McKayla och Sadie är bästa kompisar och hör till skolans elit – sistaårsstudenter, snygga, välklädda (men med en distinkt, egen stil), vältränade, cheerleaders och styrande över bal-kommittén. Så varför får de ingen skjuts i sitt sociala medie-flöde, @tragedygirls?! Målet att komma upp i 100 000 följare innan avslutningsbalen synes ouppnåeligt. Omgivningen ger tjejerna för lite av all den uppmärksamhet de tycker sig förtjäna. De är ju speciella för fan, varför kan ingen se det?!
Men förutom cheerleading och kommittéarbete har McKayla och Sadie ytterligare ett stort intresse. Den lilla staden Rosedale hemsöks av en seriemördare och de försöker ivrigt propagera för sina teorier kring vem det kan vara och hur polisen ska få fast honom. Kruxet är bara att polisen avfärdar flera av dödsfallen som olyckor och såväl journalister som sheriffen ber tjejerna vänligt men bestämt att inte sticka näsan i blöt.
Vad nyhetsmedia eller lagens långa arm emellertid inte vet är att duon redan fångat in ”the Rosedale Ripper” och håller honom fånge medan de så att säga tagit upp hans kniv. Och det är kanske egentligen inte så överraskande att upptäcka hur pass många personer som kan ådra sig tonårstjejers kraftiga ogillande. Det självupptagna exet, den bitchiga cheerleadern som försöker ta över Sadie och McKaylas roller på skolan, brandkaptenen som får mer uppmärksamhet än de vid minnesstunden av mördarens senaste offer.
Tragedy Girls håller sig ganska snällt i den primärt komiska fåran där makabra dödsfall och generös blodsspillan snarare blir något man drar på munnen åt. När filmen försöker säga något allvarligare handlar det om sociala medier och hur de göder ett direkt ohälsosamt behov av uppmärksamhet, alternativt Sadie och McKaylas vänskap.
För i den mån filmen har en narrativ utveckling handlar det om vänskapen. Tidigt försöker den infångade seriemördaren (som hålls bunden och matas med hundmatskonserver) driva in en kil mellan tjejerna och det krävs ingen större fantasi för att se det som ett förebådande. Sadie är kompis med sheriff-sonen Jordan som börjar misstänka att något är lurt med hennes BFF och när saker dras till sin spets är frågan: på vems sida Sadie kommer att ställa sig. Både Jordan och McKayla försäkrar Sadie om att hon betyder något speciellt för just dem. Men om jag tolkar slutet rätt säger Tragedy Girls att om man kan få den nära och privata relationen, samtidigt som man kan fånga ”the hearts and minds” hos alla som hänger på sociala medier, så mycket bättre!
Samtidigt är det sannolikt inte meningen att tittaren ska läsa in överdrivet mycket betydelse i en film som Tragedy Girls. Den uppenbara teknik-kritiken behöver knappast tolkas, utan finns tillgänglig för alla att ta del av. I övrigt är det en film som framförallt koncentrerar sig på att leka med klassiska slasher- och high school-films-troper och det gör den ganska bra. I troperna förutsätter jag att regissören Tyler MacIntyre räknar in skådisarnas ålder eftersom det här med att gymnasiekids på film inte sällan ser ut som de är minst 20+ ändå är en stapelvara i amerikansk high school-film. På samma sätt som hur det självupptagna exet refererar till sig själv i tredje person och tar långa, grubblande mc-turer i solnedgången.
Utan tvekan en rekommendation när det kommer till den ibland svårnavigerade genren skräckkomedier. Inte minst tack vare huvudrollsinnehavarna Alexandra Shipp och Brianna Hildebrand.
Rörliga bilder och tryckta ord 
Var ett tag sedan jag såg filmen men minns att jag gillade den.
Den höll till och med för en omtitt