande trygghet i mänskliga relationer. Zac Efron gör i mina ögon ingen dålig rolltolkning som Charlies pappa men han är ganska långt ifrån att vara mysig och trygg. Snarare en smula distanserad och ytterst saklig. John Beasleys Irv Manders är inte enbart en rar farbror som tar sig an en far och hans dotter, utan en man med en djup livsskuld och -sorg.

Denna Firestarter-remake avviker successivt allt mer från originalet och jag vet inte riktigt hur smart det faktiskt var av manuset att plocka in superhjälte-vinkeln. Å ena sidan en vinkel som i dagsläget är närmast omöjlig att blunda för. Å andra sidan en vinkel som gör filmen välbekant. Så fort vi får superhjälte-vibbarna från Charlie börjar också Firestarter löpa i de vanliga hjulspåren för en sådan historia. Kapten Hollister skulle lika gärna ha kunnat heta överste William Stryker.

Å tredje sidan fokuserade ju även Kings bok en hel del på detta med övernaturliga krafter och förmågan att kontrollera dem. Skillnaden är sannolikt att superhjältenarrativet inte var lika allestädes närvarande i det tidiga 80-talets filmlandskap som nu, när vi har exempelvis nära 30 MCU- och 10 DCEU-filmer i ryggen. Så istället för att, som i originalfilmen, påminnas om Regan och The Exorcist, handlar referenserna nu snarare om Eleven och Stranger Things.

Och det är inte utan att jag sitter och saknar en prestation som Millie Bobby Browns. Inte för att Drew Barrymore levererade stordåd, men tyvärr är heller inte Ryan Kiera Armstrong någon dunderhit i rollen som Charlie. Särskilt inte som filmen drar superhjälte-vinkelns alldeles för långt och det helt plötsligt inte tycks finnas några begränsningar alls för hennes krafter.

Vi serveras också en något utökad eller skruvad version av relationen mellan Charlie och John Rainbird, spelad av Michael Greyeyes. Han är kanske inte riktigt lika skrämmande som George C. Scott, men gör ändå ett ganska bra jobb. Tyvärr hänger jag inte riktigt med på hans roll i upplösningen, där det känns som om manuset tar lite väl många genvägar. Egentligen är filmen helt föredömliga dryga 90 minuter lång, men den blir forcerad mot slutet. I det avseendet hade den kunnat få vara längre.

Jag tycker fortfarande att Keith Thomas får visa att han kan sitt skräck-hantverk, även om jag hade önskat något som hade kunnat lätta upp det fullständiga gravallvaret. I stämning, spänning och effekter tycker jag att remaken slår Mark L. Lesters original på fingrarna. Emellertid faller Scott Teems manus isär allt mer ju närmare slutet vi kommer, men det är kanske inte mer att vänta från mannen som gav oss Halloween Kills?

Firestarter (1984)

alt. titel: Eldfödd, Ildbarnet, Charlie, Der Feuerteufel, Fenomeni paranormali incontrollabili, Ojos de fuego

Efter berättelser som Carrie och The Shining tyckte Stephen King tydligen att det kunde vara nog med monstruösa föräldrar på ett tag. Andy McGee är en hyvens kille som inte är ute efter något annat än att skydda dottern Charlie från Statens onda skuggsida. Kanske är det också därför Firestarter känns lite blek, historien saknar helt enkelt rejäla insatser.

Fortsätt läsa ”Firestarter (1984)”

Patton (1970)

alt. titel: Patton – Pansargeneralen, Patton – menneske og soldat, Patton: Lust for Glory

Patton är 170 minuter av andra världskrigs-explosioner, militärhögkvarter och en kolerisk general. Tycker man att det känns väl övermäktigt skulle det nästan kunna räcka med att titta på George C. Scotts inledande deklamation av Pattons mest berömda tal. I en scen, som blivit nästan mer klassisk än filmen den kommer från, växlar kameran mellan att låta mannen anta dvärgproportioner jämfört med den enorma amerikanska flagga bakom honom, fokusera på hans buskigt arga ögonbryn eller han av medaljer fullhängda bröstkorg. Samt blomma ut i den larger-than-life-persona som general George S. Patton tydligen odlade högst medvetet.

Fortsätt läsa ”Patton (1970)”

The Exorcist III (1990)

alt. titel: Exorcisten III, Exorcist 3

Oavsett om Exorcist II är världens sämsta film eller inte kände uppenbarligen (manus)författaren William Peter Blatty att den inte skulle få säga sista ordet när det kom till efterspelet av händelserna från 1973 i ett flickrum i Georgetown.

Fortsätt läsa ”The Exorcist III (1990)”

The Changeling (1980)

alt. titel: Hämnd ur det förflutna

Changeling översätts på svenska närmast till en ”bortbyting”, en trollunge som lags i vaggan för att göra livet surt för sina stackars mänskliga föräldrar. De flesta har väl någon gång läst (frivilligt eller inte) Selma Lagerlöfs sedelärande novell om hur det är viktigt att vara snäll till och med mot en trollunge eftersom man aldrig vet vem som får betala priset för den behandlingen.

Fortsätt läsa ”The Changeling (1980)”

Jane Eyre (1997)

Nå, hjärnan har tydligen inte roligare än den gör sig. I det här fallet tyckte min egen att det kanske hade börjat bli lite väl tradigt med alla Brontë-filmerna och serverade därför en liten mindfuck bara för att kolla om jag var vaken.

Fortsätt läsa ”Jane Eyre (1997)”

Jane Eyre (1970)

Aldrig hade väl den unga Jane Eyre trott att hon skulle känna sig så välsignad senare i livet. Uppvuxen hos en snål faster blir hon avpolleterad snarast möjligt hos den hårdhjärtade Mr. Brocklehurst och välgörenhetsinrättningen Lowood. Här straffas flickorna genom att få håret avklippt och tvingade att stå mitt i klassrummet på en pall för att vara androm till varnagel.

Fortsätt läsa ”Jane Eyre (1970)”

X10: Scrooge i korthet (1935-2009)

Christmas wreathVarför inte avsluta julkavalkaden med inte bara en, utan tio filmer?! Trevlig fjärde advent på er!

***

Charles Dickens kortroman A Christmas Carol sägs mer eller mindre på egen hand ha ingjutit ”the christmas spirit” i det victorianska England och fått gnidiga gubbar att som genom ett trollslag bli generösa åtminstone en gång om året.

Fortsätt läsa ”X10: Scrooge i korthet (1935-2009)”

1999 års tio bästa filmer

Lite efter de övriga listorna, men hey, det är ju semester! Då är det tillåtet att ta det lugnt.

Året då hugande konspirationsteoretiker får ännu mer vatten på sin bog när svenska regeringen beslutar att man varken ska bärga eller täcka över de omkomna eller själva vraket av M/S Estonia.

Fortsätt läsa ”1999 års tio bästa filmer”