Halloween Kills (2021)

Ja, Halloween är i sanning en Dödens Natt i staden Haddonfield. Under 40 år har Michael Myers vansinnesdåd hemsökt staden och på den lokala baren höjer överlevarna Tommy Doyle, Lonnie Elam, Lindsey Wallace och Marion Chambers ett glas för den femte medlemmen i -losers- survivors’ club, Laurie Strode. Föga anar de att Laurie i detta nu ännu en gång tror sig ha besegrat Michael Myers för att därefter bli hoplappad på akuten. Ett rejält knivhugg i magen visar sig tursamt inte vara värre än att några timmar på operationsbordet och lite konvalescens ska kunna ordna upp det hela för Lauries del.

Men säg den lycka som varar för evigt. Barbesökarna blir snart varse Michaels återkomst till Haddonfield. Vi i publiken har dessutom fått åse hur Michael slipper lös från sitt brinnande fängelse och avpolletterar inte mindre än elva brandmän i processen. Tommy, Lindsey och de andra bestämmer sig för att nu får det vara nog! 40 år av rädsla ska exorceras under en slags Halloween-purge under slagorden ”Evil dies tonight!”

Den nya uppföljaren, Halloween Kills, plockar upp föregångaren Halloweens ivriga huvudnickningar i förhållande till föregångarna, trots att den ju egentligen bara låtsas om att originalet existerar. Därför tar Halloween Kills vid direkt där 2018 års Halloween slutade och parkerar dessutom ganska snart en av sina historier på Haddonfields sjukhus, precis som 1981 års Halloween II. Dessutom återkommer en hel del skådisar från tidigare filmer, exempelvis Kyle Richards som Lindsey Wallace, Nancy Stephens som Marion Chambers och Charles Cyphers som dåvarande sheriffen Leigh Brackett. Däremot lyckades man inte håva in Paul Rudd som Tommy Doyle, de skorna fylls istället av Anthony Michael Hall. Vilket i och för sig gör det lite extra roligt när det talas om ”the true curse of Michael Myers”.

Men en film kan ju inte överleva på referenser allena och i många andra avseenden tycker jag att Halloween Kills fallerar ganska så rejält. Inte minst utifrån vad jag minns av föregångaren från 2018. Framförallt känns händelseutvecklingen och manuset både rörigt och klumpigt övertydligt på en och samma gång. Halloween kunde i ganska hög utsträckning falla tillbaka på att sakta men säkert ta sig fram till den av alla emotsedda duellen mellan Laurie och Michael. Halloween Kills kan inte dra nytta av några sådana förmåner och torde ha tjänat på att renodla sitt manus. Jag har inga större problem med en uppföljare som inte enbart handlar om familjen Strode (särskilt som det i det här universat inte finns någon direkt anledning till varför Michael ska hänga upp hela sin existens på att ta livet av just Laurie) men då skulle filmen ha tjänat på att tydligare fokusera på den andra i överlevargruppen.

I nuläget förekommer en salig röra av teman: överlevartrauma och -skuld, rädslans korrumperande effekt, längtan efter hämnd, självstyre kontra förtroende för Systemet och så, som vanligt, Michaels egentliga bevekelsegrunder. Är han ett svart hål av Ondska som aldrig kommer att få nog, en lustmördare som inte bara finner nöje i att döda utan också plåga både offer och efterlevande, en manifestation av våra innersta rädslor, ett djur som dödar på ren instinkt för att därefter dra sig tillbaka till sitt bo?

Jag har svårt att se poängen med återblickarna till 1978 (men jag har förstått att de för andra är det enda som talade för filmen överhuvudtaget) och jag förstår inte heller uttalandet ”If we only knew then, what we know now”. Vad är det man egentligen förstått och vilken skillnad skulle det egentligen göra? Möjligen lider Halloween Kills av mellan-films-syndromet i det att historien egentligen inte har någon riktig vare sig början eller slut? Vad jag minns av Halloween anno 2018 känns Halloween Kills dessutom som klart grisigare när det kommer till dödsfall men inte heller där ser jag riktig poängen med det. Dessutom förekommer direkta konstigheter; som det faktum att bårhuset tycks vara utrustat med stora fönster rakt ut i en korridor, att trycket från en brandslang uppenbarligen inte påverkar Michael Myers mer än en billig blomspruta eller Michaels noggranna arrangerande av vissa offer.

Jag är tvungen att kontrollera årtalet både en och två gånger, men jo, Halloween Kills tycks ha spelats in i sin helhet under 2019. Därmed borde i och för sig manusförfattarna David Gordon Green, Danny McBride och Scott Teems, trots luddigheten, få något slags klärvoajanspris. Ety här har vi alltså inte bara ett fokus på rädslan som den ultimata ondskan, vilken förvandlar hederliga människor till en rå och primitiv lynchmobb och som aldrig kan utplånas med våld allena, utan också ett kaosartat akutintag med människor som kliver över varandra för att få svar på just sina frågor samt ett mer eller mindre hjälplöst välfärdssystem (vare sig det handlar om sjukhuspersonal eller poliser). Banne mig om inte till och med ordet ”lockdown” förekommer i sammanhanget.

Här finns också ett par scener som lyckas höja även min puls och Jamie Lee Curtis är fortfarande badass (fast väldigt mycket mindre – tack för det, manuset…). Så allt är inte nattsvart när det kommer till Halloween Kills men jag har svårt att ta mig förbi besvikelsen över att den skulle kunna ha varit så mycket bättre men lite större manusomsorger. Men i och för sig, David Gordon Green & Co. får en chans till – Halloween Ends är på g med premiär i oktober.

Desperation (2006)

alt. titel: Desesperación, Stephen King’s Desperation, Stephen Kings Desperation – Die Mine des Bösen

Riddaren kommer till Desperation. Inte på en vit häst, men väl körandes en hyrd flyttskåpbil. Och det är banne mig i sista sekunden eftersom den lilla gruvstadens sheriff, Collie Entragian, av allt att döma fullkomligt mist vettet. Han har inte bara dödat de flesta av invånarna utan också börjat nacka genomresande bilister, alternativt slänga dem i häktet. Där sitter nu familjen Carver (minus yngsta dottern Pie), Mary Jackson (minus maken Peter), veterinären Tom Billingsley och författaren John Edward Marinville. Det är Marinville som lyckats komma i svag kontakt med sin assistent Steve Ames som tillsammans med liftaren Cynthia Smith rattar skåpbilen.

The Tommyknockers (1993)

alt. titel: Knackarna, Les tommyknockers, Le creature del buio, Los Tommyknockers, Stephen King’s The Tommyknockers

Jag inser att det kanske låter lite perverst men jag skulle ändå ha velat vara en fluga på väggen när producenten Lawrence D. Cohen presenterade sin senaste snilleblixt för sin arbetsgivare ABC.

Misery (1990)

alt. titel: Lida, Misery: Kidnappet, Misery non deve morire

Ska du hålla någon fången i ditt hem säger det sig kanske självt att tillgänglighet inte borde vara högprioriterat. Hade Annie Wilkes sett till att ha lite smalare dörrar och lite högre trösklar hade Paul Sheldon varit tvungen att vackert stanna i sitt sjukrum.

Bone Tomahawk (2015)

Det är inget massivt räddningsuppbåd som ger sig av från den lilla western-staden Bright Hope. Det har redan tidigare konstaterats att så här års, när boskapssäsongen är i full swing, befolkas staden mest av ”wives, children and dead indians”. Plus en högst frustrerad förman vid namn Arthur O’Dwyer, som egentligen också skulle ha varit iväg på hästryggen om det inte vore för ett skadat högerben.

True Grit (2010)

Portis igen! Det var ju liksom det här som var hela grejen med mitt lilla miniprojekt – att få tid att bränna av boken och bägge filmadaptionerna i ett enda magnifikt fyrverkeri. Nu blev kanske inte John Wayne-versionen från 1969 någon större hit för min del men skam den som ger sig.

True Grit (1969)

alt. titel: De sammanbitna

Charles Portis bok om den företagsamma Mattie Ross och föredettingsheriffen Rooster Cogburn måtte ha blivit populär med tanke på att denna adaption kom blott ett år efter dess publicering. Tydligen var det ingen mindre än Western-veteranen himself, John Wayne, som läste och gillade berättelsen om mannen som hade ”grit” i övermått. Detta trots att Rooster knappast var en standardroll för Wayne.

True Grit (1968)

Drängfull och uppfylld av hat över en inbillad oförrätt vid kvällens kortspel skjuter Tom Chaney ihjäl sin arbetsgivare Henry Ross. Ross, som enligt alla är en hygglig karl och bara försökte få sin tölpaktige lantarbetare att lugna ned sig några hekto. Chaney flyr Fort Smith på Ross häst Judy in i det intilliggande indianterritoriet.

Mel en masse: Blazing Saddles (1974)

alt. titel: Det våras för sheriffen

Det är lika bra att ställa sig upp och erkänna det med en gång – detta kan mycket väl komma att vara den mest partiska text jag någonsin skriver. Blazing Saddles en sådan djupt rotad del av min barndom att jag absolut inte kan förhålla mig objektiv till filmen. Så ni får ta följande kärleksförklaring för vad den är värd.

Pottersville (2017)

Pottersville är en stad på fallrepet sedan ortens enda arbetsgivare tvingats lägga ned. Maynard Grieger är den ende som fortfarande lyckats hålla sin butik öppen men inte heller det kommer att funka länge till om han fortsätter att låta alla kunder som har det lite snålt om cash handla på krita.