Cabin FeverJag förknippar främst regissör Eli Roth med Hostel och den nyligen utkomna Green Inferno som är ett omtag på de klassiska kannibalfilmerna från 80-talet. Därför är det kanske inte så konstigt att jag trodde att debuten Cabin Fever skulle vara ytterligare en film om tortyrlantisar som tar sig an ett gäng oanande collegeungdomar vilka tar det okloka beslutet att ge sig iväg från storstadens trygghet.

Inledningsvis är det heller inget som motsäger den uppfattningen. Jeff, Marcy, Paul, Karen och Bert ska fira spring break (”Spring Break fo’ever…” Nej, just det, det var ju en helt annan film…) genom att hyra en stuga in the middle of nowhere. På väg dit ser de givetvis till att antagonisera hillbilly-lokalbefolkningen på så många olika sätt de bara kan komma på: högljutt kommentera att de är rastistiska idioter, bli bitna av den blondlockige Dennis när alla med vett i skallen och en viss lokalkännedom vet att man inte ska sätta sig bredvid Dennis samt snatta från den lilla affären.

Framme vid stugan stänger Jeff och Marcy omedelbart in sig på sitt rum för att…ta en tupplur…eller något i den stilen. Paul försöker ragga på Karen samtidigt som de tar vad som borde vara en heroisk simtur med tanke på att de omgivande trädens färg antyder kylig oktober snarare än stekande april. Bert gör omgivningarna osäkra med sin idioti, sitt gevär och benägenhet att futta eld på skogen. Han lyckas till och med skjuta en man som helt uppenbart är sjuk men vars såriga ansikte äcklar Bert. Nice guy, eh?

Det är väl kanske någonstans här som vi börjar ana att Cabin Fever faktiskt inte är en helt seriös skräckfilm, men dessförinnan har de komiska elementen varit så pass vaga att det är svårt att veta om de är menade att vara komiska eller ska skapa någon slags absurdt obehaglig stämning. Och eftersom vi tror att filmen ska vara seriös sitter vi också och irriterar oss på det som man i princip alltid irriterar sig på i mindre välgjorda vildmarksskräckisar.

Burt är ett kapitalt pundhuvud och av de andras reaktioner på hans stupiditeter att döma är det fullkomligt obegripligt varför de ens känner honom, än mindre låter honom följa med till stugan. Inga av de övriga fyra karaktärerna är heller ens i närheten så sympatiska som de skulle behöva vara för att vi som tittare i fortsättningen ska bry oss om vad som händer med dem. När det börjar hetta till tar alla så otroligt korkade beslut och reagerar så irrationellt att man bara kan sucka åt eländet.

Men i höjd med att det börjar bli klart att ”Cabin Fever” är en högst bokstavlig titel har vi äntligen fattat att filmen ska vara någon slags spoof-kärlekshyllning till klassiska skräckfilmer som Evil Dead och Night of the Living Dead. Filmer som är betydligt bättre än den vi sitter och tittar på just nu.

För även om det finns ett par roliga moment inbakade i stugvärmen (killen som sväljer sitt eget munspel eller skylten som till slut kommer upp vid affären :”Do not sit next to Dennis”) är historien om ovanligt aggressiva köttätande bakterier alldeles för tråkig. Särskilt graverande blir då kunskapen att Roth haft filmens manus klart sedan mitten av 90-talet men att det tagit ett tag att sälja in det. År som borde ha spenderats med att fila på karaktärer, händelseutveckling och komiska poänger.

Rent tekniskt är hantverket kanske acceptabelt, men långt ifrån remarkabelt och varken skådisarna eller deras respektive karaktärer övertygar. Det enda jag kan tänka på är att jag sällan stött på ett så perfekt stage name i en icke-porrfilm som ”Rider Strong”, vilken spelar Paul.

Skräckkomedier är egentligen inte en så lätt genre som man kanske skulle kunna tro och Cabin Fever är tyvärr varken eller. Inte läskig (inte ens äcklig, trots att effektsmakarna har gjort sitt bästa) och inte särskilt rolig. Under större delen av filmen kan jag inte låta bli att jämföra den med The Cabin in the Woods och det är helt klart att Eli Roth inte är någon Joss Whedon (eller Rider Strong någon Chris Hemsworth för den delen).

star_full 2star_half_full

Annonser