Antlers (2021)

Det är en bild så välkänd och reproducerad att många till och med i Sverige sannolikt känner igen den – en tår som långsamt rinner ned för den fårade kinden hos en ursprungsamerikan samtidigt som vi får veta att det är jättejättejättedumt att skräpa ned i naturen.

Något liknande verkar vara på gång i upptakten av Antlers. Vi får veta att Moder Jord blivit skövlad och plundrad en gång för mycket och nu är hon redo för hämnd, särskilt på de svaga och omoraliska. ”Pray it doesen’t seek you”.

I den lilla Oregon-staden Cispus Falls kämpar hemvändande läraren Julia Meadows med trauman och inre demoner. Hon bor tillsammans med sin bror Paul som också är stadens sheriff och vi förstår snart att det är något som ligger och pyr i syskonens gemensamma familjehistoria. Julia är dock inte mer självupptagen än att hon noterar utsattheten hos lille Lucas Weaver i sin klass.

Tolvåringen är mager som en speta, lindrigt ren och luktar…döda djur? Dessutom målar han oroväckande teckningar fulla av svärta och varelser med vasstandade samt rödfärgade munnar. Vad händer egentligen hemma hos familjen Weaver och varför går inte Lucas lillebror Aidan i skolan? Paul råder sin syster att ta det lite lugnt med lärarengagemanget – han vet allt för väl att pappan Franks huvudsakliga sysselsättning stavas M-E-T-H. Men det ska visa sig att det är något mer än ett amatörmässigt knarklabb som göms i familjen Weavers hus.

Jag hade ingen aning om vad Antlers var för något när jag bänkade mig framför filmen, vilket ju alltid är spännande. Så här i efterhand känns det inte det minsta konstigt att Antlers lyckas bättre med beskrivningen av sin vardagsmisär än de genuina skräckinslagen. Regissören är nämligen en viss Scott Cooper som slog igenom med Jeff Bridges-rullen Crazy Heart och sedan dess också gjort bland annat Black Mass med Johnny Depp.

Det innebär att allt som inte har att göra med försöken att skrämma sin publik är riktigt bra – skådisprestationerna, fotot, bilden av den ständigt gråkalla och fuktiga lilla staden. Keri Russell är helt ok i rollen som Julia och hyfsat trovärdig som psykologiskt sliten. Jesse Plemons är i sin tur lite mer än bara ok som den lätt ohälsosamt plufsige sheriffen Paul – en man som jobbar för mycket, knaprar piller (oklart för vilken åkomma), äter för dåligt och generellt känner sig en aning fångad i sin yrkesroll som han verkar ha tagit på sig mest för att ingen annan ville ha den. I mina ögon gör även unge Jeremy T. Thomas en bra prestation som Lucas.

Den rena skräcken skäms tyvärr å andra sidan av riktigt usla effekter. Jag kan inte bestämt säga om de alla bygger på CGI eller om en del faktiskt vilar på fysiska effekter, men det spelar mindre roll. Med tanke på regissören Coopers bakgrund kan jag inte låta bli att fundera på om han egentligen varit särskilt sugen på att göra en övernaturlig skräckfilm. Det är något med de oerhört generiska ”kroppsbrytar”-scenerna (ni vet, armar och ben i omöjliga vinklar tillsammans med knakande ljudeffekter) som andas ett visst ointresse för just de elementen.

Samma ointresse har även fått prägla manuset när det gäller det övernaturliga, vilket jag har svårare att ursäkta. Den avslutande vändningen känns lika uråldrig som de ovan nämnda scenerna och hänger dessutom så pass dåligt ihop med vad som hänt dessförinnan att min reaktion inte blir ”Wow, mind blown!” utan ”Men hur fasiken gick det där till?!”. Det känns inte som om manuset anstränger sig överhövan för att få ihop den inneboende logiken för sitt monster.

Rent symboliskt finns också en otroligt rik mylla att gräva i – den mytiska wedigon som representerar omättlig hunger och girighet kombinerat med ett samhälle där en icke föraktlig andel av ungarna inte går i skolan för att de langar åt sina föräldrar. Som det är nu finns det absolut ingenting som gör att ett mytiskt hittepå-monster på någon fläck kan tävla i läskighet mot meth-misären och hotet om förnyad gruvbrytning med allt vad det kan komma att göra med miljön. Vilket blir ännu konstigare eftersom filmen gör en ganska stor poäng av vad berättelser, myter och sagor kan innebära för ett samhälles kulturarv.

Som film betraktat är Antlers riktigt bra. Som skräckfilm fallerar den i nästan alla avseenden. Men rätt ska vara rätt, en hyfsad hoppa till-effekt lyckas den ändå klämma ur sig, Lucas teckningar ser ganska obehagliga ut och Keri Russell får ändå avsluta med att göra något av det mest förbjudna i amerikansk skräckfilm. Men med det lovande konceptet känns det som om jag hade kunnat få så mycket mer.

Halloween Kills (2021)

Ja, Halloween är i sanning en Dödens Natt i staden Haddonfield. Under 40 år har Michael Myers vansinnesdåd hemsökt staden och på den lokala baren höjer överlevarna Tommy Doyle, Lonnie Elam, Lindsey Wallace och Marion Chambers ett glas för den femte medlemmen i -losers- survivors’ club, Laurie Strode. Föga anar de att Laurie i detta nu ännu en gång tror sig ha besegrat Michael Myers för att därefter bli hoplappad på akuten. Ett rejält knivhugg i magen visar sig tursamt inte vara värre än att några timmar på operationsbordet och lite konvalescens ska kunna ordna upp det hela för Lauries del.

Fortsätt läsa ”Halloween Kills (2021)”

Desperation (2006)

alt. titel: Desesperación, Stephen King’s Desperation, Stephen Kings Desperation – Die Mine des Bösen

Riddaren kommer till Desperation. Inte på en vit häst, men väl körandes en hyrd flyttskåpbil. Och det är banne mig i sista sekunden eftersom den lilla gruvstadens sheriff, Collie Entragian, av allt att döma fullkomligt mist vettet. Han har inte bara dödat de flesta av invånarna utan också börjat nacka genomresande bilister, alternativt slänga dem i häktet. Där sitter nu familjen Carver (minus yngsta dottern Pie), Mary Jackson (minus maken Peter), veterinären Tom Billingsley och författaren John Edward Marinville. Det är Marinville som lyckats komma i svag kontakt med sin assistent Steve Ames som tillsammans med liftaren Cynthia Smith rattar skåpbilen.

Fortsätt läsa ”Desperation (2006)”

The Tommyknockers (1993)

alt. titel: Knackarna, Les tommyknockers, Le creature del buio, Los Tommyknockers, Stephen King’s The Tommyknockers

Jag inser att det kanske låter lite perverst men jag skulle ändå ha velat vara en fluga på väggen när producenten Lawrence D. Cohen presenterade sin senaste snilleblixt för sin arbetsgivare ABC.

Fortsätt läsa ”The Tommyknockers (1993)”

Misery (1990)

alt. titel: Lida, Misery: Kidnappet, Misery non deve morire

Ska du hålla någon fången i ditt hem säger det sig kanske självt att tillgänglighet inte borde vara högprioriterat. Hade Annie Wilkes sett till att ha lite smalare dörrar och lite högre trösklar hade Paul Sheldon varit tvungen att vackert stanna i sitt sjukrum.

Fortsätt läsa ”Misery (1990)”

Bone Tomahawk (2015)

Det är inget massivt räddningsuppbåd som ger sig av från den lilla western-staden Bright Hope. Det har redan tidigare konstaterats att så här års, när boskapssäsongen är i full swing, befolkas staden mest av ”wives, children and dead indians”. Plus en högst frustrerad förman vid namn Arthur O’Dwyer, som egentligen också skulle ha varit iväg på hästryggen om det inte vore för ett skadat högerben.

Fortsätt läsa ”Bone Tomahawk (2015)”

True Grit (2010)

True Grit 2010Portis igen! Det var ju liksom det här som var hela grejen med mitt lilla miniprojekt – att få tid att bränna av boken och bägge filmadaptionerna i ett enda magnifikt fyrverkeri. Nu blev kanske inte John Wayne-versionen från 1969 någon större hit för min del men skam den som ger sig.

Fortsätt läsa ”True Grit (2010)”

True Grit (1969)

True Grit 1969alt. titel: De sammanbitna

Charles Portis bok om den företagsamma Mattie Ross och föredettingsheriffen Rooster Cogburn måtte ha blivit populär med tanke på att denna adaption kom blott ett år efter dess publicering. Tydligen var det ingen mindre än Western-veteranen himself, John Wayne, som läste och gillade berättelsen om mannen som hade ”grit” i övermått. Detta trots att Rooster knappast var en standardroll för Wayne.

Fortsätt läsa ”True Grit (1969)”

True Grit (1968)

True Grit bokDrängfull och uppfylld av hat över en inbillad oförrätt vid kvällens kortspel skjuter Tom Chaney ihjäl sin arbetsgivare Henry Ross. Ross, som enligt alla är en hygglig karl och bara försökte få sin tölpaktige lantarbetare att lugna ned sig några hekto. Chaney flyr Fort Smith på Ross häst Judy in i det intilliggande indianterritoriet.

Fortsätt läsa ”True Grit (1968)”

Mel en masse: Blazing Saddles (1974)

alt. titel: Det våras för sheriffen

Det är lika bra att ställa sig upp och erkänna det med en gång – detta kan mycket väl komma att vara den mest partiska text jag någonsin skriver. Blazing Saddles en sådan djupt rotad del av min barndom att jag absolut inte kan förhålla mig objektiv till filmen. Så ni får ta följande kärleksförklaring för vad den är värd.

Fortsätt läsa ”Mel en masse: Blazing Saddles (1974)”