You are currently browsing the tag archive for the ‘Drew Barrymore’ tag.

Mer (udda) sportfilmer (eller i alla fall filmer om udda sporter)! Lenas textMoving Landscapes om Whip It påminde mig om att det faktiskt var en film som jag också både sett och skrivit om för inte så länge sedan. Mycket nöje. (Psst, Filmitch och Fripps filmrevyer har också skrivit om filmen.)

***

Whip ItMan kanske kunde tänka sig att Brooke Cavendar skulle ha insett att äldsta dottern Bliss i själ och hjärta inte var någon pageant-flicka när hon äntrade scenen i blåfärgat hår. Men Brooke är en kvinna som inte ger upp så lätt och Bliss får vackert finna sig i att prova ut klänningar samt hitta på vackra tal om vad som inspirerar henne.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Becky Sharp är inte så mycket en socitetsklättrare som hon är en bergsbestigare. Så väljer i alla fall en av alla de njugga kvinnor som stöter på henne att karaktärisera den minst sagt egensinniga Becky. Den föräldralösa flickan lämnar med största glädje Miss Pinkertons flickakademi för att bli guvernant hos Sir Pitt Crawley. Fint som snus tycker Becky.

Läs hela inlägget här »

Grey Gardens är en dramatisering av den verkliga historien om Big och Little Edie (mor och dotter som båda hette Edith Bouvier Beale) och deras år tillsammans i huset Grey Gardens i East Hampton. Vi får primärt möta kvinnorna genom den dokumentär som spelades in med dem mot mitten av 70-talet. Under 30-talet var livet i Grey Gardens lättsamt och sorglöst med fester där Big Edie fick chans att utöva sin passion: sång. Makarna Beale hade ett sannolikt typiskt arrangemang för den tiden: Phelan i New York med sin ”sekreterare” och Edie i East Hampton med sin ”ackompanjatör” medan Little Edie var fågelfri och på väg mot en, enligt henne själv, lysande karriär inom showbusiness.

Läs hela inlägget här »

Publicerad i Västerbottenskuriren september 1998 (?)

Året är 1985. Vi snackar smala läderslipsar, modefärgerna aprikos och turkos, röda läderjackor, stentvättade jeans, breda strassbälten, icke vattenfast mascara, keyboard-mönstrade slipsar och inte minst musik! Musiken står Robbie Hart för i egenskap av bröllopssångare, och han är bra på det han gör. Han låter fulla tonåringar kräkas utan att mamma och pappa ser, kort sagt reder upp alla pinsamma situationer som kan uppstå på bröllop. Men när Robbie överges på sitt eget bröllop blir han bitter och hatar allt vad brudar och brudgummar heter och funkar naturligtvis inte så bra som bröllopssångare. Inte blir det hela bättre av att tjejen som han fallit för (efter sin svikande fästmö) skall gifta sig med ett riktigt kräk.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Sacred
Virginia Woolf, Mrs Dalloway
Michael Connelly, The Crossing

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser